Fördelen med folk som inte kandiderar till något är att de inte behöver stryka folk medhårs. Linda Skugges debattartikel om jobbkrisen är ett bra exempel. Skugge skriver:

”Jag har haft alla möjliga jobb, kassörska, au pair, jobbat på Posten, kafébiträde – jag har gjort allt! Jag är en förortsunge som utan utbildning och kontakter skaffade mig alla jobb själv.”

Jag kan verkligen relatera till detta, eftersom beskrivningen även passar in på mig. Men när Skugge ger sig på arbetsmarknadens unga lyxlirare blir igenkänningsfaktorn om möjligt ännu högre:

”Värst är de som är för ’fina’ för riktigt arbete, de som sätter någon slags ’personlig integritet’ främst. Som en tjej som skrev på min blogg att hon tycker att det är att ’sälja ut sin själ och integritet’ att jobba på McDonalds och likställer McDonaldsjobb med att prostituera sig.”

Ovanstående kan naturligtvis avfärdas som en oinyanserad karikatyr. Men alla som lyssnat till exempelvis Ung Vänsters ordförande Ida Gabrielsson vet att de här attityderna inte bara existerar, utan dessutom har sina politiska skyddsänglar. I vänsterns föreställningsvärld är jobb något man har rätt till – vilket rimligen även innebär att någon annan är skyldig att tillhandahålla jobb. Dessutom jobb som ger åtta timmars lön för sex timmars bekvämt, underhållande och utvecklande arbete.

Låt mig avslöja något, alla tjugoåringar som sitter hemma och undrar varför ingen erbjuder er några välbetalda jobb med fria utlandsresor och gratis webbuppkoppling: it’s not gonna happen!

Jag började som springvikarie på dagis och fritids när jag var sexton. Jag har även bytt blöjor på åldringar, sålt meningslösa rabatthäften över telefon och sprungit som en skållad råtta i ändlösa sjukhuskorridorer. Det var inte kul, och det var ingen picknick. Men så ser i allmänhet de första åren på arbetsmarknaden ut. I synnerhet om man inte skaffat sig någon efterfrågad utbildning.

Men låt mig även avslöja något annat. Man dör inte av att slita hund under en period. I dag, när jag uteslutande arbetar med roliga och utvecklande arbetsuppgifter, är jag rätt glad över de jobbiga åren eftersom de sätter den stress och trötthet som jag, liksom alla andra, fortfarande kan uppleva i perspektiv.

Och just perspektiv är något som rätt många arbetslösa ungdomar faktiskt skulle må bra av.