1998 valde Nobelstiftelsen att från partiledarkretsen enbart bjuda in Göran Persson, och då i egenskap av statsminister. Övriga partiledare fick finna sig i att vara exkluderade. Att samtliga riksdagens partiledare bjuds in har alltså inte alltid varit en självklarhet. Det unika med årets beslut är att endast ett av åtta partiers ledare får nobben.

Man kan givetvis tycka att det är lite småaktigt att göra så, och i den utsträckning som stiftelsen tror sig vinna några politiska poäng på att exkludera Jimmie Åkesson så tror de sannolikt fel. Tvärtom lär både faktiska och potentiella SD-väljare se det som ännu ett sätt att mobba ut killen som ”vågar säga det som vanligt folk tycker”, och den känslan är, som alla populister vet, en mäktig drivkraft.

Men faktum är att Nobelstiftelsen drivs med pengar från en privatpersons donation. Den är inte statlig, även om vi gärna ser Nobelpriset med tillhörande festligheter som en nationell angelägenhet. Därför ser jag inget formellt problem med att Åkesson portas. Huruvida Nobelstiftelsen vill förknippas med honom är rimligen dess eget beslut.

Jag reagerade starkt på de tidiga signalerna efter valet, där det bland annat talades om att porta SD från riksdagens utskott. Det hade varit en uppenbar särbehandling och dessutom ett slags sabotage mot valresultatet. Men en inbjudan till Nobelfesten är ingen rättighet, lika lite som någon har rätt att komma på min födelsedagsfest.

Carl Bildt klagade inte över stiftelsens beslut, den gången för tolv år sedan. I stället arrangerade han en egen alternativ Nobelfest för de övriga partiledarna, närmare bestämt på favorirestaurangen Trattoria Romana i Gamla Stan. Jimmie Åkesson kanske bör överväga något liknande. Kanske en omgång falukorv hemma i Sölvesborg tillsammans med Björn Söder?

När de rödgröna partiernas ekonomisk-politiska talespersoner i går presenterade sin gemensamma budgetreservation varken ville eller kunde de lova att de gör om övningen i framtiden. Thomas Östros (S) svarade ”vet inte” på frågan om det blir en gemensam reservation nästa vår, och Mikaela Valtersson (MP) antydde att de rödgröna partierna nu behöver ”ge varandra lite utrymme”.

Så brukar det låta just innan ett förhållande kraschar. Kvar stod stackars Ulla Andersson (V) som ensam och övergiven försvarare av det rödgröna samarbetet. Det är onekligen ironiskt att Vänsterpartiet som var sist in i samarbetet nu även tycks bli sist ut. Partiet befinner sig hela tiden ett steg efter verkligheten. Även här. Ändå gjorde Östros och Valtersson allt utom att säga ”det är inte dig det är fel på, det är mig”.

Däremot vill jag inte fälla dom över försöket att organisera de rödgröna efter Alliansens modell. De som nu står med facit i hand och säger att det rödgröna samarbetet misslyckades, eftersom det inte resulterade i någon valseger, gör det alldeles för lätt för sig. De tycks mena att hundratusentals alliansväljare hade röstat rödrönt, om bara det inte funnits ett rödgrönt samarbete. Den analysen ger jag faktiskt inte mycket för.

Jag ser inte att Socialdemokraterna med någon slags trovärdighet hade kunnat möta en styrande majoritetsregering, med starka och förtroendeingivande stats- och finansministrar, utan någon egen plan för att bygga en majoritetsregering. Den tiden är förbi då partiet kan göra anspråk på att regera i ensamt majestät, med hoppande majoriteter.

Oppositionspartierna gör nog bäst i att hålla sig för sig själva, under det kommande året eller åren. Men senast i halvtid måste de börja formera om sig.  Utan skisserade överenskommelser om en alternativ politik efter valet 2014 blir de lätta offer för både medier och politiska motståndare. Om Alliansen finns kvar då, vilket det mesta tyder på, så måste de rödgröna återuppstå.

Men innan så kan ske måste kedjans svaga länkar analyseras. Det var inte de rödgröna som brakade ihop under valåret. Det var de röda.

