Även jag drar, i likhet med Johan Ingerö, mitt strå till stacken av spekulationer om hur Fredrik Reinfeldts nya regering ska se ut. Själv gissar jag på att det blir en del förändringar – och att den moderata tillväxten i riksdagen kommer att avspegla sig i regeringen.

Och nej, alla spekulationer här är inte superseriösa. Några är faktiskt på skämt (gissa gärna vilka). Men det är ju inte min uppgift att ge Reinfeldt goda råd…

Statsminister:
Fredrik Reinfeldt (m) sitter förstås kvar.

Utbildningsminister och vice statsminister:
Jan Björklund (fp) behåller greppet om utbildningsfrågorna och får, i kraft av ledare för det näst största regeringspartiet, ta över titeln som vice statsminister från Maud Olofsson (c).

Näringsminister:
Olofsson får däremot behålla detta jobb, men får sällskap på departementet av…

Minister för de gröna näringarna:
Annie Johansson (c) – en av centerpartiets skarpast lysande stjärnor som borde vara aktuell att ta över partiledarposten när Maud Olofsson lägger av (något som lär ske under mandatperioden). Johansson får småföretagar- och jordbruksfrågor på sitt bord, efter att superlojale klippan Eskil Erlandsson (c) får ägna sig åt sin egen gård på heltid.

Miljöminister:
Jakob Forssmed (kd), i dag statssekreterare i samordningskansliet.

Biträdande utbildningsminister och skolminister:
Tobias Krantz (fp) får förnyat förtroende.

Finansminister:
Anders Borg (m) har haft en nyckelroll i transformationen av moderaterna till ”det nya arbetarpartiet” och har skött jobbet som finansminister minst lika bra som en socialdemokrat hade gjort. Det ska alltså ses som gott betyg.

Biträdande finansminister samt kommun- och bostadsminister:
Mats Odell (kd) ersätts av partikamraten Stefan Attefall.

Utrikesminister:
Carl Bildt (m) har gjort sitt och är fortfarande kladdig av Lundin Oil. Jag tror inte att den ofta nämnda Gunilla Carlsson har någon chans att få ta över. I stället blir det en rejäl föryngring och överraskning: Anna Kinberg Batra, med bakgrund som bland annat EU-nämndens ordförande.

Invandrar-/migrationsminister:
Denna lite märkliga statsrådspost får Tobias Billström (m) behålla.

Arbetsmarknadsminister:
Här behövs en tuff moderat med partiledningens öra, efter avhoppade Sven Otto Littorin (m). Sannolikt ligger Hillevi Engström (m), tidigare ordförande i arbetsmarknadsutskottet, bra till.

Infrastrukturminister:
Åsa Torstensson (c) har inte imponerat. Hon ersätts av moderaternas talesperson kring klimat/miljö/energi/mat: Sofia Arkelsten (m).

Socialminister:
Göran Hägglund (kd) sitter kvar, men får oväntat besök på departementet av…

Biträdande socialminister samt äldre- och folkhälsominister:
Eva Flyborg (fp), riksdagsledamot från Göteborg. Hon ersätter Maria Larsson (kd). Spexigt nog tar Flyborg även över kulturpolitiken från Lena Adelsohn Liljeroth (m), som får gå.

Socialförsäkringsminister:
Detta politikområde har varit något av alliansregeringens akilleshäl, och här måste Reinfeldt visa att det tas nya tag. Gunnar Axén (m) tar därför över efter Cristina Husmark Pehrsson (m). Axén kan frågorna efter att ha varit ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott. Bubblare: Ulf Kristersson (socialborgarråd i Stockholm).

Handelsminister:
Viktig post där två väldigt kompetenta politiker bör konkurrera om jobbet – sittande Ewa Björling (m) och nuvarande EU-minister Birgitta Ohlsson (fp). Min gissning blir att Björling får sitta kvar. Ohlsson blir i stället…

Integrations- och jämställdhetsminister:
Birgitta Ohlsson tar därmed över efter partikollegan Nyamko Sabuni, som dock blir kvar i regeringen.

