Nobbad och mobbad

av Jonas Morian

Generellt tycker jag att de som arrangerar en fest har rätt att bjuda vilka de vill. Om man som värd tycker att t ex Kalle inte riktigt passar in i sällskapet, inte kan bete sig ordentligt i sociala sammanhang eller dylikt så borde det vara helt i sin ordning att inte bjuda inom honom. Det tror jag även DN:s folkvettsexpert Magdalena Ribbing skulle instämma i.

Men i en del fall kan det förstås bli komplicerat. Om ens barn fyller år och vill bjuda alla i klassen utom just Kalle så gränsar det till mobbning. På samma sätt vore det svårt att tänka sig en firmafest där alla i personalen utom just Kalle bjöds in.

När nu Jimmie Åkesson som ende riksdagspartiledare inte bjuds in till Nobelfesten av Nobelstiftelsen så ser det väldigt underligt ut.

”Läser man Alfred Nobels testamente framgår det mycket tydligt att ingen hänsyn får tas till nationell tillhörighet. SD:s värderingar står i direkt strid med detta”, säger Michael Sohlman, vd för Nobelstiftelsen.

Det är en tolkning av partiets värderingar Åkesson själv nog knappast skulle ställa upp på. Att de kraftigt vill minska invandringen och har en nationalchauvinistisk värdegrund är en sak, men deras politik står nog inte i konflikt med Nobels testamente.

Och även om så vore fallet så har det på gästlistan till Nobelfesterna genom åren knappast saknats exempel på ambassadörer och andra företrädare för länder med minst sagt tveksam politik.

Vid några tillfällen på 1990-talet bestämde sig Nobelstiftelsen för att inte som vanligt bjuda partiledarna till den stora festen. Motiveringen var något i stil med att de stal uppmärksamhet från pristagare, forskare och andra högdjur på plats. Då arrangerade Carl Bildt egna, alternativa fester på restaurang Trattoria Romana i Stockholm.

Detta grepp står det nu Jimmy Åkesson fritt att ta till om han vill försöka knipa martyrpoäng. Sannolikt lär en sådan fest dock inte bli så värst välbesökt av andra än hans partivänner.

I vilket fall som helst känns Nobelstiftelsens agerande i år dumt, populistiskt och dåligt motiverat.

Ingen rättighet att festa

av Johan Ingerö

1998 valde Nobelstiftelsen att från partiledarkretsen enbart bjuda in Göran Persson, och då i egenskap av statsminister. Övriga partiledare fick finna sig i att vara exkluderade. Att samtliga riksdagens partiledare bjuds in har alltså inte alltid varit en självklarhet. Det unika med årets beslut är att endast ett av åtta partiers ledare får nobben.

Man kan givetvis tycka att det är lite småaktigt att göra så, och i den utsträckning som stiftelsen tror sig vinna några politiska poäng på att exkludera Jimmie Åkesson så tror de sannolikt fel. Tvärtom lär både faktiska och potentiella SD-väljare se det som ännu ett sätt att mobba ut killen som ”vågar säga det som vanligt folk tycker”, och den känslan är, som alla populister vet, en mäktig drivkraft.

Men faktum är att Nobelstiftelsen drivs med pengar från en privatpersons donation. Den är inte statlig, även om vi gärna ser Nobelpriset med tillhörande festligheter som en nationell angelägenhet. Därför ser jag inget formellt problem med att Åkesson portas. Huruvida Nobelstiftelsen vill förknippas med honom är rimligen dess eget beslut.

Jag reagerade starkt på de tidiga signalerna efter valet, där det bland annat talades om att porta SD från riksdagens utskott. Det hade varit en uppenbar särbehandling och dessutom ett slags sabotage mot valresultatet. Men en inbjudan till Nobelfesten är ingen rättighet, lika lite som någon har rätt att komma på min födelsedagsfest.

