På gårdagens presskonferens i Rosenbad beskrev Fredrik Reinfeldt Sverigedemokraterna som en hård ideologisk kärna omgiven av folk som på olika sätt har hamnat, om inte utanför samhället så åtminstone på efterkälken. Det är en av de nyktrare beskrivningar av SD vi har hört efter valet. Vill man förstå det partiet, och hur det kan bekämpas, bör man absolut läsa den här artikeln i dagens Aftonbladet.

I artikeln rapporterar tidningens utsände från Sverigedemokraternas starkaste valdistrikt, stadsdelen Almgården i Malmö. Där får vi bland andra möta Anna Handberg, en söt och såvitt man kan utläsa fullt frisk 23-åring som lever på bidrag och som stör sig på att invandrarna … lever på bidrag.

”Jag lever på 2 000 kronor i månaden i socialbidrag. Jag tycker att Sverige först och främst borde tänka på sina egna medborgare innan vi hjälper andra. … Jag är verkligen missnöjd med hur Malmö ser ut. Jag vet invandrare som kan ta hit hela sin familj när som helst och de får bidrag. Vad får jag?”

Maud Olofsson talade för några år sedan om hur svenskarna måste gå från att vara matade fågelungar, och ett bättre exempel på att hon har rätt är svårt att finna. För hur agerar en matad fågelunge när matningen upphör? Den sparkar ut ungen bredvid från boet, för att på så sätt maximera sina egna överlevnadschanser. Det är så att säga Bo Landin-versionen av vad Anna Handberg vill göra.

Noterbart är också att trygghetsfrågorna har dragit Handberg till SD:

– Det är en hel del rån och sånt så jag är försiktig. Där jag bodde förut hörde jag skottlossning flera gånger i veckan.

Men är det bara invandrare som du är rädd för?

– Det är dom som bråkar.

Det här visar varför man inte får låta bidragsberoendet slå rot. Det visar varför riktiga poliser – inte dialogpoliser – måste sättas in mot kriminella ligor och gäng. Det visar varför krav på egen försörjning och en tydlig linje mot brott är nödvändiga ingredienser i ett tolerant och öppet samhälle. Den som är bidragsberoende och rädd för att utsättas för brott blir otrygg, och toleransen är otrygghetens första offer.

Så hur hanterar då Södermalms välbeställda chicvänster de 300 000 personer som av ungefär dessa skäl röstat in Sverigedemokraterna i riksdagen? Genom att gå till Sergels torg och demonstrera mot dem. Demonstrera mot Handberg och andra människor som i grund och botten är offer för destruktiv bidragskultur och flummig brottspolitik. Sällan har det nya klassamhället – den mediala storstadsklassen mot resten – illustrerats så tydligt.

I dag har det hållits dubbla presskonferenser. Först ut var Fredrik Reinfeldt och direkt efteråt Miljöpartiets båda språkrör.

Fredrik Reinfeldt tog kommando direkt: Sverigedemokraterna består av en hård kärna, som i sin tur omges av ett par hundra tusen väljare som vi måste förstå för att kunna nå. Nu ska vi noggrant gå igenom valresultatet, och alla spekulationer och ”källor säger”-rykten om person- och regeringsfrågor som ni hår från någon annan än mig är fel. Jag kommer att kontakta MP, men vägrar förhandla via media.

Det var en lysande uppvisning.

Därefter var det alltså dags för Miljöpartiet, som trots ett sämre än väntat valresultat har guldläge. Å ena sidan har de Alliansen som är beredda att betala väldigt bra för att slippa fundera på Sverigedemokraterna i fyra år. Å andra sidan har de en skadeskjuten socialdemokrati vars enda hopp om framtida regeringsinnehav är att MP vill fortsätta samarbeta med dem.

Peter Eriksson och Maria Wetterstrand har med andra ord möjlighet att kräva att försvarets samtliga helikoptrar körs ned i marken med nosen före och byggs om till vindkraftverk. Så otroligt stark är deras förhandlingsposition.

Men i stället väljer rören att ”vänta och se” tills efter onsdagsräkningen eftersom mandatfördelningen kan ändras, underförstått att Alliansen fortfarande kan få majoritet. Det kan bara finnas ett skäl till detta agerande. MP-ledningen vill och hoppas att Alliansen ska få egen majoritet, eftersom de själva då slipper det svåra valet mellan att hålla ihop de rödgröna och att neutralisera SD.