Justitieminister:
Reinfeldt överraskar igen genom att peta moderaternas vice ordförande Beatrice Ask (m) – som kan ligga bra till för att bli riksdagens talman, om m kör hardball – och ersätta henne med folkpartisten Nyamko Sabuni. Hon får då, till många kramliberalers förtret, också ansvar för integritetsfrågorna.

Försvarsminister:
Sten Tolgfors (m) sitter kvar. Trots sin impopularitet i försvarskretsar. Reinfeldt markerar att hans nya moderater inte är samma försvarskramare som de gamla.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, regeringen.

Det traditionsenliga eftervalsspekulerande om ministerposter har kommit lite i skymundan, med anledning av turerna kring SD och eventuella samarbetspartners till Alliansen. Men nu börjar de poppa upp lite här och var, och det vore väl illa om inte vi på Proffstyckarna bidrog till denna onödiga men roliga icke-rapportering.

Min tipsrad är varken min drömregering eller en genomnykter bedömning av situationen. Snarare är den en blandning av krass realism och vissa förhoppningar. Here goes: 

Statsminister: 

Fredrik Reinfeldt självskriven

Finansminister:

Anders Borg självskriven

Biträdande finansminister

Mats Odell har gjort ett bra jobb, men KD-ledaren Göran Hägglund vill ha in nytt blod, och utser sin tidigare stabschef Jakob Forssmed, i dag statssekreterare i samordningskansliet, till kommun- och bostadsminister.

Utrikesminister:

Carl Bildt var en nödvändig vägvisare när ministrarna var nybakade och utan internationella kontakter. Fyra år senare är den nya generationen redo att ta över, och Bildt får respass ut i vida världen. Hittillsvarande handelsminister Ewa Björling (M) kan utrikespolitiken, har hårda nypor och ett skarpt intellekt. Hon är därför perfekt för jobbet.

Handelsminister:

Birgitta Ohlsson (FP) har gjort bra ifrån sig som EU-minister, vilket är imponerande med tanke på att hennes portfölj i praktiken är tom. Denna brinnande frihandelsvän är en perfekt ersättare när Eva Björling flyttas upp ett pinnhål.

Migrations- och integrationsminister:

Tobias Billström (M) har gjort ett bra jobb och behåller sin portfölj, som äntligen slås ihop med integrationspolitiken.

Arbetsmarknadsminister:

Moderaterna släpper aldrig ifrån sig detta område, som ju utgör essensen hos De Nya Moderaterna. Hillevi Engström, tidigare ordförande i arbetsmarknadsutskottet, tar över.

Försvarsminister:

Sten Tolgfors (M) har inte direkt rosat marknaden. ”Tomhylsan” ersätts av den tidigare påläggskalven Henrik Landerholm som gör partipolitiskt comeback efter att bland annat ha varit rektor vid Försvarshögskolan.

Justitieminister:

Beatrice Ask (M) har skött portföljen dåligt, men är partiets vice ordförande och inte så lätt att rucka på – om hon inte ersätts av Moderaternas andra viceledare Gunilla Carlsson, som är mogen för nya uppgifter ett att ha spelat andrafiol på UD i fyra år.

Näringsminister:

Maud Olofsson (C) behåller sin portfölj, i avvaktan på att hon ersätts som partiledare om ett till två år.

Biträdande näringsminister:

Integrations- och jämställdhetsdepartementet är ett internskämt i Regeringskansliet, och läggs ned. Integrationsfrågorna flyttas till Billström på UD, och jämställdhets- och konsumentfrågorna flyttar till Näring, liksom Nyamko Sabuni, som är en av Jan Björklunds favoriter sedan många år. Den tidigare egenföretagaren Sabuni får även hand om småföretagarfrågorna.

Infrastrukturminister: 

Åsa Torstensson (C) har fått en del gjort på detta otacksamma område, och får stanna trots svårigheter med att tränga igenom tv-rutan. 

Jordbruksminister:

Eskil Erlandsson (C) må vara utskrattad på Youtube, men han är en av regeringens absoluta klippor. Sitter nästan lika säkert som Reinfeldt och Borg.

Kulturminister:

Folkpartiet hoppades få knipa den här posten, men partiet backade och Göteborgskandidaten Jasenko Selimovic missade riksdagen, då valberedeningen körde över provvalet, som han vann mot veteranen Eva Flyborg. Reinfeldt vill inte orsaka mer oordning än nödvändigt och behåller Lena Adelsohn Liljeroth (M).

