Efter utfrågningen av Lars Ohly i SVT i går har en diskussion uppstått om det ”tvång” vänsterpartiet sägs vilja utsätta svenska barnfamiljer för. Otroliga överord har använts, som att ”Ohly vill rycka spädbarn ur famnen på deras mödrar”. Tankarna går till ”kosackvalet” 1928, då den tidens moderater – Allmänna valmansförbundet – bland annat tog fram valaffischer med budskapet att ”Envar som röstar på ’Arbetarepartiet’, röstar för familjebandens upplösning, barnens förvildning och sedernas förfall”.

Ohly i färd med att genomdriva familjebandens upplösning

Ska vi kanske försöka diskutera saken lite mer sansat?

Det handlar alltså om föräldraförsäkringen som såväl socialdemokraterna som vänsterpartiet och miljöpartiet på olika sätt vill utveckla i syfte att vika fler föräldraledighetsdagar åt pappan. Ett i mitt tycke utmärkt förslag som dels skulle betyda att betydligt fler pappor än i dag faktiskt stannade hemma med sina barn under den första tiden, och dels innebära att en anledning till att kvinnor diskrimineras karriär- och lönemässigt togs bort.

I dag får som bekant kvinnor en sämre löneutveckling än män, bland annat på grund av de i högre grad än män är föräldralediga med sina barn. Det förefaller också vara ett faktum att kvinnor har svårare att få vissa jobb – och inte minst chefsposter – därför att många arbetsgivare inte vill ”riskera” att dessa kvinnor ska vara borta från jobbet under lång tid av föräldraledighet. Om pappor var hemma med sina barn i ungefär lika hög utsträckning som barnens mammor så skulle detta inte längre vara en faktor. I synnerhet inte om föräldraledigheten var lagstadgad.

Nu har dock de rödgröna valt att inte föra fram frågan om utvecklad föräldraförsäkring i valrörelsen. Skälet är att opinionsundersökningar visar att det finns ett starkt motstånd mot detta. Det ses därför inte som en valvinnarfråga.

Personligen tycker jag att detta är trist. Jag tycker att politiken ibland måste kunna gå före och driva på i en samhällsutveckling, trots att det finns motstånd mot det. Det saknas knappast exempel på frågor där många varit emot förändringar, men sedan de väl genomförts har de blivit allmänt accepterade. Högertrafikomläggningen, förbudet mot barnaga samt möjligheten för samkönade par att adoptera barn, för att bara nämna några stycken.

* * *

PS: Läs gärna Gustav Almestad (AKA @GrovtInitiativ) om detta.

Andra skriver intressant om politik, vänsterpartiet, föräldraförsäkring, Lars Ohly, val 2010.

”Låt mig gå tillbaka till sjuttiotalet…” inledde Lars Ohly ett svar på en fråga om ungdomsarbetslösheten. Det får nog sägas vara en utmärkt beskrivning av utfrågningen i dess helhet. Lars Ohly bevisade än en gång att Vänsterpartiet är det verkliga nostalgipartiet i den svenska debatten.

Det måste sägas att Lars Ohy, liksom 2006, gjorde ett mycket bra jobb rent tekniskt. Han framstod som säkrast av de hittills utfrågade partiledarna, och i charm och humor är han nästan Göran Hägglunds jämbördige. Men så är det också lätt att vara säker i korken om man är fullkomligt dogmatisk – och det är Ohly.

Detta framgick redan av svaret på den första fråga som ställdes: Varför röstade Vänsterpartiet för svensk medverkan i Afghanistan 2002? Enligt Ohly berodde det på att partiet fick garantier om att insatsen inte skulle samordnas med USA. När så ändå skedde blev partiet motståndare till insatsen.

Den vänsterpartistiska synen på Sveriges och alla andra länders insatser i Afghanistan står alltså och faller med den organisatoriska kopplingen till USA. Samtidigt kunde inte Ohly ge något trovärdigt svar på vad som kommer hända med Afghanistans flickskolor om de utländska trupperna dras tillbaka och fältet lämnas fritt åt de talibanska styrkorna. Den frågan är av allt att döma betydligt mindre viktig än att Sverige i alla sammanhang tar avstånd från USA.