Istället kräver de att Reinfeldt kallar till samtal med alla partier, utom naturligtvis SD, något som skulle förvandla MP till statister. Den tuffa sanningen är nämligen att Miljöpartiet är vågmästare i exakt samma utsträckning som Sverigedemokraterna är det. Skillnaden är att de gröna gör allt för att slippa spela den rollen.

Den är för svår. Den är för kontroversiell. Dagens kemisk-politiska upptäckt är därmed att miljöpartister imploderar vid kontakt med ansvar.

Det här är helt enkelt inte seriöst. 

Det hände oerhört mycket i går. Socialdemokraterna gjord sitt sämsta val sedan 1914, och Moderaterna sitt bästa på ungefär lika länge. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Om detta handlar alla rubriker i dag. Men det jag tänkte mest på igår, ja det sista jag tänkte innan jag utmattad rasade ner i min säng vid tretiden i natt, var Miljöpartiets genomklappning.

Jag kan förstå Peter Erikssons och Maria Wetterstrands besvikelse. De hade bespetsat sig på de 12-13 procent som mätningarna pekade på i våras. På ministerposter. På den plats i historieböckerna som hade följt av att Miljöpartiet slutligen hade slagit igenom som seriöst regeringsfähigt parti. Jämfört med dessa grandiosa planer är partiets ”valframgång” i form av drygt sju procent och fortsatt opposition givetvis en rejäl näsbränna.

Erikssons och Wetterstrands stora projekt har varit att stöpa om Miljöpartiet till ett modernt och ansvarstagande parti. Men när de i går mötte pressen visade de att de själva inte har förstått vad ansvar faktiskt innebär. I synnerhet Maria Wetterstrand betedde sig som en studentpolitiker som blivit dumpad av drömprinsen.

Fredrik Reinfeldt gjorde det enda rätta. Han konstaterade att Alliansen gjort ett betydligt bättre val än de rödgröna men att någon majoritet inte kunnat nås. Alltså sträckte han ut en hand till MP, varpå Wetterstrand spottade i den. I SVT kritiserade hon regeringen för att den sitter kvar, utan majoritet. Men hon berättade inte vad den borde ha gjort istället. Hon har avkrävt Reinfeldt besked om att SD ska hållas ute, och när han agerar precis just så så skäller hon ut honom även för det.

Maria Wetterstrand tog därmed på sig rollen som valkvällens stora barnrumpa, trots konkurrensen från Lars ”jag vill inte sminka mig i samma rum som Åkesson” Ohly.

Det hela är mycket enkelt. Miljöpartiet har fått en stående inbjudan att ta ansvar, att se till så att SD marginaliseras. Om de inte vill acceptera den är det deras sak, men då ska de inte heller gnälla när Alliansen vinner en omröstning om, säg energipolitiken, med hjälp av just SD.

Att ta politiskt ansvar är inte bara att få sitta i regering med Mona Sahlin. Det är också förmågan att laga efter läge, minimera skador och navigera genom stormar. Igår visade Miljöpartiet att det inte har tillnärmelsevis den mognad som krävs.

Låt oss hoppas att de ändrar besked när den värsta besvikelsen har lagt sig.

Vi som gillar ishockey är väl bekanta med det gamla ordstävet ”det svåraste som finns är att leda med 3-0”. Det syftar på det övermod som kan drabba den som har medvind, och risken att övermodet gör att man tappar greppet om motståndaren. För två år sedan ledde det rödgröna blocket med tjugo procentenheter. Men Alliansen kom ikapp och förbi, och förra söndagen visade flera mätningar att regeringspartier ledde med åtta-nio procentenheter.

Konventionell visdom säger att båda dessa ledningar borde vara helt ointagliga. Ändå pekar nu mycket på att det blir en jämn rösträkning i morgon. Båda blocken har därmed tappat 3-0-ledningar. Viktigt i sammanhanget är naturligtvis de båda blockens ledare och statsministerkandidater, och mot den bakgrunden var fyrans ansats inför kvällens program rätt intressant.

I stället för att hålla ytterligare en debatt mellan de två – något som efter den gångna veckans debattorgie hade varit helt överflödigt – blev det en parallell utfrågning av dem båda, i skilda studios i skilda städer. Utfrågningarna varvades med tittarfrågor och dessutom två lite längre porträtt av de båda partiledarna.