Miljöminister:

Andreas Carlgren har inget starkt stöd i sitt eget parti, och det han inte fått gjort under den gångna perioden lär han inte få gjort nu heller. I hans ställe utses supertalangen Annie Johansson, som även ska leda Centerpartiets valanalysgrupp. Johansson är väl påläst, jobbar stenhårt och anses kunna ge Miljöpartiet en mycket hård match.

Socialminister:

Göran Hägglund (KD) behåller sin post, och får även hand om äldrefrågorna. I gengäld släpper han ifrån sig familjepolitiken till sin nya biträdande minister…

Biträdande socialminister:

…som blir Emma Henriksson, ung (med KD-mått) riksdagsledamot som vet allt om livet som ung men kämpande småbarnsmamma. Heniksson övertar även folkhälsofrågorna från Maria Larsson, som aldrig lyckades nå väljarnas hjärtan.

Socialförsäkringsminister:

Christina Husmark Pehrsson (M) är det enda statsrådet som fått en utskällning av statsministern under ett pågående regeringssammanträde. Har helt misslyckats med att förklara förändringarna inom sitt område, och får därför lämna över till partikamraten Gunnar Axén, ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott och dessutom tidigare pr-konsult på välkända JKL. 

Utbildningsminister:

Jan Björklund (FP) är självskriven, och erhåller samtidigt den (huvudsakligen ceremoniella) titeln vice statsminister.

Biträdande utbildningsminister:

Tobias Krantz (FP) har precis lärt sig hitta i lokalerna, och kan forskningsfrågorna på sina fem fingrar. Därför stannar den inte alldeles medieanpassade ministern på sin nuvarande post.

Det har gått en dryg vecka sedan valet och oklarheten i regeringsfrågan består. Ska Fredrik Reinfeldt försöka regera med en minoritetsregering och löpande göra upp med oppositionspartier i sakfrågor, eller finns det planer på något annat?

I går meddelade miljöpartiets båda språkrör att man träffat Reinfeldt, men att något övergripande samarbete inte var aktuellt. Däremot sade man sig vara beredda att stödja allianspartierna i asyl- och medborgarrättsliga frågor, för att hindra Sverigedemokraterna från att få inflytande.

Och i dag uppger Aftonbladet att även socialdemokraterna kan tänka sig att samarbeta med regeringen om invandringspolitiken. Möjligen ter sig detta mer lockande för moderaterna än att samarbeta med mp. Historiskt sett har m och s haft ganska likartad syn i dessa frågor.

Med miljöpartiet som allianspartner blir det troligen mer generösa regler för arbetskraftsinvandring – något som socialdemokraterna med sin starka koppling till LO har många reservationer emot. Å andra sidan kommer knappast s ställa krav på att även papperslösa ska ges rätt till sjukvård, vilket mp förespråkar.

Fredrik Reinfeldt har nu alltså ett intressant förhandlingsläge som kan ge honom möjlighet att nå blocköverskridande överenskommelser om invandringspolitiken, samtidigt som det slår in en kil i det rödgröna samarbetet.

Under förra mandatperioden markerade Reinfeldt tydligt mot blocköverskridande överenskommelser om skol-, energi- och försvarspolitiken. Med dagens riksdagssituation är denna linje knappast möjlig att hålla. Det spel vi nu ser pågå är alltså bara början.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, socialdemokraterna, moderaterna, miljöpartiet, Sverigedemokraterna.

Miljöpartiet vill inte ta på sig något helhetsansvar för alliansregeringens politik. Miljöpartiet är i dessutom det enda partiet som helt kan neutralisera Sverigedemokraternas inflytande. Samtidigt vill Miljöpartiet inte bli den länk som brister i den rödgröna kedjan.

Detta tredelade dilemma har uppenbarligen plågat Peter Eriksson och Maria Wetterstrand, och den lösning som nu presenterats är ett taktiskt mästerverk. Miljöpartisterna går med på att göra upp med regeringen om migrationspolitiken. I övrigt får Reinfeldt, Björklund, Olofsson och Hägglund förlita sig på hoppande majoriteter. Och häri ligger det smarta.