Ett annat exempel på Ohlys dogmatism är hans svar om föräldraförsäkringen, ett område där Vänsterpartiet trots allt snack om ”folkflertalet” anser att politikerna ska köra över folket – och dessutom säger det högt. När Mats Knutson och Anna Hedenmo försökte få honom att svara på vad som händer med barn som fortfarande ammas när halva föräldraledigheten har gått, hånflinade V-ledaren bara och konstaterade att ”det finns något som heter bröstpump”.

Sällan blir den social(istisk)a ingenjörskonstens iskyla så tydlig som när det gäller just synen på enskilda människor och deras privata angelägenheter. Den syns inte så tydligt i en debatt om de rent ekonomiska konsekvenserna av, säg, friskolereformen. Men när Ohly vill rycka spädbarn ur famnen på deras mödrar och kasta åt de sistnämnda varsin bröstpump, ja blir den konkretionen närmast brutal.

Och det är också en grej: varför denna besatthet vid det första föräldraåret? ”Man ska inte kunna välja bort sina barn”, säger Ohly. Men om vi jämför en vanlig nio-till-femmare som inte tar ut någon föräldraledighet alls med en proffspolitiker som Ohly – som knappast är hemma till halv sex på kvällen – så torde det vara ganska enkelt att se vem som totalt sett tillbringar mest tid med sina barn. Men för Ohly handlar det enbart om den mätbara och nationalekonomiskt överblickbara tiden. Inget annat räknas.

Det är något djupt obehagligt med denna dogmatism, och det skrämmer bort folk. Det är därför Ohly inte kommer i närheten av det väljarstöd som Gudrun Schyman nådde på sin tid. Och även om han på många sätt gjorde en stark insats i kväll så tvivlar jag på att den kommer ge någon vidare utdelning till hans parti.

Riktigt så ”starka ledare” som Ohly vill väljarna helt enkelt inte ha.

Båda blocken har sina svaga punkter. För alliansen är det centerpartiet och kristdemokraterna (som enligt den senaste Sifomätningen bara klarar fyraprocentsspärren till riksdagen med ett nödrop), och för de rödgröna är det vänsterpartiet. Detta var förstås Lars Ohly väl medveten om när han i kväll tog plats i SVT:s Utfrågat.

Själv tillhör jag dem som jublade över samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet, men inte kände mig alls lika entusiastisk över att få med vänsterpartiet på köpet. Jag tyckte i stället att Lars Ohly genom s/mp-samarbetet fick en perfekt politisk roll sig serverad på ett fat: möjligheten att få fortsätta vara i vänsteropposition mot såväl alliansen som mot de rödgröna – utan att behöva ta ansvar för sina politiska idéer. Dessvärre lockade tydligen möjligheten till ministerposter mer. Och för partistrategerna hos s och mp insåg man väl att sannolikheten för att på egen hand få tillräckligt mycket röster för majoritet i riksdagen helt enkelt var för liten.

I SVT i kväll försäkrade Ohly att samarbetet de rödgröna emellan fungerade utmärkt, även om socialdemokraterna i kraft av sin storlek fick något mer uppmärksamhet än v och mp. Ett återkommande tema i programmet var annars frågor där vänsterpartiet och Ohly själv fått backa och kompromissa. Men hans rutin fick honom ändå att klara av att hålla god min, även när han blev avbruten och pressad i frågor som skatt och rättspolitik.

Hårt pressad blev han också – med all rätt – om svenskt tillbakadragande från Afghanistan och att USA ska lämna alla sina militära baser utomlands. Sedan är inte Lars Ohly utrikespolitisk talesperson för de rödgröna, även om man lätt kan få det intrycket när det ständigt är han som krävs på besked om utrikespolitiska ställningstaganden. Skälet till detta är givetvis att att vänsterpartiet, med sin i mångt och mycket pinsamma historia, inte är representativa i de här frågorna.

Totalt tycker jag nog ändå att Ohly klarade sig bra i tv. I likhet med Göran Hägglund är han avväpnande med underfundig humor och – vilket är ovanligt bland politiker – öppenhet om att omständigheter kan få en att ändra uppfattning. Detta är en egenskap jag själv gärna skulle se premierades mer, men tyvärr blir det i stället snarare något som politiska journalister väljer att angripa.

Andra skriver intressant om politik, vänsterpartiet, SVT, Lars Ohly, val 2010.

