På Neos hemsida avslöjade vi nyligen att Vänsterpartiet har begärt att inte behöva ha sitt kansli i närheten av Sverigedemokraternas dito. Av arbetsmiljöskäl. Från den ljusa sidan sett kan vi därmed konstatera att Molotov-Ribbentrop-pakten inte verkar stå inför någon omedelbar comeback.

Men skämt åsido, episoden säger något om hur det kommer vara i riksdagen under överskådlig tid. Sverigedemokraterna kan väl inte direkt kallas elefanten i vardagsrummet, ty partiets storlek berättigar inte till en sådan beskrivning. Men partiets funktion kommer att vara densamma. De övriga partierna kommer att dansa runt partiet och inta vilken position som helst för att undvika varje anklagelse om anpassning till Jimmie Åkesson. Anklagelser som samtliga partier bara väntar på att få kasta på motståndarna.

Paradoxalt innebär detta att de övriga sju riksdagspartierna, vart och ett och tillsammans, har gjort sig helt beroende av SD. Ingen är nämligen så beroende som den som i alla lägen känner sig tvingad att markera sitt oberoende.

De senaste dagarna har gett oss flera exempel på detta. Björn von Sydow (S) avböjde de rödgrönas gemensamma talmansnominering, eftersom han inte vill riskera att väljas med stöd av SD. Partiet hade nämligen förklarat sig beredda att straffrösta på honom om inte Alliansen ger partiet en av vice talmans-posterna. För att rädda Alliansen undan SD:s ”utpressning” (obs: det kallas ”förhandling” när andra partier gör samma sak) drog von Sydow därmed tillbaka sin kandidatur, och de rödgröna blev stående utan kandidat till rikets främsta ämbete, efter kungens.

Ska detta bli praxis? Ska de rödgröna även avstå från att lägga en budgetreservation för den händelse att SD väljer att stödja den framför Anders Borgs budget? En omständighet som inte alls är otrolig, givet SD:s vurm för bidrag och välfärdssatsningar.

Jag har visserligen inte uteslutit att von Sydows stunt bara är ett artigt sätt att slippa sitta i kammaren dagarna i ända och lyssna på innantill-debatter om Trafikutskottets betänkande. Men det politiska läget talar ändå för att karln menade allvar.

På samma sätt ser det nämligen ut även i betygsdiskussionen. Här har S och MP tvingat stackars Lars Ohly att, skrikande och sparkande, acceptera betyg från årskurs sju. Året förefaller ha valts för att de rödgröna skulle slippa bli helt ense med Jan Björklund, som tänker skaka fram betyg från årskurs sex. SD markerar då sitt ideologiska oberoende genom att kräva betyg redan i årskurs fyra. Genast formuleras den stora frågan på alla politiska kommentatorers läppar: kommer Jan Björklund att göra upp med SD om betygen?

Låt oss för ett ögonblick bortse från att ingen faktiskt argumenterar för sina val av årskurs utifrån något konkret faktaunderlag. Låt oss även bortse från att denna internpolitiska fjantvals måste te sig helt obegriplig för väljarna.

För den viktigaste frågan är att parlamentet till synes är på väg att försättas ur funktion. Mitt i en internationell ekonomisk storkris. Tjugo Sverigedemokrater har lyckats få 329 sossar, moderater, miljöpartister, folkpartister, centerpartister, kristdemokrater och vänsterpartister att helt sluta jobba, och i stället ägna sig åt skolgårdsbråk om fördelningen av kanslimaterial.

Och allt detta innan de nya ledamöterna ens har tillträtt.

Kommer detta att kunna fortsätta? Nej, självfallet inte. Riksdagen måste fungera. Svenska väljare hatar politisk oordning, och har inte alls samma ständiga nyvalsberedskap som exempelvis italienarna. Det innebär att samtliga partier, utom möjligen Vänsterpartiet som i rask takt ser ut att förlora sina fåtaliga vänner, kommer tvingas ta skeden i vacker hand. Ett första tecken på att verkligheten trots allt börjat sjunka in är att de rödgröna nu nominerat Kent Härstedt till talman, och sagt sig inte kunna ansvara för hur SD eventuellt röstar.

Det betyder dock inte att något av de övriga sex partierna kommer sätta sig och förhandla med SD. Men det betyder att de kommer tvingas leva med att ibland vinna stöd från det hållet. Sverigedemokraterna kommer att hjälpa regeringen ibland, och stjälpa den ibland, precis som Ny Demokrati gjorde med Carl Bildts regering 1991-94.Det handlar inte om vem som är rasist, utan om vem som för ögonblicket passar Jimmie Åkessons syften.

Det innebär att vi står inför en ganska stökig mandatperiod, men knappast inför världens undergång. Självklart ska partierna göra upp över blockgränserna när så är möjligt (majoriteten av alla riksdagsbeslut fattas för övrigt i konsensus, utan votering) men går det inte så går det inte, och då är det i första hand Sverigedemokraters och miljöpartisters nycker som avgör.

Ingen önskade detta, men det är en realitet. Ju snabbare partierna accepterar detta, desto större är chansen att Sverige tar sig igenom även denna mandatperiod utan krispaket och panikknappar.