Ty genom att garantera att Sverigedemokraterna inte får inflytande över migrationsfrågorna minskar Miljöpartiet Jimmie Åkessons incitament att i andra frågor stödja Alliansens politik. Sverigedemokraterna är ett i ekonomiska frågor kluvet och inkonsekvent parti, som något förenklat är för både vänsterns utgiftsökningar och regeringens skattepolitik – och trollar bort mellanskillnaden genom grovt tillyxade besparingar som sägs bli möjliga genom minskad invandring.

När det börjar osa katt är det knappast troligt att SD kommer att vilja ta ansvar för minskade bidrag (till svenskar), avstå från dyra arbetsmarknadssatsningar (för svenskar) eller göra något annat obekvämt (för svenskar). Och därmed har Miljöpartiet väsentligt minskat regeringens utsikter att få igenom sin politik i enskilda frågor, alltså mellan budgetbesluten.

Miljöpartiet räddar med detta imponerande maktspel sitt eget skinn, och knyter samtidigt upp svansen på Reinfeldt. För svenska folket innebär modellen att Sverige löper större risk för nyval än någon gång sedan Bildtregeringens dagar i början av nittiotalet.

Därför är det inte heller oväntat att Socialdemokraterna nu spelar ut samma kort. Precis som Miljöpartiet försöker Mona Sahlin försäkra sig mot anklagelser om att bidra till makt åt SD, utan att för den sakens skull behöva göra upp med Alliansen på för henne mer svårhanterliga områden.

Mot strömmen går som vanligt Vänsterpartiet, vars avgående riksdagsman Kalle Larsson hävdar att talet om blocköverskridande samarbete kring migrationspolitiken innebär en anpassning till SD. Det får nog sägas vara dagens märkligaste uttalande. Enligt Larsson vore det tydligen bättre om Sverigedemokraterna kunde hävda sin vågmästarroll i den här frågan.

Kalle Larsson hör dock till sitt partis stenhårda kärna av obotfärdiga kommunister, och är som sagt på väg ut ur politiken. Det ska inte uteslutas att mer realistiska krafter inom Vänsterpartiet intar en seriösare ståndpunkt längre fram.

Nu återstår frågan om något oppositionsparti är redo att ta ansvar för helheten, eller om de tänker ägna mandatperioden åt att plocka utspelsrussin ur den taktiska kakan.

För tio år sedan höll politiska journalister och nördar runt om i världen andan. I det amerikanska presidentvalet var det länge oklart om George W. Bush eller Al Gore skulle ta hem segern. Allt kom att handla om ett relativt litet antal röster i några valdistrikt i delstaten Florida.

Jag minns hur många av oss då fnissade över hur primitiv tekniken för röstning i USA föreföll att vara och hur märkligt det var att det så länge kunde råda oenighet om hur människor egentligen röstat. I dag fnissar vi inte längre.

När samtliga röster, inklusive förtids- och utlandsrösterna, nu verkar vara räknade, skiljer drygt 800 röster alliansen från att få majoriteten av riksdagsmandaten och bara knappt 300 röster skiljer till alliansens nackdel för att få majoritet i antal röster.

I Göteborg hade folkpartiet behövt 19 röster till i för att överta ett riksdagsmandat från socialdemokraterna och i Värmland fattades det sju röster för att fp skulle kunna knipa ett s-mandat.

Men samtidigt som sossarna i Göteborg och Värmland förstås är glada över att få behålla platser i riksdagen, inser de förstås att detta innebär att vi får en alliansregering utan majoritet bland de folkvalda. Fredrik Reinfeldt kommer under mandatperioden sannolikt att tvingas kompromissa och göra upp med antingen den rödgröna oppositionen eller med Sverigedemokraterna. Det är ingen drömsits för någon, mer än möjligen Jimmie Åkesson.

Röster har höjts om att oppositionspartierna borde avstå två riksdagsplatser till alliansen för att ge dem majoritet. Detta är förmodligen inte ens tekniskt möjligt, men även om det vore det så är det naturligtvis inte realistiskt. Vi har nu fått den riksdagssammansättning folket valt och som blir resultatet av vårt valsystem.

