Ja, vad kan man säga annat än att det verkligen börjar dra ihop sig till val? Det blev väldigt gnälligt och skälligt när Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin möttes i Sveriges Radios P1 nu på eftermiddagen. Jag tillbringade merparten av debatten sittandes i en bilkö, krypkörandes på ettans växel – med feber. Ändå tror jag att jag var på bättre humör än de båda partiledarna. Lena Mellins uppfattning att de var trevliga mot varandra delar jag inte alls. Otrevlig kan man som bekant vara utan att höja rösten.

Överlag är jag oerhört trött på den här sortens debatter, där alla argument är inövade, där replikerna endast undantagsvis bemöter något som motståndaren faktiskt har sagt och där det tycks vara förenat med diskvalifikation att ge uttryck för någon form av intellektuellt redbar tankebana. Visst kan det vara kul med lite retoriskt underhållningsvåld någon gång ibland, men när det blir normen upphör det snabbt att vara underhållande.

Mona Sahlin förlorar dock, ännu en gång, eftersom hon ständigt väljer att överdriva sin i och för sig säkert uppriktiga kritik mot Reinfeldt. Men det är faktiskt inte trovärdigt att hävda att alliansen har ”slitit sönder välfärden”, ”tvingat folk att lämna a-kassan”, ”saknar klimatpolitik”, ”genomfört gigantiska skattesänkningar för de som har allra mest” och så vidare. Om så verkligen hade varit fallet hade nog oppositionen lagt sig längre från regeringen när de presenterade sin budgetreservation i våras.

På samma sätt börjar Fredrik Reinfeldts statsmannamässiga poserande gå en smula till överdrivt. Blir han bara lite mer statsmannamässig kommer hans repliker att låta som Kungens nyårstal – och vi vet ju vilket mottagande de brukar få. Men vid sidan av det irriterande tonläget är han både sakligare och mer påläst än Sahlin, vilket ger honom den ena debattsegern efter den andra mot henne.

Så om Mona Sahlin inte vill ”bli uppläxad” så återstår nog bara en sak att göra: läxan.