Det var med kniven mot struparna som de fyra rödgröna ledarna i dag presenterade sitt gemensamma valmanifest. Den samlade bilden från de många opinionsmätningarna är att Alliansen leder med omkring fem procentenheter, och inom socialdemokratin spekulerar veteraner som Kjell-Olof Feldt öppet om varför valet går åt skogen.

Presskonferensen började dock dåligt. När partiledare inleder linjetal med en disclaimer kan man dra slutsatsen att självförtroendet inte är på topp. Mona Sahlin, hårt märkt av de gångna två årens ekonomisk-politiska debatt, inskärper vikten av stabila statsfinanser med överdriven tydlighet. Tvivlet på hennes förmåga att hantera ekonomin, hennes eget tvivel om att hon förmår övertyga väljarna om att hon kan hantera ekonomin, sken som en lysande aura runt hela scenen.

Det märkliga är att det högljudda tonläget – Maria Wetterstrands anförande var rena utskällningen – baseras på ett reformutrymme om tolv miljarder, eller något över en procent av statens totala utgifter. Inom denna dryga procent ryms hela skillnaden mellan civilisation och barbari, mellan solidarisk välfärdspolitik och iskall nyliberalism, om man får tro oppositionen.

Det blir därför en rätt tunn soppa, de högljudda kockarna till trots, som på flera punkter har en tydlig bismak av borgerlig buljong: Sänkt restaurangmoms, sänkta arbetsgivaravgifter för småföretagare och dessutom sänkt maxtaxa i barnomsorgen – en präktig present till medelklassen.

Dock saknas inte röda inslag. Höjt underhållsstöd, höjt studiebidrag, höjt bostadsbidrag för ensamstående, höjt bostadstillägg för pensionärer, höjt studielån och så vidare. Däremot har de tre partierna uppenbarligen inte kommit överens om föräldraförsäkringen, som helt förbigås med tystnad. Här vet vi dock att samtliga partiledare och språkrör frustar av iver att kvotera. Vinner de kan vi räkna med att de förr eller senare tvångsdelar föräldraledigheten, alldeles oavsett vad Sveriges föräldrar anser om saken.

I stort sett fick vi alltså vad vi hade räknat med. Vänsterpartiet har förhandlat dåligt, och Lars Ohly tvingas nu inte bara försvara de budgetregler han så hett avskyr, utan även det tillfälligt höjda överskottsmål som Anders Borg har infört. Bara där har Ohly tvingats ge upp 30-40 miljarder att leka med. Det är alltså inget mörkrött manifest. Däremot ett fantasilöst sådant. Det enda förslag som känns relevant på mer än några års sikt är satsningen på utbyggt tågnät.

Det var ingen vinnarbudget som presenterades, och det var verkligen inga segervissa politiker som presenterade den.