Återstår då frågan om valsystemet är det rätta. För min del – med reservation för att jag varken är statsvetare eller matematiker – har jag svårt att tro att det finns något perfekt system. Uppenbarligen kan systemet ge sådana här resultat, men å andra sidan är en majoritetsregering inget absolut krav. Vi har haft många regeringar tidigare som klarat sig genom olika uppgörelser, såväl inom som över blockgränserna.

Om något visar valresultatet på riskerna med den cementerade blockpolitik som blivit konsekvensen av formandet av först alliansen och sedan det rödgröna samarbetet. Hade samarbetet partierna emellan varit något lösare i sin struktur så hade antagligen inte retoriken blocken emellan varit så oförsonlig i valrörelserna, och man hade i ett sådant här läge kanske kunnat hitta en blocköverskridande regeringslösning.

Vi får väl se om möjligheterna för något sådant kan tänkas öppnas under mandatperioden.

Andra skriver intressant om politik, riksdagen, mandatfördelning, val 2010.

Den rubriken får sägas vara kontentan av Mona Sahlins presskonferens i dag. Fokus låg visserligen på de nya namn som ska utreda och förhoppningsvis också lösa partiets kris. Men Mona Sahlin sitter kvar, enligt uppgift för att ”en enig partiledning har bett mig sitta kvar”. Sitter kvar gör även partisekreteraren Ibrahim Baylan, liksom hela verkställande utskottet (VU).

Vi tar det igen: Mona Sahlin har gjort en sämre valrörelse än någon av sina företrädare. Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson förlorade visserligen val de också, men ingen av dem avvisades på personliga grunder av väljarna. Mona Sahlin åtnjöt före valet förtroende av ännu färre än de som röstade på hennes parti. Hon var helt enkelt ett sänke. Men hon sitter kvar.

Ibrahim Baylan har i sin relation med medier och väljare agerat sällsynt stolpigt och osmidigt, vilket gett honom öknamnet ”Bagdad-Baylan” (efter den irakiska informationsministern Baghdad Bob, som försäkrade att inga amerikanska trupper fanns i staden, medan de amerikanska stridsvagnarna rullade förbi i bakgrunden.) på nätet. Hans strategi under valrörelsen slog fullständigt fel. Men han sitter kvar.

Så vad borde socialdemokratin göra i stället? Låt mig för en stund låtsas att jag önskar partiet en bättre framtid, och utifrån det ge ett förslag: Ställ till med fullständig vårstädning! Rensa ut alla de där dammiga inventarierna från Göran Perssons regering. Mona Sahlin, som själv varit med sedan början av åttiotalet, samlade runt sig en inre krets av uteslutande veteraner från Persson-regeringen. Det var utöver Baylan även den antikarismaktiske Sven-Erik Österberg, den semestersugne Thomas Bodström, Ylva Johansson, Leif Pagrotsky, Thomas Östros…

Vi snackar om ett gäng med sammanlagt omkring femtio års regeringserfarenhet. Vilka möjligheter – eller ens ambitioner – hade de att tänka nytt?

Partiet borde nu inventera sin riksdagsgrupp och sina mest framgångsrika kommunalråd för att där hitta en ny ledning, en som inte tyngs ner av gammalt bagage. För en ny partiledare är det faktiskt bättre att vara i stort sett okänd, som Reinfeldt var 2004, än att vara alldeles för känd, som Mona Sahlin var 2007. Reinfeldt kunde etablera en egen bild av sig själv. Sahlin tvingades kämpa mot en sedan länge etablerad bild av henne.

Ingen kriskommission kan ändra på den saken. 

I dag håller socialdemokraternas partistyrelse ett extra möte för att dra upp riktlinjerna för en så kallad kriskommission – eller möjligen en haveri-dito – efter valförlusten. En person ska också utses för att leda kommissionen. Vilka som i övrigt ska ingå sägs ska bestämmas senare.

Det saknas dock inte personer som i varierande grad av omtanke om socialdemokratins bästa är snabba med att slå fast vad som gått snett, vilka som är de skyldiga och bör få lämna sina poster. Flera halvtunga socialdemokrater kräver att samarbetet med mp och v avbryts. Andra har pekat på att partiets relation med fackföreningsrörelsen successivt har försvagats. För lite påstås ha gjorts för att fackföreningsrörelsen ska känna sig lyssnad på, vilket ska ha bidragit till socialdemokraternas dåliga valresultat.

