För mig som socialdemokrat finns det all anledning att vara självkritisk i dag. Vad gick snett och vad hade vi kunnat göra annorlunda?

Jag tror inte att det handlar om Mona Sahlin. Man bör komma ihåg att hon inledde ett ambitiöst och viktigt förändringsarbete av socialdemokratin. Hon införde en ny, öppnare och mer tillåtande ledarstil. Och rådslagsarbetet utvecklade partiets ställningstaganden på många betydelsefulla områden.

Samarbetet med miljöpartiet var också historiskt och hade kunnat tillföra enormt mycket. Men sedan avstannade mycket av det positiva som påbörjats. Och från att ha haft enormt starka opinionssiffror sjönk stödet för de rödgröna kraftigt.

Sahlin gjorde på valnatten klart att hon inte har några planer på att avgå. Jag tror henne. Jag tror också att det skulle skicka fel signaler att säga något annat. Mona Sahlin har inlett ett nödvändigt förändringsarbete av det socialdemokratiska partiet, och det arbetet bör få fortsätta.

Därmed inte sagt att det nödvändigtvis är hon som är partiets främsta företrädare när vi möter väljarna i valet 2014. Men partiledardiskussionen kan vänta ett tag. Det finns angelägnare frågor för dörren.

Socialdemokraterna kommer snart att sätta ihop sin egen eftervalsanalysgrupp där – förhoppningsvis – även personer som inte varit direkt inblandade i valarbetet släpps in. Men redan nu har s-bloggaren Erik Laakso tillsammans med några andra tagit initiativ till webbsajten Eftervalsdebatt.se där frågan om socialdemokratins framtid, vägval, politik och förnyelse tas upp. Alla ”som önskar se en starkare socialdemokrati resa sig upp ur den ökenvandring som råder” hälsas välkomna att delta.

Jag tror att detta är väldigt viktigt. Centrala analyser i all ära, men den viktigaste diskussionen måste nu ske öppet – och med så många som möjligt. Eftervalsanalysen börjar nu, men lär behöva fortsätta länge.

På Eftervalsdebatt.se skriver bl a Per Åhlström (tidigare ledarskribent på Nya Norrland) att socialdemokraterna bör byta partistyrelse och avkräva alla som kandiderar att de avger en egen politisk programförklaring. ”Ska man åstadkomma något i politiken måste man veta vad man vill och ha en uppfattning om vilken strategi som krävs för att få det som man vill”, menar Åhlström, och tillägger att det i dag är ”för många i partiorganisationen som har som enda merit att de gör som de blir tillsagda”.

Men även på andra ställen skrivs det intressanta saker om valresultatet ur ett s-perspektiv. På den utmärkta nyhets- och debattsajten Dagens Arena citerar Marika Lindgren Åsbrink (bloggare och fritidspolitiker i Sundbyberg) Sigmar Gabriels uppmärksammade installationstal efter den tyska socialdemokratins katastrofval 2009: ”Det var inte ett val vi förlorade. Vi har förlorat i flera omgångar”. Nederlaget, menade Gabriel, beror på att det under lång tid rått stora missförstånd kring det som brukar kallas ”den politiska mitten”. Mitten är inte en fast plats som enskilda partier måste anpassa sig efter för att vinna väljare. Den politiska mitten utgörs i stället av själva problemformuleringsprivilegiet i samhället.

Socialdemokratin var framgångsrik på den tiden man innehade problemformuleringsprivilegiet: ”Vi övertygade folket och fick steg för steg allt fler med oss. Till slut befann sig de socialdemokratiska argumenten i samhällets mitt. Mitten var vänster, eftersom vi hade förändrat den. Socialdemokratin hade erövrat den och det måste vi göra igen”, sa Gabriel.

Marika Lindgren Åsbrink skriver att den svenska socialdemokratins största problem i dag är att vi inte upplevs som relevanta. Den senaste mandatperioden har vi ägnat alldeles för mycket tid åt just det Sigmar Gabriel beskrev: ”I stället för att förändra mitten, ändrade vi på oss själva.” Det måste bli ändring på det nu.

På Dagens Arena skriver också den tidigare SSU-ordföranden, numera pr-konsulten, Niklas Nordström att problemet handlar om politiken och hur socialdemokraterna som parti är relevanta för den tid vi lever i.

