Efter en otroligt lång och malande regeringsförklaring kom statsministern äntligen till vad alla politiknördar satt och väntade på: presentationen av vilka som tar plats i den nya regeringen.

Och det blev flera nyheter. En del hade redan läckt ut, varför det därför inte kom som någon stor överraskning att Cristina Husmark Pehrsson, Mats Odell, Tobias Krantz och Åsa Torstensson fick gå. Inte heller att Erik Ullenhag, Hillevi Engström, Ulf Kristersson och Stefan Attefall blir nya statsråd. Mer överraskande var namn som Anna-Karin Hatt, Catharina Elmsäter-Svärd och Peter Norman.

Lite överraskande var det också att Per Schlingmann inte nämndes, men eftersom reglerna ännu inte tillåter att han som relativt nybliven svensk medborgare blir minister kommer han sannolikt tills vidare att att få en tung statssekreterarpost nära Reinfeldt.

Men själva regeringsförklaringen var alltså en 27-sidig snarkfest. Politiksajten Makthavare.se har gjort ett så kallat ordmoln av allt Reinfeldt sa, och som synes dominerade ”Sverige” och ”ska”. Även ”människor”, ”vill”, ”möjligheter” och ”arbete” förekom frekvent.

Till hans försvar ska sägas att Fredrik Reinfeldt sa en del bra saker om exempelvis invandring. Jag noterade att statsministerns ord om att ”generationer av människor som flytt förtryck och fattigdom fått chans att börja ett nytt liv [har] berikat vårt land, gjort oss klokare och gett oss ett mer utvecklat samhälle”, inte fick sverigedemokraterna att lämna riksdagssalen. Däremot lämnade de tidigare på dagen Storkyrkan i protest när biskop Eva Brunne började tala om rasism och främlingsfientlighet.

”I går kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor”, sa Eva Brunne i sin predikan. Detta blev tydligen för mycket för Sd.

Ommöbleringen i regeringen innebär att moderaterna stärker sin makt genom två nya ministerposter. Det återstår att se hur detta i praktiken kommer att avspegla sig i politiken.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, regeringen, moderaterna, Sverigedemokraterna.

Att Fredrik Reinfeldt skulle öka antalet statsråd var egentligen rätt väntat, även om jag i mitt regeringstips faktiskt minskade från 22 till 20 statsråd. Jag har sedan valet talat med personer i de mindre allianspartierna, och har på dem förstått att de varken kan eller vill acceptera att få sin regeringsrepresentation nedskuren. Moderaterna har hittills varit skickliga på att spela ut de andra partierna mot varandra, men den här gången höll de ihop, och Reinfeldt tvingades ge sig.

För att ändå markera att Moderaterna har vuxit i styrka utökades regeringen till 24 statsråd, och Moderaterna behåller de mest prestigefulla och budgetpåverkande portföljerna, utöver statsministern även finansministern, utrikesministern, justitieministern och socialförsäkringsministern.

Att Christina Husmark Pehrsson skulle få gå har flera medier berättat, och både jag och Jonas Morian prickade det i våra regeringar. Därtill noterar jag att det i regeringskansliet utskrattade Integrations- och jämställdhetsdepartementet läggs ned, och att Nyamko Sabuni behåller jämställdhetsportföljen men förlorar integrationsfrågorna. Helt i linje med min prognos.

Däremot hade jag inte räknar med att Tobias Krantz skulle få lämna regeringen så snart, eller att Erik Ullenhag skulle komma in redan nu. Att Catharina Elmsäter-Svärd blev statsråd var också en överraskning. Det innebär att Moderaterna nu får sitt tredje finanslandstingsråd i Stockholm sedan förra valet. Det kan tyckas futtigt att nämna i detta sammanhang, men faktum är att Stockholms läns landsting är landets näst största parlament och förfogar över en budget som är större än de flesta ministrars.

Utnämningen av Peter Norman fick halva mitt Twitterflöde att kasta sig över Google, och några sekunder senare ställa sig frågan om Fredrik Reinfeldt hade utnämnt en australisk friidrottare som dog för fyra år sedan. Men det handlar alltså om chefen för sjunde AP-fonden.