Cirka 35 procent valde att rösta rött, i betydelsen S eller V, i höstens val. Det är fem procentenheter mindre än vad som röstade på enbart S för åtta år sedan. Socialdemokraterna nådde 22 procent bland arbetande väljare, och ännu färre av stockholmarna. I princip kan man säga att de traditionella vänsterpartierna nu växer i det Sverige som krymper, och krymper i det Sverige som växer. Här finns en tydlig skillnad mellan rött och grönt. Miljöpartiet är på väg att bli det naturliga valet för moderna vänsterväljare.

Det går därför inte att analysera den röda kollapsen utan att snegla på Miljöpartiet, som visserligen inte gick lika bra som beräknat, men som ändå gjorde sitt bästa val någonsin. Och den viktigaste skillnaden är att de gröna siktade mot framtiden och avstod från att skuldbelägga de människor som råkar bo och verka i det växande Sverige. Vad man än tycker om den gröna politiken så har den gått från mossig till chic, med både visionära och pragmatiska drag.

I jämförelse med detta framstod S och V, med sitt tjat om bidrag och omfördelning, som ungefär lika angelägna som ännu en skiva av Mikael Wiehe. Tiden har sprungit ifrån dem, och om de inte ser till att få ordning på den egna politiken kommer även Miljöpartiet att göra det.

 

Jag känner inte Thomas Bodström eller hans familj. Jag har ingen aning om hur snacket går i deras amerikanska bostad just nu. Jag vet inte om Bodström har tänkt sig en permanent exit från politiken, eller om han bara bidar sin tid. Men som jag har skrivit tidigare, så är draget att stanna i USA det bästa han kan göra oavsett hur hans eventuella framtidsplaner ser ut.

Vill han inte fortsätta som hårdbevakad makthavare så spelar det ingen roll. Men även om han hoppas på att komma tillbaka, och kanske gå hela vägen till partiledare och statsminister, så är det ett klokt drag. Om han packat väskan och åkt hem hade alla vetat att han var den motvilliga politikern som helst ville vara någon annanstans, men som ändå prioriterade bort fru och ungar för maktens skull. Det hade varit svårt att nå väljarnas hjärten med en sådan image.

Nu förlorar han av allt att döma sin riksdagsplats, men det kan vara ett bondeoffer som är värt att göra. Titta på Carl Bildt och Margot Wallström. Som stats- respektive socialministrar var de utskällda och hårt kritiserade. Men när de lämnade den svenska politiken till förmån för fredsmäkleri på Balkan respektive tjänstgöring i EU-kommissionen blev de plötsligt svenska stjärnor, vida mer intressanta än sina alldagliga kollegor i Sveriges provinciella inrikesdebatt.

Svenskar föredrar uppenbarligen sina politiker på viss distans. Genom att hålla låg profil nu, när Socialdemokraterna ändå mest kommer ägna sig åt att slicka såren från hösten valrörelse, placerar sig Bodström i en egen liga. Säg att han skriver ytterligare ett par böcker, exempelvis om ”skillnaderna mellan svensk och amerikansk politik”, och sedan blir en fixstjärna i svenska tv-soffor. Det lär inte dröja länge innan en ideologiskt förvirrad och på många sätt ledarlös socialdemokrati kommer att komma till honom och be om hans hjälp. Och då är det plötsligt han som sitter i förarsätet.

Paradoxen i Bodströmsagan är alltså att han, genom att vända sig från den svenska politiken, redan nu lägger grunden för sitt triumfatoriska återtåg. TIll skillnad från Mona Sahlin, Pär Nuder och Thomas Östros är Bodström inte född politiker. Just därför kan han bli ett större hot mot Alliansen än vad kollegorna förmått vara.

Inom ishockeyn är få speluppställningar mindre populära än det så kallade 1-3-1-systemet.  Det innebär att man spelar med en anfallare, en försvarare – och ställer övriga tre utespelare i mitten, vilket ger dem en möjlighet att låsa motståndarnas anfallsförsök. Systemet bygger på att mittspelarna passar tillräckligt säkert, och på att den ensamma anfallaren förvaltar passningarna tillräckligt väl. För då kan man ändå vinna matchen.