Mest absurda av alla är nog ändå de som hävdar att socialdemokratin backat på grund av ”högervridning”. Varför skulle då i hela friden människor som var besvikna över detta hos s, rösta borgerligt?

Själv tillhör jag dem som tror att samarbetet med vänsterpartiet skadade socialdemokratin, både politiskt och förtroendemässigt. Denna förklaring köper däremot inte miljöpartiets tidigare språkrör Per Gahrton, som i stället menar att det var samarbetet med mp ”som fått kärnkraftskramare och materialistiska tillväxtfanatiker i s-partiet att resa borst”.

I grunden är det förstås för tidigt att slå fast exakt vad socialdemokratins kraftiga tillbakagång beror på. Kriskommissionen som partistyrelsen utser får därför ett oerhört viktigt jobb. Och som jag skrivit tidigare hoppas jag innerligt att man inte nöjer sig med att i denna grupp enbart ha med människor som själva varit ytterst inblandade i partiets valplanerings- och valrörelsearbete. Det måste in perspektiv utifrån.

Analysarbetet bör också ske relativt öppet, och gärna på flera olika håll. Tidigare har jag nämnt det lysande initiativet Eftervalsdebatt.se. Även Dagens Arena och – en smula mer oväntat – pr-byrån Gullers grupp bedriver intressanta valanalyser.

En sak är säker: krav på Mona Sahlins omedelbara avgång fyller ingen som helst funktion. Hon har varit tydlig med att hon är partiledare såväl i med- som motgång. Sahlin bör definitivt vara involverad i den självrannsakning som socialdemokratin nu genomgår. Ledarskapsfrågan får tas senare.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, socialdemokraterna, val 2010.

Jag har hört många säga – och skriva i bl a kommentarer till blogginläggen här – att Sd kom in för att andra partier inte tagit integrationsproblemen på allvar. Andra uttrycker sig grövre och pratar om invandrare som problemet.

Själv är jag av en annan uppfattning.

Det finns onekligen utanförskap i Sverige. Många människor får inte utnyttja sina livschanser. Brister i utbildningssystemet, sociala stigman grundade på bostadsmiljö och härkomst, arbetslöshet och andra faktorer stänger i varierande grad ute människor. Detta är reella problem – men de handlar inte om invandring.

När jag läser artikeln i Aftonbladet om att nästan var tredje i stadsdelen Almgården i Malmö röstat på Sverigedemokraterna, tycker jag mig tydligt se problemen. Här bor alltså många unga människor utan jobb eller högre utbildning. Några av dem har invandrarbakgrund, andra har varit svenskar i många generationer. Men de förenas i utanförskap.

I någon mening har de alltså mycket gemensamt. Trots det blir utanförskapet en källa till missnöje, oro och våld. Det tar sig uttryck i uppeldade bilar, våld – och röster på ett i grunden främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna.

Det är sorgligt och kräver politiska insatser. Men det är insatser som bör riktas mot skolan, boendemiljö och åtgärder för att få människor i arbete. Förlorar man sig i stället i begrepp som ”integrationsproblem” så kommer man inte komma någon vart.

Andra skriver intressant om politik, integration, Sverigedemokraterna, val 2010.

På gårdagens presskonferens i Rosenbad beskrev Fredrik Reinfeldt Sverigedemokraterna som en hård ideologisk kärna omgiven av folk som på olika sätt har hamnat, om inte utanför samhället så åtminstone på efterkälken. Det är en av de nyktrare beskrivningar av SD vi har hört efter valet. Vill man förstå det partiet, och hur det kan bekämpas, bör man absolut läsa den här artikeln i dagens Aftonbladet.

I artikeln rapporterar tidningens utsände från Sverigedemokraternas starkaste valdistrikt, stadsdelen Almgården i Malmö. Där får vi bland andra möta Anna Handberg, en söt och såvitt man kan utläsa fullt frisk 23-åring som lever på bidrag och som stör sig på att invandrarna … lever på bidrag.

