Det hände oerhört mycket i går. Socialdemokraterna gjord sitt sämsta val sedan 1914, och Moderaterna sitt bästa på ungefär lika länge. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Om detta handlar alla rubriker i dag. Men det jag tänkte mest på igår, ja det sista jag tänkte innan jag utmattad rasade ner i min säng vid tretiden i natt, var Miljöpartiets genomklappning.

Jag kan förstå Peter Erikssons och Maria Wetterstrands besvikelse. De hade bespetsat sig på de 12-13 procent som mätningarna pekade på i våras. På ministerposter. På den plats i historieböckerna som hade följt av att Miljöpartiet slutligen hade slagit igenom som seriöst regeringsfähigt parti. Jämfört med dessa grandiosa planer är partiets ”valframgång” i form av drygt sju procent och fortsatt opposition givetvis en rejäl näsbränna.

Erikssons och Wetterstrands stora projekt har varit att stöpa om Miljöpartiet till ett modernt och ansvarstagande parti. Men när de i går mötte pressen visade de att de själva inte har förstått vad ansvar faktiskt innebär. I synnerhet Maria Wetterstrand betedde sig som en studentpolitiker som blivit dumpad av drömprinsen.

Fredrik Reinfeldt gjorde det enda rätta. Han konstaterade att Alliansen gjort ett betydligt bättre val än de rödgröna men att någon majoritet inte kunnat nås. Alltså sträckte han ut en hand till MP, varpå Wetterstrand spottade i den. I SVT kritiserade hon regeringen för att den sitter kvar, utan majoritet. Men hon berättade inte vad den borde ha gjort istället. Hon har avkrävt Reinfeldt besked om att SD ska hållas ute, och när han agerar precis just så så skäller hon ut honom även för det.

Maria Wetterstrand tog därmed på sig rollen som valkvällens stora barnrumpa, trots konkurrensen från Lars ”jag vill inte sminka mig i samma rum som Åkesson” Ohly.

Det hela är mycket enkelt. Miljöpartiet har fått en stående inbjudan att ta ansvar, att se till så att SD marginaliseras. Om de inte vill acceptera den är det deras sak, men då ska de inte heller gnälla när Alliansen vinner en omröstning om, säg energipolitiken, med hjälp av just SD.

Att ta politiskt ansvar är inte bara att få sitta i regering med Mona Sahlin. Det är också förmågan att laga efter läge, minimera skador och navigera genom stormar. Igår visade Miljöpartiet att det inte har tillnärmelsevis den mognad som krävs.

Låt oss hoppas att de ändrar besked när den värsta besvikelsen har lagt sig.