Ungefär samma princip tycks vägleda regeringens höstbudget. Vi bjuds inte på några fyrverkerier, för att uttrycka det försiktigt. Anders Borg försökte inte ens flirta med journalisterna under morgonens presskonferens, och den som hade hoppats på en sockerbit till budgetkaffet blev snabbt besviken. Den enda grupp som möjligen lär märka någon skillnad på kortare sikt är pensionärerna.

De främsta insatserna utgörs i stället av arbetsmarknadspolitiska satsningar, utbildning och extra pengar till kommunerna. I synnerhet det där sista är obegripligt. Kommunerna har, med hjälp av statliga pengar, kommit tillbaka med ett samlat överskott på 21 miljarder. Ändå har de inte på allvar behövt prioritera i sin verksamhet. I egenskap av SlösO har jag själv tittat närmare på de vanvettiga satsningarna på diverse idrottsanläggningar och annat i samma stil. 

Anders Borg gör rätt som lägger en ansvarsfull budget inför vad som kan väntas bli ett turbulent år. Men varför avkrävs inte kommunerna samma ansvarskänsla?

Precis som under förra mandatperioden kommer jobbfrågan stå i centrum, och jag hör till dem som försvarar att regeringen gjort det lite tuffare att vara arbetslös. Vad jag inte begriper är varför samma regering inte vill göra det lättare att anställa. Borgs konservativa budgetpolitik hade rimligen kunnat kombineras med en lite mer radikal arbetsmarknadspolitik, signerad exempelvis Maud Olofsson.

Men Alliansen verkar föredra att vänta ut de mörka ekonomimolnen innan den gör nästa konkreta drag. Och kanske är det en klok strategi. Djurgården vann faktiskt tre raka SM-guld (89, 90, 91) med 1-3-1-spel.

Enligt Aftonbladet ska Socialdemokraterna genomföra en rejäl ommöblering.

”Partistyrelsen ska slås ihop med riksdagsgruppen. Syftet är att få in nytt blod, göra sig av med inkompetens, spara pengar och bryta upp partiets gamla maktstrukturer.

I det läget kan det vara värt att påminna sig om att Mona Sahlin själv har suttit i riksdagen sedan 1982 och i partiledningen sedan 1990, att hon ofta har kritiserats för bristande kompetens samt att hon personligen kostar partiet en rund summa varje månad – eftersom hon inte vill behöva hanka sig fram på enbart riksdagslön och statsrådspension.

Hur lämpad hon är att leda denna omorganisation är därmed en öppen fråga, om jag uttrycker mig artigt.

Därtill kommer att hennes kompis från de lummiga Nacka-kvarteren, Thomas Bodström, nu är inne på sin femte dag som AWOL, eftersom hans begärda föräldraledighet av olika själ inte har kunnat behandlas. Detta har inte hindrat honom från att ta planet över Atlanten, och vet man någonting alls om den socialdemokratiska partimoralen så vet man också att Bodström, genom sina diva-fasoner, gjort sig synnerligen impopulär i sin egen riksdagsgrupp.

Och det är väl därför Mona Sahlin inte har haft något annat val än att peta Bodström från vad som annars hade varit hans naturliga plats: ordförande i justitieutskottet, en av de ordförandeposter som av tradition brukar tillfalla oppositionen. I stället blir det Morgan Johansson från Skåne, ledande inom den interna vänsteroppositionen, som får den åtråvärda platsen.

Frågan är då om Thomas Bodström är permanent avvisad från ledningens närhet – och om han i så fall bryr sig. Till skillnad från de flesta i riksdagsgruppen är han inte beroende av riksdagsuppdraget eller det vidhängande arvodet för att leva ett rikt och spännande liv. Förra året utgjorde riksdagslönen bara en dryg tredjedel av hans samlade inkomst, och han har sex års erfarenhet av ministerlivet sedan tidigare.

