Maria Wetterstrand har under de gångna åren varit den minst ifrågasatta av Sveriges partiledare. Faktum är att jag inte på rak arm kan minnas något enda tillfälle då medierna verkligen har satt tänderna i henne. Det är i sammanhanget mycket talande att Henrik Dorsins nidvisa inte handlade om Wetterstrand – utan om hennes inte fullt så mediebegåvade medrör Peter Eriksson. 

I övrigt blev det dock en tuff utfrågning, och ställd inför Mats Knutsons och Anna Hedenmos ettrighet var Wetterstrand vid ett par tillfällen nära att helt tappa humöret.

Som väntat blev hon rejält pressad om huruvida Miljöpartiet kan tänka sig att byta block för att blockera Sverigedemokraterna. Hon fastnade i formuleringen ”jag kan inte se någon sådan möjlighet”, men klarade inte heller av att ge ett rakt och otvetydigt ”nej”. I stället försökte hon slå i tittarna att Alliansens ledare har sagt sig redo att bli beroende av SD, ett påstående som hon tvingades backa från när en tittarkommentar påpekade felaktigheten.

Wetterstrands självpåtagna status som ”grön liberal” får nog anses vara rejält naggad efter hennes svar på frågan om att under några års tid förbjuda nya köpcentra. Enligt Wetterstrand ”utarmas” andra affärer och stadskärnor av dessa – vilket på ren svenska betyder att hon ser ett problem i att svenska familjer (för det är just familjer) har möjlighet att handla till lägre priser, och att de inte borde åka så mycket bil som regelbundna resor till stora gallerior innebär.

Den egna familjens resor var hon något mindre sugen på att diskutera. Till saken hör att hon är gift med en ledande grön politiker i Finland, med vilken hon har två barn. Det innebär av naturliga skäl rätt mycket resor för deras del, vilket faktiskt är värt att diskutera offentligt mot bakgrund av Miljöpartiets förslag att stoppa allt inrikesflyg söder om Sundsvall. Ilskan blänkte i Wetterstrands blick när hon konstaterade att med deras livssituation så måste de helt enkelt flyga. I stället krävde hon minskat affärsresande – ett riskfritt krav för hennes del, eftersom hon inte ägnar sig åt sådana.

Jag kan inte säga att kvällens program gav något stöd åt hennes hittillsvarande stjärnstatus i svensk politik. Hon klarade sig hyfsat, och fick in ett par skapliga punchlines. Men mitt intryck är snarast att hennes framgångar till viss del beror på att hon aldrig har fått en rejäl politisk utmaning. Så hårt ansatt som hon nu blev har hon aldrig blivit tidigare, och resultat blev därefter.

Hon är en habil miljödebattör, och riktigt vass i energifrågor. Men sjukförsäkringsfrågorna klarade hon sämre, och när hon angreps från hemmaplan (varför ska vi inte ha en köttskatt, med tanke på de koldioxidutsläpp som köttproduktionen orsakar?) blev hon inledningsvis helt ställd. Även på det ekonomiska området snubblade hon tidvis runt på måfå. Hon slog fast att RUT-avdraget är en kostnad för staten, bara för att en halv minut senare förespråka sänkt tjänstemoms.

Nej, detta var en hyfsad insats. Men inte heller mer än så.

UPPDATERING:

Per Gudmundson på Svenska Dagbladets ledarblogg har hittat ett kongressbeslut där det framgår tydligt att Miljöpartiet, i motsats till vad Wetterstrand sa, visst förespråkar köttskatt. 

För de som hängt med här på bloggen så kommer det nog inte som en överraskning att miljöpartiet är mitt näst-bästa-parti, efter socialdemokraterna. Jag tillhör dem som jublade över samarbetet mellan s och mp. En viktig förklaring till det är att mp har en grundsyn i många frågor som ligger nära min egen. Miljöpartiet har också klarat att ompröva sakpolitiska ställningstaganden som tiden sprungit förbi. Dessutom han man identifierat och mutat in viktiga politikområden där de andra partierna inte kunna ge några svar.

Detta har mina egna socialdemokrater en del att lära av.

Miljöpartiet går till val under parollen ”Modernisera Sverige”, och det är förstås något man lätt kan driva med. För vilka talar stolt om att de vill vrida tiden tillbaks? Men jag tror att mp är något viktigt på spåren. Man dras inte med samma långa arv som de flesta andra riksdagspartierna och man har i många frågor ett befriande fräscht perspektiv.