Kollegan Jonas Morian skriver, apropå den stroke-drabbade läkarens medverkar på Socialdemokraternas presskonferens, att han ”har svårt att tro att man medvetet skulle riskera få sin pressträff att kretsa kring eventuell mediemanipulation”. Men låt oss betänka vad som skedde. En person vars levnadsöde användes som murbräcka mot statsministern – som för övrigt blir släpad till KU om han uttalar sig om enskilda fall – annonseras ut av det ledande oppositionspartiet i samma stund som valrörelsens viktigaste utfrågning av statsministern just ska börja.

Mats Knutson, en av utfrågarna, twittrar efteråt att skulden ligger hos läkaren. SVT har frågat om hans eventuella partikopplingar och han har förnekat alla sådana. Men kort senare säger programmets ansvariga utgivare Eva Landahl att någon sådan fråga inte har ställts, och att det var ett misstag. Förvirringen är därmed total. Vem visste vad? Vem frågade vad? Det gamla snacket om kopplingar mellan socialdemokratin och SVT riskerar att blåsa upp igen, trots att SVT på senare år faktiskt har varit mer balanserat än huvudkonkurrenten TV4.

Klart är att socialdemokratin, sin politiska förtroendekris till trots, fortfarande har kvar sina hårda valrörelsenypor.

UPPDATERING:

Jag skriver i NEO om reaktionerna på Samhall efter inslaget, och efter S-utspel om ”skruvsortering” på företaget.  Samhall menar att det inte kan ha gått till som läkaren hävdar. – Det är inte Försäkringskassan som hänvisar foilk till oss, säger Samhalls pressekreterare Anders Ekberg.

Min bloggkollega Johan Ingerö uppmärksammade redan i natt det faktum att socialdemokraterna i dag arrangerar en pressträff med överläkaren vars fall blev en fråga Fredrik Reinfeldt pressades hårt om i gårdagens SVT-utfrågning. Ingerö menar att ”Det får sägas vara något märkligt att det sker i närmast direkt anslutning till Reinfeldts utfrågning”. Aftonbladet skriver om SVT:s ”tabbe” och på Twitter rullar konspirationsteorier.

Jag har ingen djupare insikt i det socialdemokratiska pr-maskineriet, men jag har svårt att tro att man medvetet skulle riskera få sin pressträff att kretsa kring eventuell mediemanipulation. Som Mona Sahlins presschef Anna Helsén påpekar så har ju socialdemokraterna kunnat bli varse om fallet med överläkaren på samma sätt som SVT gjort, genom att det varit uppmärksammat i regionala medier. Och även om hans fall är unikt så är det ett talande exempel på hur de sjukregler alliansregeringen ändrat kan slå.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, SVT, Aftonbladet, konspirationsteorier, val 2010.

Alla musikartister vet att den andra skiva man producerar efter en framgångsrik debutplatta, är oerhört svår. Pressen är stor att leva upp till förväntningarna. Jag antar att Fredrik Reinfeldt känner något liknande. Den borgerliga allianssegern 2006 var historisk, men det vore ännu mer historiskt (om det nu är ett begrepp) om Reinfeldt blev den första borgerliga statsminister att bli omvald.

I SVT i kväll fick statsministern inledningsvis tuffa frågor om den omfördelning av resurser som skett under mandatperioden, från sjuka och arbetslösa till de som har jobb. Han avfärdade dock den bilden och menade att vi inte har två grupper i Sverige som är konstanta, samt att hans regering minsann fört en politik för jobb.

Reinfeldt blev förstås pressad på den här punkten, och lite löjligt blev det när programledarna krävde honom på besked om det rimliga i att en överläkare som ville jobba 75 procent blev tillsagd att ta ett heltidsjobb på Samhall. Självklart kan – och bör – inte statsministern kommentera enskilda fall. Men problemet är att fall som detta inte är unika utan är en effekt av de regler alliansregeringen ändrat. Detta är fakta. Det är också fakta att arbetslösheten i dag är högre än när regeringen tillträdde, då Reinfeldt deklarerade att det var på frågan om jobben som alliansen skulle prövas.

Om den här prövningen görs på allvar borde alliansen hänga löst på valdagen.

Mitt sammantagna intryck är trots allt att Reinfeldt på det hela taget klarade sig hyfsat, men han hade svårt att klara frågan om arbetslösheten och de svåra konsekvenser de förändrade sjukreglerna inneburit. Han kom också lindrigast undan hittills när Henrik Dorsin agerade pausfågel med en nidvisa.