Jag tippade redan i början av juli att Bodström inte skulle återkomma till regeringen ens i händelse av maktskifte. Redan då var hans utlandsvistelse inbokad, och varken han eller Sahlin klarade av att förklara hur den skulle kunna kombineras med ett statsrådsuppdrag. Ändå fick han spela rollen som vallokomotiv, och toppa den viktiga riksdagslistan i Stockholms län.

Sista punkt i denna något tramsiga eftervalstrilogi får väl sägas vara gårdagens utspel från SSU. Jytte Guteland har köpt guldklockor till riksdagsledamöter som enligt henne har suttit för länge. Guteland ställer sig även bakom det gamla MP-kravet om en övre gräns för hur många mandatperioder riksdagens ledamöter ska få sitta.

Ingen socialdemokrat kan rimligen känna sig mer träffad av detta än partiledaren själv, som i stället för statsminister nu innehar den formella riksdagstiteln ”Fru vice ålderspresident”. Bara talmannen Per Westerberg har suttit längre än hon. Dock klirrar den gutelandska stenen rätt rejält i glashuset. Jag och Jytte är jämgamla, och var samtida i den politiska ungdomsförbundssvängen. Men där jag ansåg mig falla på ålderssträcket redan för fem år sedan är hon fortfarande kvar.

Det är inte bara Mona Sahlin som förtjänar guldklocka. Att storstäda är aldrig lätt, men för Socialdemokraternas del kommer det bara att bli svårare ju längre det här gänget håller sig kvar. I frågan om prioriteringen mellan politik och livet i övrigt borde större delen av partiledningen följa Bodströms exempel.

Att Fredrik Reinfeldt skulle öka antalet statsråd var egentligen rätt väntat, även om jag i mitt regeringstips faktiskt minskade från 22 till 20 statsråd. Jag har sedan valet talat med personer i de mindre allianspartierna, och har på dem förstått att de varken kan eller vill acceptera att få sin regeringsrepresentation nedskuren. Moderaterna har hittills varit skickliga på att spela ut de andra partierna mot varandra, men den här gången höll de ihop, och Reinfeldt tvingades ge sig.

För att ändå markera att Moderaterna har vuxit i styrka utökades regeringen till 24 statsråd, och Moderaterna behåller de mest prestigefulla och budgetpåverkande portföljerna, utöver statsministern även finansministern, utrikesministern, justitieministern och socialförsäkringsministern.

Att Christina Husmark Pehrsson skulle få gå har flera medier berättat, och både jag och Jonas Morian prickade det i våra regeringar. Därtill noterar jag att det i regeringskansliet utskrattade Integrations- och jämställdhetsdepartementet läggs ned, och att Nyamko Sabuni behåller jämställdhetsportföljen men förlorar integrationsfrågorna. Helt i linje med min prognos.

Däremot hade jag inte räknar med att Tobias Krantz skulle få lämna regeringen så snart, eller att Erik Ullenhag skulle komma in redan nu. Att Catharina Elmsäter-Svärd blev statsråd var också en överraskning. Det innebär att Moderaterna nu får sitt tredje finanslandstingsråd i Stockholm sedan förra valet. Det kan tyckas futtigt att nämna i detta sammanhang, men faktum är att Stockholms läns landsting är landets näst största parlament och förfogar över en budget som är större än de flesta ministrars.

Utnämningen av Peter Norman fick halva mitt Twitterflöde att kasta sig över Google, och några sekunder senare ställa sig frågan om Fredrik Reinfeldt hade utnämnt en australisk friidrottare som dog för fyra år sedan. Men det handlar alltså om chefen för sjunde AP-fonden.

Men det mest mediala i ministerlistan är naturligtvis att Fredrik Reinfeldts motståndare från Slaget i Lycksele, Ulf Kristersson, kommer in i regeringen. Rubriker om moderat förbrödning är givna. Men tyvärr, alla kvällstidningsmurvlar. De blev sams för länge länge sedan.

