Under min period i Folkpartiet lärde jag mig hur lätt det är att börja knarka opinionsmätningar. Jag blev medlem i partiet 1998, ett av dess ur opinionssynpunkt mörkaste år. Under mina fyra första år var varje mätning en plåga att läsa. Glädje var att ha en statistiskt säkerställd position ovanför riksdagsspärren. Mätningar var också ett ständigt samtalsämne på olika partimöten. Jag minns särskilt en kvinnlig gräsrot i Farsta som sa, halvt till oss och halvt till sig själv: I trettio år har jag varit medlem och delat ut flygblad för det här partiet. Ska jag nu få se det gå under?

Detta var våren 2002, och de återkommande mätningarna hade blivit ett olidligt tungt ok att bära för oss som skulle arbeta i den kommande höstens valrörelse.

Men alla vet vad som hände senare det året. Folkpartiet lade i integrationsväxeln, och ägde plötsligt valrörelsen. Partiet tredubblades på några få veckor, och var plötsligt Sveriges tredje parti, med häng på andraplatsen. Under de där heta valveckorna började jag varje dag med att kasta mig på morgontidningen i hallen och titta på dagens mätning. Så gott som varje dag visade Sifo och de andra instituten att stödet för Folkpartiet var på uppåtgående, vilket gav den energikick som krävdes för ytterligare en dags hårt kampanjarbete.

Mätningarna är för politiskt aktiva vad betyg är för plugghästen. De kan ge världens självförtroende, eller sänka en totalt. Jag tror inte ett ögonblick på att Mona Sahlin bara skakar av sig de många mätningar som visar att förtroendet för henne som person är lågt, och alltjämt sjunkande. Sådant kan man inte ignorera, med mindre än att man är gjord av sten. Det är därför högst sannolikt att mätningarna påverkar hennes valarbete negativt. Frågan ”vad ska du göra för att folk ska börja se dig som en trovärdig statsministerkandidat” är inget man vill höra minuten innan man går upp på scen för att tala eller in på fabriken för att skaka hand.

På samma sätt är de höga förtroendesiffrorna för Fredrik Reinfeldt sannolikt doping för M-ledaren. Han vet att folket ser honom som en duglig ledare, och kan bete sig därefter. Det ger honom självförtroende när han diskuterar sakfrågor och råg i ryggen när han ska möta de väntande journalisterna.

Därmed kan mätningarna sägas urholka demokratin, genom att stjäla fokus från sakfrågorna och reducera valet till en skönhetstävling. Men man kan även vända på det. Andelen partiaktiva är lägre än någonsin. Partierna är inte längre mass- eller folkrörelser. De är i hög grad professionella kampanjmaskiner, inställda på spinn, slagord och seger.

Därmed är länken mellan partierna och deras väljare svagare än någonsin, och kanske finner vi här förklaringen till att så många politiker i hög grad ägnar sig åt frågor som väljarna är fullkomligt ointresserade av: republik, genuscertifierade förskolor, clowner inom äldrevården och what not. Här har mätningarna därför en roll att spela.

Den senaste Sifon, gjord under förra veckan, visade ett osannolikt försprång för alliansen. Det var sannolikt en tillfällig dip, en effekt av den veckans rättvist utskrattade förslag om butlers i tunnelbanan.Lita på att vänsterstrategerna tog den på allvar. De kommer att snacka mindre om butlers, och i nästa mätning lär det bli betydligt jämnare. På så vis får väljarnas åsikter genomslag, inte bara på valdagen utan även till vardags.

Det är knappast något exempel på starka band mellan väljarna och deras valda, men det är bättre än ingenting.