Alla musikartister vet att den andra skiva man producerar efter en framgångsrik debutplatta, är oerhört svår. Pressen är stor att leva upp till förväntningarna. Jag antar att Fredrik Reinfeldt känner något liknande. Den borgerliga allianssegern 2006 var historisk, men det vore ännu mer historiskt (om det nu är ett begrepp) om Reinfeldt blev den första borgerliga statsminister att bli omvald.

I SVT i kväll fick statsministern inledningsvis tuffa frågor om den omfördelning av resurser som skett under mandatperioden, från sjuka och arbetslösa till de som har jobb. Han avfärdade dock den bilden och menade att vi inte har två grupper i Sverige som är konstanta, samt att hans regering minsann fört en politik för jobb.

Reinfeldt blev förstås pressad på den här punkten, och lite löjligt blev det när programledarna krävde honom på besked om det rimliga i att en överläkare som ville jobba 75 procent blev tillsagd att ta ett heltidsjobb på Samhall. Självklart kan – och bör – inte statsministern kommentera enskilda fall. Men problemet är att fall som detta inte är unika utan är en effekt av de regler alliansregeringen ändrat. Detta är fakta. Det är också fakta att arbetslösheten i dag är högre än när regeringen tillträdde, då Reinfeldt deklarerade att det var på frågan om jobben som alliansen skulle prövas.

Om den här prövningen görs på allvar borde alliansen hänga löst på valdagen.

Mitt sammantagna intryck är trots allt att Reinfeldt på det hela taget klarade sig hyfsat, men han hade svårt att klara frågan om arbetslösheten och de svåra konsekvenser de förändrade sjukreglerna inneburit. Han kom också lindrigast undan hittills när Henrik Dorsin agerade pausfågel med en nidvisa.

Slutligen ska Reinfeldt ha heder för sin varning för ”den försämring av beslutskraft det skulle innebära att rösta in Sverigedemokraterna i riksdagen” och uppmaningen att ”om man tycker om Sverige, rösta inte på Sverigedemokraterna”.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, SVT, moderaterna, val 2010.