Nordström menar att socialdemokraterna ”måste moderniseras och på djupet förstå vilka värderingar och trender som påverkar väljarna i Stockholmsregionen för att bli relevanta i människors vardag också i storstaden”. Han slår också fast att det rödgröna samarbetet inte har levererat och att ”det var fel att först gå in i ett samarbete och först därefter definiera den egna politiken”.

Många kloka ord – och mycket att tänka på oss som vill göra socialdemokratin redo för en stark comeback.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, socialdemokraterna, val 2010.

Det hände oerhört mycket i går. Socialdemokraterna gjord sitt sämsta val sedan 1914, och Moderaterna sitt bästa på ungefär lika länge. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Om detta handlar alla rubriker i dag. Men det jag tänkte mest på igår, ja det sista jag tänkte innan jag utmattad rasade ner i min säng vid tretiden i natt, var Miljöpartiets genomklappning.

Jag kan förstå Peter Erikssons och Maria Wetterstrands besvikelse. De hade bespetsat sig på de 12-13 procent som mätningarna pekade på i våras. På ministerposter. På den plats i historieböckerna som hade följt av att Miljöpartiet slutligen hade slagit igenom som seriöst regeringsfähigt parti. Jämfört med dessa grandiosa planer är partiets ”valframgång” i form av drygt sju procent och fortsatt opposition givetvis en rejäl näsbränna.

Erikssons och Wetterstrands stora projekt har varit att stöpa om Miljöpartiet till ett modernt och ansvarstagande parti. Men när de i går mötte pressen visade de att de själva inte har förstått vad ansvar faktiskt innebär. I synnerhet Maria Wetterstrand betedde sig som en studentpolitiker som blivit dumpad av drömprinsen.

Fredrik Reinfeldt gjorde det enda rätta. Han konstaterade att Alliansen gjort ett betydligt bättre val än de rödgröna men att någon majoritet inte kunnat nås. Alltså sträckte han ut en hand till MP, varpå Wetterstrand spottade i den. I SVT kritiserade hon regeringen för att den sitter kvar, utan majoritet. Men hon berättade inte vad den borde ha gjort istället. Hon har avkrävt Reinfeldt besked om att SD ska hållas ute, och när han agerar precis just så så skäller hon ut honom även för det.

Maria Wetterstrand tog därmed på sig rollen som valkvällens stora barnrumpa, trots konkurrensen från Lars ”jag vill inte sminka mig i samma rum som Åkesson” Ohly.

Det hela är mycket enkelt. Miljöpartiet har fått en stående inbjudan att ta ansvar, att se till så att SD marginaliseras. Om de inte vill acceptera den är det deras sak, men då ska de inte heller gnälla när Alliansen vinner en omröstning om, säg energipolitiken, med hjälp av just SD.

Att ta politiskt ansvar är inte bara att få sitta i regering med Mona Sahlin. Det är också förmågan att laga efter läge, minimera skador och navigera genom stormar. Igår visade Miljöpartiet att det inte har tillnärmelsevis den mognad som krävs.

Låt oss hoppas att de ändrar besked när den värsta besvikelsen har lagt sig.

Det var dimmigt och kallt i Stockholm när jag klev upp i morse. Sverige verkar ha blivit några grader kallare.

Jag tillbringade hela kvällen och natten i går på aftonbladet.se:s webbtevevalavaka och kommenterade vallokalundersökningar, prognoser och valresultat i takt med att de trillade in. Detta varvades med spekulationer om valresultatets betydelse.

Ännu är inte alla röster slutgiltigt räknande. Teoretiskt kan det bli en del smärre ändringar, men troligen står sig huvddragen. Och resultatet kan inte gärna beskrivas annorlunda än katastrofalt.

Det värsta, som jag ser det, är inte att Sverige med största sannolikhet får ett fortsatt alliansstyre. Det värsta är inte heller att socialdemokraterna gör sitt sämsta val någonsin. Det värsta är inte ens att sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Nej, värst av allt är att vi nu har ett väldigt osäkert parlamentariskt läge där inget av de block som gick till val har fått majoritet. Man kommer därför tvingas till märkliga och kortsiktiga uppgörelser under mandatperiden, vilket inte borgar för någon vidare stabil politik.

Mona Sahlin uttryckte det väl i natt: det här valet har inga vinnare.

Vad valresultatet innebär för socialdemokratin och Sahlin själv ber jag att få återkomma till.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, socialdemokraterna, sverigedemokraterna, val 2010.