Carl Bildt klagade inte över stiftelsens beslut, den gången för tolv år sedan. I stället arrangerade han en egen alternativ Nobelfest för de övriga partiledarna, närmare bestämt på favorirestaurangen Trattoria Romana i Gamla Stan. Jimmie Åkesson kanske bör överväga något liknande. Kanske en omgång falukorv hemma i Sölvesborg tillsammans med Björn Söder?

Bara vara vänner

av Jonas Morian

Det blev lite ironiskt att det i samma bloggpost som meddelade att socialdemokraternas, miljöpartiets och vänsterpartiets gemensamma budgetmotion fanns att läsa på respektive partis webbplats, också aviserades att ”Rödgrön.se, som var en del av den rödgröna valkampanjen, kommer att släckas ned under de närmsta dagarna”. I går framkom också att även den rödgröna Facebookgruppen skulle stängas.

Ambitionerna att ha en gemensam front för det rödgröna samarbetet sviktar med andra ord betänkligt.

Inget märkligt med det, i och för sig. Såväl socialdemokraterna som vänsterpartiet led svidande nederlag i valet och har all anledning att nu noga analysera valresultatet – och förutsättningslöst ifrågasätta om trepartisamarbetet verkligen var så klokt.

Det är ingen hemlighet att jag välkomnade s/mp-samarbetet – men var djupt skeptisk till att plocka ombord vänsterpartiet. Och fler än jag tycks nu vara inne på den linjen. På ledarplats i Aftonbladet i dag skriver Karin Pettersson att ”Från att ha haft en tydlig politisk och strategisk idé, blev de rödgröna [med vänsterpartiet] en dålig kopia av alliansen, med den viktiga skillnaden att varken partimedlemmar eller väljare egentligen efterfrågat något samarbete”.

Att den rödgröna budgeten – sannolikt det sista stora gemensamma utspelet under överskådlig framtid – inte innehöll några större nyheter jämfört med vad man gått till val på var inte oväntat. På samma sätt var det med allianspartiernas budget. Faktum är att det hade varit mer förvånande om man direkt efter valet lagt fram helt nya förslag jämfört med vad man presenterat i valrörelsen.

Gissningsvis kommer dock kommande budgetar och andra utspel komma från vart och ett av de rödgröna partierna, även om kontakterna dem emellan består. Man gör inte helt och hållet slut men väljer att åtminstone ett tag ”bara vara vänner”. Detta öppnar i sin tur för ett mer oförutsägbart läge i riksdagen.

Det rödgröna samarbetet kom till av nödvändighet när de borgerliga cementerade blockpolitiken genom skapandet av alliansen. Socialdemokraterna kunde inte vinna valet på egen hand mot en enad borgerlighet och tvingades söka organiserat samarbete med i första hand mp. Och så länge alliansen består så måste oppositionen koordinera sig i en eller annan form om man på allvar vill vinna valet.

Man ska dock komma ihåg att alliansbygget står och faller med att alla deltagande partier känner att de har något att vinna på partnerskapet. De svaga länkarna i detta är uppenbarligen kristdemokraterna och centerpartiet. Om de inför nästa val återigen ligger farligt nära 4-procentsspärren så är det en öppen fråga hur laguppställningarna då kommer att se ut.

Tills dess tillägnas de rödgröna denna klassiker:

 

Andra skriver intressant om politik, miljöpartiet, vänsterpartiet, socialdemokraterna.

De röda är problemet

av Johan Ingerö

När de rödgröna partiernas ekonomisk-politiska talespersoner i går presenterade sin gemensamma budgetreservation varken ville eller kunde de lova att de gör om övningen i framtiden. Thomas Östros (S) svarade ”vet inte” på frågan om det blir en gemensam reservation nästa vår, och Mikaela Valtersson (MP) antydde att de rödgröna partierna nu behöver ”ge varandra lite utrymme”.