Men det mest mediala i ministerlistan är naturligtvis att Fredrik Reinfeldts motståndare från Slaget i Lycksele, Ulf Kristersson, kommer in i regeringen. Rubriker om moderat förbrödning är givna. Men tyvärr, alla kvällstidningsmurvlar. De blev sams för länge länge sedan.

Den kommande mandatperioden kommer att bli problematisk för både Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt.

Sahlin måste försöka klara av att vara en offensiv oppositionsledare som förnyar och profilerar sitt eget socialdemokratiska parti, samtidigt som hon håller ihop det rödgröna samarbetet. Hon förväntas också tydligt opponera sig mot allianspolitiken utan att hamna på samma sida som Sverigedemokraterna.

Reinfeldt kommer av allt att döma leda en minoritetsregering, då hans allianskompisar tappade en hel del väljarstöd och riksdagsmandat. Nu är det i och för sig inte alls omöjligt att leda minoritetsregeringar – genom åren har vi haft flera sådana som fungerat. Det som är nytt är de ganska låsta blocken och den faktor som stavas Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna har möjlighet att avgöra omröstningar i riksdagen, och utmaningen för såväl alliansen som de rödgröna är att driva sina frågor utan att göra sig beroende av Sd:s stöd – detta har de nämligen inte väljarnas mandat till.

Redan har Sverigedemokraterna börjat visa musklerna, och det i frågan om vem som ska bli riksdagens talman. Detta brukar normalt sett göras upp partierna emellan utan större kontroverser. Den här gången blir det annorlunda. I skrivande stund är det en öppen fråga om den talman som väljs blir moderat eller socialdemokrat. Den mest lämpade s-kandidaten, Björn von Sydow, deklarerade att han inte ställer upp eftersom han inte ville ”riskera att väljas till talman med Sverigedemokraternas stöd”. Sd kontrade med att säga sig vara beredda att stödja den moderate kandidaten till talman, sittande Per Westerberg, om man själva fick andre vice talmansposten.

I fredags uppgav Dagens Nyheter att Westerberg var den ende kandidaten till talman, då socialdemokraterna påstods ha bestämt sig för att inte nominera någon egen. Detta förnekades dock av Mona Sahlin till TT när hon gick in till socialdemokraternas verkställande utskott på fredagsmorgonen. Sedan stod det klart att s förespråkade Kent Härstedt som talman.

Effekten blir alltså att antingen vinner det borgerliga förslaget, om Sd stöder det eller lägger ned sina röster – eller så vinner s-förslaget med stöd från Sd. Om det senare blir fallet kommer Reinfeldt, med all rätt, kunna säga att Sahlins tal om att socialdemokraterna ”aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång” skulle göra sig beroende av Sd, föll platt i den första omröstning som hölls i riksdagen. Och det till på köpet i en principiellt viktig fråga. Talmannen har formellt det näst högsta ämbetet i Sverige efter kungen. 

”Vi kan inte ta hänsyn till vad Sverigedemokraterna kan tänkas rösta på i varje fråga”, sa Mona Sahiln på en pressträff i fredags, och tillade att socialdemokraterna även framöver kommer att följa samma princip om att inte bry sig om hur Sd eventuellt kommer att rösta. Så mycket för ”aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång”, alltså.

Det kan vara så att Sahlin spelar ett högt spel där hon räknar med att Sverigedemokraterna inte kan tänka sig att rösta för Kent Härstedt, då han varit aktiv i det antirasistiska arbetet och sannolikt gjort sig ovän med ganska många sverigedemokrater. Om så är fallet används Härstedt som en spelpjäs i en omröstning s räknar med att förlora och nomineringen endast är en markering.

Ekot konstaterar att talmansfrågan blev det första tillfället för Sd att i den nya parlamentariska situationen försöka sig på utpressning. Det lär följas av fler.

Det är förstås ohållbart av båda blocken att försöka driva igenom sina frågor utan att någon gång få stöd från Sd. Frågan är väl mest om de rödgröna kommer att kunna avhålla sig från att peka finger åt alliansen, om det nu blir alliansen som får sverigedemokraters röster först. Förr eller senare kommer det rimligen att drabba båda.