Det som slog mig mest var hur de betedde sig i utfrågningarna. Reinfeldt kritiseras ibland för att vara väl stel och formell, med ett från tittarperpektiv mycket begränas känsloregister. Sahlin kritisera tvärtom för att vara för yvig, för känslostyrd och för att vara personlig på ett sätt som ibland slår över åt det slippriga hållet.

I kvällens program kämpade de inte mot varandra, utan mot dessa bilder av sig själva. Reinfeldt log och gav mer personliga svar, även om sin familj, än brukligt. Sahlin undvek tvärtom alla utsvävningar, och agerade konsekvent enligt den gängse bilden av statsmannamässighet. Möjligen är det det oroliga opinionsläget som får dem att så tydligt försöka desarmera sina respektive nidbilder.

Lyckades de? Både ja och nej. Reinfeldt framstod onekligen som mer sympatisk än annars. Men han behärskade ”sin” utfrågare Jenny Östergren bättre än tittarfrågorna. I svaren på de senare blev han åter igen något omständig och otydlig. Han hade behövt ge klarare svar.

Mona Sahlin kändes mer seriös än i vissa andra sammanhang, men spelade inte sin roll så väl att den kändes naturlig. Tvärtom ingav hon ett tillrättalagt intryck. Hur troligt är det att hon verkligen anser att ”det inte handlar om att jag vill bli statsminister”? Alla som träffat politiker på den nivån vet att de nått så långt genom kombination av politiska och personliga ambitioner. Enkelt uttryckt: livet som toppolitiker är så påpassat och inrutat att ingen som inte verkligen vill befinna sig i den miljön står ut med den. Självklart vill hon, just hon, bli statsminister. Och hon har velat det länge.

Liksom Reinfeldt hade hon vissa problem med tittarfrågorna. Hennes svar var visserligen tydligare än hans, men hon kändes distanserad, ja nästan kyligt avvisande, gentemot frågeställarna. Så är vi inte vana att se Mona Sahlin.

Så långt fördel Reinfeldt, således. Slutpunkten bjöd dock på en liten vändning. De båda kandidaterna fick några minuter på sig att hålla ett ”tal till nationen”. Mona Sahlin har helt uppenbart identifierat sjukförsäkringen som sitt sista halmstrå, och talade om att ytterligare 40 000 kommer att utförsäkras under nästa mantatperiod om Alliansen sitter kvar. ”Det kan bli vem som helst av oss”.

Fredrik Reinfeldt höll ett mer blodfattigt tal, där betoningen låg på ansvarstagande men också på gamla meriter. Det var nog inte en klockren strategi. Regeringen har visserligen hanterat lågkonjunkturen väl, och vunnit väljarstöd på detta. Men den som betraktar detta som den viktigaste frågan befinner sig nog redan tryggt i Alliansens kolumn. Han hade behövt komma ut genom tv:n med ett personligt och framåtblickande budskap, och det gjorde han inte.

Frågan som de båda partiledarna nu ställer sig när de sitter i sina bilar på väg från studion lyder antagligen: ”Lyckades jag övertyga mina kritiker om att jag inte är som de tror?” För i kväll kämpade de inte mot någon annan än sig själva.

Jag har ju inte direkt sparat på krutet i mina anklagelser mot TV4 i samband med de gångna kvällarnas separata blockutfrågningar. I kväll slipper jag dock hacka på kanalen. Faktum är att kvällens debatt med samtliga partiledare är en av de bästa sjumannadebatter jag sett. Sändningen har delats in i flera olika kapitel – skolan, jobben, miljön osv – där en medlem av respektive block har huvudansvaret för debatten. Det skapade ordning och reda, vilket inte brukar vara fallet när samtliga partiledare möts på en gång.

Skoldebatten blev både stunsig och underhållande, med en god blandning av retorik och fakta. Den inledande konfrontationen mellan Jan Björklund och Lars Ohly satte standarden i en tydlig och välargumenterad drabbning om det ämne som väljarna prioriterar högst av alla. Även Peter Eriksson, som ibland ger ett lite sömnigt intryck i debatter, var på tårna. Den enda som föreföll sacka efter något var Mona Sahlin, som inte riktigt hängde med i den faktaspäckade diskussionen utan retirerade till slagord.

