I kväll var det alltså dags för del två av TV4:s valbevakning, och denna gång var det de rödgröna partiernas tur att genomgå den gemensamma blockutfrågningen.

Efter kritikstormen mot gårdagens program är det omöjligt att inte diskutera även kvällens program ur ett strikt journalistiskt perspektiv. TV4 har enligt min uppfattning gjort bort sig rejält under denna valrörelse. Först anställdes den kända och uttalade vänsterdebattören Lena Sundström som ”politisk kommentator” på fyrans nyhetsredaktion, och därefter kom alltså gårdagens skandalösa utfrågning.

Kvällens program håller ett annat tonläge. De rödgröna ledarna får inom rimliga gränser tala till punkt, men viktigast är att frågeställningarna är neutrala. Frågorna till Alliansen var ofta av typen ”ni har ju gjort såhär, vilket är hemskt för den och den”, vilket tvingade partiledarna att först försvara sig mot den underförstådda anklagelsen innan de, i den mån de inte blev avbrutna, kunde gå in i själva sakfrågan. Den intervjutekniken är en av de journalistiska dödssynderna.

Så lät det emellertid inte i kväll. Frågorna var neutrala, vilket gav de rödgröna ledarna utrymme att ge raka och begrlipliga svar. Följdfrågorna var få och väldigt vänliga. Stämningen i studion var mer åt det mysiga hållet. Det dröjde trekvart in i sändningen innan partiledarna utsattes för någon skarp frågeställning, nämligen när Jenny Östergren frågade varför de rödgröna inte vill rulla tillbaka jobbskatteavdraget om det nu är så förfärligt.

Något liknande de har-du-slutat-slå-din-fru-frågor som haglade över Alliansen i gårdagens program såg vi inte röken av.

Det finns en viss logik i att sittande regering pressas hårdare. Så var det även i SVT-utfrågningarna, och som jag tidigare har skrivit här i bloggen har jag egentligen inga synpunkter på det. Men där Mats Knutson och Anna Hedenmo växlade mellan höger- och vänsterperspektiv och inte minst krävde partiledarna på saklig grund för deras åsikter är detta bara fluffigt och infantilt. Och det beror inte bara på det löjliga underhållning light-formatet.

Nå, vad insatsen från de rödgröna beträffar så gjorde de en habil insats. Inte minst Lars Ohly har en förmåga att formulera sig slagkraftigt utan att bli innehållslös. Men det blev ju en smula löjligt när han började prata om sin ”vision om en värld utan vapen” och, när den spektakulärt ointressanta republik kontra monarki-frågan dök upp, behovet av ”ett demokratiskt statsskick. En följfråga på temat ”är inte Sverige en demokrati?” hade helt klart varit på sin plats i det läget.

Vänsterblocket behövde en succé, och någon succé blev det inte.

Än en gång frågades ledande partiföreträdare ut i tv. I kväll var det TV4 som ställde allianspartiledarna mot väggen.

För oss som följt den senaste tidens många tv-sända utfrågningar fanns det kanske inte så mycket nyheter att förvänta, åtminstone inte på det politiska planet. Själva programmet var däremot lite överraskande. Dock inte på något positivt sätt. Men mer om det senare.

Självklart var Reinfeldt, Björklund, Olofsson och Hägglund måna om att visa upp största möjliga enighet. Men redan tidigt i programmet framkom tydligt att centerpartiet avviker en del i arbetsmarknadspolitiken. De vill luckra upp Lagen om anställningsskydd och helst göra a-kassan obligatorisk. Detta tonades förstås ned, men det är trots allt ett faktum.

Och det här sätter fingret på en inbyggd paradox i ett flerpartisamarbete. Visserligen har man tillsammans bättre möjligheter att vinna majoritet i riksdagen för sina gemensamma uppfattningar. Men i de frågor där vissa partier – i synnerhet om de tillhör de mindre – har avvikande uppfattningar så är det svårt att övertyga väljarna varför man ska rösta just på dem, om de ändå inte kommer att driva sina frågor i regeringsställning.

