Utfrågningar, debatter och dueller avlöser just nu varandra. Vi är liksom i det skedet av valrörelsen. I dag var det dags igen, när Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt möttes i en debatt i Sveriges Radios Studio Ett. De diskuterade bland annat olika insatser för jobb samt skolpolitik. Hettade till på allvar gjorde det dock när skattesänkningar kom på tal.

Tonen mellan Sahlin och Reinfeldt var påtagligt spänd. Det märktes att opinionsläget är mycket jämt och mycket står på spel. Båda högg på varje tänkbar blotta hos motståndaren och gjorde sitt bästa för att utmåla det politiska alternativet till den egna partikonstellationen som inkompetent och illasinnad.

Som Johan Ingerö konstaterar så är den här sortens debatter ganska tröttsamma. För oss politiska nördar tillför det absolut ingenting; inga nya argument kommer fram och inga nyheter presenteras. Och de genomsnittsväljare som till äventyrs tar del av de här debatterna får antagligen en ganska skev bild av politiken. I själva verket är inte skillnaden mellan svenska riksdagspartier så avgrundsdjup som man kan få intrycket av när man lyssnar på partiföreträdare i valrörelser.

Men jag ska vara ärlig; Reinfeldt var marginellt mindre konfrontativ och aggressiv. Å andra sidan lät han väldigt mycket som Göran Persson i valet 2006: dryg, pompös och arrogant. Komiskt nog upprepade han dessutom samma argument som Persson använde då: arbetslösheten är inte så alarmerande, jobben kommer.

Det kan vara på sin plats att påminna om hur det gick för regeringen Persson 2006.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, val 2010.