Vi som gillar ishockey är väl bekanta med det gamla ordstävet ”det svåraste som finns är att leda med 3-0”. Det syftar på det övermod som kan drabba den som har medvind, och risken att övermodet gör att man tappar greppet om motståndaren. För två år sedan ledde det rödgröna blocket med tjugo procentenheter. Men Alliansen kom ikapp och förbi, och förra söndagen visade flera mätningar att regeringspartier ledde med åtta-nio procentenheter.

Konventionell visdom säger att båda dessa ledningar borde vara helt ointagliga. Ändå pekar nu mycket på att det blir en jämn rösträkning i morgon. Båda blocken har därmed tappat 3-0-ledningar. Viktigt i sammanhanget är naturligtvis de båda blockens ledare och statsministerkandidater, och mot den bakgrunden var fyrans ansats inför kvällens program rätt intressant.

I stället för att hålla ytterligare en debatt mellan de två – något som efter den gångna veckans debattorgie hade varit helt överflödigt – blev det en parallell utfrågning av dem båda, i skilda studios i skilda städer. Utfrågningarna varvades med tittarfrågor och dessutom två lite längre porträtt av de båda partiledarna.

Det som slog mig mest var hur de betedde sig i utfrågningarna. Reinfeldt kritiseras ibland för att vara väl stel och formell, med ett från tittarperpektiv mycket begränas känsloregister. Sahlin kritisera tvärtom för att vara för yvig, för känslostyrd och för att vara personlig på ett sätt som ibland slår över åt det slippriga hållet.

I kvällens program kämpade de inte mot varandra, utan mot dessa bilder av sig själva. Reinfeldt log och gav mer personliga svar, även om sin familj, än brukligt. Sahlin undvek tvärtom alla utsvävningar, och agerade konsekvent enligt den gängse bilden av statsmannamässighet. Möjligen är det det oroliga opinionsläget som får dem att så tydligt försöka desarmera sina respektive nidbilder.

Lyckades de? Både ja och nej. Reinfeldt framstod onekligen som mer sympatisk än annars. Men han behärskade ”sin” utfrågare Jenny Östergren bättre än tittarfrågorna. I svaren på de senare blev han åter igen något omständig och otydlig. Han hade behövt ge klarare svar.

Mona Sahlin kändes mer seriös än i vissa andra sammanhang, men spelade inte sin roll så väl att den kändes naturlig. Tvärtom ingav hon ett tillrättalagt intryck. Hur troligt är det att hon verkligen anser att ”det inte handlar om att jag vill bli statsminister”? Alla som träffat politiker på den nivån vet att de nått så långt genom kombination av politiska och personliga ambitioner. Enkelt uttryckt: livet som toppolitiker är så påpassat och inrutat att ingen som inte verkligen vill befinna sig i den miljön står ut med den. Självklart vill hon, just hon, bli statsminister. Och hon har velat det länge.

Liksom Reinfeldt hade hon vissa problem med tittarfrågorna. Hennes svar var visserligen tydligare än hans, men hon kändes distanserad, ja nästan kyligt avvisande, gentemot frågeställarna. Så är vi inte vana att se Mona Sahlin.

Så långt fördel Reinfeldt, således. Slutpunkten bjöd dock på en liten vändning. De båda kandidaterna fick några minuter på sig att hålla ett ”tal till nationen”. Mona Sahlin har helt uppenbart identifierat sjukförsäkringen som sitt sista halmstrå, och talade om att ytterligare 40 000 kommer att utförsäkras under nästa mantatperiod om Alliansen sitter kvar. ”Det kan bli vem som helst av oss”.

Fredrik Reinfeldt höll ett mer blodfattigt tal, där betoningen låg på ansvarstagande men också på gamla meriter. Det var nog inte en klockren strategi. Regeringen har visserligen hanterat lågkonjunkturen väl, och vunnit väljarstöd på detta. Men den som betraktar detta som den viktigaste frågan befinner sig nog redan tryggt i Alliansens kolumn. Han hade behövt komma ut genom tv:n med ett personligt och framåtblickande budskap, och det gjorde han inte.

Frågan som de båda partiledarna nu ställer sig när de sitter i sina bilar på väg från studion lyder antagligen: ”Lyckades jag övertyga mina kritiker om att jag inte är som de tror?” För i kväll kämpade de inte mot någon annan än sig själva.