Eller för att vara konkret: om man nu har borgerliga sympatier och lutar åt att centerpartiet är det parti som ligger närmast ens värderingar – varför ska man rösta på ett parti som i regeringsställning inte kommer att driva de särskiljande frågor de gått till val på? Är det då inte mer rationellt att rösta på något av de större partierna, i det här fallet moderaterna och folkpartiet, som förefaller dominera och få mest genomslag för sin politik?

Och just det här beteendet har vi kunnat se i opinionsmätningarna under mandatperioden. Moderaterna växer och Fredrik Reinfeldt får högt stöd i popularitets- och förtroendeundersökningar. På bekostnad av framförallt centerpartiet och kristdemokraterna, som får kämpa hårt för att uppfattas som relevanta.

Detta är nu inte unikt för alliansen. Hade vi haft en rödgrön trepartiregering hade vi förmodligen sett samma sak där.

Ett sätt att förhålla sig till detta är så som Fredrik Reinfeldt gjorde i TV4 i kväll: han var ovanligt nedtonad och tystlåten. Jag gjorde ingen ordentlig mätning, men mitt intryck är att Maud Olofsson och Jan Björklund fick betydligt mer utrymme än Reinfeldt och Hägglund.

Det samlande intrycket jag fick var dock att partiledarna skötte sig och levererade hyfsat tydliga besked – men inga nyheter. Och en viktig orsak till det är att programformatet var så dåligt. Min bloggkollega Johan Ingerö går in mer detaljerat på detta, och jag kan bara instämma. TV4 föreföll alltför förtjusta i att ”hotta upp” utfrågningen med grafik, omröstningar, och andra tekniska finesser. Det hela blev bara larvigt och tog fokus från politiken.

Dessutom var det hela på tok för långt. Två timmar, med start kl. 21 och med avbrott för nyheter, är rimligen betydligt mer än vad ens de allra mest intresserade orkar med. Frågan är om ens alliansens största fans kände sig stärkta och mer upplysta efter att ha sett och lyssnat sig igenom allting.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Göran Hägglund, Maud Olofsson, val 2010.

När jag på nittiotalet på allvar började följa med i politiken var det fortfarande inte ovanligt att de borgerliga partiledarna tog repliker på varandra, närhelst det vankades tv-debatter. Så sent som inför valet 1998 minns jag några heta meningsutbyten mellan Kristdemokraternas Alf Svensson och Lennart Daléus, vars centerparti inte fullt ut identifierade sig som en del av borgerligheten.

Ett program som fyrans Utfrågningen, med ett gemensamt avsnitt för de borgerliga och ett för de rödgröna, hade varit helt otänkbart. Men tiderna har förändrats, och till det bättre enligt mig.

Därmed inte sagt att programmet var bra, för det var det nämligen inte. Tvärtom faktiskt. TV4 förefaller ha jobbat ihjäl sig med formatet, men glömt bort frågeställningarna. Tonläget är snuttifierat, och programledarna håller en oacceptabelt låg nivå. Peter Jihde fjantar omkring som i en sändning från Melodifestivalen, Malou von Sivers tycks sätta någon slags ära i att inte låta någon prata till punkt, och Jenny Östergren är så dåligt påläst att jag kommer på mig själv med att treva efter skämskudden. (Tror människan verkligen att Centerpartiet vill avskaffa LAS??)

Partiledarnas agerande blir därefter. Både Göran Hägglund och Jan Björklund härsknade snabbt till, och rätteligen så. Problemet är att frågorna är så dumma att partiledarna utöver att besvara dem även fastnar i metadebatter om frågornas utgångspunkt. Resultatet blir pannkaka, men skulden ligger inte hos alliansledarna utan hos programledningen som beter sig som amatörer. Kontrasten mot SVT, där Mats Knutson och Anna Hedenmo gjorde en mycket professionell insats, är i det närmaste hjärtskärande.

Att ett riksdagsval behandlas på det här sättet är en förolämpning mot såväl politiker som väljare. Jag antar att jag skulle kunna skriva något om sakfrågorna som trots allt behandlades, men jag förmår helt enkelt inte. Det katastrofala formatet reducerade politiken till en undanskymd kuliss.

Så TV4: Gör om gör rätt, alternativt gör inte om och håll er till Idol.

