Enligt Aftonbladet ska Socialdemokraterna genomföra en rejäl ommöblering.

”Partistyrelsen ska slås ihop med riksdagsgruppen. Syftet är att få in nytt blod, göra sig av med inkompetens, spara pengar och bryta upp partiets gamla maktstrukturer.

I det läget kan det vara värt att påminna sig om att Mona Sahlin själv har suttit i riksdagen sedan 1982 och i partiledningen sedan 1990, att hon ofta har kritiserats för bristande kompetens samt att hon personligen kostar partiet en rund summa varje månad – eftersom hon inte vill behöva hanka sig fram på enbart riksdagslön och statsrådspension.

Hur lämpad hon är att leda denna omorganisation är därmed en öppen fråga, om jag uttrycker mig artigt.

Därtill kommer att hennes kompis från de lummiga Nacka-kvarteren, Thomas Bodström, nu är inne på sin femte dag som AWOL, eftersom hans begärda föräldraledighet av olika själ inte har kunnat behandlas. Detta har inte hindrat honom från att ta planet över Atlanten, och vet man någonting alls om den socialdemokratiska partimoralen så vet man också att Bodström, genom sina diva-fasoner, gjort sig synnerligen impopulär i sin egen riksdagsgrupp.

Och det är väl därför Mona Sahlin inte har haft något annat val än att peta Bodström från vad som annars hade varit hans naturliga plats: ordförande i justitieutskottet, en av de ordförandeposter som av tradition brukar tillfalla oppositionen. I stället blir det Morgan Johansson från Skåne, ledande inom den interna vänsteroppositionen, som får den åtråvärda platsen.

Frågan är då om Thomas Bodström är permanent avvisad från ledningens närhet – och om han i så fall bryr sig. Till skillnad från de flesta i riksdagsgruppen är han inte beroende av riksdagsuppdraget eller det vidhängande arvodet för att leva ett rikt och spännande liv. Förra året utgjorde riksdagslönen bara en dryg tredjedel av hans samlade inkomst, och han har sex års erfarenhet av ministerlivet sedan tidigare.

Jag tippade redan i början av juli att Bodström inte skulle återkomma till regeringen ens i händelse av maktskifte. Redan då var hans utlandsvistelse inbokad, och varken han eller Sahlin klarade av att förklara hur den skulle kunna kombineras med ett statsrådsuppdrag. Ändå fick han spela rollen som vallokomotiv, och toppa den viktiga riksdagslistan i Stockholms län.

Sista punkt i denna något tramsiga eftervalstrilogi får väl sägas vara gårdagens utspel från SSU. Jytte Guteland har köpt guldklockor till riksdagsledamöter som enligt henne har suttit för länge. Guteland ställer sig även bakom det gamla MP-kravet om en övre gräns för hur många mandatperioder riksdagens ledamöter ska få sitta.

Ingen socialdemokrat kan rimligen känna sig mer träffad av detta än partiledaren själv, som i stället för statsminister nu innehar den formella riksdagstiteln ”Fru vice ålderspresident”. Bara talmannen Per Westerberg har suttit längre än hon. Dock klirrar den gutelandska stenen rätt rejält i glashuset. Jag och Jytte är jämgamla, och var samtida i den politiska ungdomsförbundssvängen. Men där jag ansåg mig falla på ålderssträcket redan för fem år sedan är hon fortfarande kvar.

Det är inte bara Mona Sahlin som förtjänar guldklocka. Att storstäda är aldrig lätt, men för Socialdemokraternas del kommer det bara att bli svårare ju längre det här gänget håller sig kvar. I frågan om prioriteringen mellan politik och livet i övrigt borde större delen av partiledningen följa Bodströms exempel.