Vi är några stycken som under lång tid har väntat, tjatat och påminnt alliansregeringen om att trygghet inte bara handlar om bidrag och stöd in absurdum, utan minst lika mycket om att känna sig trygg i den egna närmiljön. Under de gånga dygnen har vi fått ett par färska exempel på den sortens otrygghet från landets södra delar. På några få dygn har fem bussar och en taxi beskjutits i Malmö, och i närliggande Landskrona fick lärare och elever på den altmer ökända Dammhagsskolan hålla lektion utomhus, på grund av bombhot.

Nu blir detta äntligen en central fråga. Tillsammans med jobben, skolan och välfärdskvalitén är tryggheten en av fyra huvudpunkter i alliansens valmanifest. Det är verkligen välkommet. I just Landskrona har kommunen valt att anlita vaktbolag och sätta upp övervakningskameror på de mest utsatta områdena i stadskärnan. Traditionellt har vi överlämnat ansvaret för ordning och trygghet på polisen, men numera är poliserna få och dåligt organiserade. Så vaktbolagen har fått ta över, för dem som har råd att betala dem.

Det har varit förtvivlat svårt att få gensvar i dessa frågor. Politikerna är, av oklara skäl, rädda för att betraktas som hårdhjärtade och i mediesvängen har intresset också varit lågt. Åtskilliga Stockholmsjournalister har tvärtom suttit på redaktionen och skrivit nedlåtande om ”längre batonger” för att sedan sätta sig i taxin hem till trygga Hammarby sjöstad.

Men kanske håller vinden nu äntligen på att vända. Jag är övertygad om att verklighetens folk prioriterar de här frågorna betydligt mer än medierna.

Några enorma satsningar innhöll manifestet inte, vilket jag tror är klokt. I motsats till vad man kan tro när man lyssnar på debatterna så kan inte politiker besluta om vilken nivå arbetslösheten ska ligga på, eller hur världsekonomin mår för tillfället. I stället måste de, som alla andra, laga efter läge. Och det här valmanifestet, som skrivits under en omvälvande lågkonjunktur, lovar inte mer än vad som kan hållas.

Vi kan tryggt räkna med att Sahlin, Ohly och språkrören kommer att bjuda över alliansen på de flesta områden, men det är inte med överbudspolitik man visar ansvarskänsla. Inte minst Vänsterpartiet har en tendens att skriva valmanifest som mest av allt liknar tomtens julverkstad, och det är bra att alliansen väljer en annan väg.

Det enda som ingav oro under presskonferensen var Maud Olofsson. Hon föreföll inte ha roligt, inte vilja vara där. Jag minns hur entusiasmerande och bländande hon var för några år sedan, inte minst det år då alliansen bildades. Nu ger hon intryck av att vara slut, sliten och utbränd.

I sak är det inte konstigt. Hon har fått dra ett jättelass i regeringsarbetet, inte sällan i strid med föredettingar från Johansson-eran, som Börje Hörnlund som tagit varje chans att hugga kniven i hennes rygg. Partiledaruppdraget är oerhört utsatt, och de flesta orkar inte mer än högst tio år. Maud Olofsson har suttit i nio år nu, och kombinerat ordförandeskapet med jobbet som näringsminister i fyra av dem.

Men Centerpartiet har inte råd med en utsliten partiledare. Därtill är opinionsstödet alldeles för svagt. Maud Olofsson är inte i form att bedriva valrörelse, och det värsta är att det syns.