I kväll möttes alla riksdagspartiledarna i en sista uppgörelse i SVT innan valet på söndag. Personligen är jag rätt glad att alla dessa utfrågningar och debatter är över. Eller i alla fall nästan. I morgon möts huvudmotståndarna Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin i TV4. Detta missar jag. Men bloggkollegan Johan Ingerö bevakar dramat – och själv kommenterar jag aftonens debatt.

Låt mig börja med att lyfta på hatten för SVT, Mats Knutson och Anna Hedemo. De visade var skåpet skulle stå i kväll med ett otroligt skickligt genomfört upplägg. Det är svårt att få sju partiers företrädare komma till tals, vara offensiva och inte avbryta varandra. Men det fungerade väldigt bra. Helt utan tekniska specialfinesser eller ansträngda lustigkurrar.

Däremot var det hela i längsta laget. Visst, det är bra att ge gästerna utrymme och det är bra att många ämnen kom upp. Men ändå. Två timmar nonstop är för mycket.

Precis som i går – men antagligen ännu mer den här gången – stod oerhört mycket på spel. Jag har hört att hela två miljoner svenskar uppskattas titta på SVT:s slutdebatt. De sista dagarna har det också hänt något i medierapporteringen om valrörelsen. Alliansregeringen har blivit oerhört pressade på frågan om deras förändring av sjukförsäkringen. Detta förefaller ha gett de rödgröna nytt mod – trots underläge i opinionsmätningarna. Plötsligt känns det inte längre som att valet redan är avgjort.

Det här präglade kvällens debatt. Alla var taggade till tusen och märkbart ordentligt pålästa med fakta och skarpa oneliners.

De rödgröna vann nog på att ha populära Maria Wetterstrand som mp-representant, snarare än Peter Eriksson som efter gårdagens debatt fick kritiska omdömen för sin insats. Dock var hon nog den i sitt lag som märktes minst den här gången. Lars Ohly var riktigt skarp i går men en aning mer nedtonad i kväll. I välfärdsfrågorna gick han däremot ut starkt. Och Mona Sahlin visade upp sig från sin mest statsministerlika sida, med den äran.

I den del av programmet där hon frågades ut av allianspartiledarna var hon förstås hårt ansatt, men behöll sitt lugn och sakliga ton – utan att för den del förlora engagemanget i rösten.

På allianssidan dominerade länge Jan Björklund debatten. Han tog kommandot såväl i diskussionen om skolan (väntat) som ungdomsarbetslösheten. Och han var retoriskt mycket skicklig. Björklund överglänste kollegan Maud Olofsson, som ju rimligen borde ha varit den i gruppen som borde kunnat ta poäng på regeringens näringspolitiska satsningen. Olofsson var överhuvudtaget rätt mycket offside under kvällen. Göran Hägglund blev stundtals hårt pressad – bland annat i frågan om sjukförsäkringarna, men klarade att replikera skapligt. Han gav dock ett ganska slitet intryck.

Fredrik Reinfeldt var även i kväll också ganska nedtonad. Han tog inte ens en sjundedel av debattiden i anspråk, något man hade kunnat förvänta sig om nu talartiden skulle fördelas jämt. Och han var inte i närheten av att dominera debatten han borde kunna göra i kraft av att vara statsminister. Reinfeldt hamnade i en del munhuggningsövningar med Mona Sahlin där ingen av dem direkt imponerade, men han förmodligen framstod som förlorare.

En stor nackdel Fredrik Reinfeldt har i sådana här debatter är hans monotona tonfall. Det är extremt sällan han låter känslomässigt engagerad; vare sig upprörd eller glad. Jag tror att han förlorar på det.

Jag vill inte kora någon vinnare i kvällens debatt. Båda sidor presterade på topp, om än med de individuella avvikelser jag redogjort för ovan. Och jag tror att de tittare som orkat sig igenom hela programmet faktiskt har fått lite mer på fötterna inför söndagens val.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Lars Ohly, Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund, val 2010.

Jag har funderat väldigt mycket inför årets riksdagsval. I snart sagt alla tidigare val jag fått rösta har jag valt socialdemokraterna, ett parti jag varit troget sedan 14-årsåldern. Den här gången har det inte känts lika självklart.