Slutligen ska Reinfeldt ha heder för sin varning för ”den försämring av beslutskraft det skulle innebära att rösta in Sverigedemokraterna i riksdagen” och uppmaningen att ”om man tycker om Sverige, rösta inte på Sverigedemokraterna”.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, SVT, moderaterna, val 2010.

I den första av Sylvester Stallones filmer om tungviktsboxaren Rocky Balboa får huvudrollsinnehavaren chansen att möta världmästaren Apollo Creed. Matchen får en oväntad inledning när amatören Rocky får in en fullträff på mästaren, som faller som en fura. Creed reser sig dock på skakiga ben och tar sig därefter successivt tillbaka in i matchen, och vinner till slut en knapp poängseger.

Detta är även en god beskrivning av SVT:s utfrågning av statsminister Fredrik Reinfeldt. Programledarna Mats Knutson och Anna Hedenmo gick ut hårt med frågor om besparingar inom sjukförsäkringen och a-kassan, och exempel från diverse utsatta människors vardag. När Reinfeldt konfronterades med berättelsen om en överläkare som drabbats av en stroke och som av Försäkringskassan föreslagits arbeta på Samhall i stället för att fortsätta som överläkare på deltid blev det något av ett Erlander-moment.

Tage Erlander fick 1966 en fråga om vilket råd han hade till ett ungt par som saknade bostad, och muttrade osäkert att ”de får väl ställa sig i bostadskö”. På samma sätt framstod Reinfeldt i det ögonblicket som något distanserad, byråkratisk och okänslig. Det var knappast hans mest skimrande tv-stund, om jag uttrycker mig diplomatiskt.

Överlag fick Reinfeldt en tuffare utfrågning än någon av de tidigare partiledarna, vilket är helt i sin ordning eftersom han i egenskap av regeringschef har en helt unik roll. Men han hade klarat sig bättre om han varit något mer rakt på sak, lite mindre strykrädd och framförallt avhållit sig från att inleda vart och varannat svar med den avståndstagande formuleringen ”Låt oss konstatera att…”.

På samma sätt som Mona Sahlin och Jan Björklund gav han intryck av att befinna sig i en ovälkommen förhörssituation, snarare än att som Göran Hägglund delta med liv och lust i ett politiskt samtal. Genom att gå i den fällan framstod han bitvis som tvekande, trots att hans svar mestadels var sakligt korrekta.

Under den senare halvan kom han dock igen, agerade mer avslappnat och levererade rakare repliker. Mycket kretsade naturligtvis kring Sveriges ekonomiska situation, och här kan jag tycka att Knutsson och Hedenmo för första gången under utfrågningarna brast något i omdöme. Det är faktiskt helt orimligt att jämföra Sveriges situation 2006, under en galopperande högkonjunktur, med hur det ser ut nu när vi fortfarande känner av efterskalven av den största globalekonomiska jordbävningen på en mansålder.

I frågorna om utanförskapet visade sig Reinfeldt åter från sin starka sida, och slog fast att man inte kan betrakta de arbetsföra respektive sjukskrivna/arbetslösa som två konstanta grupper. De flesta människor rör sig mellan dessa skikt under livets gång, och vår politik syftar till att föra folk till arbete, avgjorde han, och tillade att han ärvde ett land som sjukskrev och förtidspensionerade sina medborgare av arbetsmarknadspolitiska skäl.

Det där tål att upprepas. Alliansens reformer, exempelvis besparingarna inom sjukförsäkring och a-kassa, kan ju inte betraktas i ett vakuum. De måste ställas mot den politik som rådde tidigare, och den politiken var fullständigt ohållbar. Reinfeldt slog fast den poängen, men borde ha gjort det ännu tydligare, och med mer nerv.

Summa summarum så var det en klart godkänd insats, efter en mycket kämpig inledning. Han var marginellt bättre än Mona Sahlin, ungefär jämbördig med Jan Björklund men inte alls lika övertygande som Göran Hägglund. Han kommer att behöva prestera bättre än såhär innan valdagen kommer.

