Den rubriken får sägas vara kontentan av Mona Sahlins presskonferens i dag. Fokus låg visserligen på de nya namn som ska utreda och förhoppningsvis också lösa partiets kris. Men Mona Sahlin sitter kvar, enligt uppgift för att ”en enig partiledning har bett mig sitta kvar”. Sitter kvar gör även partisekreteraren Ibrahim Baylan, liksom hela verkställande utskottet (VU).

Vi tar det igen: Mona Sahlin har gjort en sämre valrörelse än någon av sina företrädare. Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson förlorade visserligen val de också, men ingen av dem avvisades på personliga grunder av väljarna. Mona Sahlin åtnjöt före valet förtroende av ännu färre än de som röstade på hennes parti. Hon var helt enkelt ett sänke. Men hon sitter kvar.

Ibrahim Baylan har i sin relation med medier och väljare agerat sällsynt stolpigt och osmidigt, vilket gett honom öknamnet ”Bagdad-Baylan” (efter den irakiska informationsministern Baghdad Bob, som försäkrade att inga amerikanska trupper fanns i staden, medan de amerikanska stridsvagnarna rullade förbi i bakgrunden.) på nätet. Hans strategi under valrörelsen slog fullständigt fel. Men han sitter kvar.

Så vad borde socialdemokratin göra i stället? Låt mig för en stund låtsas att jag önskar partiet en bättre framtid, och utifrån det ge ett förslag: Ställ till med fullständig vårstädning! Rensa ut alla de där dammiga inventarierna från Göran Perssons regering. Mona Sahlin, som själv varit med sedan början av åttiotalet, samlade runt sig en inre krets av uteslutande veteraner från Persson-regeringen. Det var utöver Baylan även den antikarismaktiske Sven-Erik Österberg, den semestersugne Thomas Bodström, Ylva Johansson, Leif Pagrotsky, Thomas Östros…

Vi snackar om ett gäng med sammanlagt omkring femtio års regeringserfarenhet. Vilka möjligheter – eller ens ambitioner – hade de att tänka nytt?

Partiet borde nu inventera sin riksdagsgrupp och sina mest framgångsrika kommunalråd för att där hitta en ny ledning, en som inte tyngs ner av gammalt bagage. För en ny partiledare är det faktiskt bättre att vara i stort sett okänd, som Reinfeldt var 2004, än att vara alldeles för känd, som Mona Sahlin var 2007. Reinfeldt kunde etablera en egen bild av sig själv. Sahlin tvingades kämpa mot en sedan länge etablerad bild av henne.

Ingen kriskommission kan ändra på den saken.