Det blev faktiskt en riktigt bra debatt mellan riksdagspartiernas ekonomiska talespersoner. Stor eloge till programledarna Sverker Olofsson och Linda Nilarve som höll debattörerna i strama tyglar och stoppade det värsta smutskastandet, osakligheterna och överdrifterna.

De första tio minuterna var emellertid ingen hit. Vi befinner oss mitt i den värsta internationella lågkonjunkturen på en mansålder, och våra politikers kunskaper om priset på tvättmedel och kaffe är inte direkt vad Sverige står och faller med. Även diskussionen om ”girighetskulturen” i våra börsbolag var föga mer än billig populism. Andelen multimiljonärer är försvinnande liten, och att låta dem spela huvurollen medan miljontals vanliga löntagare reduceras till statister känns rätt oseriöst. Plus dock till Anders Borg (M) som i denna diskussion höll sig till banksektorn, en bransch där excesser riskerar hamna på skattebetalarnas räkning.

I övrigt är mitt bestående intryck att Sverige håller på att amerikaniseras på så vis att valrörelserna plötsligt har förvandlats till SM i skattesänkningar. Thomas Östros (S) talade mer, och ivrigare, om ungdomsavdrag än om offentliga utgifter, medan Borg slogs för sänkta skatter inom servicesektorn. Vem hade kunnat tro det för några år sedan?

Ulla Andersson (V) utgjorde faktiskt debattens enda riktiga vänsterröst. Där talades det enbart om ökade utgifter. Möjligen plockade hon en del poäng på detta, då Thomas Östros konsekvent placerade sig strax till mitten om mitten och därmed gjorde en och annan S-väljare besviken.

Ungdomsarbetslösheten diskuterades flitigt, och där tycker jag nog att samtliga partier vore betjänta av något mer ödmjukhet. Visst är dagens ungdomsarbetslöshet förfärande hög, men det var den även 2006 när Sverige surfade på en internationell högkonjunktur. Vår ungdomsarbetslöshet är strukturell, snarare än konjunkturbunden, och det hänger ihop med den obefintliga lönespridningen. Ingen arbetsgivare anställer en oprövad rookie när kostnadsskillnaden jämfört med en rutinerad och beprövad kandidat bara är en eller ett par tusenlappar.

I övrigt var debatten väldigt jämn, sett till antalet snygga formuleringar och retoriska poänger. Bäst var Thomas Östros, som annars tenderar att vara både gnällig och osaklig. Om han är skakad av de vikande opinionssiffrorna så lyckades han dölja det. Även Stefan Attefall (KD) var i god form, och levererade inte bara bra punchlines, utan stod även för ideologiska resonemang om personlig frihet. Därmed lockade han möjligen en och annan vilsen moderat som saknar frihetsdimensionen i valrörelsen.

Riktigt lustigt blev det i diskussionen om RUT-avdraget, när Mikaela Valtersson (MP) försökte sig på att retoriskt fråga om alliansen vill sänka skatten inom alla sektorer som plågas av svartarbete. ”Ska ni sänka restaurrangmomsen också”, frågade hon till synes helt ovetandes om att alliansen just i dag har lovat göra just det. Därmed bjöd hon Attefall på en gratispoäng, och tittarna på en lektion om vikten att veta vad man pratar om.

En annan höjdpunkt var greppet att låta politikerna själva ställa frågor till Östros och Borg. Där fick retoriken delvis vika för sakliga fakta, vilket höjde nivån. SVT får gärna upprepa den biten när det blir dags för partiledardebatt om några veckor.

Intressantast blev det när debattörerna avkrävdes egna definitioner på välfärdsbegreppet. Handlar det om välfärdens kärna eller mer av allt till alla? Även här stack Ulla Andersson ut på vänsterkanten, medan hennes rödgröna kollegor trängdes med allianspartierna i prioriteringsfacket. Carl B Hamilton (FP) levererade på denna punkt dagens begrepp, när han anklagade Östros för att vara en ”krisförnekare”.

Mitt något paradoxala intryck av debatten är att vänstersidan sammantaget (och huvudsakligen tack vare Thomas Östros) gjorde bättre ifrån sig, men att idésegern tillfaller alliansen. Socialdemokraternas mest konkreta åsikt på skatteområdet är en sänkning för pensionärerna, så att dessa kommer ner till samma nivå som vanliga löntagare befinner sig på, mot vänsterpartiernas vilja. Att förklara denna självmotsägelse är inte enkelt, men Östros lyckades över förväntan i kväll.

Betygen för debattörerna utfaller därmed som följer:

Thomas Östros (S): Väl godkänt. Han var lugn, saklig och pedagogisk, samtidigt som han med kirurgisk precision undvek alliansmotståndarnas fällor.

Anders Borg (M): Godkänt. Finansministern var saklig och seriös, men förmådde inte sticka ut ur mängden, vilket får ses som ett misslyckande mot bakgrund av hans ämbete och omvittnade kompetens.

Roger Tiefensee (C): Med minsta möjliga marginal godkänt. Han var surrig, bitvis svårbegriplig och nervös. Att han klarar sig från underkänt beror på att han tog tjuren vid hornen i frågan om privata alternativ i välfärden.

Carl B Hamilton (FP): Godkänt. Han är både bildligt och bokstavligt talat alliansens professor, på gott och ont. Några fyrverkerier ger han aldrig upphov till. Men han vet vad han snackar om, och gör mycket sällan bort sig. Tog ner Ulla Andersson och Mikaela Valtersson på jorden vid mer än ett tillfälle.

Stefan Attefall (KD): Väl godkänt, av skäl som redan nämnts. Blir ibland lite väl kamreraktig, men var ikväll både taggad och slagkraftig.

Ulla Andersson (V): Godkänt. Tjänade på att få hela vänsterfältet för sig själv, och undvek den lite snyftande stil hon gjort sig känd för i riksdagsdebatterna. Behöver dock bli mer påläst innan hon når de verkliga höjderna.

Mikaela Valtersson (MP): Icke godkänt. Valtersson är normalt en av sitt partis bästa debattörer, men visade sig från sin sämsta sida i kväll. Arg, bjäbbig och dåligt påläst var hon en dålig representant för det nya moderna Miljöpartiet.