”Jag lever på 2 000 kronor i månaden i socialbidrag. Jag tycker att Sverige först och främst borde tänka på sina egna medborgare innan vi hjälper andra. … Jag är verkligen missnöjd med hur Malmö ser ut. Jag vet invandrare som kan ta hit hela sin familj när som helst och de får bidrag. Vad får jag?”

Maud Olofsson talade för några år sedan om hur svenskarna måste gå från att vara matade fågelungar, och ett bättre exempel på att hon har rätt är svårt att finna. För hur agerar en matad fågelunge när matningen upphör? Den sparkar ut ungen bredvid från boet, för att på så sätt maximera sina egna överlevnadschanser. Det är så att säga Bo Landin-versionen av vad Anna Handberg vill göra.

Noterbart är också att trygghetsfrågorna har dragit Handberg till SD:

– Det är en hel del rån och sånt så jag är försiktig. Där jag bodde förut hörde jag skottlossning flera gånger i veckan.

Men är det bara invandrare som du är rädd för?

– Det är dom som bråkar.

Det här visar varför man inte får låta bidragsberoendet slå rot. Det visar varför riktiga poliser – inte dialogpoliser – måste sättas in mot kriminella ligor och gäng. Det visar varför krav på egen försörjning och en tydlig linje mot brott är nödvändiga ingredienser i ett tolerant och öppet samhälle. Den som är bidragsberoende och rädd för att utsättas för brott blir otrygg, och toleransen är otrygghetens första offer.

Så hur hanterar då Södermalms välbeställda chicvänster de 300 000 personer som av ungefär dessa skäl röstat in Sverigedemokraterna i riksdagen? Genom att gå till Sergels torg och demonstrera mot dem. Demonstrera mot Handberg och andra människor som i grund och botten är offer för destruktiv bidragskultur och flummig brottspolitik. Sällan har det nya klassamhället – den mediala storstadsklassen mot resten – illustrerats så tydligt.

 

I dag har det hållits dubbla presskonferenser. Först ut var Fredrik Reinfeldt och direkt efteråt Miljöpartiets båda språkrör.

Fredrik Reinfeldt tog kommando direkt: Sverigedemokraterna består av en hård kärna, som i sin tur omges av ett par hundra tusen väljare som vi måste förstå för att kunna nå. Nu ska vi noggrant gå igenom valresultatet, och alla spekulationer och ”källor säger”-rykten om person- och regeringsfrågor som ni hår från någon annan än mig är fel. Jag kommer att kontakta MP, men vägrar förhandla via media.

Det var en lysande uppvisning.

Därefter var det alltså dags för Miljöpartiet, som trots ett sämre än väntat valresultat har guldläge. Å ena sidan har de Alliansen som är beredda att betala väldigt bra för att slippa fundera på Sverigedemokraterna i fyra år. Å andra sidan har de en skadeskjuten socialdemokrati vars enda hopp om framtida regeringsinnehav är att MP vill fortsätta samarbeta med dem.

Peter Eriksson och Maria Wetterstrand har med andra ord möjlighet att kräva att försvarets samtliga helikoptrar körs ned i marken med nosen före och byggs om till vindkraftverk. Så otroligt stark är deras förhandlingsposition.

Men i stället väljer rören att ”vänta och se” tills efter onsdagsräkningen eftersom mandatfördelningen kan ändras, underförstått att Alliansen fortfarande kan få majoritet. Det kan bara finnas ett skäl till detta agerande. MP-ledningen vill och hoppas att Alliansen ska få egen majoritet, eftersom de själva då slipper det svåra valet mellan att hålla ihop de rödgröna och att neutralisera SD.

Istället kräver de att Reinfeldt kallar till samtal med alla partier, utom naturligtvis SD, något som skulle förvandla MP till statister. Den tuffa sanningen är nämligen att Miljöpartiet är vågmästare i exakt samma utsträckning som Sverigedemokraterna är det. Skillnaden är att de gröna gör allt för att slippa spela den rollen.

Den är för svår. Den är för kontroversiell. Dagens kemisk-politiska upptäckt är därmed att miljöpartister imploderar vid kontakt med ansvar.

Det här är helt enkelt inte seriöst.