Baksidan av det är förstås att man saknar rutin, något socialdemokratin knappast varit sen att utnyttja i de många och långa förhandlingar som pågått mellan de tre rödgröna partierna.

Maria Wetterstrand har varit språkrör för miljöpartiet sedan 2002 och är (vid sidan av kollegan Peter Eriksson) den av dagens riksdagspartiledare som suttit näst längst på sin post. Bara Maud Olofsson har suttit (ett år) längre. Hon är med andra ord inte direkt orutinerad.

Detta framkom tydligt när hon i inledningen av SVT:s Utfrågat pressades på frågan om mp skulle kunna stödja eller ingå i en alliansregering för att undvika att Sverigedemokraterna får inflytande i riksdagen. Läs mer om det här. Wetterstrand fick tålmodigt upprepa gång på gång att både miljöpartiet och alliansen gett tydliga besked i den frågan.

Pressad blev hon, som väntat, också om flyg- och bensinskatter. Och i de här frågorna har ju mp svårt att övertyga glesbygdsväljare, som inte har så värst mycket alternativ till bilen. Själv tycker jag dock att Wetterstrand klarade argumentationen kring detta. Hon var t ex mycket tydlig med att det inte blir mer än 49 öres höjning av bensinskatten den kommande mandatperioden – om det nu blir en rödgrön regering.

Stilpoäng får hon även för att hon stod upp för överenskommelsen om arbetskraftsinvandring – som svar på en tittarfråga som argumenterade för jobb åt ”svenskar” först.

Däremot var det trist att Maria Wetterstrand inte stod upp för miljöpartiets tidigare stöd för RUT-avdraget (ja, jag är för det – även om jag gärna hade sett systemet konstruerat lite annorlunda än i dag). Självklart måste mp kompromissa i många frågor, men det hade varit välkommet om hon ändå markerat på detta och en del andra områden vad hon själv tyckte. I stället blev svaret påfallande ofta att ”vi har inga förslag om det” eller ”vi tycker inte det”, där ”vi” kunde stå för såväl miljöpartiet som det rödgröna trepartisamarbetet.

Men totalt sett klarade ändå Wetterstrand Utfrågat väldigt bra. Det här var ju det sista avsnittet i SVT:s serie och möjligen kan det ha gynnat henne och mp att vara sist ut. Jag tror att hon med det här framträdandet stärkte sin ställning bland rödgröna väljare (där hon förvisso redan är väldigt populär), kan ha övertygat ett antal tveksamma/soffliggare att rösta på miljöpartiet – och rent av gjort lite inbrytningar bland medelklassväljare i större städer som hittills lutat åt alliansen.

Andra skriver intressant om politik, Maria Wetterstrand, miljöpartiet, SVT, val 2010.

Som man frågar får man svar, heter det. När nu Svenska Dagbladet avslöjar att miljöpartistiska regionordförande kan tänka sig att stödja en alliansregering för att förhindra att Sverigedemokraterna blir vågmästare, är det knappast förvånande.

Faktum är att jag hade blivit mer förvånad om de svarat annorlunda. Om en blocköverskridande koalitionsregering är det enda sättet att hindra Sd från att få inflytande så bör ansvarskännande politiker rimligen överväga detta. Även Mona Sahlin har ju som bekant öppnat för detta, även om det mötts med kalla handen från centerpartiet och folkpartiet.

Peter Eriksson rycker ut och försvarar det rödgröna samarbetet, men uppger också att om de inte får majoritet så är ett samarbete med mittenpartierna ett tänkbart alternativ.

Man ska ha klart för sig vad det är som står på spel. Oavsett hur mycket s, mp och v vill ha ett regeringsskifte så är de också smärtsamt medvetna om att en regering utan majoritet i riksdagen och som måste förlita sig på stöd från Sverigedemokraterna för att få igenom sin budget och sakpolitik, vore ett mycket sämre alternativ än ett fortsatt alliansstyre.

Detta kommer de förstås inte säga högt. I valrörelsen är det viktigt att betona kampen mellan de båda regeringsalternativen alliansen och de rödgröna. Sverigedemokraterna är en faktor man helst inte nämner för att inte ge dem mer betydelse än de förtjänar.

Som jag ser det måste vi få en stabil regering efter valet. Jag ser helst en rödgrön regering med en egen majoritet i riksdagen. Fungerar inte det bör alternativ två vara en mittenregering, och om inte heller det fungerar så är – tyvärr – ett fortsatt alliansstyre (med eller utan stöd av mp) det minst dåliga alternativet.