Alternativet är en lösning där Fredrik Reinfeldt knyter upp minst ett av de rödgröna partierna för ett långsiktigt samarbete. Detta känns dock inte så troligt. Mer sannolikt är blocköverskridande överenskommelser i vissa sakfrågor – som exempelvis invandringspolitiken – där såväl alliansen som de rödgröna är extra angelägna om att Sd inte ska kunna få inflytande.

Hur det än går lär mandatperioden bjuda på en hel del spänning och oväntade sängkamrater.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Sverigedemokraterna.

På Neos hemsida avslöjade vi nyligen att Vänsterpartiet har begärt att inte behöva ha sitt kansli i närheten av Sverigedemokraternas dito. Av arbetsmiljöskäl. Från den ljusa sidan sett kan vi därmed konstatera att Molotov-Ribbentrop-pakten inte verkar stå inför någon omedelbar comeback.

Men skämt åsido, episoden säger något om hur det kommer vara i riksdagen under överskådlig tid. Sverigedemokraterna kan väl inte direkt kallas elefanten i vardagsrummet, ty partiets storlek berättigar inte till en sådan beskrivning. Men partiets funktion kommer att vara densamma. De övriga partierna kommer att dansa runt partiet och inta vilken position som helst för att undvika varje anklagelse om anpassning till Jimmie Åkesson. Anklagelser som samtliga partier bara väntar på att få kasta på motståndarna.

Paradoxalt innebär detta att de övriga sju riksdagspartierna, vart och ett och tillsammans, har gjort sig helt beroende av SD. Ingen är nämligen så beroende som den som i alla lägen känner sig tvingad att markera sitt oberoende.

De senaste dagarna har gett oss flera exempel på detta. Björn von Sydow (S) avböjde de rödgrönas gemensamma talmansnominering, eftersom han inte vill riskera att väljas med stöd av SD. Partiet hade nämligen förklarat sig beredda att straffrösta på honom om inte Alliansen ger partiet en av vice talmans-posterna. För att rädda Alliansen undan SD:s ”utpressning” (obs: det kallas ”förhandling” när andra partier gör samma sak) drog von Sydow därmed tillbaka sin kandidatur, och de rödgröna blev stående utan kandidat till rikets främsta ämbete, efter kungens.

Ska detta bli praxis? Ska de rödgröna även avstå från att lägga en budgetreservation för den händelse att SD väljer att stödja den framför Anders Borgs budget? En omständighet som inte alls är otrolig, givet SD:s vurm för bidrag och välfärdssatsningar.

Jag har visserligen inte uteslutit att von Sydows stunt bara är ett artigt sätt att slippa sitta i kammaren dagarna i ända och lyssna på innantill-debatter om Trafikutskottets betänkande. Men det politiska läget talar ändå för att karln menade allvar.

På samma sätt ser det nämligen ut även i betygsdiskussionen. Här har S och MP tvingat stackars Lars Ohly att, skrikande och sparkande, acceptera betyg från årskurs sju. Året förefaller ha valts för att de rödgröna skulle slippa bli helt ense med Jan Björklund, som tänker skaka fram betyg från årskurs sex. SD markerar då sitt ideologiska oberoende genom att kräva betyg redan i årskurs fyra. Genast formuleras den stora frågan på alla politiska kommentatorers läppar: kommer Jan Björklund att göra upp med SD om betygen?

Låt oss för ett ögonblick bortse från att ingen faktiskt argumenterar för sina val av årskurs utifrån något konkret faktaunderlag. Låt oss även bortse från att denna internpolitiska fjantvals måste te sig helt obegriplig för väljarna.

För den viktigaste frågan är att parlamentet till synes är på väg att försättas ur funktion. Mitt i en internationell ekonomisk storkris. Tjugo Sverigedemokrater har lyckats få 329 sossar, moderater, miljöpartister, folkpartister, centerpartister, kristdemokrater och vänsterpartister att helt sluta jobba, och i stället ägna sig åt skolgårdsbråk om fördelningen av kanslimaterial.

Och allt detta innan de nya ledamöterna ens har tillträtt.

