Jag känner inte Thomas Bodström eller hans familj. Jag har ingen aning om hur snacket går i deras amerikanska bostad just nu. Jag vet inte om Bodström har tänkt sig en permanent exit från politiken, eller om han bara bidar sin tid. Men som jag har skrivit tidigare, så är draget att stanna i USA det bästa han kan göra oavsett hur hans eventuella framtidsplaner ser ut.

Vill han inte fortsätta som hårdbevakad makthavare så spelar det ingen roll. Men även om han hoppas på att komma tillbaka, och kanske gå hela vägen till partiledare och statsminister, så är det ett klokt drag. Om han packat väskan och åkt hem hade alla vetat att han var den motvilliga politikern som helst ville vara någon annanstans, men som ändå prioriterade bort fru och ungar för maktens skull. Det hade varit svårt att nå väljarnas hjärten med en sådan image.

Nu förlorar han av allt att döma sin riksdagsplats, men det kan vara ett bondeoffer som är värt att göra. Titta på Carl Bildt och Margot Wallström. Som stats- respektive socialministrar var de utskällda och hårt kritiserade. Men när de lämnade den svenska politiken till förmån för fredsmäkleri på Balkan respektive tjänstgöring i EU-kommissionen blev de plötsligt svenska stjärnor, vida mer intressanta än sina alldagliga kollegor i Sveriges provinciella inrikesdebatt.

Svenskar föredrar uppenbarligen sina politiker på viss distans. Genom att hålla låg profil nu, när Socialdemokraterna ändå mest kommer ägna sig åt att slicka såren från hösten valrörelse, placerar sig Bodström i en egen liga. Säg att han skriver ytterligare ett par böcker, exempelvis om ”skillnaderna mellan svensk och amerikansk politik”, och sedan blir en fixstjärna i svenska tv-soffor. Det lär inte dröja länge innan en ideologiskt förvirrad och på många sätt ledarlös socialdemokrati kommer att komma till honom och be om hans hjälp. Och då är det plötsligt han som sitter i förarsätet.

Paradoxen i Bodströmsagan är alltså att han, genom att vända sig från den svenska politiken, redan nu lägger grunden för sitt triumfatoriska återtåg. TIll skillnad från Mona Sahlin, Pär Nuder och Thomas Östros är Bodström inte född politiker. Just därför kan han bli ett större hot mot Alliansen än vad kollegorna förmått vara.