Så brukar det låta just innan ett förhållande kraschar. Kvar stod stackars Ulla Andersson (V) som ensam och övergiven försvarare av det rödgröna samarbetet. Det är onekligen ironiskt att Vänsterpartiet som var sist in i samarbetet nu även tycks bli sist ut. Partiet befinner sig hela tiden ett steg efter verkligheten. Även här. Ändå gjorde Östros och Valtersson allt utom att säga ”det är inte dig det är fel på, det är mig”.

Däremot vill jag inte fälla dom över försöket att organisera de rödgröna efter Alliansens modell. De som nu står med facit i hand och säger att det rödgröna samarbetet misslyckades, eftersom det inte resulterade i någon valseger, gör det alldeles för lätt för sig. De tycks mena att hundratusentals alliansväljare hade röstat rödrönt, om bara det inte funnits ett rödgrönt samarbete. Den analysen ger jag faktiskt inte mycket för.

Jag ser inte att Socialdemokraterna med någon slags trovärdighet hade kunnat möta en styrande majoritetsregering, med starka och förtroendeingivande stats- och finansministrar, utan någon egen plan för att bygga en majoritetsregering. Den tiden är förbi då partiet kan göra anspråk på att regera i ensamt majestät, med hoppande majoriteter.

Oppositionspartierna gör nog bäst i att hålla sig för sig själva, under det kommande året eller åren. Men senast i halvtid måste de börja formera om sig.  Utan skisserade överenskommelser om en alternativ politik efter valet 2014 blir de lätta offer för både medier och politiska motståndare. Om Alliansen finns kvar då, vilket det mesta tyder på, så måste de rödgröna återuppstå.

Men innan så kan ske måste kedjans svaga länkar analyseras. Det var inte de rödgröna som brakade ihop under valåret. Det var de röda.

Cirka 35 procent valde att rösta rött, i betydelsen S eller V, i höstens val. Det är fem procentenheter mindre än vad som röstade på enbart S för åtta år sedan. Socialdemokraterna nådde 22 procent bland arbetande väljare, och ännu färre av stockholmarna. I princip kan man säga att de traditionella vänsterpartierna nu växer i det Sverige som krymper, och krymper i det Sverige som växer. Här finns en tydlig skillnad mellan rött och grönt. Miljöpartiet är på väg att bli det naturliga valet för moderna vänsterväljare.

Det går därför inte att analysera den röda kollapsen utan att snegla på Miljöpartiet, som visserligen inte gick lika bra som beräknat, men som ändå gjorde sitt bästa val någonsin. Och den viktigaste skillnaden är att de gröna siktade mot framtiden och avstod från att skuldbelägga de människor som råkar bo och verka i det växande Sverige. Vad man än tycker om den gröna politiken så har den gått från mossig till chic, med både visionära och pragmatiska drag.

I jämförelse med detta framstod S och V, med sitt tjat om bidrag och omfördelning, som ungefär lika angelägna som ännu en skiva av Mikael Wiehe. Tiden har sprungit ifrån dem, och om de inte ser till att få ordning på den egna politiken kommer även Miljöpartiet att göra det.

 

Bodström kan bli som Bildt och Wallström

av Johan Ingerö

Jag känner inte Thomas Bodström eller hans familj. Jag har ingen aning om hur snacket går i deras amerikanska bostad just nu. Jag vet inte om Bodström har tänkt sig en permanent exit från politiken, eller om han bara bidar sin tid. Men som jag har skrivit tidigare, så är draget att stanna i USA det bästa han kan göra oavsett hur hans eventuella framtidsplaner ser ut.

Vill han inte fortsätta som hårdbevakad makthavare så spelar det ingen roll. Men även om han hoppas på att komma tillbaka, och kanske gå hela vägen till partiledare och statsminister, så är det ett klokt drag. Om han packat väskan och åkt hem hade alla vetat att han var den motvilliga politikern som helst ville vara någon annanstans, men som ändå prioriterade bort fru och ungar för maktens skull. Det hade varit svårt att nå väljarnas hjärten med en sådan image.