Huvudnumret var huruvida alla gymnasieutbildningar verkligen måste ge högskolebehörighet. Det blev dock en smula märkligt, eftersom partiledarkretsen är ett gott exempel på att man mycket väl kan klara sig utan akademisk examen, så länge man är bra på andra saker. Reinfeldt och Eriksson är ekonomer, och Jan Björklund har sin officersutbildning. Men Mona Sahlin, Maud Olofsson, Göran Hägglund och Lars Ohly saknar helt akademiska meriter, och tycks klara sig rätt bra ändå.

Efterhand började dock valfebern märkas. Under jobbdebatten listade Fredrik Reinfeldt en lång rad vänsterförslag för att påvisa en rödgrön underfinansiering motsvarande cirka 20 miljarder kronor. Det fick Peter Eriksson att helt tappa humöret. Ännu argare blev han under miljökapitlet, där anklagelserna haglade genom luften och programledarna hade fullt sjå med att hålla ordning på framförallt Eriksson.

Med undantag för Lars Ohly, som cementerade sin position som en av Sveriges skickligaste debattörer, blev det en rätt dålig kväll för vänsterblocket. Mona Sahlin gav återigen ett ganska tomt och tunt intryck, och Erikssons utbrott och tendens till svammel förstärkte den folkliga bilden av politiska debatter som ”tjafs mellan folk som aldrig kan erkänna att de någonsin har haft fel”.

Debattens bottennapp blev det råkurr som ersatte vad som skulle ha blivit en debatt om energipolitiken. I stället för saklig information fick tittarna lyssna till tre-fyra partiledare som halvskrek i munnen på varandra, varav det enda som kunde uppfattas var Peter Erikssons hysteriska ”du ljuger!”. Inte informativt, och absolut inte snyggt.

Hos Alliansen var det Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund som stod för styrkan. Maud Olofsson var, precis som i SVT-utfrågningen, synnerligen väl påläst. Men tyvärr var hon också ganska spänd och gäll,  vilket gjorde det svårt för henne att inge förtroende. Göran Hägglund, med sin rätt lågmälda stil, hade påtagliga problem med att nå igenom. Hans styrka är utfrågningar, inte hetsiga sjumannadebatter, och under vårdavsnittet sopade Mona Sahlin golvet med honom.

Men det sammantagna intrycket är ändå att Alliansen har argumenten och sakligheten, medan vänsterblocket förlitar sig på känsloutspel. Och med enbart känslor vinner man inte en valdebatt. Det blev en tydlig alliansseger i en mestadels pigg och underhållande debatt.

Som om den här valrörelsen inte redan var märklig nog…

Lars Ohly avslutade alltså kvällens partiledarutfrågning med att fria till sin sambo Åsa Hagelstedt. Aftonbladet har tidigare rapporterat att Hagelstedt vill ligga lite lågt med kommentarer om deras relation, eftersom hon inte vill att hennes arbete ska hamna i skuggan av hans. Kvällens stunt får väl sägas vara en avvikelse från den planen.

Några som dock har större anledning att vara upprörda över Ohlys tilltag är Mona Sahlin och Peter Eriksson, vars politiska budskap nu helt kommer att överskuggas av frieriet.

Jag tillönskar givetvis Lars Ohly all lycka i familjelivet, men jag tycker ändå att detta var höjden av omdömeslöshet. Fyrans utfrågning, med alla sina fel och brister, handlar trots allt om villkoren i Sverige under de kommande fyra åren. Miljontals människor påverkas konkret i sin vardag av vilken regering vi får efter söndagens val. I det läget sticker Ohly, annars ingen vän av individualism, iväg på någon slags skolboksromantisk egotripp.

Dessutom hör Ohly till de politiker som värjt sig mot att få frågor om sin familj, även när frågorna har varit rimliga såsom i fallet med hans barn som ju går i två av de friskolor som Ohly vill förbjuda. Genom att fläka ut sig och de sina på det här sättet så har han avsagt sig alla anspråk på rätten till en privat sfär bortom de mediala bevakningen.

Denna rekordbisarra valrörelse blev plötsligt ännu mer bisarr.

I kväll var det alltså dags för del två av TV4:s valbevakning, och denna gång var det de rödgröna partiernas tur att genomgå den gemensamma blockutfrågningen.

Efter kritikstormen mot gårdagens program är det omöjligt att inte diskutera även kvällens program ur ett strikt journalistiskt perspektiv. TV4 har enligt min uppfattning gjort bort sig rejält under denna valrörelse. Först anställdes den kända och uttalade vänsterdebattören Lena Sundström som ”politisk kommentator” på fyrans nyhetsredaktion, och därefter kom alltså gårdagens skandalösa utfrågning.