Andra skriver intressant om politik, sverigedemokraterna, miljöpartiet, val 2010.

Egentligen är det ganska lätt att göra den här sortens reportage, så frågan är varför det inte görs oftare. Svenska Dagbladet har scoopat rejält med sin rundringning till Miljöpartiets distriktsordföranden för att pejla intresset för att korsa blockgränsen. Det visar sig att 18 av 26 tycker att det egna partiet bör regera med Alliansen om det är vad som krävs för att neutralisera Sverigedemokraterna som vågmästare.

Tajmingen kunde inte vara värre för Miljöpartiet. Maria Wetterstrand är kvällens gäst i den sista av SVT:s utfrågningar. Hon kommer att få lägga en betydande del av tiden på att slå fast var Miljöpartiet hör hemma – och vad värre är: hon kommer knappast att kunna göra det med trovärdighet.

Ty även om språkrören har uteslutit samarbete med Moderaterna så kommer detta att så djupa tvivel om de grönas roll i svensk politik. Och den sortens tvehågsenhet belönas inte såsom ”ansvarsfull” av väljarna, utan bestraffas såsom ”svekfull”. Minns hur Folkpartiet och Centerpartiet sjönk som stenar på den tiden de svävade på målet om samarbete med Socialdemokraterna. Det är den rollen Miljöpartiet nu riskerar att överta.

Därmed inte sagt att detta är någon jättehit för Alliansen heller. Miljöpartiet må dela borgerliga uppfattningar om valfrihet inom välfärden och en sund skepsis mot skattehöjningar som mirakelkur mot allt från butgetunderskott till nageltrång, men i grunden finns den mossiga konsumtions- och civilisationskritiken kvar under den SoFo-hippa ytan. Och den är inte borgerlig. Dessutom skulle de tvingas lösa upp ett antal stenhårda knutar inom försvars- säkerhets- och utrikespolitiken

Jag ser därför inga som helst förutsättningar för ett organiserat samarbete. I synnerhet Miljöpartiet skulle drabbas av alla interna svekdebatters moder, och dessutom bränna de mödosamt uppbyggda relationerna till Socialdemokraterna och LO. Varken Maria Wetterstrand och Peter Eriksson eller deras förmodade efterträdare Mikaela Valtersson och Gustaf Fridolin är så dumma att de betalar detta skyhöga pris enbart för att rädda Alliansen från Sverigedemokraterna.

Kaos, inte uppluckrad blockpolitik, är vad som väntar om SD blir vågmästare.

Att centerpartiet tagits med fingrarna i syltburken i fråga om att göra skillnad på folk och folk är förstås smått pinsamt för dem. Men som Johan Ingerö påpekar så förekommer det snart sagt överallt att partier, organisationer och företag gör riktade utskick till t ex vissa bostadsområden, kvinnor, pensionärer, Volvoägare och höginkomsttagare. Det är i sig inget konstigt med att rikta utvalda budskap till utvalda målgrupper, så länge de sammantagna budskapen också hänger ihop.

Det som sticker i ögonen i det här fallet är förstås det cyniska uppmärkandet av valmaterialet med grupper som ”Välbeställda villaägare” respektive ”Lågutbildade och äldre”. Man hade rimligen kunnat formulera detta lite snyggare.

Centerpartiet har gissningsvis problem med att mobilisera vissa av sina tidigare viktiga väljargrupper bland kärnkraftsmotståndare och glesbygdsbor, och kämpar för sin politiska relevans och överlevnad. Mot den bakgrunden är det fullt förståeligt att man försöker formulera sitt budskap för att på bästa sätt övertyga dessa väljare om att lägga sin röst på c i valet – samtidigt som man inte vill alienera nya stödtrupper bland de mer allmänborgerliga i storstäderna.

Balansgången blir därför stundtals svår. Och den här gången verkar man ha trillat dit.

Andra skriver intressant om politik, centerpartiet, val 2010.

Det brukar sägas att korv och politik har det gemensamt att man helst inte bör se hur de tillverkas. Till denna lista kan man i viss utsträckning även lägga valkampanjer. Visst, det låter inte snyggt att säga högt att man fokuserar på ”lågutbildade”, ”invandrare”, ”höginkomsttagare” eller någon annan grupp. Men faktum är att det är så det går till – i alla partier, organisationer eller företag.

