Maria Wetterstrand har under de gångna åren varit den minst ifrågasatta av Sveriges partiledare. Faktum är att jag inte på rak arm kan minnas något enda tillfälle då medierna verkligen har satt tänderna i henne. Det är i sammanhanget mycket talande att Henrik Dorsins nidvisa inte handlade om Wetterstrand – utan om hennes inte fullt så mediebegåvade medrör Peter Eriksson. 

I övrigt blev det dock en tuff utfrågning, och ställd inför Mats Knutsons och Anna Hedenmos ettrighet var Wetterstrand vid ett par tillfällen nära att helt tappa humöret.

Som väntat blev hon rejält pressad om huruvida Miljöpartiet kan tänka sig att byta block för att blockera Sverigedemokraterna. Hon fastnade i formuleringen ”jag kan inte se någon sådan möjlighet”, men klarade inte heller av att ge ett rakt och otvetydigt ”nej”. I stället försökte hon slå i tittarna att Alliansens ledare har sagt sig redo att bli beroende av SD, ett påstående som hon tvingades backa från när en tittarkommentar påpekade felaktigheten.

Wetterstrands självpåtagna status som ”grön liberal” får nog anses vara rejält naggad efter hennes svar på frågan om att under några års tid förbjuda nya köpcentra. Enligt Wetterstrand ”utarmas” andra affärer och stadskärnor av dessa – vilket på ren svenska betyder att hon ser ett problem i att svenska familjer (för det är just familjer) har möjlighet att handla till lägre priser, och att de inte borde åka så mycket bil som regelbundna resor till stora gallerior innebär.

Den egna familjens resor var hon något mindre sugen på att diskutera. Till saken hör att hon är gift med en ledande grön politiker i Finland, med vilken hon har två barn. Det innebär av naturliga skäl rätt mycket resor för deras del, vilket faktiskt är värt att diskutera offentligt mot bakgrund av Miljöpartiets förslag att stoppa allt inrikesflyg söder om Sundsvall. Ilskan blänkte i Wetterstrands blick när hon konstaterade att med deras livssituation så måste de helt enkelt flyga. I stället krävde hon minskat affärsresande – ett riskfritt krav för hennes del, eftersom hon inte ägnar sig åt sådana.

Jag kan inte säga att kvällens program gav något stöd åt hennes hittillsvarande stjärnstatus i svensk politik. Hon klarade sig hyfsat, och fick in ett par skapliga punchlines. Men mitt intryck är snarast att hennes framgångar till viss del beror på att hon aldrig har fått en rejäl politisk utmaning. Så hårt ansatt som hon nu blev har hon aldrig blivit tidigare, och resultat blev därefter.

Hon är en habil miljödebattör, och riktigt vass i energifrågor. Men sjukförsäkringsfrågorna klarade hon sämre, och när hon angreps från hemmaplan (varför ska vi inte ha en köttskatt, med tanke på de koldioxidutsläpp som köttproduktionen orsakar?) blev hon inledningsvis helt ställd. Även på det ekonomiska området snubblade hon tidvis runt på måfå. Hon slog fast att RUT-avdraget är en kostnad för staten, bara för att en halv minut senare förespråka sänkt tjänstemoms.

Nej, detta var en hyfsad insats. Men inte heller mer än så.

UPPDATERING:

Per Gudmundson på Svenska Dagbladets ledarblogg har hittat ett kongressbeslut där det framgår tydligt att Miljöpartiet, i motsats till vad Wetterstrand sa, visst förespråkar köttskatt.