Rättspolitiken är en av de viktigaste nycklarna en borgerlig politiker kan ha i sin knippa. Den är nämligen en av de frågor som enligt internationell erfarenhet kan få väljare med traditionell vänsterprofil att välja högeralternativet. Det var rättspolitiken som lät republikanerna Rudy Giuliani och Michael Bloomberg bli borgmästare i stabilt demokratiska New York. Det var rättspolitiken som lät konservative Boris Johnson bli borgmästare i Labor-fästet London.

I Sverige har justitieminister Beatrice Ask på många sätt spelat bort denna Alliansens potentiella vinnarhand. Den fråga hon varit tydligast med är att straffen för sexköp ska skärpas. Och handen på hjärtat, det är inte sexköpare folk oroar sig för när de går från krogen, väntar på nattbussen eller hör det senaste ryktet om inbrott hos grannen.

Att döma av hennes defensiva ton i kvällens duell mot Thomas Bodström har hon fortfarande inte förstått frågans strategiska betydelse. Bodström lade sig konsekvent på Asks ”högra” sida, med tal om straffskärpningar och även nya brottsrubriceringar – såsom ”synnerligen grov” våldtäkt. Asks bästa svar löd för det mesta ”men det har vi ju redan gjort.”

På en enda punkt gick Ask till attack (även om det skedde efter att programledaren KG Bergström närmast serverat ämnet på silverfat) nämligen i frågan om återinförd halvtidsfrigivning. Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill återinföra den praxis som avskaffades för nära tjugo år sedan, nämligen att brottslingar kommer ut efter halva tiden. Bodström avfärdade attacken med att ”vi är ännu inte helt ense” inom det rödgröna blocket.

Men hur oense är de? Är Bodström verkligen så skeptisk till halvtidsfrigivning? Nej knappast. Som justitieminister flaggade han i DN för just detta.

Thomas Bodström kunde, delvis tack var sin halvbluff, vinna debatten. Eller rättare: Ask förlorade den åt honom. 

Jag har tidigare konstaterat att det är när Mona Sahlin tagit en del stryk och nästan är nere för räkning som hon brukar resa sig och slå som hårdast. I kväll visade hon återigen att detta stämmer.

Inför duellen i SVT mellan sittande statsminister Fredrik Reinfeldt och utmanaren Mona Sahlin så hade Reinfeldt ett rejält övertag. Dels är han de facto statsminister. Han behöver inte bevisa att han klarar av det jobbet (även om man naturligtvis kan – och bör – ha synpunkter på hur han sköter det). Han har också, enligt opinionsmätningarna, en stabil ledning.

Samtidigt är förstås inget ännu avgjort. Det återstår en vecka till valdagen och fortfarande kan mycket hända. Enligt en Sifoundersökning förra veckan är fortfarande c:a 1,2 miljoner väljare öppna för att byta block, och det är bland borgerliga väljare rörligheten är som störst.

För Mona Sahlin är det mycket som står på spel. Skulle det bli fortsatt alliansstyre vore det naturligtvis ett stort bakslag. Men skulle dessutom s backa väsentligt jämfört med valresultatet 2006 och moderaterna gå om och bli största parti – då lär hennes ledarskap och politiska inriktningsbeslut under mandatperioden kraftigt ifrågasättas internt.

Om tillräckligt många osäkra väljare såg kvällens tv-debatt så behöver detta inte bli aktuellt. Jag tycker att hon här tydligt visade att hon har vad som krävs och förtjänar att ta över statsministerposten.

Det inleddes med klimatfrågan och Sahlin var snabbt på offensiven. Hon var visserligen överens med Reinfeldt om att flyget ska bära sina miljökostnader genom att dess utsläpp bör införlivas i handeln med utsläppsrättigheter, men menade att ambitionerna på klimatområdet måste vara högre än de regeringen verkar vara nöjda med. Reinfeldt tyckte å sin sida att Sahlin inte borde gå så hårt fram med skatter på flyg och biltrafik att hon får folket emot sig.

Därefter böt man ämne till ungdomsarbetslöshet. Även här var Sahlin på hugget och Reinfeldt mer defensiv.

