Återigen tycks opinionsmätningar vara det hetaste i valrörelsen. Beroende på vilket institut och mätmetod man litar mest på så är antingen 1) allianspartiernas ledning i det närmaste ointaglig, 2) det väger i det närmaste jämt mellan s och m, eller 3) de rödgröna leder ytterst knappt.

Även valets joker, Sverigedemokraterna, har ett mycket oklart opinionsläge. Enligt Aftonbladet/United Minds stöds Sd av 6,5 procent. Hos Sifo får de 3,7 och Novus 4,2 procent.

Aftonbladets Lena Mellin konstaterar att de många olika mätningarna och metoderna visserligen inte ger en entydig bild av tillståndet i nationen, men att de ändå är ganska samstämmiga. Och, som hon skriver: ”Som väljare, och konsument av opinionsmätningar, måste man dock vara observant”.

Därför rekommenderar jag varmt de sammanvägda mätningar – poll of polls – som görs på lite olika håll. Statsvetarprofessor Henrik Oscarsson presenterar t ex på sin blogg ”mätningarnas mätning”; ett viktat medelvärde av aktuella resultat från Sifo, Novus, Synovate, Demoskop och SCB. Enligt denna (senast uppdaterad 22 augusti) har alliansen 48,9 procent av väljarstödet medan de rödgröna får 45,6. Sd ser ut att klara riksdagsspärren med ett nödrop och kan med sina 4 procent hypotetiskt bli vågmästare.

SVT har på sin sajt ett så kallat Väljarindex som tagits fram av Svensk Opinion och som sammanställer undersökningar från Demoskop, Novus, Sentio, Sifo, Synovate och United Minds. Här får alliansen 47,9 procent, de rödgröna 45,5 och Sd 4,6.

Men sedan är inte heller procenten allt. För att få en bättre bild av vilket parlamentariskt läge som kan uppstå efter valet bör opinionssiffrorna räknas om till riksdagsmandat. Och för det har Valmyndigheten ett utmärkt redskap kallat Valsimulatorn. När jag häromdagen använde detta redskap för att, med utgångspunkt från SVT:s Väljarindex (endast ytterst marginella förändringar har skett sedan dess), få fram hur det skulle se ut i landets främsta politiska församling om det dåvarande opinionsläget blev valresultat såg siffrorna ut så här:

moderaterna: 30,8 (110 mandat)
folkpartiet: 7,0 (25)
kristdemokraterna: 5,3 (19)
centerpartiet: 5,0 (18)
socialdemokraterna: 30,9 (110)
miljöpartiet: 9,2 (33)
vänsterpartiet: 5,1 (18)
sverigedemokraterna: 4,6 (16)

Allianspartierna fick i detta scenario alltså 172 riksdagsmandat och de rödgröna 161. Sverigedemokraterna får en vågmästarroll med 16 mandat.

Andra skriver intressant om politik, opinion, val 2010.

[UPPDATERAD] Vad socialdemokratin just nu inte behövde var väl en skandal av den art som Aftonbladet i dag avslöjar: att två män som kandiderar för partiet i valet tagits på bar gärning av polisen när de hade sex med prostituerade – i ett LO-förbunds övernattningslägenhet, i samband med att de var i Stockholm för att delta i arbetet med en valupptakt.

Det är så mycket dumt på en gång så att man baxnar.

Det är sedan 1998 förbjudet att köpa sexuella tjänster i Sverige. Att dessutom göra det i samband med sitt politiska arbete, i en lägenhet som tillhandahålls av ett fackförbund, är i det närmaste gränslöst korkat.

De båda männen uppges kandidera för socialdemokraterna i var sin kommun i Mellansverige. En av dem sägs vara en facklig profil i sin hemort och har tidigare haft kommunpolitiska uppdrag. Den andre är förtroendevald inom LO. Deras respektive karriärer är nu nog att betrakta som över.

Den ene säger till Aftonbladet att han tänkt hjälpa till i valrörelsen fram till den 19 september men ska inte ta några uppdrag, för att inte skada sig själv och partiet.

Själv tycker jag att de båda gör bäst i att hålla sig borta från valrörelsen. Långt borta.