Orsaken är det rödgröna samarbetet. Jag blev mycket glad över s/mp-samarbetet – men betydligt mindre entusiastisk när även v kom med. Faktum är att jag länge övervägde att rösta på miljöpartiet, dels på grund av att jag känner ganska stor sympati för dem och många av deras företrädare – men dels också för att bidra till att stärka mp-inflytandet i en rödgrön regering.

Det var dock i ett annat skede av valrörelsen, när det i opinionsmätningarna stundtals såg ut som att s och mp kunde få majoritet i riksdagen utan vänsterpartiet. Sedan dess har mycket hänt. I nuläget känns det oerhört svårt för mig att rösta på något annat parti än socialdemokraterna.

Och när jag på sistone suttit och gjort de flesta partitester som finns att tillgå – och även granskat riksdagskandidaters ställningstaganden och jämfört dem med varandra, visar det sig att jag åsiktsmässigt förefaller ligga närmast just s och mp. Inte så förvånande kanske, men intressant att se det bekräftat. Dock visar det sig inte finnas några socialdemokrater i min valkrets, Stockholms kommun, som ligger riktigt nära mina åsikter.

Faktum är det nästan bara är miljöpartister som hamnar riktigt nära mig enligt Valpejl.se. Men, som sagt: det blir ingen av dem jag kryssar i år.

En viktig orsak till det att det finns fler orsaker än åsiktsgemenskap till att välja ett parti eller en enskild kandidat. Kloka Cecilia Garme påminner om att man röstar med hjärnan, hjärtat och samvetet – förnuft och känsla. Dessutom, vilket inte är oviktigt, så kan personliga relationer spela in. Själv har jag förmånen att känna ganska många på den socialdemokratiska riksdagslistan för Stockholm, vilket innebär att jag faktiskt utan vidare kan ta kontakt med och resonera med den person som får mitt kryss om/när hon eller han blir invald.

Och jag gillar verkligen idén med att ha ”sin egen” riksdagsledamot; en som jag givit ett personligt förtroende att ta plats i Sveriges främsta beslutande församling och fatta bra beslut. Självklart betyder inte det att jag kan tvinga henne eller honom att rösta som jag vill. Men personvalskryssen förpliktigar. Som riksdagsledamot sitter man inte bara på sitt partis eller sin valkrets mandat – man har också ett högst påtagligt mandat från de väljare som kryssat en.

Mot den bakgrunden har jag bestämt mig för att kryssa Eric Sundström.

Eric är en god vän till mig och tog över posten som ordförande för Socialdemokratiska pressföreningen när jag gjort mitt där. Han har sin bakgrund i Stockholms län (inte oväsentligt, om man har koll på socialdemokratisk internpolitik), har pluggat utomlands i bland annat USA, är mycket engagerad i frågan om Europasamarbetet, och tar i Valpejls enkät ställning för att personvalets betydelse i Sverige ska stärkas.

Detta är betydelsefullt för mig. Eric är också en person jag känner att jag kan ringa och prata med inför en viktig omröstning på en partikongress eller i riksdagen och resonera med honom om hur han lutar åt att rösta och vilka argument han har för det. Och jag är övertygad om att han skulle lyssna på mig och ta intryck om jag skulle argumentera emot.

Så grattis Eric! Gör mig stolt.

* * *

PS1: I valet 2006 fick socialdemokraterna i Stockholm sex riksdagsplatser. Om Eric Sundström på plats 16 faktiskt ska bli invald måste han därmed realistiskt sett kryssa sig förbi en hel del andra (bland andra Börje Vestlund, Teres Lindberg, Sven Britton, Olle Burell och Mattias Vepsä). En annan möjlighet är att det faktiskt blir en rödgrön regering och att flera av de översta namnen på listan (som Mona Sahlin, Anders Ygeman, Veronica Palm och Ylva Johansson) blir statsråd.

PS2: Hade valkretsarna sett annorlunda ut så hade jag kryssat på min favoritkandidat i valet – Evin Cetin. Dessvärre har jag inte möjlighet att rösta på henne, då hon står på listan för Stockholms län.

Andra skriver intressant om politik, Valpejl.se, Makthavare.se, Eric Sundström, Evin Cetin, val 2010.

