Mitt under brinnande valrörelse 1998 lanserade Socialdemokraterna förslaget om maxtaxa på dagis. Som valfläsk betraktat var det ett genidrag, inte minst eftersom förslagets ekonomiska profil riktades mot den medelklass – folk i storstäder med hyfsade inkomster som betalat en hel del skatt och började undra vad de egentligen fått för pengarna – som Socialdemokraterna fått en mer ansträngd relation till.

Att jag nu kom att tänka på detta beror på att jag blivit tillfrågad om att skriva om valets knäppaste vallöfte eller utspel. Det fick mig att fundera över när jag senaste hörde ett parti utlova en verkligt omfattande (i positiv eller negativ bemärkelse) reform. Och det färskaste exemplet jag hittar är alltså maxtaxan.

2006 var bort-med-sossarna-valet. Det fanns en utbredd (och högst begriplig) trötthet på självgoda sossar som inte levererat sedan budgetsaneringen, som inte hade kraft nog att ta tag i viktiga frågor som integration och nyföretagande och som ständigt beviljade de egna kompisarna diverse landshövdingsposter. Behovet av nytänk och utsikten att få lite lägre skatter ersatte de stora sakfrågorna.

2002 var integrationsvalet. Det mesta kretsade kring en symbolisk lösning på ett högst verkligt problem, nämligen den allt djupare klyfta som uppstått mellan svenskar och invandrare – ekonomiskt, socialt, kulturellt och språkligt. Valrörelsen passerade i övrigt utan att några särskilt minnesvärda vallöften. Det vi minns tydligast är försöken att bilda en blågrön minoritetsregering med Folkpartiet, Centern, Kristdemokraterna och Miljöpartiet.

Men som sagt: de stora och dyra reformernas tid är förbi. Socialdemokraterna morrar visserligen om regeringens skattesänkningar, men den enda skatt de själva uttalar sig någorlunda konkret om är den så kallade pensionärsskatten – och den lovar de alltså att sänka. De stora visionernas och utspelens tid tycks vara oåterkalleligen förbi.

Jag tror att det är mot denna bakgrund vi ska försöka förstå de gångna dygnens omdefinition av välfärdsbegreppet (butler och tvättstuga i tunnelbanan, utflykter till Stockholms skärgård) från socialdemokratiska före detta arbetarepartiet. Socialdemokraterna ägnade nittonhundratalet i dess helhet åt att utlova presenter och gratis glass om man bara röstade på dem. Och nu tycks efterfrågan på presenter ha tagit slut.

Det betyder inte att det inte finns verkligt svåra utmaningar för våra riks- landstings- och kommunpolitiker att ta tag i: Vi har en strukturell arbetslöshet som är högre än den förväntade jämviktsarbetslösheten (NAIRU). Det har inte skapats ett enda nettojobb inom svensk privat sektor sedan femtiotalet. Det tar sju år för en genomsnittlig invandrare att komma in på arbetsmarknaden.

Inget av detta kan dock lösas med ytterligare bidrag eller offentliga satsningar. Det är strukturella problem som hänger intimt samman med vår ekonomiska och arbetspolitiska situation. Den som vill ge sig på dessa områden måste vara redo att slakta heliga kor, och det är inte Socialdemokraterna. Så mycket enklare då att utlova en ”satsning” som översatt till vanlig svenska innebär att om det händelsevis finns lediga utrymmen i SL-systemet, och om någon kan tänka sig att hyra dessa utrymmen i syfte att bedriva exempelvis tvätteriverksamhet, barnomsorg eller speceriaffärer där, ja då kommer vi från socialdemokratiskt håll inte att ha några invändningar mot detta. Och dessutom är vi för könsneutrala toaletter.

Detta är, försiktigt uttryckt, på en lite annan nivå än den gamla arbetarrörelsens krav på demokrati och en dräglig tillvaro. Någon enskild värsting bland dessa tramsutspel är svår att peka ut. Men det går att peka på en orsak till att utspelen har blivit så tramsiga. Vi har helt enkelt nått gränsen för vad man kan åstadkomma med politisk ingenjörskonst.