* * *

PS: Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan verkar hålla med mig. ”Ägnar man sig åt sexköp åker man ut med huvudet före”, säger Baylan till Expressen.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, val 2010, sexköp.

Med lite drygt en månad kvar till valet så kan man konstatera att detta hittills varit en mycket märklig valrörelse. För första gången står två formaliserade flerpartisamarbeten mot varandra, något man kanske hade trott skulle minska enskilda partiutspel. Så verkar inte ha blivit fallet.

Tvärtom har mer eller mindre märkliga utspel kommit i strid ström under våren och sommaren, från i princip alla partier. Svensk mästare i märkligheter är nog ändå justitieminister Beatrice Ask (m).

Ask har i år bland annat uttryckt att det är bra att poliser får välbetalda jobb av bolag som figurerar i utredningar de själva leder; hon vill tvinga barn att lämna urinprov utan deras föräldrars vetskap; skicka gredelina brev till misstänkta sexköpare så att deras familjer och grannar ser vilka typer de är; vill låta polis och åklagare leka judge Dredd och döma folk enligt löpandebandprincipen eftersom man inte ska belasta rättsväsende och domstolar i onödan; att det ska bli lättare att kameraövervaka folk; samt att vi i Sverige ska börja genomföra rättegångar utan både den anklagade och vittnen.

(Tack till Anna Troberg för kartläggning av Asks många klavertramp.)

Andra skriver intressant om politik, Beatrice Ask, val 2010.

Mitt under brinnande valrörelse 1998 lanserade Socialdemokraterna förslaget om maxtaxa på dagis. Som valfläsk betraktat var det ett genidrag, inte minst eftersom förslagets ekonomiska profil riktades mot den medelklass – folk i storstäder med hyfsade inkomster som betalat en hel del skatt och började undra vad de egentligen fått för pengarna – som Socialdemokraterna fått en mer ansträngd relation till.

Att jag nu kom att tänka på detta beror på att jag blivit tillfrågad om att skriva om valets knäppaste vallöfte eller utspel. Det fick mig att fundera över när jag senaste hörde ett parti utlova en verkligt omfattande (i positiv eller negativ bemärkelse) reform. Och det färskaste exemplet jag hittar är alltså maxtaxan.

2006 var bort-med-sossarna-valet. Det fanns en utbredd (och högst begriplig) trötthet på självgoda sossar som inte levererat sedan budgetsaneringen, som inte hade kraft nog att ta tag i viktiga frågor som integration och nyföretagande och som ständigt beviljade de egna kompisarna diverse landshövdingsposter. Behovet av nytänk och utsikten att få lite lägre skatter ersatte de stora sakfrågorna.

2002 var integrationsvalet. Det mesta kretsade kring en symbolisk lösning på ett högst verkligt problem, nämligen den allt djupare klyfta som uppstått mellan svenskar och invandrare – ekonomiskt, socialt, kulturellt och språkligt. Valrörelsen passerade i övrigt utan att några särskilt minnesvärda vallöften. Det vi minns tydligast är försöken att bilda en blågrön minoritetsregering med Folkpartiet, Centern, Kristdemokraterna och Miljöpartiet.

Men som sagt: de stora och dyra reformernas tid är förbi. Socialdemokraterna morrar visserligen om regeringens skattesänkningar, men den enda skatt de själva uttalar sig någorlunda konkret om är den så kallade pensionärsskatten – och den lovar de alltså att sänka. De stora visionernas och utspelens tid tycks vara oåterkalleligen förbi.

Jag tror att det är mot denna bakgrund vi ska försöka förstå de gångna dygnens omdefinition av välfärdsbegreppet (butler och tvättstuga i tunnelbanan, utflykter till Stockholms skärgård) från socialdemokratiska före detta arbetarepartiet. Socialdemokraterna ägnade nittonhundratalet i dess helhet åt att utlova presenter och gratis glass om man bara röstade på dem. Och nu tycks efterfrågan på presenter ha tagit slut.