På Neos hemsida avslöjade vi nyligen att Vänsterpartiet har begärt att inte behöva ha sitt kansli i närheten av Sverigedemokraternas dito. Av arbetsmiljöskäl. Från den ljusa sidan sett kan vi därmed konstatera att Molotov-Ribbentrop-pakten inte verkar stå inför någon omedelbar comeback.

Men skämt åsido, episoden säger något om hur det kommer vara i riksdagen under överskådlig tid. Sverigedemokraterna kan väl inte direkt kallas elefanten i vardagsrummet, ty partiets storlek berättigar inte till en sådan beskrivning. Men partiets funktion kommer att vara densamma. De övriga partierna kommer att dansa runt partiet och inta vilken position som helst för att undvika varje anklagelse om anpassning till Jimmie Åkesson. Anklagelser som samtliga partier bara väntar på att få kasta på motståndarna.

Paradoxalt innebär detta att de övriga sju riksdagspartierna, vart och ett och tillsammans, har gjort sig helt beroende av SD. Ingen är nämligen så beroende som den som i alla lägen känner sig tvingad att markera sitt oberoende.

De senaste dagarna har gett oss flera exempel på detta. Björn von Sydow (S) avböjde de rödgrönas gemensamma talmansnominering, eftersom han inte vill riskera att väljas med stöd av SD. Partiet hade nämligen förklarat sig beredda att straffrösta på honom om inte Alliansen ger partiet en av vice talmans-posterna. För att rädda Alliansen undan SD:s ”utpressning” (obs: det kallas ”förhandling” när andra partier gör samma sak) drog von Sydow därmed tillbaka sin kandidatur, och de rödgröna blev stående utan kandidat till rikets främsta ämbete, efter kungens.

Ska detta bli praxis? Ska de rödgröna även avstå från att lägga en budgetreservation för den händelse att SD väljer att stödja den framför Anders Borgs budget? En omständighet som inte alls är otrolig, givet SD:s vurm för bidrag och välfärdssatsningar.

Jag har visserligen inte uteslutit att von Sydows stunt bara är ett artigt sätt att slippa sitta i kammaren dagarna i ända och lyssna på innantill-debatter om Trafikutskottets betänkande. Men det politiska läget talar ändå för att karln menade allvar.

På samma sätt ser det nämligen ut även i betygsdiskussionen. Här har S och MP tvingat stackars Lars Ohly att, skrikande och sparkande, acceptera betyg från årskurs sju. Året förefaller ha valts för att de rödgröna skulle slippa bli helt ense med Jan Björklund, som tänker skaka fram betyg från årskurs sex. SD markerar då sitt ideologiska oberoende genom att kräva betyg redan i årskurs fyra. Genast formuleras den stora frågan på alla politiska kommentatorers läppar: kommer Jan Björklund att göra upp med SD om betygen?

Låt oss för ett ögonblick bortse från att ingen faktiskt argumenterar för sina val av årskurs utifrån något konkret faktaunderlag. Låt oss även bortse från att denna internpolitiska fjantvals måste te sig helt obegriplig för väljarna.

För den viktigaste frågan är att parlamentet till synes är på väg att försättas ur funktion. Mitt i en internationell ekonomisk storkris. Tjugo Sverigedemokrater har lyckats få 329 sossar, moderater, miljöpartister, folkpartister, centerpartister, kristdemokrater och vänsterpartister att helt sluta jobba, och i stället ägna sig åt skolgårdsbråk om fördelningen av kanslimaterial.

Och allt detta innan de nya ledamöterna ens har tillträtt.

Kommer detta att kunna fortsätta? Nej, självfallet inte. Riksdagen måste fungera. Svenska väljare hatar politisk oordning, och har inte alls samma ständiga nyvalsberedskap som exempelvis italienarna. Det innebär att samtliga partier, utom möjligen Vänsterpartiet som i rask takt ser ut att förlora sina fåtaliga vänner, kommer tvingas ta skeden i vacker hand. Ett första tecken på att verkligheten trots allt börjat sjunka in är att de rödgröna nu nominerat Kent Härstedt till talman, och sagt sig inte kunna ansvara för hur SD eventuellt röstar.