Nu förlorar han av allt att döma sin riksdagsplats, men det kan vara ett bondeoffer som är värt att göra. Titta på Carl Bildt och Margot Wallström. Som stats- respektive socialministrar var de utskällda och hårt kritiserade. Men när de lämnade den svenska politiken till förmån för fredsmäkleri på Balkan respektive tjänstgöring i EU-kommissionen blev de plötsligt svenska stjärnor, vida mer intressanta än sina alldagliga kollegor i Sveriges provinciella inrikesdebatt.

Svenskar föredrar uppenbarligen sina politiker på viss distans. Genom att hålla låg profil nu, när Socialdemokraterna ändå mest kommer ägna sig åt att slicka såren från hösten valrörelse, placerar sig Bodström i en egen liga. Säg att han skriver ytterligare ett par böcker, exempelvis om ”skillnaderna mellan svensk och amerikansk politik”, och sedan blir en fixstjärna i svenska tv-soffor. Det lär inte dröja länge innan en ideologiskt förvirrad och på många sätt ledarlös socialdemokrati kommer att komma till honom och be om hans hjälp. Och då är det plötsligt han som sitter i förarsätet.

Paradoxen i Bodströmsagan är alltså att han, genom att vända sig från den svenska politiken, redan nu lägger grunden för sitt triumfatoriska återtåg. TIll skillnad från Mona Sahlin, Pär Nuder och Thomas Östros är Bodström inte född politiker. Just därför kan han bli ett större hot mot Alliansen än vad kollegorna förmått vara.

Det enda rimliga beslutet av Bodström

av Jonas Morian

Thomas Bodströms beslut att lämna riksdagen och stanna med sin familj i USA var det enda rimliga i den situation som uppstått. Han hade hoppats att regelverket skulle ge honom rätt till föräldraledighet. Så blev det inte. Att efter några mycket intensiva år i politikens absoluta hetluft göra andra prioriteringar kan knappast hållas emot honom.

Dock finns det dem som menar att Bodström sviker sitt parti och sina väljare genom att hoppa av. Personligen tycker jag att det är småaktig syn. Politiker är inte livegna. Thomas Bodström var tydlig med i valrörelsen att han ville ta chansen efter höstens val och tillbringa en tid utomlands med familjen. Det kan man förstås ha synpunkter på, men det borde inte ha varit okänt för dem som kryssade honom.

Och kallar man detta svek, hur hade det låtit om Bodström lämnat familjen i USA och pliktskyldigt kommit hem?

Det finns mycket i Bodströms politiska gärning jag inte gillar, men jag tycker att det är bra med politiker som har en tydlig egen agenda och klarar av att bygga sig en plattform vid sidan av partilogiken. Som jag skrev på Aftonbladet Debatt så tycker jag det är positivt att socialdemokratin har utrymme för människor med hög personlig integritet och som beter sig annorlunda än vad som förväntas av dem.

Jag tror att Bodström representerar något nytt i svensk politik som vi kan komma att få se mer av; människor som kombinerar en gedigen politisk övertygelse med att vara egna starka varumärken. De balanserar på såväl den partipolitiska vägen som andra, delvis parallella stigar. De är trogna men inte alltid lojala. Och de innebär en högre grad av oförutsägbarhet för såväl sina partier som oss väljare.

Det ska bli mycket intressant att se hur han kommer att agera framöver. Vi lär inte ha läst det sista kapitlet i historien Thomas Bodström ännu.

* * *

PS: Det är för övrigt märkligt hur det i flera medier påstås att Bodström ”lämnar politiken”. På sin egen blogg skriver han:

Att jag lämnar riksdagen innebär inte att jag avslutar mitt engagemang i politiken. Det är naturligtvis en stor fördel att sitta i riksdagen om man ska ägna sig åt politik, men Jens Orback, Jan Eliasson och Margot Wallström har visat att det går att driva frågor framåt även utanför vårt parlament.

Jag kommer därför fortsätta att arbeta för att socialdemokraterna återvinner regeringsmakten. Med det osäkra politiska läge som vi befinner oss i, där vi har en regering som inte verkar ha insett att de är i minioritet, kan det gå fortare än vad många tror.

