Jag har ju inte direkt sparat på krutet i mina anklagelser mot TV4 i samband med de gångna kvällarnas separata blockutfrågningar. I kväll slipper jag dock hacka på kanalen. Faktum är att kvällens debatt med samtliga partiledare är en av de bästa sjumannadebatter jag sett. Sändningen har delats in i flera olika kapitel – skolan, jobben, miljön osv – där en medlem av respektive block har huvudansvaret för debatten. Det skapade ordning och reda, vilket inte brukar vara fallet när samtliga partiledare möts på en gång.

Skoldebatten blev både stunsig och underhållande, med en god blandning av retorik och fakta. Den inledande konfrontationen mellan Jan Björklund och Lars Ohly satte standarden i en tydlig och välargumenterad drabbning om det ämne som väljarna prioriterar högst av alla. Även Peter Eriksson, som ibland ger ett lite sömnigt intryck i debatter, var på tårna. Den enda som föreföll sacka efter något var Mona Sahlin, som inte riktigt hängde med i den faktaspäckade diskussionen utan retirerade till slagord.

Huvudnumret var huruvida alla gymnasieutbildningar verkligen måste ge högskolebehörighet. Det blev dock en smula märkligt, eftersom partiledarkretsen är ett gott exempel på att man mycket väl kan klara sig utan akademisk examen, så länge man är bra på andra saker. Reinfeldt och Eriksson är ekonomer, och Jan Björklund har sin officersutbildning. Men Mona Sahlin, Maud Olofsson, Göran Hägglund och Lars Ohly saknar helt akademiska meriter, och tycks klara sig rätt bra ändå.

Efterhand började dock valfebern märkas. Under jobbdebatten listade Fredrik Reinfeldt en lång rad vänsterförslag för att påvisa en rödgrön underfinansiering motsvarande cirka 20 miljarder kronor. Det fick Peter Eriksson att helt tappa humöret. Ännu argare blev han under miljökapitlet, där anklagelserna haglade genom luften och programledarna hade fullt sjå med att hålla ordning på framförallt Eriksson.

Med undantag för Lars Ohly, som cementerade sin position som en av Sveriges skickligaste debattörer, blev det en rätt dålig kväll för vänsterblocket. Mona Sahlin gav återigen ett ganska tomt och tunt intryck, och Erikssons utbrott och tendens till svammel förstärkte den folkliga bilden av politiska debatter som ”tjafs mellan folk som aldrig kan erkänna att de någonsin har haft fel”.

Debattens bottennapp blev det råkurr som ersatte vad som skulle ha blivit en debatt om energipolitiken. I stället för saklig information fick tittarna lyssna till tre-fyra partiledare som halvskrek i munnen på varandra, varav det enda som kunde uppfattas var Peter Erikssons hysteriska ”du ljuger!”. Inte informativt, och absolut inte snyggt.

Hos Alliansen var det Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund som stod för styrkan. Maud Olofsson var, precis som i SVT-utfrågningen, synnerligen väl påläst. Men tyvärr var hon också ganska spänd och gäll,  vilket gjorde det svårt för henne att inge förtroende. Göran Hägglund, med sin rätt lågmälda stil, hade påtagliga problem med att nå igenom. Hans styrka är utfrågningar, inte hetsiga sjumannadebatter, och under vårdavsnittet sopade Mona Sahlin golvet med honom.

Men det sammantagna intrycket är ändå att Alliansen har argumenten och sakligheten, medan vänsterblocket förlitar sig på känsloutspel. Och med enbart känslor vinner man inte en valdebatt. Det blev en tydlig alliansseger i en mestadels pigg och underhållande debatt.