Det betyder inte att det inte finns verkligt svåra utmaningar för våra riks- landstings- och kommunpolitiker att ta tag i: Vi har en strukturell arbetslöshet som är högre än den förväntade jämviktsarbetslösheten (NAIRU). Det har inte skapats ett enda nettojobb inom svensk privat sektor sedan femtiotalet. Det tar sju år för en genomsnittlig invandrare att komma in på arbetsmarknaden.

Inget av detta kan dock lösas med ytterligare bidrag eller offentliga satsningar. Det är strukturella problem som hänger intimt samman med vår ekonomiska och arbetspolitiska situation. Den som vill ge sig på dessa områden måste vara redo att slakta heliga kor, och det är inte Socialdemokraterna. Så mycket enklare då att utlova en ”satsning” som översatt till vanlig svenska innebär att om det händelsevis finns lediga utrymmen i SL-systemet, och om någon kan tänka sig att hyra dessa utrymmen i syfte att bedriva exempelvis tvätteriverksamhet, barnomsorg eller speceriaffärer där, ja då kommer vi från socialdemokratiskt håll inte att ha några invändningar mot detta. Och dessutom är vi för könsneutrala toaletter.

Detta är, försiktigt uttryckt, på en lite annan nivå än den gamla arbetarrörelsens krav på demokrati och en dräglig tillvaro. Någon enskild värsting bland dessa tramsutspel är svår att peka ut. Men det går att peka på en orsak till att utspelen har blivit så tramsiga. Vi har helt enkelt nått gränsen för vad man kan åstadkomma med politisk ingenjörskonst.

I opinionsmätning efter opinionsmätning (bland annat United Minds, Sifo och Skop) hamnar Sverigedemokraterna över 4-procentsspärren till riksdagen och förefaller därmed ha en hyfsad chans att ta plats i Sveriges främsta politiska församling efter valet. Även oddsen tycks tala för Sd.

Det är därför befogat att journalistiskt granska partiet, deras politik och företrädare utifrån perspektivet att de kan bli en politisk realitet i höst – i synnerhet om de, vilket också flera opinionsundersökningar tyder på, får en vågmästarroll.

I går sände TV4 dokumentären Dom kallas rasister, som jag hade hoppats skulle handla om Sverigedemokraterna – men som visade sig fokusera på partiets sympatisörer och väljare. I filmen får man se journalisten Lena Sundström ta kontakt med och prata med några av de många människor som skrivit och ringt till henne och uttryckt sig väldigt kritiskt – många gånger direkt hatiskt – om svensk invandringspolitik och invandrare. Filmen går att ses i sin helhet här:

Personligen blev jag besviken på greppet. Visst kan det vara befogat att granska vilka det är som sympatiserar med ett parti, men hur mycket säger det egentligen om partiet? Extra tveksamt blir det när granskningen bara är anekdotisk och fokuserar på några få utvalda individer som själva valt att ställa upp, i avspända samtal över en fika i sina egna hem.

Nu har det förvisso under våren och sommaren kommit ut flera intressanta böcker (och fler är på gång) om just partiet Sverigedemokraterna, deras historia, politik och företrädare. Men politiska fackböcker kan aldrig få samma genomslagskraft som tv-program. Och överraskande få har gått till botten med vilken kaotisk politisk situation om inget av de politiska blocken får majoritet efter valet och Sd verkligen lyckas med det de vill; att bli vågmästare.

Riksdagspartierna är noga med att påpeka att de inte tänker samarbeta med Sverigedemokraterna. Och av 166 tillfrågade riksdagsledamöter från båda blocken är 66 procent redo att samarbeta blocköverskridande för att motarbeta Sd om partiet skulle ta sig in i riksdagen. Det visar en undersökning som Göteborgs-Posten (ej på nätet) låtit göra. Undersökningen visar också att 19 procent av ledamöterna inte är beredda på att samarbeta över blockgränserna, samtidigt som 15 procent inte vet hur de vill göra.

Med andra ord hotar parlamentariskt kaos efter valet. Det vore intressant att se belyst i en tv-dokumentär.

Om det är något politikområde som verkligen kan ta fram skillnaderna i värderingar mellan folk till vänster respektive höger på den politiska skalan, så är det skolan. Det kan handla om huruvida skolor ska få drivas privat eller inte, och om de i så fall ska få ta ut vinst. Det kan gälla synen på betyg, och det kan röra hur resurserna på bästa sätt ska fördelas mellan skolor och enskilda elever.