Jag har ju inte direkt sparat på krutet i mina anklagelser mot TV4 i samband med de gångna kvällarnas separata blockutfrågningar. I kväll slipper jag dock hacka på kanalen. Faktum är att kvällens debatt med samtliga partiledare är en av de bästa sjumannadebatter jag sett. Sändningen har delats in i flera olika kapitel – skolan, jobben, miljön osv – där en medlem av respektive block har huvudansvaret för debatten. Det skapade ordning och reda, vilket inte brukar vara fallet när samtliga partiledare möts på en gång.

Skoldebatten blev både stunsig och underhållande, med en god blandning av retorik och fakta. Den inledande konfrontationen mellan Jan Björklund och Lars Ohly satte standarden i en tydlig och välargumenterad drabbning om det ämne som väljarna prioriterar högst av alla. Även Peter Eriksson, som ibland ger ett lite sömnigt intryck i debatter, var på tårna. Den enda som föreföll sacka efter något var Mona Sahlin, som inte riktigt hängde med i den faktaspäckade diskussionen utan retirerade till slagord.

Huvudnumret var huruvida alla gymnasieutbildningar verkligen måste ge högskolebehörighet. Det blev dock en smula märkligt, eftersom partiledarkretsen är ett gott exempel på att man mycket väl kan klara sig utan akademisk examen, så länge man är bra på andra saker. Reinfeldt och Eriksson är ekonomer, och Jan Björklund har sin officersutbildning. Men Mona Sahlin, Maud Olofsson, Göran Hägglund och Lars Ohly saknar helt akademiska meriter, och tycks klara sig rätt bra ändå.

Efterhand började dock valfebern märkas. Under jobbdebatten listade Fredrik Reinfeldt en lång rad vänsterförslag för att påvisa en rödgrön underfinansiering motsvarande cirka 20 miljarder kronor. Det fick Peter Eriksson att helt tappa humöret. Ännu argare blev han under miljökapitlet, där anklagelserna haglade genom luften och programledarna hade fullt sjå med att hålla ordning på framförallt Eriksson.

Med undantag för Lars Ohly, som cementerade sin position som en av Sveriges skickligaste debattörer, blev det en rätt dålig kväll för vänsterblocket. Mona Sahlin gav återigen ett ganska tomt och tunt intryck, och Erikssons utbrott och tendens till svammel förstärkte den folkliga bilden av politiska debatter som ”tjafs mellan folk som aldrig kan erkänna att de någonsin har haft fel”.

Debattens bottennapp blev det råkurr som ersatte vad som skulle ha blivit en debatt om energipolitiken. I stället för saklig information fick tittarna lyssna till tre-fyra partiledare som halvskrek i munnen på varandra, varav det enda som kunde uppfattas var Peter Erikssons hysteriska ”du ljuger!”. Inte informativt, och absolut inte snyggt.

Hos Alliansen var det Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund som stod för styrkan. Maud Olofsson var, precis som i SVT-utfrågningen, synnerligen väl påläst. Men tyvärr var hon också ganska spänd och gäll,  vilket gjorde det svårt för henne att inge förtroende. Göran Hägglund, med sin rätt lågmälda stil, hade påtagliga problem med att nå igenom. Hans styrka är utfrågningar, inte hetsiga sjumannadebatter, och under vårdavsnittet sopade Mona Sahlin golvet med honom.

Men det sammantagna intrycket är ändå att Alliansen har argumenten och sakligheten, medan vänsterblocket förlitar sig på känsloutspel. Och med enbart känslor vinner man inte en valdebatt. Det blev en tydlig alliansseger i en mestadels pigg och underhållande debatt.

[UPPDATERAD] Debatten i TV4 mellan allianspartiledarna och de rödgröna var den näst sista innan valet. I morgon möts de igen i SVT, men med så mycket på spel för vardera gänget var nog uppladdningen redan inför kvällens sammandrabbning på topp.

Jag har tidigare gjort klart att jag inte varit så förtjust i TV4:s upplägg av de blockvisa partiledarutfrågningarna. Men i kväll var förutsättningarna annorlunda, med faktiska politiska motståndare i studion som var taggade inför en tuff debatt. Dessvärre kvarstod problemet Peter Jihde, hans tramsiga digitala skärm och ännu tramsigare påannonseringar. Mentometeromröstningarna ska vi inte ens prata om.