Det betyder dock inte att något av de övriga sex partierna kommer sätta sig och förhandla med SD. Men det betyder att de kommer tvingas leva med att ibland vinna stöd från det hållet. Sverigedemokraterna kommer att hjälpa regeringen ibland, och stjälpa den ibland, precis som Ny Demokrati gjorde med Carl Bildts regering 1991-94.Det handlar inte om vem som är rasist, utan om vem som för ögonblicket passar Jimmie Åkessons syften.

Det innebär att vi står inför en ganska stökig mandatperiod, men knappast inför världens undergång. Självklart ska partierna göra upp över blockgränserna när så är möjligt (majoriteten av alla riksdagsbeslut fattas för övrigt i konsensus, utan votering) men går det inte så går det inte, och då är det i första hand Sverigedemokraters och miljöpartisters nycker som avgör.

Ingen önskade detta, men det är en realitet. Ju snabbare partierna accepterar detta, desto större är chansen att Sverige tar sig igenom även denna mandatperiod utan krispaket och panikknappar.

Det traditionsenliga eftervalsspekulerande om ministerposter har kommit lite i skymundan, med anledning av turerna kring SD och eventuella samarbetspartners till Alliansen. Men nu börjar de poppa upp lite här och var, och det vore väl illa om inte vi på Proffstyckarna bidrog till denna onödiga men roliga icke-rapportering.

Min tipsrad är varken min drömregering eller en genomnykter bedömning av situationen. Snarare är den en blandning av krass realism och vissa förhoppningar. Here goes: 

Statsminister: 

Fredrik Reinfeldt självskriven

Finansminister:

Anders Borg självskriven

Biträdande finansminister

Mats Odell har gjort ett bra jobb, men KD-ledaren Göran Hägglund vill ha in nytt blod, och utser sin tidigare stabschef Jakob Forssmed, i dag statssekreterare i samordningskansliet, till kommun- och bostadsminister.

Utrikesminister:

Carl Bildt var en nödvändig vägvisare när ministrarna var nybakade och utan internationella kontakter. Fyra år senare är den nya generationen redo att ta över, och Bildt får respass ut i vida världen. Hittillsvarande handelsminister Ewa Björling (M) kan utrikespolitiken, har hårda nypor och ett skarpt intellekt. Hon är därför perfekt för jobbet.

Handelsminister:

Birgitta Ohlsson (FP) har gjort bra ifrån sig som EU-minister, vilket är imponerande med tanke på att hennes portfölj i praktiken är tom. Denna brinnande frihandelsvän är en perfekt ersättare när Eva Björling flyttas upp ett pinnhål.

Migrations- och integrationsminister:

Tobias Billström (M) har gjort ett bra jobb och behåller sin portfölj, som äntligen slås ihop med integrationspolitiken.

Arbetsmarknadsminister:

Moderaterna släpper aldrig ifrån sig detta område, som ju utgör essensen hos De Nya Moderaterna. Hillevi Engström, tidigare ordförande i arbetsmarknadsutskottet, tar över.

Försvarsminister:

Sten Tolgfors (M) har inte direkt rosat marknaden. ”Tomhylsan” ersätts av den tidigare påläggskalven Henrik Landerholm som gör partipolitiskt comeback efter att bland annat ha varit rektor vid Försvarshögskolan.

Justitieminister:

Beatrice Ask (M) har skött portföljen dåligt, men är partiets vice ordförande och inte så lätt att rucka på – om hon inte ersätts av Moderaternas andra viceledare Gunilla Carlsson, som är mogen för nya uppgifter ett att ha spelat andrafiol på UD i fyra år.

Näringsminister:

Maud Olofsson (C) behåller sin portfölj, i avvaktan på att hon ersätts som partiledare om ett till två år.

Biträdande näringsminister:

Integrations- och jämställdhetsdepartementet är ett internskämt i Regeringskansliet, och läggs ned. Integrationsfrågorna flyttas till Billström på UD, och jämställdhets- och konsumentfrågorna flyttar till Näring, liksom Nyamko Sabuni, som är en av Jan Björklunds favoriter sedan många år. Den tidigare egenföretagaren Sabuni får även hand om småföretagarfrågorna.