UPPDATERING:

På Socialdemokraternas hemsida framgår att den läkare som figurerade i utfrågningen, och som nämns här ovan, ska medverka på en pressträff tillsammans med Mona Sahlin och Ylva Johansson redan i morgon. Det får sägas vara något märkligt att det sker i närmast direkt anslutning till Reinfeldts utfrågning…

UPPDATERING 2:

På Twitter har Mats Knutson hävdat att de frågat läkaren om eventuella partikopplingar, men att denne svarat att sådana inte finns. Nu säger dock Eva Landahl, ansvarig utgivare för SVT:s valprogram att frågan inte ställdes, men att så borde ha skett. Hur ska de ha det egentligen? Det här blir rörigare och rörigare.

Alla musikartister vet att den andra skiva man producerar efter en framgångsrik debutplatta, är oerhört svår. Pressen är stor att leva upp till förväntningarna. Jag antar att Fredrik Reinfeldt känner något liknande. Den borgerliga allianssegern 2006 var historisk, men det vore ännu mer historiskt (om det nu är ett begrepp) om Reinfeldt blev den första borgerliga statsminister att bli omvald.

I SVT i kväll fick statsministern inledningsvis tuffa frågor om den omfördelning av resurser som skett under mandatperioden, från sjuka och arbetslösa till de som har jobb. Han avfärdade dock den bilden och menade att vi inte har två grupper i Sverige som är konstanta, samt att hans regering minsann fört en politik för jobb.

Reinfeldt blev förstås pressad på den här punkten, och lite löjligt blev det när programledarna krävde honom på besked om det rimliga i att en överläkare som ville jobba 75 procent blev tillsagd att ta ett heltidsjobb på Samhall. Självklart kan – och bör – inte statsministern kommentera enskilda fall. Men problemet är att fall som detta inte är unika utan är en effekt av de regler alliansregeringen ändrat. Detta är fakta. Det är också fakta att arbetslösheten i dag är högre än när regeringen tillträdde, då Reinfeldt deklarerade att det var på frågan om jobben som alliansen skulle prövas.

Om den här prövningen görs på allvar borde alliansen hänga löst på valdagen.

Mitt sammantagna intryck är trots allt att Reinfeldt på det hela taget klarade sig hyfsat, men han hade svårt att klara frågan om arbetslösheten och de svåra konsekvenser de förändrade sjukreglerna inneburit. Han kom också lindrigast undan hittills när Henrik Dorsin agerade pausfågel med en nidvisa.

Slutligen ska Reinfeldt ha heder för sin varning för ”den försämring av beslutskraft det skulle innebära att rösta in Sverigedemokraterna i riksdagen” och uppmaningen att ”om man tycker om Sverige, rösta inte på Sverigedemokraterna”.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, SVT, moderaterna, val 2010.

I morse skrev miljöpartiets Peter Eriksson en debattartikel som förtjänar att uppmärksammas. Trots att fem av sju riksdagspartier anser att bidrag överstigande 20 000 kronor ska redovisas öppet, vägrar moderaterna och kristdemokraterna att uppge vilka som skänker dem pengar. Erksson menar att det nu är dags att införa tvingande lagstiftning om offentlig redovisning av partiernas större bidragsgivare, och jag kan bara instämma.

Nyligen bloggade jag om utspelet från socialdemokraternas partisekreterare, där han menade att Fredrik Reinfeldt gynnat sig själv och sin familj genom att borgerliga majoriteter i riksdag och kommunfullmäktige under mandatperioden sänkt skatten för bl a paret Reinfeldt med 125 000 kronor per år. Jag skrev då att det var rätt grovt att anklaga Reinfeldt för att driva politik i syfte att berika sig själv och att det inte fanns någon anledning att ta till slaskiga personangrepp. Nu annonserar socialdemokraterna på samma tema, vilket i mina ögon är precis lika illa.

Pengar är självklart viktigt i politiken. Utan pengar kan ett parti inte bedriva något effektivt opinionsbildningsarbete och har inte råd att rekrytera kompetenta människor som kan hjälpa till att föra ut sitt budskap. Däremot har, enligt min erfarenhet, pengar ytterst liten betydelse som drivkraft för människors politiska engagemang. Man tjänar nämligen ganska dåligt – i de allra flesta fall inget alls – på att vara politiker.