Delvis beror detta förstås på deras roller. Genom att vara sittande statsminister så måste Fredrik Reinfeldt försvara sin politik och försäkra att han och regeringen har koll på läget. Och som oppositionsledare kunde Mona Sahlin pressa honom om snart sagt alla brister som finns i samhället.

Nu tycker jag i och för sig inte att Sahlin tog alla chanser till attack som gavs, men hon var väldigt mycket på hugget. Hon hade bra formuleringar förberedda och lät genomgående säker på rösten när hon ställde Reinfeldt till svars. Faktum är att hon, för att ta till en idrottsmetafor, vid många tillfällen under SVT-debatten hade honom trängd mot repen – och rent av hade Reinfeldt nere för räkning.

Någon knockout blev det inte, men väl en klar poängseger för Mona Sahlin. Om en vecka får vi se om det också blir valresultatet.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, SVT, val 2010.

Några av de tidigare debatterna mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin har urartat till sura gräl, och bitvis har de två statsministerkandidaterna låtit som ett gammalt äkta par som borde, men inte förmår, ta ut skilsmässa. Förmodligen har ingen av dem tjänat på det.

Men så blev det inte i kvällens debatt. Tvärtom var både Reinfeldt och Sahlin oerhört måna om att vara sakliga, lugna och tydliga, utan att för ett ögonblick glömma bort att det faktiskt är fajt, och bara en vecka kvar till valet. 

Det är svårt att peka på någon vinnare i den här debatten. Jag har sällan sett Mona Sahlin så fokuserad och koncentrerad som i kväll, vilket förvisso inte är konstigt med tanke på att hon de facto slåss för sitt politiska liv. På samma sätt hade Reinfeldt, som ibland blir lite väl loj i tv-debatter, lagt på ett extra kol. Duellerna mellan dessa politiker har aldrig varit, och kommer aldrig att bli, jämförbara med drabbningarna mellan Gösta Bohman och Olof Palme. Men närmare än i kväll lär det aldrig bli.

Det skulle inte förvåna mig om det senare kommer fram att de båda har övat med låtsasdebatter, efter amerikansk modell, mot partikamrater som inte bara kopierar motståndarens argument, utan även stil och sätt att tala.

Får då osäkra väljare någon information som de inte redan hade? Njae, det är mer tveksamt. Mona Sahlin gick in i studion med målet att vända den rådande valvinden. Reinfeldts mål är tvärtom att konsolidera den. Men båda var tvungna att hamra in de redan utmejslade argumentet för att nå osäkra väljare, och samtidigt vara tydliga och tuffa för att stärka de som redan befinner sig i deras respektive fållor

Mona Sahlins huvudbesked, att skattesänkningar är det enda som hotar välfärden, var dock inte speciellt begåvat. Den gångna finanskrisen, som ju satt alla möjliga länder med alla möjliga system i gungning, visar att betydligt fler faktorer spelar roll. Fredrik Reinfeldt var tydlig med att budgetbalans kommer först, och att vi sedan får laga efter läge. Med den något mer verklighetsbaserade analysen säkrade statsministern en debattseger med minsta möjliga marginal. 

Med nio dagar kvar till valet har slutspelsstämningen börjat infinna sig. Det är grinigt, stökigt och småfult. Med detta sagt, jag har full förståelse för Göran Hägglunds oförmåga att välja mellan Jimmie Åkesson och Lars Ohly.

För många låter det säkert helt bisarrt. I svensk medial diskurs är Ohly en välmenande och trevlig kille som inte fullt ut kan avkrävas ansvar för sin politik. En charmig drömmare som vi tycker om, därför att han har humor, utstrålning, snackar mycket om fotboll och i grunden vill väl. Han är grannen vi ringer på hos när vi just upptäckt att vi glömt köpa mjölk och att affären stängde för tio minuter sedan.

Jimmie Åkesson är enligt samma tankemönster något helt annat. Hans dumheter motiveras, till skillnad från Ohlys dito, inte av naiv välvilja utan av onda tankar om andra människor. Ohly har fel, men menar väl. Åkesson har fel och är dessutom ondskefull. Ungefär så resonerar rätt många medieliberaler som gärna hänger med ytterkantsvänstern på fritiden, men som inte ens skulle skaka hand med en Sverigedemokrat.