Andra skriver intressant om politik, Thomas Bodström, socialdemokraterna.

Borg spelar efter 1-3-1-systemet

av Johan Ingerö

Inom ishockeyn är få speluppställningar mindre populära än det så kallade 1-3-1-systemet.  Det innebär att man spelar med en anfallare, en försvarare – och ställer övriga tre utespelare i mitten, vilket ger dem en möjlighet att låsa motståndarnas anfallsförsök. Systemet bygger på att mittspelarna passar tillräckligt säkert, och på att den ensamma anfallaren förvaltar passningarna tillräckligt väl. För då kan man ändå vinna matchen.

Ungefär samma princip tycks vägleda regeringens höstbudget. Vi bjuds inte på några fyrverkerier, för att uttrycka det försiktigt. Anders Borg försökte inte ens flirta med journalisterna under morgonens presskonferens, och den som hade hoppats på en sockerbit till budgetkaffet blev snabbt besviken. Den enda grupp som möjligen lär märka någon skillnad på kortare sikt är pensionärerna.

De främsta insatserna utgörs i stället av arbetsmarknadspolitiska satsningar, utbildning och extra pengar till kommunerna. I synnerhet det där sista är obegripligt. Kommunerna har, med hjälp av statliga pengar, kommit tillbaka med ett samlat överskott på 21 miljarder. Ändå har de inte på allvar behövt prioritera i sin verksamhet. I egenskap av SlösO har jag själv tittat närmare på de vanvettiga satsningarna på diverse idrottsanläggningar och annat i samma stil. 

Anders Borg gör rätt som lägger en ansvarsfull budget inför vad som kan väntas bli ett turbulent år. Men varför avkrävs inte kommunerna samma ansvarskänsla?

Precis som under förra mandatperioden kommer jobbfrågan stå i centrum, och jag hör till dem som försvarar att regeringen gjort det lite tuffare att vara arbetslös. Vad jag inte begriper är varför samma regering inte vill göra det lättare att anställa. Borgs konservativa budgetpolitik hade rimligen kunnat kombineras med en lite mer radikal arbetsmarknadspolitik, signerad exempelvis Maud Olofsson.

Men Alliansen verkar föredra att vänta ut de mörka ekonomimolnen innan den gör nästa konkreta drag. Och kanske är det en klok strategi. Djurgården vann faktiskt tre raka SM-guld (89, 90, 91) med 1-3-1-spel.

Ställs alliansen till svars den här gången?

av Jonas Morian

När Fredrik Reinfeldt 2006 deklarerade att jobben var den fråga som hans regerings framgång skulle mätas efter fanns det skäl att tro honom på hans ord. Men i valet 2010 föreföll dessa ord glömda. Det lät som den gångna mandatperioden inte hänt. I stället var det plötsligt nu först som jobbfrågan verkligen stod på spel.

Och på något märkligt sätt kom de undan med det. Trots att inte ens Riksrevisionen, efter att ha granskat vad som gjorts inom arbetsmarknadsområdet de senaste åren, kan säga med säkerhet om alliansens politik har gett några jobb eller inte.

När regeringen i dag lämnar sitt förslag till statsbudget till riksdagen säger man sig ha som främsta mål att ”föra Sverige tillbaka till full sysselsättning”, och ämnar därför fortsätta ”arbeta för att stärka arbetslinjen och minska utanförskapet”. 2006 innebar det ändrade a-kasseregler och höjda avgifter, vilket fick mängder av svenskar att lämna facket – samtidigt som vi gick in i en omfattande finanskris.

Nu står Anders Borg och säger att ”jobben kommer”, och låter skrämmande lik Göran Persson strax innan han förlorade valet och regeringsmakten. Facit efter fyra års borgerligt regeringsinnehav är en arbetslöshet på 8 procent. I valrörelsen 2006 kallade allianspartierna 6 procents arbetslöshet för massarbetslöshet och katastrof.