Partierna delar ut information om fastighetsskatten i villaområden och bostadsrättsföreningar, och integrationspolitiska utspel i paraboltäta hyresområden. Det kan förvisso låta cyniskt, men handen på hjärtat: Är det någon som på fullaste allvar menar att de borde göra tvärtom? 

Betydligt allvarligare än detta är i så fall den invandrarsatsning som Socialdemokraterna är i färd med. I sken av att vara ”väljarskolor” organiseras stora möten med praktisk information om hur man röstar. Därefter inskrider partiledaren själv, eller någon annan känd-från-tv-sosse och håller ett kort brandtal, varefter publiken bokstavligt talad leds till vallokalen, där de får ”hjälp” att rösta. På Socialdemokraterna, naturligtvis.

Liknande metoder har använts på äldreboenden där de boende, varav vissa med långt utvecklad demens, får ”hjälp” att rösta. Det är liksom inte konstigt att samtliga fällande domar för valfusk i modern svensk tid har riktats mot socialdemokrater. Med kampanjmetoder som dessa är det mycket lätt hänt att man korsar gränsen mellan det olämpliga och det direkt olagliga.

Poängen är att alla partier använder olika grepp för att nå olika väljargrupper – och att det finns betydligt värre metoder än de som centern uppenbarligen använder.

UPPDATERING:

Nu uppdagas ännu ett exempel på ovanstående. Socialdemokraterna i Huddinge har vid flera tillfällen eskorterat väljare in i vallokalerna, vilket är förbjudet. Från partiets sida beklagas ”att diskussionen har uppstått” (däremot inte valfusket som sådant) och att det – än en gång – bara handlar om att de vill ”hjälpa” folk att rösta. Som sagt: det finns betydligt större problem än att Centerpartiet kategoriserar väljare. 

Jag måste medge att jag har varit rätt nervös inför den här utfrågningen. Maud Olofsson, som under långa perioder har varit en av Sveriges starkast lysande politiker, har under det senaste året gjort intryck av att ha tappat gnistan.

Det är på många sätt begripligt. Med sina nio år på posten har hon suttit längst av partiledarna, och i egenskap av näringsminister mitt i internationell finanskris har hon haft en tuffare mandatperiod än exempelvis utbildningsminister Björklund eller socialminister Hägglund. Men väljarna tar inte sådana hänsyn, och den uppgång som hon initierade för sitt parti har under denna mandatperiod brutits. Det fanns med andra ord skäl för oro inför den här utfrågningen.

Men redan efter några minuter kunde jag slappna av. Maud Olofsson gav klara och säkra svar på Mats Knutsons och Anna Hedenmos frågor. Hon pendlade mellan skratt och allvar på precis rätt sätt, och betonade sina ideologiska grundvalar på ett sätt som ingen annan partiledare hittills har gjort i valrörelsen. Sånt går hem, inte minst bland viktiga marginalväljargrupper som inte fått ut så mycket av denna mycket PR-mässiga valrörelse.

Därmed inte sagt att ideologin tog någon enorm plats i programmet. Tvärtom gick frågorna in på en mycket djupare detaljnivå än i någon av de tidigare utfrågningarna, inte minst när det gällde energi- och arbetsmarknadspolitiken. Men Olofsson hanterade situationen väl, och visade sig vara både påläst och så pedagogisk som situationen nu tillät. Det kan jämföras med Mona Sahlin, som ständigt kollapsar inför frågor som kräver något mer än svepande formuleringar och hurtiga punchlines.

Samtidigt visade Olofsson prov på sin gamla slagkraftighet, som när hon fick en fråga om att sätta sig i en Sahlin-ledd regering i händelse av att Sverigedemokraterna blir vågmästare. ”Aldrig i livet att jag sätter mig i en regering med en kommunist”, utbrast centerledaren och inkasserade därmed kvällens största applåd.

Pressad blev hon emellertid när det gällde Sveriges handelsförbindelser med Kina, en frågeställning som förvisso var lite märklig eftersom inget parti motsäger sig ekonomiska eller politiska kontakter med diktaturen. Men det var enda gången som hon kände ringrepen mot ryggen. Under snart sagt hela utfrågningen kontrollerade hon matchen såväl framåt som bakåt.

Tittarna bjöds kort sagt på en comeback för den gamla Maud, och en påminnelse om hur hon kunde leverera två framgångsval för ett centerparti som dessförinnan backat i åtta(!) val på raken. Nu är det slutspel, veteranen har lämnat serielunken och lirar nu med siktet inställt på SM-guld.