Själv fäster jag mig inte särskilt mycket vid intentioner. Jag bryr mig mer om resultat, vilka konsekvenser ett visst politiskt beslut faktiskt får. Göran Hägglund resonerar uppenbarligen likadant, eftersom han tar lika reflexmässigt avstånd från Ohly som från Åkesson.

Jag tycker att han resonerar klokt. Lars Ohly må ha slutat kalla sig kommunist, men har såvitt jag vet inte bytt några av de åsikter han hyste innan sitt lilla namnbyte. Han var medlem i den klart antidemokratiska Svensk-kubanska vänskapsföreningen. Inte på sjutiotalet, utan tills alldeles nyligen för några år sedan när medierna uppmärksammade medlemskapet. Han, och flera av hans partikamrater, har en närmast entusiastisk syn på Venezuelas alltmer despotiske president Hugo Chávez.

Dessutom har Ohly själv vissa uppenbara problem med att ställas inför två politiska alternativ. Han klarade inte av att välja mellan Israel och Iran. Han har sagt sig föredra Fidel Castro framför inte bara George W Bush, utan även framför Tony Blair, socialdemokrat med nära personliga och politiska band till Mona Sahlins parti.

Så även om Lars Ohly är en jättetrevlig kille (det är han!) så är han också en person som har förtvivlat svårt att förstå gränsen mellan demokrati och diktatur. Han företräder en alltmer utdaterad, men likafullt obehaglig, vänster utan frihetliga drag som hyllar statsmakt, förbud och regleringar. 

Är han politiskt jämförbar med Jimmie Åkesson? Nej, de två partiledarna är nog oense om det mesta. Men på samma sätt kan man säga att flugsvamp och batterisyra är helt olika saker, utan att för den sakens skull vilja ha någotdera nedrört i lunchsoppan. Göran Hägglund har i mina ögon helt rätt. Riksdagen vore oerhört mycket trevligare utan både Åkesson och Ohly, och ingen av dem duger som samarbetspartner åt ett borgerligt parti.

[UPPDATERAD] Genom dagens uttalande gör Göran Hägglund två fel samtidigt. Han relativiserar den otäcka människosyn som Sverigedemokraterna står för genom att jämställa dem med ett etablerat riksdagsparti med en stabil väljarbas – och som mycket snart kan göra anspråk på statsrådsposter. Samtidigt visar han prov på en häpnadsväckande okunnighet om vad vänsterpartiet står för i dag.

Återigen vill jag påminna om att jag inte tillhör vänsterpartiets största fans. Jag hade helst sett ett s/mp-samarbete utan Lars Ohly och hans kamrater. V och dess föregångare har en pinsam historia av ekonomiskt stöd från Sovjetunionen, många resor till ”broderpartier” i diktatoriska östländer, hyllningar till olika förtryckande kommunistledare och stöd för Berlinmuren. Detta fick vänsterpartiet att år 1993 publicera en vitbok om sina internationella förbindelser med diktatorer i bl a Sovjetunionen, Östeuropa och Kuba. År 1996 kom en utökad upplaga: http://www.marxistarkiv.se/sverige/skp-v/lik_i_garderoben.pdf. Man kan alltså sägas ha gjort upp med sitt förflutna. Det är mer än man kan säga om en del andra riksdagspartier – däribland med eget – med många skamligheter i bagaget.

Men om detta säger inte Göran Hägglund någonting.

I stället låter han ganska desperat i sin strävan att smutskasta det rödgröna samarbetet och säga att det är lika illa med vänsterpartiet som med Sverigedemokraterna. Antingen tyder detta på en stor okunskap hos Hägglund, eller så ljuger han. Frågan är vilket som är värst.

* * *

OBS: Jag har blivit uppmärksammad på att historikern och vetenskapsjournalisten Anders Björnsson gett ut en bok om Bondeförbundets/centerpartiets historia. 

Andra skriver intressant om politik, Göran Hägglund, vänsterpartiet, Sverigedemokraterna, val 2010.

Kvällens påhitt från fyrans Kvällsöppet – en ”ideologiduell” mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin – var dödsdömt på förhand. De båda partiledarna har som alla andra sina brister och förtjänster, men gemensamt för dem båda är att de är oerhört pragmatiska. Att bjuda in dem för att diskutera ideologi är lite som att bjuda in två helnykterister till vinprovning.