Snabbt blev tonen i programmet uppskruvad. Jan Björklund blev påtagligt irriterad när Lars Ohly ifrågasatte hur kunskapsmålen prioriterades i alliansens skola. Irriterat lät det också när Peter Eriksson munhöggs med Maud Olofsson om ungdomsarbetslösheten. Och när det strax innan avbrottet för nyheter debatterades klimatfrågor så stod i princip Eriksson och Fredrik Reinfeldt och skrek i munnen på varandra. Grälet återupptogs sedan, ännu hetsigare, efter pausen.

För min del ger den typen av ”debatt” absolut ingenting. Och det gör mig förbannad att det var scener som dessa som TV4:s hela upplägg verkade gå ut på. Jag ser jättegärna ett tufft debattklimat om viktiga sakfrågor, men det kräver programledare som ställer vettiga frågor och som låter debattörerna få utveckla sina resonemang (inom rimliga tidsramar). Tyvärr var det inte det vi fick se i kväll.

Politiskt var det två ganska jämna lag som stod emot varandra. Alliansen hade fördelen av att sitta på regeringsmakten och kunde hänvisa till en fyraårig mandatperiod där de fått bedriva den politik de gick till val på. Samtidigt ställdes de också till svars för alla de brister som finns i skolan, sysselsättningen, sjukersättningarna och många andra områden. De rödgrönas utmaning var att visa sig regeringsdugliga. Trots Mona Sahlins oomtvistliga gedigna erfarenhet så har hon aldrig vart statsminister, och hennes samarbetspartner mp och v har aldrig suttit i en regering.

Både Reinfeldt och Sahlin låg länge lågt i debatten, antagligen för att spara sin avsatta talartid och låta sina kollegor ta de första fajterna. Men i det vi kan kalla andra halvlek tog de desto mer utrymme. Reinfeldt gick starkt in i rollen som chef för sitt lag, med en landsfaderlig om än något teknokratisk ton. Sahlin, i synnerhet när sjukförsäkringarna hamnade i fokus, spelade skickligt på känslosträngar och ställde regeringen till svars för deras politik slår mot sjuka, utförsäkrade människor. I detta fick hon också stark uppbackning från Ohly och Eriksson, vars starka engagemang tydligt framkom.

Expressen skriver i dag om just sjukförsäkringarna och kallar regeringens hantering av dem för ”Fredrik Reinfeldts svaga punkt”, som sätter bilden av ”den hjärtlöse statsministern”. Och kanske är det detta som så här i valrörelsens sista timmar kan vända opinionen och ge en rödgrön valseger. Mona Sahlin och hennes gäng hoppas uppenbarligen det.

På söndag får vi svaret.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, Peter Eriksson, Lars Ohly, Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund, val 2010.

Som om den här valrörelsen inte redan var märklig nog…

Lars Ohly avslutade alltså kvällens partiledarutfrågning med att fria till sin sambo Åsa Hagelstedt. Aftonbladet har tidigare rapporterat att Hagelstedt vill ligga lite lågt med kommentarer om deras relation, eftersom hon inte vill att hennes arbete ska hamna i skuggan av hans. Kvällens stunt får väl sägas vara en avvikelse från den planen.

Några som dock har större anledning att vara upprörda över Ohlys tilltag är Mona Sahlin och Peter Eriksson, vars politiska budskap nu helt kommer att överskuggas av frieriet.

Jag tillönskar givetvis Lars Ohly all lycka i familjelivet, men jag tycker ändå att detta var höjden av omdömeslöshet. Fyrans utfrågning, med alla sina fel och brister, handlar trots allt om villkoren i Sverige under de kommande fyra åren. Miljontals människor påverkas konkret i sin vardag av vilken regering vi får efter söndagens val. I det läget sticker Ohly, annars ingen vän av individualism, iväg på någon slags skolboksromantisk egotripp.

Dessutom hör Ohly till de politiker som värjt sig mot att få frågor om sin familj, även när frågorna har varit rimliga såsom i fallet med hans barn som ju går i två av de friskolor som Ohly vill förbjuda. Genom att fläka ut sig och de sina på det här sättet så har han avsagt sig alla anspråk på rätten till en privat sfär bortom de mediala bevakningen.

Denna rekordbisarra valrörelse blev plötsligt ännu mer bisarr.

I går imponerade inte direkt TV4:s upplägg när man samlade allianspartiledarna för en utfrågning. Mina förväntningar var därför inte särskilt höga när det i kväll var de rödgrönas tur att ta plats i tv-studion. Och när jag redan när vinjetten spelades upp hörde en förvirrad Peter Jihde be om ursäkt för att han gått vilse, växte inte direkt mitt förtroende.