Häromdagen föreslog socialdemokraterna, med hänvisning till en rapport från Skolverket, lagstiftning om att alla kommuner måste ge skolor särskilda pengar efter faktorer som utländsk bakgrund, föräldrarnas utbildningsnivå och annat som kan visa på segregation. Man menar att andelen elever som går ut nian med fullständiga betyg har minskat under mandatperioden, samtidigt som lärartätheten har sjunkit.

Detta var förstås utmanande. Skolpolitiken är ju något som ligger folkpartiet, och inte minst Jan Björklund själv, varmt om hjärtat. Att få pikar från s för brister på detta område var nog inte kul för folkpartiledaren. Och i dag kom svaret: ”Nu är det de högpresterande elevernas tur att få sin del av kakan”, deklarerade Björklund under en presskonferens i förmiddags.

Redan har alliansregeringen infört så kallade spetsutbildningar på gymnasienivå i Sverige. Nu vill fp utvidga företeelsen till grundskolan. Redan i högstadiet ska alltså barnen delas in i elitklass eller allmänklass. ”Spetsutbildningar för högpresterande elever” kallar man det för. Och antagningen är tänkt att ske via särskilda prov.

Några extra resurser till skolan blir det dock inte. Enligt Björklund kommer staten inte att skjuta till pengar för detta. I stället ska det bli ett annat sätt att organisera skolan, så det inte kostar mer.

Skillnaden mellan den socialdemokratiska och folkpartistiska synen på skolan och eleverna har sällan varit tydligare. Å ena sidan mer resurser till skolor i utsatta områden där elever halkar efter – å andra sidan genvägar för högpresterande elever, utan att det får kosta något. Jag vet vilket alternativ jag föredrar.

Vad har jag gemensamt med Carola, Emilia, Cajsalisa Ejemyhr, Christian Waltz, Gustav Bendt från Moneybrother och ett antal medlemmar i The Real Group? Sett till musiksmak, inte särskilt mycket. Däremot har vi alla gått på Adolf Fredriks musikskola. Adolf Fredrik är en elitskola, som funnits sedan trettiotalet. Den har fostrat en försvarlig andel av den svenska artisteliten. Alla som går där blir inte yrkesmusiker. Faktum är att de flesta som går där inte blir yrkesmusiker. Men skolan finns, och bör fortsätta finnas.

I början av åttiotalet ville krafter inom socialdemokratin och dåvarande VPK lägga ned Adolf Fredrik. De musikaliska eleverna borde gå i vanliga skolor och dela med sig av sin musikalitet, hette det. Nedläggningen stoppades av enorma protester, men hatet mot ”elitsatsningar” bestod. Vänstern har aldrig kunnat acceptera att olika människor har olika talanger och intressen.

I min klass på AF gick en kille som vi kan kalla för Markus (eftersom han heter Markus.) Han var inte bara musikalisk, utan även extremt intresserad av kemi. När vi började sjuan, och för första gången fick kemi på schemat, behärskade han redan det mesta på högstadienivån. Vi hade dock en lärare, en gammaldags moderat, som gav honom egna arbetsuppgifter att arbeta med. Läraren ansåg att vi var en klass med trettio individer. Inte ett anonymt och homogent kollektiv. Det var tur för Markus, som senare fortsatte på samma bana på KTH.

Poängen med denna tillbakablick är att även den som har en särskild talang eller ett särskilt intresse behöver stimulans. Skolans roll ska inte bara vara att etablera en lägsta standard, utan att hjälpa varje enskild elev att nå så långt som möjligt, utvecklas så positivt som möjligt och på det hela taget få så mycket stöd som möjligt. Det förutsätter att vi alla behandlas som de människor vi är. Inte som den grå massa vänstern vill att vi ska vara.

Att en elev som behöver extra mycket hjälp också ska få extra mycket hjälp inser nog alla. Men fortfarande är de särskilt begåvade elevernas behov ett tabu i svensk skoldebatt. Det är på många sätt en tragedi. Man kan spekulera i hur många framgångsrika matematiker, tekniker  och naturvetare som missats av den svenska skolan. Hur många innovationer har vi missat därför att begåvade elever tvingats anpassa sig till ett för lågt tempo, blivit uttråkade och slutligen tappat intresset?

