I går imponerade inte direkt TV4:s upplägg när man samlade allianspartiledarna för en utfrågning. Mina förväntningar var därför inte särskilt höga när det i kväll var de rödgrönas tur att ta plats i tv-studion. Och när jag redan när vinjetten spelades upp hörde en förvirrad Peter Jihde be om ursäkt för att han gått vilse, växte inte direkt mitt förtroende.

Men jag återkommer till programmet. Först något om förutsättningarna.

Jag är inte konspiratoriskt lagd, men som det påpekats på många håll på sistone så har de rödgröna – och då inte minst Mona Sahlin själv – haft det tufft i medierna under valrörelsen. Påfallande ofta utmålas hon och de andra som förlorare, mindre kompetenta och inte mogna uppgiften att regera. Och det kan man förstås tycka, men det är oroväckande när det är journalister – som ska vara konsekvensneutrala – som förmedlar den här bilden.

Observera att jag absolut inte talar om att redaktionerna pratat ihop sig om att sänka oppositionens chanser i valet. Snarare tror jag att det finns någon sorts inbygd logik i att förstärka bilden av dem som förefaller leda och betona svagheterna hos dem som ligger under.

Därmed inte sagt att inte de rödgröna själva gjort en del märkligheter i valrörelsen, som butlers i tunnelbanan, clowner i äldreomsorgen och strippor på vänsterpartiets familjedag. Detta inger naturligtvis inte förtroende. Det tar också fokus från det viktiga bakomliggande politiska grundbudskap man faktiskt går till val på.

I tv-programmet handlade inledningsvis mycket om skolan, ett område där det ju faktiskt finns en del skillnader i synen hos s, mp och v. Under Mona Sahlins partiledarskap har socialdemokratin utvecklat en ny offensiv skolpolitik som sätter kunskaper och lärande i centrum och ger varje individ möjlighet att utvecklas maximalt. Detta har jag tidigare bloggat om.

Lars Ohly erkände i TV4 att den rödgröna överenskommelsen om skolpolitiken inte var den där vänsterpartiet rönt störst framgångar i förhandlingarna med sina samarbetspartner. Men oavsett vad man tycker om innehållet i uppgörelsen så har oppositionspartierna förmodligen landat i ställningstaganden som faktiskt är valbara. Ytterst lite skiljer nu i praktiken mellan de båda regeringsalternativens skolpolitik. Det betyder förvisso att väljarna inte har så mycket att välja på i just den här frågan, men å andra sidan förefaller båda alternativen nu stå för uppfattningar som en stor del av väljarkåren instämmer i.

En annan viktig del i början av kvällens program kretsade kring integrationsfrågor, invandring och – förstås – Sverigedemokraterna. Sahlin passade då på att markera hårt mot dem som kallar sig socialdemokrater men som inte respekterar tanken om alla människors lika värde, genom motstånd mot homosexualitet och invandring.

Generellt visade Mona Sahlin, Peter Eriksson och Lars Ohly upp en enad fasad – samtidigt som framförallt Eriksson och Ohly då och då markerade att man hade avvikande åsikt, men ändå var nöjda med de gemensamma linjer man enats om.

Och min slutsats om programmet i sig då? Jo, jag tyckte att programledarna skötte sig bättre i kväll än i går. Frågorna kändes genomgående mer seriösa, de utfrågade fick komma till tals – utan att få breda ut sig orimligt, och det kom oftare relevanta följdfrågor. Men fortfarande var det väldigt störande med det ständiga hänvisandet till Jihdes digitala skärm där han växlade mellan opinionsundersökningar, tittarkommentarer och filmklipp.

En annan viktig invändning mot formatet är att de rutinerade partiledarna inte fick något ordentligt mothugg. Programledarna bör ju rimligen inte gå in i rollen av politiska motståndare. I stället måste de, när inte partiföreträdarna har några att debattera mot, verkligen borra djupt i det gästerna säger. Och i detta tyckte jag inte att Malou von Sivers och Jenny Östergren räckte till. De var bättre än igår men fortfarande inte bra nog, för att man som tittare/väljare skulle få ordentligt svar på sina frågor.

Det var nog för övrigt till de rödgrönas fördel att vara en person mindre i laguppställningen jämfört med alliansgänget. Alla fick nu komma till tals och också utveckla sina resonemang, något som det blev väldigt lite utrymme för i går.

Med det sagt tror jag ändå inte att utfrågningen i TV4 var den vändpunkt de rödgröna så väl behöver just nu. Intrycket de gjorde var huvudsakligen gott – men kan knappast beskrivas som en succé.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, Peter Eriksson, Lars Ohly, val 2010.