1998 valde Nobelstiftelsen att från partiledarkretsen enbart bjuda in Göran Persson, och då i egenskap av statsminister. Övriga partiledare fick finna sig i att vara exkluderade. Att samtliga riksdagens partiledare bjuds in har alltså inte alltid varit en självklarhet. Det unika med årets beslut är att endast ett av åtta partiers ledare får nobben.

Man kan givetvis tycka att det är lite småaktigt att göra så, och i den utsträckning som stiftelsen tror sig vinna några politiska poäng på att exkludera Jimmie Åkesson så tror de sannolikt fel. Tvärtom lär både faktiska och potentiella SD-väljare se det som ännu ett sätt att mobba ut killen som ”vågar säga det som vanligt folk tycker”, och den känslan är, som alla populister vet, en mäktig drivkraft.

Men faktum är att Nobelstiftelsen drivs med pengar från en privatpersons donation. Den är inte statlig, även om vi gärna ser Nobelpriset med tillhörande festligheter som en nationell angelägenhet. Därför ser jag inget formellt problem med att Åkesson portas. Huruvida Nobelstiftelsen vill förknippas med honom är rimligen dess eget beslut.

Jag reagerade starkt på de tidiga signalerna efter valet, där det bland annat talades om att porta SD från riksdagens utskott. Det hade varit en uppenbar särbehandling och dessutom ett slags sabotage mot valresultatet. Men en inbjudan till Nobelfesten är ingen rättighet, lika lite som någon har rätt att komma på min födelsedagsfest.

Carl Bildt klagade inte över stiftelsens beslut, den gången för tolv år sedan. I stället arrangerade han en egen alternativ Nobelfest för de övriga partiledarna, närmare bestämt på favorirestaurangen Trattoria Romana i Gamla Stan. Jimmie Åkesson kanske bör överväga något liknande. Kanske en omgång falukorv hemma i Sölvesborg tillsammans med Björn Söder?