På gårdagens presskonferens i Rosenbad beskrev Fredrik Reinfeldt Sverigedemokraterna som en hård ideologisk kärna omgiven av folk som på olika sätt har hamnat, om inte utanför samhället så åtminstone på efterkälken. Det är en av de nyktrare beskrivningar av SD vi har hört efter valet. Vill man förstå det partiet, och hur det kan bekämpas, bör man absolut läsa den här artikeln i dagens Aftonbladet.

I artikeln rapporterar tidningens utsände från Sverigedemokraternas starkaste valdistrikt, stadsdelen Almgården i Malmö. Där får vi bland andra möta Anna Handberg, en söt och såvitt man kan utläsa fullt frisk 23-åring som lever på bidrag och som stör sig på att invandrarna … lever på bidrag.

”Jag lever på 2 000 kronor i månaden i socialbidrag. Jag tycker att Sverige först och främst borde tänka på sina egna medborgare innan vi hjälper andra. … Jag är verkligen missnöjd med hur Malmö ser ut. Jag vet invandrare som kan ta hit hela sin familj när som helst och de får bidrag. Vad får jag?”

Maud Olofsson talade för några år sedan om hur svenskarna måste gå från att vara matade fågelungar, och ett bättre exempel på att hon har rätt är svårt att finna. För hur agerar en matad fågelunge när matningen upphör? Den sparkar ut ungen bredvid från boet, för att på så sätt maximera sina egna överlevnadschanser. Det är så att säga Bo Landin-versionen av vad Anna Handberg vill göra.

Noterbart är också att trygghetsfrågorna har dragit Handberg till SD:

– Det är en hel del rån och sånt så jag är försiktig. Där jag bodde förut hörde jag skottlossning flera gånger i veckan.

Men är det bara invandrare som du är rädd för?

– Det är dom som bråkar.

Det här visar varför man inte får låta bidragsberoendet slå rot. Det visar varför riktiga poliser – inte dialogpoliser – måste sättas in mot kriminella ligor och gäng. Det visar varför krav på egen försörjning och en tydlig linje mot brott är nödvändiga ingredienser i ett tolerant och öppet samhälle. Den som är bidragsberoende och rädd för att utsättas för brott blir otrygg, och toleransen är otrygghetens första offer.

Så hur hanterar då Södermalms välbeställda chicvänster de 300 000 personer som av ungefär dessa skäl röstat in Sverigedemokraterna i riksdagen? Genom att gå till Sergels torg och demonstrera mot dem. Demonstrera mot Handberg och andra människor som i grund och botten är offer för destruktiv bidragskultur och flummig brottspolitik. Sällan har det nya klassamhället – den mediala storstadsklassen mot resten – illustrerats så tydligt.