Centerpartiet löper stor risk att bli denna valrörelses stora loser. Visserligen verkar man nu inte längre ligga och balansera på fyraprocentspärren till riksdagen, men tappet jämfört med valresultatet 2006 (7,88 procent) ser ändå ut att bli stort.

Det är mycket som gått snett för centerpartiet och Maud Olofsson under mandatperioden. Omsvängningen i kärnkraftsfrågan, vilket bland annat fick profilen Solveig Ternström att hoppa av partiet, är förstås det mest spektakulära. Men hanteringen av FRA – där c-riksdagsledamöterna Fredrick Federley och Annie Johansson först deklarerade sin tveksamhet till att rösta för regeringslinjen, men som till sist tvingades krypa till korset – innebar även den ett stort bakslag för partiet och Olofssons ledarskap.

När Maud Olofsson i kväll tog plats i SVT:s Utfrågat så var det med ett tungt politiskt bagage att släpa på.

Inledningsvis kretsade mycket kring centerpartiets vallöfte 2006 om obligatorisk ursprungsmärkning av alla livsmedel, något som inte resulterat i något lagförslag från regeringen. I sanningens namn kretsade löjligt mycket kring denna faktiskt ganska perifera fråga. Därefter gick programledarna över till att pressa Olofsson om miljöbilspremien, bensinskatt och andra miljöfrågor. Mer relevant, men hon gled skickligt undan det mesta. Sedan blev det tuffare.

Hårt pressad blev hon exempelvis om sin styrning av Vattenfall, något som varit hett omdiskuterat under mandatperioden.

Frågan är om inte Maud Olofsson blev hårdast ansatt hittills i de partiledarutfrågningar vi kunnat se de senaste veckorna. Tonen från framförallt Anna Hedemo var påfallande ofta skarp och vid mer än ett tillfälle blev c-ledaren bryskt avsnoppad.

På frågan om eventuellt mittensamarbete om Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarroll i riksdagen svarade Olofsson bestämt nej, med hänvisning till att hon ”aldrig i världen [skulle sätta sig] i en regering med kommunister” – syftandes på vänsterpartiet.

Hur det än går i valet finns det mycket som tyder på att det här är Maud Olofssons sista valrörelse som partiledare. Hon har haft det riktigt tufft under mandatperioden och inte setts till så mycket i valrörelsen som man hade kunnat förvänta sig av ordföranden för ett regeringsbärande parti – tillika vice statsminister och näringsminister.

Själv kommer jag då inte sakna henne nämnvärt. Däremot kommer jag minnas henne från Knappnytts otroligt roliga guide till förstagångsväljare 2006, då hon beskrevs som en ”liten, liten partiledare med en väldigt, väldigt skränig röst”:

PS1: Läs gärna min förra spaning om centerextremismen.
PS2: Missa inte Makthavare.se:s recension av Maud Olofssons bok Ett land av friherrinnor.

Andra skriver intressant om politik, svt, centerpartiet, Maud Olofsson, val 2010.

Att göra politisk satir är svårt. Det kräver hyfsade kunskaper om politik för att bli relevant och stor komisk talang för att bli kul. Genom åren är det få som lyckats med detta. Alltför många brister i framförallt politikkunskaperna, alternativt så lägger man sig medvetet på en för låg nivå därför att man underskattar sin publik.

I USA finns två lysande exempel på kunnig, bitsk och väldigt rolig politisk satir: The Daily Show med Jon Stewart och The Colbert Report med Stephen Colbert. Båda klarar de av balansen mellan å ena sidan rappa och aktuella samhällskommentarer och å andra sidan humor med intelligens och värme. Hemligheten är sannolikt begåvade manusförfattare och respekt för ämnet.

När SVT inom ramen för programmet Utfrågat haft med komikern Henrik Dorsin för att sjunga nidvisor om partiledarna, har det bara blivit plumpt. I flera fall har Dorsin gått långt över gränsen. Om Björklund hette det t ex att han ”gillar krig i Afghanistan”, ”har vikariat som sverigedemokrat”, i riksdagen är ”minst human” och har Franco som förebild. Men att vara grov är en sak. Att faktiskt inte verka ha koll på ämnet är i sammanhanget värre.

Finns det t ex inget mer aktuellt och relevant att driva med Mona Sahlin om än att ”hon oss Toble-råna”? Eller att Lars Ohly ”drömmer om Mao Tse-Tung” och ”äter hellre lunch med Kim Jung-Il”?