Den här gången kan dock inte Reinfeldt, Anders Borg eller nyutnämnde arbetsmarknadsminister Hillevi Engström gömma sig bakom finanskrisen. Som DN:s Henrik Brors konstaterar så ”kommer regeringen inte att ha något att skylla på ifall den inte lyckats bidra till att minska arbetslösheten och öka sysselsättningen under den här mandatperioden”.

Så vad är det egentligen man nu presenterar? Tja, Borg säger att man vill ”vårda genomförda reformer”, vilket låter väldigt mycket som att ”göra ingenting”. Faktum är att jobbpolitiken verkar stå och falla med att regeringens optimistiska tillväxtprognoser håller. Det är ett högt spel att spela. Det finns också märkliga inslag i budgeten, som bl a Aftonbladets Lena Mellin påpekat. Ett sådant område är en av de största föreslagna satsningarna; en tredje skattesänkning för ålderspensionärerna. Hur gynnar det jobben, regeringens mest prioriterade område?

Förhoppningsvis kommer alliansen att på allvar ställas till svars för sin politik den här gången, inte minst på det arbetsmarknadspolitiska området. För trots det knepiga parlamentariska läget talar det mesta för att regeringen får igenom sin budget. Spexfaktorn i riksdagen, Sverigedemokraterna, planerar visserligen att lägga ett eget budgetförslag – men det kommer förstås att röstas ned. När det fallit är det mest troliga scenariot att de antingen röstar för alliansbudgeten eller lägger ned sina röster. I teorin skulle förvisso Sd kunna stödja enskilda förslag i de rödgrönas budgetalternativ som då – ytterst hypotetiskt – kan få majoritet. Flera ledande Sverigedemokrater har dock gjort klart att partiet inte tänker rösta på den rödgröna budgeten i sin helhet.

Det lär alltså bli fyra år till av allianspolitik vi har att vänta oss.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, regeringen, Anders Borg, budget 2010.

S har ett allvarligt attitydproblem

av Johan Ingerö

Enligt Aftonbladet ska Socialdemokraterna genomföra en rejäl ommöblering.

”Partistyrelsen ska slås ihop med riksdagsgruppen. Syftet är att få in nytt blod, göra sig av med inkompetens, spara pengar och bryta upp partiets gamla maktstrukturer.

I det läget kan det vara värt att påminna sig om att Mona Sahlin själv har suttit i riksdagen sedan 1982 och i partiledningen sedan 1990, att hon ofta har kritiserats för bristande kompetens samt att hon personligen kostar partiet en rund summa varje månad – eftersom hon inte vill behöva hanka sig fram på enbart riksdagslön och statsrådspension.

Hur lämpad hon är att leda denna omorganisation är därmed en öppen fråga, om jag uttrycker mig artigt.

Därtill kommer att hennes kompis från de lummiga Nacka-kvarteren, Thomas Bodström, nu är inne på sin femte dag som AWOL, eftersom hans begärda föräldraledighet av olika själ inte har kunnat behandlas. Detta har inte hindrat honom från att ta planet över Atlanten, och vet man någonting alls om den socialdemokratiska partimoralen så vet man också att Bodström, genom sina diva-fasoner, gjort sig synnerligen impopulär i sin egen riksdagsgrupp.

Och det är väl därför Mona Sahlin inte har haft något annat val än att peta Bodström från vad som annars hade varit hans naturliga plats: ordförande i justitieutskottet, en av de ordförandeposter som av tradition brukar tillfalla oppositionen. I stället blir det Morgan Johansson från Skåne, ledande inom den interna vänsteroppositionen, som får den åtråvärda platsen.

Frågan är då om Thomas Bodström är permanent avvisad från ledningens närhet – och om han i så fall bryr sig. Till skillnad från de flesta i riksdagsgruppen är han inte beroende av riksdagsuppdraget eller det vidhängande arvodet för att leva ett rikt och spännande liv. Förra året utgjorde riksdagslönen bara en dryg tredjedel av hans samlade inkomst, och han har sex års erfarenhet av ministerlivet sedan tidigare.

