Vi som gillar ishockey är väl bekanta med det gamla ordstävet ”det svåraste som finns är att leda med 3-0”. Det syftar på det övermod som kan drabba den som har medvind, och risken att övermodet gör att man tappar greppet om motståndaren. För två år sedan ledde det rödgröna blocket med tjugo procentenheter. Men Alliansen kom ikapp och förbi, och förra söndagen visade flera mätningar att regeringspartier ledde med åtta-nio procentenheter.

Konventionell visdom säger att båda dessa ledningar borde vara helt ointagliga. Ändå pekar nu mycket på att det blir en jämn rösträkning i morgon. Båda blocken har därmed tappat 3-0-ledningar. Viktigt i sammanhanget är naturligtvis de båda blockens ledare och statsministerkandidater, och mot den bakgrunden var fyrans ansats inför kvällens program rätt intressant.

I stället för att hålla ytterligare en debatt mellan de två – något som efter den gångna veckans debattorgie hade varit helt överflödigt – blev det en parallell utfrågning av dem båda, i skilda studios i skilda städer. Utfrågningarna varvades med tittarfrågor och dessutom två lite längre porträtt av de båda partiledarna.

Det som slog mig mest var hur de betedde sig i utfrågningarna. Reinfeldt kritiseras ibland för att vara väl stel och formell, med ett från tittarperpektiv mycket begränas känsloregister. Sahlin kritisera tvärtom för att vara för yvig, för känslostyrd och för att vara personlig på ett sätt som ibland slår över åt det slippriga hållet.

I kvällens program kämpade de inte mot varandra, utan mot dessa bilder av sig själva. Reinfeldt log och gav mer personliga svar, även om sin familj, än brukligt. Sahlin undvek tvärtom alla utsvävningar, och agerade konsekvent enligt den gängse bilden av statsmannamässighet. Möjligen är det det oroliga opinionsläget som får dem att så tydligt försöka desarmera sina respektive nidbilder.

Lyckades de? Både ja och nej. Reinfeldt framstod onekligen som mer sympatisk än annars. Men han behärskade ”sin” utfrågare Jenny Östergren bättre än tittarfrågorna. I svaren på de senare blev han åter igen något omständig och otydlig. Han hade behövt ge klarare svar.

Mona Sahlin kändes mer seriös än i vissa andra sammanhang, men spelade inte sin roll så väl att den kändes naturlig. Tvärtom ingav hon ett tillrättalagt intryck. Hur troligt är det att hon verkligen anser att ”det inte handlar om att jag vill bli statsminister”? Alla som träffat politiker på den nivån vet att de nått så långt genom kombination av politiska och personliga ambitioner. Enkelt uttryckt: livet som toppolitiker är så påpassat och inrutat att ingen som inte verkligen vill befinna sig i den miljön står ut med den. Självklart vill hon, just hon, bli statsminister. Och hon har velat det länge.

Liksom Reinfeldt hade hon vissa problem med tittarfrågorna. Hennes svar var visserligen tydligare än hans, men hon kändes distanserad, ja nästan kyligt avvisande, gentemot frågeställarna. Så är vi inte vana att se Mona Sahlin.

Så långt fördel Reinfeldt, således. Slutpunkten bjöd dock på en liten vändning. De båda kandidaterna fick några minuter på sig att hålla ett ”tal till nationen”. Mona Sahlin har helt uppenbart identifierat sjukförsäkringen som sitt sista halmstrå, och talade om att ytterligare 40 000 kommer att utförsäkras under nästa mantatperiod om Alliansen sitter kvar. ”Det kan bli vem som helst av oss”.

Fredrik Reinfeldt höll ett mer blodfattigt tal, där betoningen låg på ansvarstagande men också på gamla meriter. Det var nog inte en klockren strategi. Regeringen har visserligen hanterat lågkonjunkturen väl, och vunnit väljarstöd på detta. Men den som betraktar detta som den viktigaste frågan befinner sig nog redan tryggt i Alliansens kolumn. Han hade behövt komma ut genom tv:n med ett personligt och framåtblickande budskap, och det gjorde han inte.

Frågan som de båda partiledarna nu ställer sig när de sitter i sina bilar på väg från studion lyder antagligen: ”Lyckades jag övertyga mina kritiker om att jag inte är som de tror?” För i kväll kämpade de inte mot någon annan än sig själva.