Ingen elev ska lämnas bakom, men ingen elev ska heller hållas tillbaka. Jan Björklunds utspel i dag går i den riktningen, och det är inte en dag för tidigt.

Frågan om hur man från politiskt håll ska underlätta för människor att få tillgång till service och tjänster till en rimlig kostnad, utan att lockas betala svart, har varit en lång följetong i debatten. Det hela sattes på sin spets med idén om skatteavdrag för hushållsnära tjänster (RUT) – vilket efter visst velande fick socialdemokraterna att sätta ned foten och slå fast att några ”pigavdrag” skulle vi inte ha i Sverige. Några invändningar mot det så kallade ROT-avdraget har man dock inte haft.

Jag har länge tillhört dem som haft väldigt svårt att begripa mig på det socialdemokratiska motståndet mot RUT-avdraget. Det borde, tycker jag, ur ett s-perspektiv vara bra med incitament att köpa sådana här tjänster vitt snarare än svart. Detta innebär i sig en ökning av skatteintäkter och att fler människor kan försörja sig på trygga, lagliga jobb. Men min uppfattning vann inte gehör, utan i stället målade socialdemokratin in sig i ett hörn och blev hårdnackade RUT-motståndare.

I dag presenterade för övrigt Företagarna en ny rapport som sägs visa att RUT- och ROT-avdragen har skapat minst 1 8000 nya jobb i Sverige, bara det senaste året.

Det finns dessutom en könsaspekt i detta som är rätt intressant. Hushållsnära tjänster såsom städning i människors hem utförs i väldigt hög grad av kvinnor – ”pigor” enligt motståndarnas retorik. Underhåll, reparationer och om- och tillbyggnader inom ramen för ROT-avdraget utförs huvudsakligen av män. Några motsvarande nedsättande benämningar på dessa har jag inte uppfattat i debatten.

Men det finns ju ändå en manlig motsvarighet till pigan, som dock traditionellt ansågs stå högre i rang: butlern. Och just detta yrke verkar nu åtminstone socialdemokraterna i Stockholms stad och landsting vilja återupprätta via en satsning på tjänster i Stockholms lokaltrafik för att resenärerna ska spara tid. Den som reser med SL ska, föreslår Ilija Batljan och Carin Jämtin, bland annat få hjälp med tvätten, parkeringen och barnpassningen i anslutning till sin tåg- och busstationer. Även butlerliknande tjänster, hjälp med olika ärenden, ska erbjudas.

Så om jag förstått saken rätt är alltså servicetjänster riktade till privatpersoner helt okej om de utförs av män – eller åtminstone har yrkestitlar som låter manliga. Butler bra, piga dåligt.

Den här valrörelsen känns allt snurrigare.

Jonas Morian är tydligen inte den enda socialdemokraten som vill diskutera smutstvätt i den här valrörelsen. Ilija Batljan, mannen som blev känd för sin kritik mot smygförstoring av chipspåsar och Carin Jämtin, kvinnan som kräver att alla offentliga toaletter ska vara könsneutrala, har tillsammans kommit fram till att de vill öppna tvättstuga i tunnelbanan.

”För ibland kan vi nog alla känna att livet känns mer som en transportsträcka än något vi hinner leva. Särskilt under småbarnsåren kan det vara tufft att hinna allt. Vi jobbar och pluggar, vi hämtar och lämnar, vi ska handla och laga mat och vi ska tvätta och stryka. Vi ska klacka skorna, köpa strumpbyxor och byta batteri i armbands uret, vi ska hämta paket och barnens mediciner från apoteket, vi ska rasta hunden och fixa i trädgården.”

Vi kan därmed konstatera att valrörelsen nu officiellt lämnat planeten Jorden.

