I kväll var det alltså dags för del två av TV4:s valbevakning, och denna gång var det de rödgröna partiernas tur att genomgå den gemensamma blockutfrågningen.

Efter kritikstormen mot gårdagens program är det omöjligt att inte diskutera även kvällens program ur ett strikt journalistiskt perspektiv. TV4 har enligt min uppfattning gjort bort sig rejält under denna valrörelse. Först anställdes den kända och uttalade vänsterdebattören Lena Sundström som ”politisk kommentator” på fyrans nyhetsredaktion, och därefter kom alltså gårdagens skandalösa utfrågning.

Kvällens program håller ett annat tonläge. De rödgröna ledarna får inom rimliga gränser tala till punkt, men viktigast är att frågeställningarna är neutrala. Frågorna till Alliansen var ofta av typen ”ni har ju gjort såhär, vilket är hemskt för den och den”, vilket tvingade partiledarna att först försvara sig mot den underförstådda anklagelsen innan de, i den mån de inte blev avbrutna, kunde gå in i själva sakfrågan. Den intervjutekniken är en av de journalistiska dödssynderna.

Så lät det emellertid inte i kväll. Frågorna var neutrala, vilket gav de rödgröna ledarna utrymme att ge raka och begrlipliga svar. Följdfrågorna var få och väldigt vänliga. Stämningen i studion var mer åt det mysiga hållet. Det dröjde trekvart in i sändningen innan partiledarna utsattes för någon skarp frågeställning, nämligen när Jenny Östergren frågade varför de rödgröna inte vill rulla tillbaka jobbskatteavdraget om det nu är så förfärligt.

Något liknande de har-du-slutat-slå-din-fru-frågor som haglade över Alliansen i gårdagens program såg vi inte röken av.

Det finns en viss logik i att sittande regering pressas hårdare. Så var det även i SVT-utfrågningarna, och som jag tidigare har skrivit här i bloggen har jag egentligen inga synpunkter på det. Men där Mats Knutson och Anna Hedenmo växlade mellan höger- och vänsterperspektiv och inte minst krävde partiledarna på saklig grund för deras åsikter är detta bara fluffigt och infantilt. Och det beror inte bara på det löjliga underhållning light-formatet.

Nå, vad insatsen från de rödgröna beträffar så gjorde de en habil insats. Inte minst Lars Ohly har en förmåga att formulera sig slagkraftigt utan att bli innehållslös. Men det blev ju en smula löjligt när han började prata om sin ”vision om en värld utan vapen” och, när den spektakulärt ointressanta republik kontra monarki-frågan dök upp, behovet av ”ett demokratiskt statsskick. En följfråga på temat ”är inte Sverige en demokrati?” hade helt klart varit på sin plats i det läget.

Vänsterblocket behövde en succé, och någon succé blev det inte.