I går var det premiär för SVT:s Elfte timmen. Till det yttre påminde det väldigt mycket om ovan nämnda The Daily Show. Men helt utan detta programs intelligens, tempo och humor. Och grundproblemet verkar vara att programledare Peter Settman och manusförfattarna helt enkelt inte har någon vidare koll på politiken. I stället blev det ganska grabbiga sketcher, trista – och i ärlighetens namn rätt dåliga – imitationer, och en synnerligen ansträngd intervju med Jan Björklund.

Sverige saknar inte komiker med intelligens och koll på politiken. Magnus Betnér, Henrik Schyffert, Nour El-Refai och Kristian Luuk, för att bara nämna några. Och ja, jag är väl medveten om att Schyffert kommit ut som sosse och att El-Refai hoppat i säng med Gudrun Schyman. Betnér röstade för övrigt på Feministiskt initiativ 2006 och kryssade moderaten Christofer Fjellner i EU-valet 2009. Att komiker bekänt politisk färg tycker jag dock inte diskvalificerar dem från att göra skarp politisk satir.

Jag tror inte att Elfte timmen hade blivit bättre, skarpare eller roligare om det letts av Magnus Betnér. Det är liksom inte hans format. Däremot är jag övertygad om att han hade kunnat leverera betydligt intelligentare och mer relevanta politiska kommentarer på samma sändningstid. Men vill man nu prompt göra en svensk The Daily Show hade sannolikt Kristian Luuk passat bättre som programledare än Peter Settman. Den förre hade nog åtminstone vetat att Jan Björklund inte gör sin första valrörelse i år och att Fredrik Reinfeldt knappast skulle erbjudas någon ministerpost alls om folkpartiet skulle få 51 procent av rösterna i valet.

PS: Apropå humor och koll på svensk politik, läs gärna Betnérs fantastiska sågningar av Sverigedemokraterna på hans blogg.

Andra skriver intressant om politik, svt, satir, Henrik Dorsin, Peter Settman, val 2010.

Dagens ord i valrörelsen är ”bröstpump”. På Twitter och Facebook suckar intelligentsian tungt. När ska valrörelsen börja handla om något väsentligt, undras det lite här och var. Jag menar att frågorna till Lars Ohly om föräldraförsäkringen, och hans beramade svar om bröstpumpen, är något av det mest relevanta som skett under denna valrörelse. En paus i verkligheten mellan butlers i tunnelbanan, clowner i äldrevården och kommunala fladdermusholkar.

De allra flesta anser att barn är något som två (vanligtvis) vuxna (förhoppningsvis) personer skaffar tillsammans. Ansvaret är gemensamt, vilket inte nödvändigtvis innebär att båda föräldrarna måste göra exakt samma saker under alla de arton år som barnet i juridisk mening är just ett barn. Om den ena föräldern är egen företagare och den andra är löntagare är det ofta mest praktiskt att den senare stannar hemma. Om den ena föräldern arbetar och den andra studerar förlorar familjen tusentals kronor varje månad på att den senare gör det.

Barn är inte tjänstemannaprodukter, och det är heller inte familjelivet i övrigt. Den flexibilitet som finns i föräldraförsäkringen, i form av möjligheten att överlåta dagar på sin medförälder, finns där för att de allra flesta av oss vill ha det så. Och det är faktiskt vi som finansierarar systemet, vad Ohly och Jonas Morian än tror.

Bröstpumpen blev dagens ord eftersom Lars Ohlys nonchalanta svar – att kvinnor som vill fortsätta amma helt enkelt får skaffa bröstpump – visade oss en glimt av den verkliga Lars Ohly och av den verkliga vänsterpartismen. Det handlar inte om välmenande rättviseälskare som bara vill ge alla människor samma chans här i världen. Det handlar om en ideologi för vilken enskilda människors känslor och behov är irrelevanta.

Jag har ingenting emot amningspumpar. De är tvärtom mycket praktiska, kan jag som tvåbarnsfar intyga. Men någonting är på väg att gå rejält snett när svenska partiledare sitter i tv och dikterar villkoren för det goda föräldraskapet, och utdelar praktiska bröstskötselråd till landets kvinnor.

Lars Ohly har tidigare uttryckt sin irritation över att pressen drar in hans barns val att gå i friskola i debatten, som motargument mot honom. Det är begripligt. Men faktum är att han ständigt drar in alla våra barn i sin politik, reducerar dem – och oss – till statistik i hans feminist-index. Och det är precis lika kränkande.

Lars Ohly är inte välkommen in i mina barns rum, och han ska hålla fingrarna borta från andra människors bröst.