Är detta vad vänstern, de utsattas ständiga väktare, har utvecklats till? För en tid sedan pratade Lars Ohly om hur synd det är om fotbollsproffs som får betala samma skatter som alla andra, trots att de i regel bara tjänar mycket pengar under en kortare period av livet. Lars Ohly vill med andra ord höja skatten för undersköterskan Sirpa (månadslön: cirka 20 000) och sänka den för fotbollsproffset Zlatan (månadslön: cirka 10 000 000.)

Samma vänsterpolitiker är topp tunnor rasande över det framgångsrika RUT-avdraget, som skapat tiotusentals jobb i en sektor som tills nyligen var svart, och som gett vanliga människor med vanliga löner en chans till avlastning och mer tid till annat. Det ska därför avskaffas, till förmån för butlers i Stockholms (bara Stockholms) kollektivtrafik.

Om man ändå ska vara optimistisk kan man möjligen glädjas åt att socialdemokratin plötsligt tvingas gå till val på sänkt skatt (för pensionärer) och utvecklad tjänstesektor (tvättstuga i tunnelbanan), vilket ger en fingervisning om hur mycket som har förändrats under åren med alliansregeringen. Men vänsterpartierna är ohjälpliga nybörjare på dessa områden, och det märks.

Som bloggaren Hans Åberg så fyndigt konstaterar: av RUT har blivit TUT – tunnelbanenära tjänster. 

UPPDATERING: Läs även Mattias Svensson!

Återigen hemma i Sverige efter två veckors semester går mycket av dagen åt att tvätta – samt att läsa ikapp mig kring vad som skett under min frånvaro. Och jag konstaterar att jag hittar paralleller mellan mina tvättbestyr och debatten om de politiska annonskampanjerna inför valet.

Min bloggkollega Johan Ingerö menar att den kampanj som LO rullat ut är ”helt och hållet negativ” samt ”en av de fulaste i Sveriges politiska historia”. Det kan ligga något i det – men det finns ändå skäl att hålla isär begreppen.

Den kampanj LO nu kör är, skulle jag vilja påstå, definitivt på gränsen till att betraktas som negativ. Man avbildar ledande alliansföreträdare och klistrar på dem epitet som ”megafel” (Reinfeldt) ”helsjuk” (Hägglund) ”dunderdum” (Olofsson), ”knaslåg” (Björklund) och ”dumsnål” (Borg). Man ger sig alltså på enskilda personer och deras karaktär, i negativa ordalag.

Det är dock inte detsamma som att måla upp kontraster och visa vilka politiska alternativ som finns. Att rösta handlar om vägval. Och i ett land där (och nu vet jag att partisekreterare och kampanjmakare blir sura) de politiska skillnaderna mellan partierna inte är avgrundsdjupa så krävs det lite tillskruvad retorik och breda penseldrag i valrörelser för att väljarna ska kunna uppfatta att det gör någon skillnad att rösta på det ena eller andra alternativet.

En av av Sveriges mest erfarna politiska kampajmakare är Bosse Krogvig. Han är socialdemokrat, men respekterad i snart sagt alla läger. I Fokus slår han fast att ”val är inget hångelparty där alla ska tycka om alla”, samt att man ”måste ha en ganska hög konfrontationsnivå för att öka valdeltagandet”. Krogvig menar vidare att negativa kampanjer är något som handlar om person och moral, och att sådana knappt förekommer i svenska valrörelser. Vad som därmed är vanligt, och som inte minst socialdemokraterna ägnat sig åt i många valrörelser, är vad Krogvig kallar aggressiva kampanjer – och som då snarare handlar om att presentera motståndarens politik i ett mindre fördelaktigt ljus.

Han får dock mothugg av den ledande kampanjforskaren Peter Esaiasson som i Fokus hävdar att negativa kampanjer är just när ett parti ägnar sig åt att kritisera motståndaren, snarare än att beskriva den egna politiken. Mellan 40 och 50 procent av alla budskap, menar Esaiasson, är negativa i en svensk valrörelse.

Smuts eller kontraster? Kanske är det bara en fråga om perspektiv.

Klart är i vilket fall som helst vi ännu inte sett slutet på utspel, annonser, filmklipp och andra kampanjinslag där de politiska alternativen och partiföreträdarna framställs som än oskuldsvita och än rejält smutsfläckade, allt beroende på avsändare.