Dagens ord i valrörelsen är ”bröstpump”. På Twitter och Facebook suckar intelligentsian tungt. När ska valrörelsen börja handla om något väsentligt, undras det lite här och var. Jag menar att frågorna till Lars Ohly om föräldraförsäkringen, och hans beramade svar om bröstpumpen, är något av det mest relevanta som skett under denna valrörelse. En paus i verkligheten mellan butlers i tunnelbanan, clowner i äldrevården och kommunala fladdermusholkar.

De allra flesta anser att barn är något som två (vanligtvis) vuxna (förhoppningsvis) personer skaffar tillsammans. Ansvaret är gemensamt, vilket inte nödvändigtvis innebär att båda föräldrarna måste göra exakt samma saker under alla de arton år som barnet i juridisk mening är just ett barn. Om den ena föräldern är egen företagare och den andra är löntagare är det ofta mest praktiskt att den senare stannar hemma. Om den ena föräldern arbetar och den andra studerar förlorar familjen tusentals kronor varje månad på att den senare gör det.

Barn är inte tjänstemannaprodukter, och det är heller inte familjelivet i övrigt. Den flexibilitet som finns i föräldraförsäkringen, i form av möjligheten att överlåta dagar på sin medförälder, finns där för att de allra flesta av oss vill ha det så. Och det är faktiskt vi som finansierarar systemet, vad Ohly och Jonas Morian än tror.

Bröstpumpen blev dagens ord eftersom Lars Ohlys nonchalanta svar – att kvinnor som vill fortsätta amma helt enkelt får skaffa bröstpump – visade oss en glimt av den verkliga Lars Ohly och av den verkliga vänsterpartismen. Det handlar inte om välmenande rättviseälskare som bara vill ge alla människor samma chans här i världen. Det handlar om en ideologi för vilken enskilda människors känslor och behov är irrelevanta.

Jag har ingenting emot amningspumpar. De är tvärtom mycket praktiska, kan jag som tvåbarnsfar intyga. Men någonting är på väg att gå rejält snett när svenska partiledare sitter i tv och dikterar villkoren för det goda föräldraskapet, och utdelar praktiska bröstskötselråd till landets kvinnor.

Lars Ohly har tidigare uttryckt sin irritation över att pressen drar in hans barns val att gå i friskola i debatten, som motargument mot honom. Det är begripligt. Men faktum är att han ständigt drar in alla våra barn i sin politik, reducerar dem – och oss – till statistik i hans feminist-index. Och det är precis lika kränkande.

Lars Ohly är inte välkommen in i mina barns rum, och han ska hålla fingrarna borta från andra människors bröst.