Infrastrukturminister: 

Åsa Torstensson (C) har fått en del gjort på detta otacksamma område, och får stanna trots svårigheter med att tränga igenom tv-rutan. 

Jordbruksminister:

Eskil Erlandsson (C) må vara utskrattad på Youtube, men han är en av regeringens absoluta klippor. Sitter nästan lika säkert som Reinfeldt och Borg.

Kulturminister:

Folkpartiet hoppades få knipa den här posten, men partiet backade och Göteborgskandidaten Jasenko Selimovic missade riksdagen, då valberedeningen körde över provvalet, som han vann mot veteranen Eva Flyborg. Reinfeldt vill inte orsaka mer oordning än nödvändigt och behåller Lena Adelsohn Liljeroth (M).

Miljöminister:

Andreas Carlgren har inget starkt stöd i sitt eget parti, och det han inte fått gjort under den gångna perioden lär han inte få gjort nu heller. I hans ställe utses supertalangen Annie Johansson, som även ska leda Centerpartiets valanalysgrupp. Johansson är väl påläst, jobbar stenhårt och anses kunna ge Miljöpartiet en mycket hård match.

Socialminister:

Göran Hägglund (KD) behåller sin post, och får även hand om äldrefrågorna. I gengäld släpper han ifrån sig familjepolitiken till sin nya biträdande minister…

Biträdande socialminister:

…som blir Emma Henriksson, ung (med KD-mått) riksdagsledamot som vet allt om livet som ung men kämpande småbarnsmamma. Heniksson övertar även folkhälsofrågorna från Maria Larsson, som aldrig lyckades nå väljarnas hjärtan.

Socialförsäkringsminister:

Christina Husmark Pehrsson (M) är det enda statsrådet som fått en utskällning av statsministern under ett pågående regeringssammanträde. Har helt misslyckats med att förklara förändringarna inom sitt område, och får därför lämna över till partikamraten Gunnar Axén, ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott och dessutom tidigare pr-konsult på välkända JKL. 

Utbildningsminister:

Jan Björklund (FP) är självskriven, och erhåller samtidigt den (huvudsakligen ceremoniella) titeln vice statsminister.

Biträdande utbildningsminister:

Tobias Krantz (FP) har precis lärt sig hitta i lokalerna, och kan forskningsfrågorna på sina fem fingrar. Därför stannar den inte alldeles medieanpassade ministern på sin nuvarande post.

Miljöpartiet vill inte ta på sig något helhetsansvar för alliansregeringens politik. Miljöpartiet är i dessutom det enda partiet som helt kan neutralisera Sverigedemokraternas inflytande. Samtidigt vill Miljöpartiet inte bli den länk som brister i den rödgröna kedjan.

Detta tredelade dilemma har uppenbarligen plågat Peter Eriksson och Maria Wetterstrand, och den lösning som nu presenterats är ett taktiskt mästerverk. Miljöpartisterna går med på att göra upp med regeringen om migrationspolitiken. I övrigt får Reinfeldt, Björklund, Olofsson och Hägglund förlita sig på hoppande majoriteter. Och häri ligger det smarta.

Ty genom att garantera att Sverigedemokraterna inte får inflytande över migrationsfrågorna minskar Miljöpartiet Jimmie Åkessons incitament att i andra frågor stödja Alliansens politik. Sverigedemokraterna är ett i ekonomiska frågor kluvet och inkonsekvent parti, som något förenklat är för både vänsterns utgiftsökningar och regeringens skattepolitik – och trollar bort mellanskillnaden genom grovt tillyxade besparingar som sägs bli möjliga genom minskad invandring.

När det börjar osa katt är det knappast troligt att SD kommer att vilja ta ansvar för minskade bidrag (till svenskar), avstå från dyra arbetsmarknadssatsningar (för svenskar) eller göra något annat obekvämt (för svenskar). Och därmed har Miljöpartiet väsentligt minskat regeringens utsikter att få igenom sin politik i enskilda frågor, alltså mellan budgetbesluten.

