”Låt mig gå tillbaka till sjuttiotalet…” inledde Lars Ohly ett svar på en fråga om ungdomsarbetslösheten. Det får nog sägas vara en utmärkt beskrivning av utfrågningen i dess helhet. Lars Ohly bevisade än en gång att Vänsterpartiet är det verkliga nostalgipartiet i den svenska debatten.

Det måste sägas att Lars Ohy, liksom 2006, gjorde ett mycket bra jobb rent tekniskt. Han framstod som säkrast av de hittills utfrågade partiledarna, och i charm och humor är han nästan Göran Hägglunds jämbördige. Men så är det också lätt att vara säker i korken om man är fullkomligt dogmatisk – och det är Ohly.

Detta framgick redan av svaret på den första fråga som ställdes: Varför röstade Vänsterpartiet för svensk medverkan i Afghanistan 2002? Enligt Ohly berodde det på att partiet fick garantier om att insatsen inte skulle samordnas med USA. När så ändå skedde blev partiet motståndare till insatsen.

Den vänsterpartistiska synen på Sveriges och alla andra länders insatser i Afghanistan står alltså och faller med den organisatoriska kopplingen till USA. Samtidigt kunde inte Ohly ge något trovärdigt svar på vad som kommer hända med Afghanistans flickskolor om de utländska trupperna dras tillbaka och fältet lämnas fritt åt de talibanska styrkorna. Den frågan är av allt att döma betydligt mindre viktig än att Sverige i alla sammanhang tar avstånd från USA.

Ett annat exempel på Ohlys dogmatism är hans svar om föräldraförsäkringen, ett område där Vänsterpartiet trots allt snack om ”folkflertalet” anser att politikerna ska köra över folket – och dessutom säger det högt. När Mats Knutson och Anna Hedenmo försökte få honom att svara på vad som händer med barn som fortfarande ammas när halva föräldraledigheten har gått, hånflinade V-ledaren bara och konstaterade att ”det finns något som heter bröstpump”.

Sällan blir den social(istisk)a ingenjörskonstens iskyla så tydlig som när det gäller just synen på enskilda människor och deras privata angelägenheter. Den syns inte så tydligt i en debatt om de rent ekonomiska konsekvenserna av, säg, friskolereformen. Men när Ohly vill rycka spädbarn ur famnen på deras mödrar och kasta åt de sistnämnda varsin bröstpump, ja blir den konkretionen närmast brutal.

Och det är också en grej: varför denna besatthet vid det första föräldraåret? ”Man ska inte kunna välja bort sina barn”, säger Ohly. Men om vi jämför en vanlig nio-till-femmare som inte tar ut någon föräldraledighet alls med en proffspolitiker som Ohly – som knappast är hemma till halv sex på kvällen – så torde det vara ganska enkelt att se vem som totalt sett tillbringar mest tid med sina barn. Men för Ohly handlar det enbart om den mätbara och nationalekonomiskt överblickbara tiden. Inget annat räknas.

Det är något djupt obehagligt med denna dogmatism, och det skrämmer bort folk. Det är därför Ohly inte kommer i närheten av det väljarstöd som Gudrun Schyman nådde på sin tid. Och även om han på många sätt gjorde en stark insats i kväll så tvivlar jag på att den kommer ge någon vidare utdelning till hans parti.

Riktigt så ”starka ledare” som Ohly vill väljarna helt enkelt inte ha.