Men jag återkommer till programmet. Först något om förutsättningarna.

Jag är inte konspiratoriskt lagd, men som det påpekats på många håll på sistone så har de rödgröna – och då inte minst Mona Sahlin själv – haft det tufft i medierna under valrörelsen. Påfallande ofta utmålas hon och de andra som förlorare, mindre kompetenta och inte mogna uppgiften att regera. Och det kan man förstås tycka, men det är oroväckande när det är journalister – som ska vara konsekvensneutrala – som förmedlar den här bilden.

Observera att jag absolut inte talar om att redaktionerna pratat ihop sig om att sänka oppositionens chanser i valet. Snarare tror jag att det finns någon sorts inbygd logik i att förstärka bilden av dem som förefaller leda och betona svagheterna hos dem som ligger under.

Därmed inte sagt att inte de rödgröna själva gjort en del märkligheter i valrörelsen, som butlers i tunnelbanan, clowner i äldreomsorgen och strippor på vänsterpartiets familjedag. Detta inger naturligtvis inte förtroende. Det tar också fokus från det viktiga bakomliggande politiska grundbudskap man faktiskt går till val på.

I tv-programmet handlade inledningsvis mycket om skolan, ett område där det ju faktiskt finns en del skillnader i synen hos s, mp och v. Under Mona Sahlins partiledarskap har socialdemokratin utvecklat en ny offensiv skolpolitik som sätter kunskaper och lärande i centrum och ger varje individ möjlighet att utvecklas maximalt. Detta har jag tidigare bloggat om.

Lars Ohly erkände i TV4 att den rödgröna överenskommelsen om skolpolitiken inte var den där vänsterpartiet rönt störst framgångar i förhandlingarna med sina samarbetspartner. Men oavsett vad man tycker om innehållet i uppgörelsen så har oppositionspartierna förmodligen landat i ställningstaganden som faktiskt är valbara. Ytterst lite skiljer nu i praktiken mellan de båda regeringsalternativens skolpolitik. Det betyder förvisso att väljarna inte har så mycket att välja på i just den här frågan, men å andra sidan förefaller båda alternativen nu stå för uppfattningar som en stor del av väljarkåren instämmer i.

En annan viktig del i början av kvällens program kretsade kring integrationsfrågor, invandring och – förstås – Sverigedemokraterna. Sahlin passade då på att markera hårt mot dem som kallar sig socialdemokrater men som inte respekterar tanken om alla människors lika värde, genom motstånd mot homosexualitet och invandring.

Generellt visade Mona Sahlin, Peter Eriksson och Lars Ohly upp en enad fasad – samtidigt som framförallt Eriksson och Ohly då och då markerade att man hade avvikande åsikt, men ändå var nöjda med de gemensamma linjer man enats om.

Och min slutsats om programmet i sig då? Jo, jag tyckte att programledarna skötte sig bättre i kväll än i går. Frågorna kändes genomgående mer seriösa, de utfrågade fick komma till tals – utan att få breda ut sig orimligt, och det kom oftare relevanta följdfrågor. Men fortfarande var det väldigt störande med det ständiga hänvisandet till Jihdes digitala skärm där han växlade mellan opinionsundersökningar, tittarkommentarer och filmklipp.

En annan viktig invändning mot formatet är att de rutinerade partiledarna inte fick något ordentligt mothugg. Programledarna bör ju rimligen inte gå in i rollen av politiska motståndare. I stället måste de, när inte partiföreträdarna har några att debattera mot, verkligen borra djupt i det gästerna säger. Och i detta tyckte jag inte att Malou von Sivers och Jenny Östergren räckte till. De var bättre än igår men fortfarande inte bra nog, för att man som tittare/väljare skulle få ordentligt svar på sina frågor.

Det var nog för övrigt till de rödgrönas fördel att vara en person mindre i laguppställningen jämfört med alliansgänget. Alla fick nu komma till tals och också utveckla sina resonemang, något som det blev väldigt lite utrymme för i går.

Med det sagt tror jag ändå inte att utfrågningen i TV4 var den vändpunkt de rödgröna så väl behöver just nu. Intrycket de gjorde var huvudsakligen gott – men kan knappast beskrivas som en succé.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, Peter Eriksson, Lars Ohly, val 2010.