Kommer detta att kunna fortsätta? Nej, självfallet inte. Riksdagen måste fungera. Svenska väljare hatar politisk oordning, och har inte alls samma ständiga nyvalsberedskap som exempelvis italienarna. Det innebär att samtliga partier, utom möjligen Vänsterpartiet som i rask takt ser ut att förlora sina fåtaliga vänner, kommer tvingas ta skeden i vacker hand. Ett första tecken på att verkligheten trots allt börjat sjunka in är att de rödgröna nu nominerat Kent Härstedt till talman, och sagt sig inte kunna ansvara för hur SD eventuellt röstar.

Det betyder dock inte att något av de övriga sex partierna kommer sätta sig och förhandla med SD. Men det betyder att de kommer tvingas leva med att ibland vinna stöd från det hållet. Sverigedemokraterna kommer att hjälpa regeringen ibland, och stjälpa den ibland, precis som Ny Demokrati gjorde med Carl Bildts regering 1991-94.Det handlar inte om vem som är rasist, utan om vem som för ögonblicket passar Jimmie Åkessons syften.

Det innebär att vi står inför en ganska stökig mandatperiod, men knappast inför världens undergång. Självklart ska partierna göra upp över blockgränserna när så är möjligt (majoriteten av alla riksdagsbeslut fattas för övrigt i konsensus, utan votering) men går det inte så går det inte, och då är det i första hand Sverigedemokraters och miljöpartisters nycker som avgör.

Ingen önskade detta, men det är en realitet. Ju snabbare partierna accepterar detta, desto större är chansen att Sverige tar sig igenom även denna mandatperiod utan krispaket och panikknappar.

Att Per Schlingmann hoppar av som partisekreterare för moderaterna kommer något överraskande, men saknar inte historiska paralleller. Företrädaren på posten, Sven Otto Littorin, lämnade också han jobbet kort innan Fredrik Reinfeldt höll sin regeringsförklaring 2006.

Själv tycker jag, helt ärligt, att det är riktigt kul att Sofia Arkelsten blir ny partisekreterare. Jag har träffat henne en hel del och har fått ett mycket positivt intryck. Hon är smart och cool och kan nog göra ett riktigt bra jobb. Häromdagen tippade jag henne som ny infrastrukturminister, något jag väl nu får äta upp.

På pressträffen i dag introducerade sig Arkelsten med orden ”Jag är nya moderaternas nya partisekretare”. Hon hade kunnat göra detta ännu mer tungvrickande genom att beteckna sitt parti som ”de ny-nya moderaterna”, för den transformation som moderaterna genomgått inför valet 2006 och under den gångna mandatperioden är av allt att döma bara början.

Den eftervalskampanj som just avgångne Schlingmann presenterade i går har temat ”Ansvar för hela Sverige”, och med ett moderat parti som stärkt sin position i riksdagen på bekostnad av sina allianskollegor – men ändå inte lyckats uppnå egen majoritet – så vilar nu detta ansvar mycket tungt på Fredrik Reinfeldts och Sofia Arkelstens axlar.

Moderaterna vill säkerligen fortsätta sitt förnyelsearbete, utan att främja sig alltför mycket från ”gammelmoderaterna”. Samtidigt ska Reinfeldt klara av att leda en minoritetsregering där även de mindre allianspartierna ska kunna känna sig som vinnare, trots att de minskar i väljarstöd. Det är en tuff utmaning som väntar dem.

Så vad händer nu med Per Schlingmann? Många har tippat honom som minister, men faktum är att han fram tills ganska nyligen varit tysk medborgare och för att bli minister i Sverige krävs det enligt uppgift att man varit svensk medborgare i minst tio år.

En rimlig gissning är därför att han i stället blir statssekreterare och blir i den rollen nära medarbetare till Fredrik Reinfeldt. Möjligen ersätter han då HG Wessberg på den posten, som i sin tur skulle kunna bli minister eller lämna regeringskansliet.

För att få höra från Schlingmann själv om vad han ska göra framöver, kom och lyssna när han gästar Makthavare.se på tisdag kväll!

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Per Schlingmann, Sofia Arkelsten, moderaterna.