Kvällens program håller ett annat tonläge. De rödgröna ledarna får inom rimliga gränser tala till punkt, men viktigast är att frågeställningarna är neutrala. Frågorna till Alliansen var ofta av typen ”ni har ju gjort såhär, vilket är hemskt för den och den”, vilket tvingade partiledarna att först försvara sig mot den underförstådda anklagelsen innan de, i den mån de inte blev avbrutna, kunde gå in i själva sakfrågan. Den intervjutekniken är en av de journalistiska dödssynderna.

Så lät det emellertid inte i kväll. Frågorna var neutrala, vilket gav de rödgröna ledarna utrymme att ge raka och begrlipliga svar. Följdfrågorna var få och väldigt vänliga. Stämningen i studion var mer åt det mysiga hållet. Det dröjde trekvart in i sändningen innan partiledarna utsattes för någon skarp frågeställning, nämligen när Jenny Östergren frågade varför de rödgröna inte vill rulla tillbaka jobbskatteavdraget om det nu är så förfärligt.

Något liknande de har-du-slutat-slå-din-fru-frågor som haglade över Alliansen i gårdagens program såg vi inte röken av.

Det finns en viss logik i att sittande regering pressas hårdare. Så var det även i SVT-utfrågningarna, och som jag tidigare har skrivit här i bloggen har jag egentligen inga synpunkter på det. Men där Mats Knutson och Anna Hedenmo växlade mellan höger- och vänsterperspektiv och inte minst krävde partiledarna på saklig grund för deras åsikter är detta bara fluffigt och infantilt. Och det beror inte bara på det löjliga underhållning light-formatet.

Nå, vad insatsen från de rödgröna beträffar så gjorde de en habil insats. Inte minst Lars Ohly har en förmåga att formulera sig slagkraftigt utan att bli innehållslös. Men det blev ju en smula löjligt när han började prata om sin ”vision om en värld utan vapen” och, när den spektakulärt ointressanta republik kontra monarki-frågan dök upp, behovet av ”ett demokratiskt statsskick. En följfråga på temat ”är inte Sverige en demokrati?” hade helt klart varit på sin plats i det läget.

Vänsterblocket behövde en succé, och någon succé blev det inte.

När jag på nittiotalet på allvar började följa med i politiken var det fortfarande inte ovanligt att de borgerliga partiledarna tog repliker på varandra, närhelst det vankades tv-debatter. Så sent som inför valet 1998 minns jag några heta meningsutbyten mellan Kristdemokraternas Alf Svensson och Lennart Daléus, vars centerparti inte fullt ut identifierade sig som en del av borgerligheten.

Ett program som fyrans Utfrågningen, med ett gemensamt avsnitt för de borgerliga och ett för de rödgröna, hade varit helt otänkbart. Men tiderna har förändrats, och till det bättre enligt mig.

Därmed inte sagt att programmet var bra, för det var det nämligen inte. Tvärtom faktiskt. TV4 förefaller ha jobbat ihjäl sig med formatet, men glömt bort frågeställningarna. Tonläget är snuttifierat, och programledarna håller en oacceptabelt låg nivå. Peter Jihde fjantar omkring som i en sändning från Melodifestivalen, Malou von Sivers tycks sätta någon slags ära i att inte låta någon prata till punkt, och Jenny Östergren är så dåligt påläst att jag kommer på mig själv med att treva efter skämskudden. (Tror människan verkligen att Centerpartiet vill avskaffa LAS??)

Partiledarnas agerande blir därefter. Både Göran Hägglund och Jan Björklund härsknade snabbt till, och rätteligen så. Problemet är att frågorna är så dumma att partiledarna utöver att besvara dem även fastnar i metadebatter om frågornas utgångspunkt. Resultatet blir pannkaka, men skulden ligger inte hos alliansledarna utan hos programledningen som beter sig som amatörer. Kontrasten mot SVT, där Mats Knutson och Anna Hedenmo gjorde en mycket professionell insats, är i det närmaste hjärtskärande.

Att ett riksdagsval behandlas på det här sättet är en förolämpning mot såväl politiker som väljare. Jag antar att jag skulle kunna skriva något om sakfrågorna som trots allt behandlades, men jag förmår helt enkelt inte. Det katastrofala formatet reducerade politiken till en undanskymd kuliss.