Dock är det relevant att granska var partier får sina pengar. Centerpartiet, t ex, är ett av Europas rikaste partier efter att ha sålt sin tidningskoncern Centerpress för 1,8 miljarder kronor. Andra, som socialdemokraterna, får ekonomiskt stöd från LO samt drar in pengar genom lottförsäljning.

Moderaterna däremot är väldigt hemlighetsfulla. Man säger sig ha lagt ner flera av sina tidigare insamlingsfonder och ersatt dem med en fond, Återvalsfonden. Motivet för manövern är oklart men som Peter Eriksson skriver tyder mycket på att den tidigare formen med flera specialfonder riskerade avslöja finansiärernas sakpolitiska särintressen.

Moderaternas bidrag har skjutit i höjden under 2000-talet. Medan övriga partier tillsammans fick in c:a fyra miljoner i bidrag under valåret 2006, fick m drygt 30 miljoner. Under det senaste decenniet handlar det om mer än 80 miljoner.

I nästan alla andra länder är det självklart att partier måste redovisa sina bidragsgivare. Det är en förutsättning för att förhindra korruption och jäv. Starka ekonomiska intressen ska inte kunna påverka politiken genom att skänka pengar till makthavarna. Sverige är ett tämligen unikt undantag. I Europa är det utöver Sverige bara San Marino, Malta och Schweiz som saknar sådan lagstiftning.

Jag hoppas att det i kväll, när Fredrik Reinfeldt frågas ut i SVT, kommer frågor om när han är beredd att ge skattebetalarna och väljarna insyn i vilka som är moderaternas bidragsgivare. Det är en demokratifråga som känns alltmer relevant.

* * *

PS: För mer information om moderaternas hemlighetsmakeri kring sina bidragsgivare, se bloggen Partistaten. En annan källa om detta, samt om den borgerliga dominansen i opinionsbildningen, är wikin Ekokammaren.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Peter Eriksson, moderaterna, val 2010.

Att vara ung och stå utanför arbetsmarknaden är tufft. Många kan vittna om Moment 22-situationen att bli nekad arbete med hänvisning till att man saknar erfarenhet. Att få in den där första foten på arbetsmarknaden kan vara väldigt svårt, och inte ens om/när man lyckas med det så är det självklart att man kan behålla jobbet eller komma vidare i karriären.

Från politiskt håll görs det många olika satsningar på att få unga i arbete, även om vissa verkar ta frågan på något större allvar än andra…

Och så finns det dem som fnyser och hånfullt säger att det väl bara är att ta sig i kragen, rulla upp skjortärmarna och ta de jobb som finns – eller starta eget. I dag var det entreprenören och debattören Linda Skugge som i ett svavelosande debattinlägg skriver att ungomar är lata och odugliga.

Egentligen borde man väl inte låta sig provoceras. Det är lite grann som bloggkommentarer från så kallade troll, som spyr ur sig okvädningsord. De verkar gå igång på att få folk att reagera.

Samtidigt tycker jag att Skugges inlägg är en smula tragiskt. Jag tvivlar inte alls på det hon skriver om att hon minsann slitit hårt och alltid sett till att försörja sig genom arbete. Och det är säkert sant att hon har dåliga erfarenheter av ungdomar som inte gjort det hon förväntat sig av dem när hon anställt dem. Samtidigt noterar jag att vi inte får veta vad det är för jobb och arbetsvillkor hon erbjudit. Är det verkligen rimligt att man som ung ska behöva acceptera vilka villkor och lönenivåer som helst, bara för att man är ung? Jag tycker inte det.

Jag har själv jobbat parallellt med skolgång under större delen av min ungdom. Jag har delat ut tidningar, sålt julkort, jobbat i en korvgrill och i olika affärer. Jag har även extraknäckt här på Aftonbladet med att digitalisera gamla tidningsklipp. Men jag har aldrig tyckt att min arbetsinsats varit så lite värd att jag inte skulle få en rimlig ersättning för det jag gjort – och har det funnits uppenbara faror i min arbetsmiljö så har jag påpekat det.

Linda Skugge skriver att hon ”horar och drar ner brallorna hela dagarna”. Det är, tycker jag, upp till henne att göra det. Men det är inte rimligt att kräva att alla andra ska göra det. Självrespekt är, för att parafresera moderaternas annonser, också en anledning till att ha ett jobb.

Andra skriver intressant om politik, Linda Skugge, arbete, moderaterna, val 2010.