Jag tippade redan i början av juli att Bodström inte skulle återkomma till regeringen ens i händelse av maktskifte. Redan då var hans utlandsvistelse inbokad, och varken han eller Sahlin klarade av att förklara hur den skulle kunna kombineras med ett statsrådsuppdrag. Ändå fick han spela rollen som vallokomotiv, och toppa den viktiga riksdagslistan i Stockholms län.

Sista punkt i denna något tramsiga eftervalstrilogi får väl sägas vara gårdagens utspel från SSU. Jytte Guteland har köpt guldklockor till riksdagsledamöter som enligt henne har suttit för länge. Guteland ställer sig även bakom det gamla MP-kravet om en övre gräns för hur många mandatperioder riksdagens ledamöter ska få sitta.

Ingen socialdemokrat kan rimligen känna sig mer träffad av detta än partiledaren själv, som i stället för statsminister nu innehar den formella riksdagstiteln ”Fru vice ålderspresident”. Bara talmannen Per Westerberg har suttit längre än hon. Dock klirrar den gutelandska stenen rätt rejält i glashuset. Jag och Jytte är jämgamla, och var samtida i den politiska ungdomsförbundssvängen. Men där jag ansåg mig falla på ålderssträcket redan för fem år sedan är hon fortfarande kvar.

Det är inte bara Mona Sahlin som förtjänar guldklocka. Att storstäda är aldrig lätt, men för Socialdemokraternas del kommer det bara att bli svårare ju längre det här gänget håller sig kvar. I frågan om prioriteringen mellan politik och livet i övrigt borde större delen av partiledningen följa Bodströms exempel.

Teflon-Thomas glider vidare

av Jonas Morian

Thomas Bodström beskrivs ofta som att ha ett ytskikt av teflon; inget verkar fastna på honom. Han kom in i politikens absolut topp från ett ovanligt håll – idrott och juridik, men visade sig snabbt vara en stor politisk tallang.

Genom åren har han väckt många starka känslor, såväl positiva som negativa.

I valrörelsen väckte hans beslut att åka till USA för att köpa hus och etablera sin familj där, lindrigt sagt en hel del uppmärksamhet:

Nu är Thomas Bodström åter i USA med familjen och planen är att stanna där ett tag medan hans barn går i skolan. Ett problem i sammanhanget är dock att ledigheten från riksdagen – där han valts in – ännu inte är formellt godkänd. I praktiken är han därför just nu olovligen frånvarande. Under sin frånvaro kommer han, enligt uppgift, petas från posten som justitieutskottets ordförande och ersättas av Morgan Johansson.

Detta är nu i sig inte så konstigt. Självklart måste ordförandeposten besättas av någon som faktiskt är på plats och kan sköta sitt uppdrag. Dessutom ryktas det om att när den socialdemokratiska riksdagsgruppen sammanträder i eftermiddag så kommer det ske en hel del ommöbleringar bland de tunga uppdragen i s-riksdagsgruppen.

Själv tror jag inte att det faktum att Bodström lämnade in sin ledighetsansökan från riksdagen för sent kommer att få någon praktisk betydelse. Som folkvald i Sverige har man rätt att exempelvis vara föräldraledig. Att det på sina håll finns missnöje med honom och hur han sköter sitt uppdrag bör inte påverka formalian i detta fall.

Min gissning är att Thomas Bodström kommer att rida ut även denna storm – och lär nämnas flitigt i spekulationerna om socialdemokraterna bestämmer sig för att byta partiledare inför valet 2014.

Andra skriver intressant om politik, Thomas Bodström, socialdemokraterna.

Sida 1 av 14

Information

Denna blogg är inte längre aktiv. För en lista på aktiva bloggar, gå till bloggar.aftonbladet.se.

Sök

Arkiv

Kategorier

  • Tjänstgörande redaktör: Elin Wieslander
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB