Fyra av tio väljare säger sig vilja se snällare valrörelser, vilket denna tidning anser styrker den rubrik som meddelar att ”väljarna är trötta på skitsnacket”. Själv skulle jag nog inte gå fullt så långt. Även bortsett från den grundskolematematiska omständigheten att ”fyra av tio” faktiskt inte konstituerar någon majoritet, så är detta ungefär vad väljare brukar svara.

Men valrörelse efter valrörelse visar att så kallad negative campaigning fungerar, och att väljarna tar intryck av negativa påståenden om kandidaterna. Och jag tror att ett visst mått av aggressiva utspel dessutom är helt nödvändigt för att en valrörelse ska bli meningsfull. Föreställ er en debatt mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, där båda endast får använda sina positiva argument:

FR: Jag lovar att stå upp för arbetslinjen!

MS: Jag lovar att återställa rättvisan!

FR: Det ska löna sig att arbeta!

MS: Det ska löna sig att ha arbetat!

FR: Vi vill ge folk mer frihet!

MS: Vi med!

FR: Frihet innebär för mig att man får behålla lite mer av sina egna pengar!

MS: Frihet för mig är att inte vara rädd för att förlora jobbet!

Och så vidare. Nu påstår jag inte att de två rivalernas debatter är några retoriska fyrverkerier i dagsläget heller, men riktigt så usla är de faktiskt ändå inte. En debatt  och en meningsfull valrörelse förutsätter att även negativa åsiktsströmningar kanaliseras. Om jag är förbannad på någon skatt eller någon regel måste jag kunna säga det, och jag måste kunna kritisera den som förespråkar samma skatt eller regel.

Och när man gör detta är det ofrånkomligt att man utgår från sin egen tolkning. Därför yrar Socialdemokraterna om ”pensionärsskatten”, medan allianspartierna hotar med vänsterblockets ”ungdomsskatt”. Att några sådan skatter varken har eller kommer existera är ovidkommande för dem. Jag kan förvisso tycka att Sveriges journalister kunde göra ett bättre jobb med att avslöja politikernas begreppsförvrängningar, men att de inte gör det är faktiskt inte politikernas fel.

Låt mig gå ett steg längre: jag menar även att det är helt nödvändigt att granska och utvärdera enskilda polikers kompetens och kunskaper, för att på så sätt komma fram till om de är sina uppgifter vuxna. Själv är jag uppriktigt bekymrad över vad som kan hända med Mona Sahlin vid spakarna i ett skarpt läge. Jag anser att hon har agerat alldeles för omdömeslöst och okunnigt i flera sammanhang. Jag hoppas även att justitieminister Beatrice Ask får se sig om efter ett annat jobb efter valet, samtidigt som jag hoppas att allianspartierna får behålla regeringsmakten.

Vi måste kunna diskutera våra folkvaldas kompetens och omdöme, utan att få struntprat om ”manliga härskartekniker”, ”drev” och dylikt dunkade i huvudet. Vi måste kunna kritisera politiker, även om de råkar vara kvinnor, på samma sätt som vi tidigare har kritiserat och angripit Göran Persson och Carl Bildt.

Våra valrörelser behöver definitivt inte bli snällare. Däremot behöver de bli hederligare, intellektuellt sett. Men det är något som partierna aldrig kommer att åstadkomma på egen hand. Det är mediernas roll att hålla efter dem. När våra journalister blir bättre på att läsa statsbudget än krognotor kommer det politiska samtalet att bli både sakligare oc hederligare. Tufft kommer det dock att behöva vara även framöver.

 

Ps. För att ta ett dagsaktuellt exempel: jag tycker att det vore anmärkningsvärt om ingen reagerar på att Ali Esbati, ledande vänsterpartist och riksdagskandidat från Stockholm, på sin blogg sprider en kampanjlåt av gruppen Kartellen, vars medlemmar dömts för anstiftan till mord, grova rån, vapenbrott och annat. Inte för att det lär göra från eller till i hans politiska arbete, men för att det faktiskt är rimligt att avkräva politiker någon form av omdöme.