Som man frågar får man svar, heter det. När nu Svenska Dagbladet avslöjar att miljöpartistiska regionordförande kan tänka sig att stödja en alliansregering för att förhindra att Sverigedemokraterna blir vågmästare, är det knappast förvånande.

Faktum är att jag hade blivit mer förvånad om de svarat annorlunda. Om en blocköverskridande koalitionsregering är det enda sättet att hindra Sd från att få inflytande så bör ansvarskännande politiker rimligen överväga detta. Även Mona Sahlin har ju som bekant öppnat för detta, även om det mötts med kalla handen från centerpartiet och folkpartiet.

Peter Eriksson rycker ut och försvarar det rödgröna samarbetet, men uppger också att om de inte får majoritet så är ett samarbete med mittenpartierna ett tänkbart alternativ.

Man ska ha klart för sig vad det är som står på spel. Oavsett hur mycket s, mp och v vill ha ett regeringsskifte så är de också smärtsamt medvetna om att en regering utan majoritet i riksdagen och som måste förlita sig på stöd från Sverigedemokraterna för att få igenom sin budget och sakpolitik, vore ett mycket sämre alternativ än ett fortsatt alliansstyre.

Detta kommer de förstås inte säga högt. I valrörelsen är det viktigt att betona kampen mellan de båda regeringsalternativen alliansen och de rödgröna. Sverigedemokraterna är en faktor man helst inte nämner för att inte ge dem mer betydelse än de förtjänar.

Som jag ser det måste vi få en stabil regering efter valet. Jag ser helst en rödgrön regering med en egen majoritet i riksdagen. Fungerar inte det bör alternativ två vara en mittenregering, och om inte heller det fungerar så är – tyvärr – ett fortsatt alliansstyre (med eller utan stöd av mp) det minst dåliga alternativet.

Andra skriver intressant om politik, sverigedemokraterna, miljöpartiet, val 2010.