Med nio dagar kvar till valet har slutspelsstämningen börjat infinna sig. Det är grinigt, stökigt och småfult. Med detta sagt, jag har full förståelse för Göran Hägglunds oförmåga att välja mellan Jimmie Åkesson och Lars Ohly.

För många låter det säkert helt bisarrt. I svensk medial diskurs är Ohly en välmenande och trevlig kille som inte fullt ut kan avkrävas ansvar för sin politik. En charmig drömmare som vi tycker om, därför att han har humor, utstrålning, snackar mycket om fotboll och i grunden vill väl. Han är grannen vi ringer på hos när vi just upptäckt att vi glömt köpa mjölk och att affären stängde för tio minuter sedan.

Jimmie Åkesson är enligt samma tankemönster något helt annat. Hans dumheter motiveras, till skillnad från Ohlys dito, inte av naiv välvilja utan av onda tankar om andra människor. Ohly har fel, men menar väl. Åkesson har fel och är dessutom ondskefull. Ungefär så resonerar rätt många medieliberaler som gärna hänger med ytterkantsvänstern på fritiden, men som inte ens skulle skaka hand med en Sverigedemokrat.

Själv fäster jag mig inte särskilt mycket vid intentioner. Jag bryr mig mer om resultat, vilka konsekvenser ett visst politiskt beslut faktiskt får. Göran Hägglund resonerar uppenbarligen likadant, eftersom han tar lika reflexmässigt avstånd från Ohly som från Åkesson.

Jag tycker att han resonerar klokt. Lars Ohly må ha slutat kalla sig kommunist, men har såvitt jag vet inte bytt några av de åsikter han hyste innan sitt lilla namnbyte. Han var medlem i den klart antidemokratiska Svensk-kubanska vänskapsföreningen. Inte på sjutiotalet, utan tills alldeles nyligen för några år sedan när medierna uppmärksammade medlemskapet. Han, och flera av hans partikamrater, har en närmast entusiastisk syn på Venezuelas alltmer despotiske president Hugo Chávez.

Dessutom har Ohly själv vissa uppenbara problem med att ställas inför två politiska alternativ. Han klarade inte av att välja mellan Israel och Iran. Han har sagt sig föredra Fidel Castro framför inte bara George W Bush, utan även framför Tony Blair, socialdemokrat med nära personliga och politiska band till Mona Sahlins parti.

Så även om Lars Ohly är en jättetrevlig kille (det är han!) så är han också en person som har förtvivlat svårt att förstå gränsen mellan demokrati och diktatur. Han företräder en alltmer utdaterad, men likafullt obehaglig, vänster utan frihetliga drag som hyllar statsmakt, förbud och regleringar. 

Är han politiskt jämförbar med Jimmie Åkesson? Nej, de två partiledarna är nog oense om det mesta. Men på samma sätt kan man säga att flugsvamp och batterisyra är helt olika saker, utan att för den sakens skull vilja ha någotdera nedrört i lunchsoppan. Göran Hägglund har i mina ögon helt rätt. Riksdagen vore oerhört mycket trevligare utan både Åkesson och Ohly, och ingen av dem duger som samarbetspartner åt ett borgerligt parti.