Så TV4: Gör om gör rätt, alternativt gör inte om och håll er till Idol.

Rättspolitiken är en av de viktigaste nycklarna en borgerlig politiker kan ha i sin knippa. Den är nämligen en av de frågor som enligt internationell erfarenhet kan få väljare med traditionell vänsterprofil att välja högeralternativet. Det var rättspolitiken som lät republikanerna Rudy Giuliani och Michael Bloomberg bli borgmästare i stabilt demokratiska New York. Det var rättspolitiken som lät konservative Boris Johnson bli borgmästare i Labor-fästet London.

I Sverige har justitieminister Beatrice Ask på många sätt spelat bort denna Alliansens potentiella vinnarhand. Den fråga hon varit tydligast med är att straffen för sexköp ska skärpas. Och handen på hjärtat, det är inte sexköpare folk oroar sig för när de går från krogen, väntar på nattbussen eller hör det senaste ryktet om inbrott hos grannen.

Att döma av hennes defensiva ton i kvällens duell mot Thomas Bodström har hon fortfarande inte förstått frågans strategiska betydelse. Bodström lade sig konsekvent på Asks ”högra” sida, med tal om straffskärpningar och även nya brottsrubriceringar – såsom ”synnerligen grov” våldtäkt. Asks bästa svar löd för det mesta ”men det har vi ju redan gjort.”

På en enda punkt gick Ask till attack (även om det skedde efter att programledaren KG Bergström närmast serverat ämnet på silverfat) nämligen i frågan om återinförd halvtidsfrigivning. Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill återinföra den praxis som avskaffades för nära tjugo år sedan, nämligen att brottslingar kommer ut efter halva tiden. Bodström avfärdade attacken med att ”vi är ännu inte helt ense” inom det rödgröna blocket.

Men hur oense är de? Är Bodström verkligen så skeptisk till halvtidsfrigivning? Nej knappast. Som justitieminister flaggade han i DN för just detta.

Thomas Bodström kunde, delvis tack var sin halvbluff, vinna debatten. Eller rättare: Ask förlorade den åt honom. 

Några av de tidigare debatterna mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin har urartat till sura gräl, och bitvis har de två statsministerkandidaterna låtit som ett gammalt äkta par som borde, men inte förmår, ta ut skilsmässa. Förmodligen har ingen av dem tjänat på det.

Men så blev det inte i kvällens debatt. Tvärtom var både Reinfeldt och Sahlin oerhört måna om att vara sakliga, lugna och tydliga, utan att för ett ögonblick glömma bort att det faktiskt är fajt, och bara en vecka kvar till valet. 

Det är svårt att peka på någon vinnare i den här debatten. Jag har sällan sett Mona Sahlin så fokuserad och koncentrerad som i kväll, vilket förvisso inte är konstigt med tanke på att hon de facto slåss för sitt politiska liv. På samma sätt hade Reinfeldt, som ibland blir lite väl loj i tv-debatter, lagt på ett extra kol. Duellerna mellan dessa politiker har aldrig varit, och kommer aldrig att bli, jämförbara med drabbningarna mellan Gösta Bohman och Olof Palme. Men närmare än i kväll lär det aldrig bli.

Det skulle inte förvåna mig om det senare kommer fram att de båda har övat med låtsasdebatter, efter amerikansk modell, mot partikamrater som inte bara kopierar motståndarens argument, utan även stil och sätt att tala.

Får då osäkra väljare någon information som de inte redan hade? Njae, det är mer tveksamt. Mona Sahlin gick in i studion med målet att vända den rådande valvinden. Reinfeldts mål är tvärtom att konsolidera den. Men båda var tvungna att hamra in de redan utmejslade argumentet för att nå osäkra väljare, och samtidigt vara tydliga och tuffa för att stärka de som redan befinner sig i deras respektive fållor

Mona Sahlins huvudbesked, att skattesänkningar är det enda som hotar välfärden, var dock inte speciellt begåvat. Den gångna finanskrisen, som ju satt alla möjliga länder med alla möjliga system i gungning, visar att betydligt fler faktorer spelar roll. Fredrik Reinfeldt var tydlig med att budgetbalans kommer först, och att vi sedan får laga efter läge. Med den något mer verklighetsbaserade analysen säkrade statsministern en debattseger med minsta möjliga marginal.