SVT-utfrågningen av Jan Björklund (FP) uppvisade samma mönster som utfrågningen av Mona Sahlin – fast tvärtom. Till skillnad från Sahlin började Björklund väldigt skakigt, och till skillnad från henne blev han bättre under sändningen gång.

Jag har lärt känna Björklund som något av en svensk variant av John McCain. Han slog sig fram både i Folkpartiet och i den allmänna debatten genom att vara uppriktig, direkt och fullkomligt respektlös inför heliga kor. Men på samma sätt som McCain under sitt försök att bli USA:s president frångick det recept som gjort honom så respekterad över partigränserna har Björklund också blivit mjukare, och mer mån om att vara alla till lags. Det märktes under kvällens utfrågning, och var inte till hans fördel.

När han fick frågan om ”varför det är viktigare att folk med höga inkomster får skatten sänkt än att folk med låga inkomster får det” trasslade han in sig i sina egna resonemang och bad nästan om ursäkt för den åsikt han så länge har hyst: om Sverige ska kunna konkurrera med nya växande ekonomier på exportmarknaden måste vi konkurrera om att hysa forskning och utveckling – och med höga skatter skrämmer vi bort forskare och utvecklare.

Problemet är att Björklund defensiva tonläge inte mildrar kritiken mot honom. Det enda som mildras är hans egen genomslagskraft. Han blixtrade till för ett kort ögonblick när han förklarade varför Lars Ohlys resonemang om sänkt skatt för fotbollsproffs i själva verket är lika tillämpbart på en lång rad yrkesgrupper. Men överlag var han för snäll, och för undergiven mot utfrågarna Mats Knutsson och Anna Hedenmo – som än en gång gjorde ett bra jobb.

Men som sagt; det tog sig efterhand. Björklunds resonemang om kunskap i skolan, heltäckande slöja och situationen i Ryssland fungerade klart bättre, och när frågorna gled över till att handla om energi satt svaren som en smäck.

En intressant situation uppstod när Hedenmo ställde frågor om diskriminering, och exemplifierade med Jans två söner, vilka båda adopterats från Sydkorea. Björklund, som ofta uppvisat en sund motvilja mot att svara på den sortens oerhört personliga frågor, var tydligt motvillig även nu. Men situationen gav honom inget utrymme att backa, och han tvingades medge att jo, han är orolig över att barnen ska behandlas annorlunda på grund av deras tydligt icke-svenska bakgrund.

Och när han sa detta hände något mycket ovanligt. Hans lite hårda tonfall försvann, liksom tuffheten i hans blick. Jag tyckte mig till och med se (eller inbillade jag mig?) en svag antydan till blankhet i ögonen. FP-ledaren lurades visa en sida som tidigare aldrig kommit i närheten av offentligheten. I den mån utfrågningarna handlar om att visa partiledarna som individer snarare än bara partirepresentanter blev detta det hittills bästa ögonblicket i valbevakningen.

Annars bjöd inte Björklund på fler överraskningar än Sahlin, vilket väl knappast heller var att vänta. Det var inte hans bästa tv-ögonblick, och formatet föreföll passa honom illa. Han behöver en tydlig motståndare, alternativt en utfrågare att fokusera på. Kombinationen Knutsson-Hedenmo var inte riktigt hans grej, åtminstone inte i kväll. Å andra sidan skrämde han knappast bort några presumtiva FP-väljare heller. Plus minus noll, således.

 

Ps. På samma sätt som jag klagade på Henrik Dorsins klumpiga försök till buskisdrift med Mona Sahlin tänker jag klaga på hans idiotiska inspel om Björklund. Någon kanske anser att jag tillskriver hans gästspel i programmets mitt större betydelse än vad det har, men för mig förtar det en stor del av programmets seriösa inramning. Det finns mängder av lysande politisk satir. En sång om att Björklund ”är vikarierande Sverigedemokrat”,  ”alla barns skräck”  och ”äter skinka på Ramadan” är bara plump, okunnig och infantil. Så ut med idioten Dorsin, och ut med idioten på SVT som anlitade honom.