Mycket riktigt blev det en repris av samma debatt som de utkämpat vid något tjugotal tillfällen under denna mandatperiod, fast med den skillnaden att de nu petade in ordet ”ideologi” överallt där det ansågs få plats. Reinfeldt brukar i regel vinna de här fajterna, i kraft av att vara den intelligentare och mer sakkunniga av de två. Här fick dock sakfrågorna stryka på foten, vilket gav Sahlin möjligheten att komma undan med oavgjort.

Den stora förloraren blev alla som – rimligen mot bättre vetande – faktiskt förväntade sig en diskussion om ideologi. Ty varken statsministern eller oppositionsledaren har den ringaste uppfattning om vad ideologi betyder.

Ideologi handlar inte om vad man tycker, utan om varför man tycker som man gör. Det är inte ideologisk att säga sig vara emot ekonomiska klyftor. Ideologi är att förklara varför man anser att klyftorna är eller inte är ett problem, beroende på vilket man anser. Ideologi är att förklara varför man vill låta föräldrar själva fatta beslut om fördelningen av föräldraledigheten (som Reinfeldt tycker) eller varför man anser att politiker ska hindra dem från att göra det (som Sahlin anser).

Visst kan man uppskatta det valfebriga ordkrigandet mellan Reinfeldt och Sahlin, om man är lagd åt det hållet. Men som ideologiduell betraktad blev debatten ett Formel 1-lopp mellan två skrotbilar som omgående borde beläggas med ideologiskt körförbud.

Så möttes de då i duell, huvudmotståndarna Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Denna gång var arenan TV4:s Kvällsöppet, men redan söndag är det dags igen – då i SVT.

Det hela inleddes – som utlovat – ideologiskt och visionärt. Det här har varit Sahlins styrka i valrörelsen; hon har gjort upprepade försök att lyfta perspektivet från enskilda sakfrågor och procentsatser, till vilket samhälle vi vill ha. Reinfeldt har då konsekvent kontrat med att hänvisa till samtal han haft med människor ”på sina resor runt i landet” och försökt (ofta framgångsrikt) föra tillbaks diskussionen till vardagsnära plånboksfrågor.

I kväll blev det lite annorlunda. Det blev verkligen ett samtal om de båda partiledarnas samhällssyn och visioner. Och påtagligt ofta var det ett snarlikt språkbruk de använde när de talade om exempelvis rättvisa. Skillnaden i innehåll var dock påtaglig. ”Jag hatar verkligen samhällen med klyftor, där människor inte får chanser”, sa Mona Sahlin – med ord som förde tanken till Göran Persson. 

Formen för partiledarduellen innebar att tonläget och tempot blev lågt, något som faktiskt kändes välkommet efter de väldigt tuffa utfrågningarna i SVT där partiledarna hela tiden blev avbrutna och ganska respektlöst bemötta.

Efter den första reklampausen lät det dock lite annorlunda. Huvudsakligen höll sig debattörerna fortfarande till det ideologiska anslaget, men det blev en påtagligt hårdare ton dem emellan när man kom in på konkreta exempel.

Vem vann då? Tja, båda var skickliga. De är erfarna och drivna debattörer med välsmort munläder. Båda tappade de dock stundtals masken och visade påtaglig irritation över motståndaren. Jag gör inga anspråk på att göra någon retorisk analys (hej Elaine Bergqvist!) men tycker nog ändå att Sahlin lät mer äkta och empatisk i det hon sa. Reinfeldt föll alltför ofta in i statsministerrollen som skulle berätta ”hur det är”, snarare än att lyssna och resonera. Och jo, inte sällan gick tankarna till Göran Persson. Och det var inte tänkt som en komplimang.

Väl medveten om att jag förstås inte är objektiv så är min slutsats att Mona Sahlin är den som bör känna sig mest nöjd med kvällens debatt.

* * *

PS: Jag avstod från att recensera sammandrabbningen mellan Anders Borg och Thomas Östros. Orkade helt enkelt inte titta mer.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, TV4, val 2010.