Miljöpartiet räddar med detta imponerande maktspel sitt eget skinn, och knyter samtidigt upp svansen på Reinfeldt. För svenska folket innebär modellen att Sverige löper större risk för nyval än någon gång sedan Bildtregeringens dagar i början av nittiotalet.

Därför är det inte heller oväntat att Socialdemokraterna nu spelar ut samma kort. Precis som Miljöpartiet försöker Mona Sahlin försäkra sig mot anklagelser om att bidra till makt åt SD, utan att för den sakens skull behöva göra upp med Alliansen på för henne mer svårhanterliga områden.

Mot strömmen går som vanligt Vänsterpartiet, vars avgående riksdagsman Kalle Larsson hävdar att talet om blocköverskridande samarbete kring migrationspolitiken innebär en anpassning till SD. Det får nog sägas vara dagens märkligaste uttalande. Enligt Larsson vore det tydligen bättre om Sverigedemokraterna kunde hävda sin vågmästarroll i den här frågan.

Kalle Larsson hör dock till sitt partis stenhårda kärna av obotfärdiga kommunister, och är som sagt på väg ut ur politiken. Det ska inte uteslutas att mer realistiska krafter inom Vänsterpartiet intar en seriösare ståndpunkt längre fram.

Nu återstår frågan om något oppositionsparti är redo att ta ansvar för helheten, eller om de tänker ägna mandatperioden åt att plocka utspelsrussin ur den taktiska kakan.

Den rubriken får sägas vara kontentan av Mona Sahlins presskonferens i dag. Fokus låg visserligen på de nya namn som ska utreda och förhoppningsvis också lösa partiets kris. Men Mona Sahlin sitter kvar, enligt uppgift för att ”en enig partiledning har bett mig sitta kvar”. Sitter kvar gör även partisekreteraren Ibrahim Baylan, liksom hela verkställande utskottet (VU).

Vi tar det igen: Mona Sahlin har gjort en sämre valrörelse än någon av sina företrädare. Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson förlorade visserligen val de också, men ingen av dem avvisades på personliga grunder av väljarna. Mona Sahlin åtnjöt före valet förtroende av ännu färre än de som röstade på hennes parti. Hon var helt enkelt ett sänke. Men hon sitter kvar.

Ibrahim Baylan har i sin relation med medier och väljare agerat sällsynt stolpigt och osmidigt, vilket gett honom öknamnet ”Bagdad-Baylan” (efter den irakiska informationsministern Baghdad Bob, som försäkrade att inga amerikanska trupper fanns i staden, medan de amerikanska stridsvagnarna rullade förbi i bakgrunden.) på nätet. Hans strategi under valrörelsen slog fullständigt fel. Men han sitter kvar.

Så vad borde socialdemokratin göra i stället? Låt mig för en stund låtsas att jag önskar partiet en bättre framtid, och utifrån det ge ett förslag: Ställ till med fullständig vårstädning! Rensa ut alla de där dammiga inventarierna från Göran Perssons regering. Mona Sahlin, som själv varit med sedan början av åttiotalet, samlade runt sig en inre krets av uteslutande veteraner från Persson-regeringen. Det var utöver Baylan även den antikarismaktiske Sven-Erik Österberg, den semestersugne Thomas Bodström, Ylva Johansson, Leif Pagrotsky, Thomas Östros…

Vi snackar om ett gäng med sammanlagt omkring femtio års regeringserfarenhet. Vilka möjligheter – eller ens ambitioner – hade de att tänka nytt?

Partiet borde nu inventera sin riksdagsgrupp och sina mest framgångsrika kommunalråd för att där hitta en ny ledning, en som inte tyngs ner av gammalt bagage. För en ny partiledare är det faktiskt bättre att vara i stort sett okänd, som Reinfeldt var 2004, än att vara alldeles för känd, som Mona Sahlin var 2007. Reinfeldt kunde etablera en egen bild av sig själv. Sahlin tvingades kämpa mot en sedan länge etablerad bild av henne.

Ingen kriskommission kan ändra på den saken.