Med nio dagar kvar till valet har slutspelsstämningen börjat infinna sig. Det är grinigt, stökigt och småfult. Med detta sagt, jag har full förståelse för Göran Hägglunds oförmåga att välja mellan Jimmie Åkesson och Lars Ohly.

För många låter det säkert helt bisarrt. I svensk medial diskurs är Ohly en välmenande och trevlig kille som inte fullt ut kan avkrävas ansvar för sin politik. En charmig drömmare som vi tycker om, därför att han har humor, utstrålning, snackar mycket om fotboll och i grunden vill väl. Han är grannen vi ringer på hos när vi just upptäckt att vi glömt köpa mjölk och att affären stängde för tio minuter sedan.

Jimmie Åkesson är enligt samma tankemönster något helt annat. Hans dumheter motiveras, till skillnad från Ohlys dito, inte av naiv välvilja utan av onda tankar om andra människor. Ohly har fel, men menar väl. Åkesson har fel och är dessutom ondskefull. Ungefär så resonerar rätt många medieliberaler som gärna hänger med ytterkantsvänstern på fritiden, men som inte ens skulle skaka hand med en Sverigedemokrat.

Själv fäster jag mig inte särskilt mycket vid intentioner. Jag bryr mig mer om resultat, vilka konsekvenser ett visst politiskt beslut faktiskt får. Göran Hägglund resonerar uppenbarligen likadant, eftersom han tar lika reflexmässigt avstånd från Ohly som från Åkesson.

Jag tycker att han resonerar klokt. Lars Ohly må ha slutat kalla sig kommunist, men har såvitt jag vet inte bytt några av de åsikter han hyste innan sitt lilla namnbyte. Han var medlem i den klart antidemokratiska Svensk-kubanska vänskapsföreningen. Inte på sjutiotalet, utan tills alldeles nyligen för några år sedan när medierna uppmärksammade medlemskapet. Han, och flera av hans partikamrater, har en närmast entusiastisk syn på Venezuelas alltmer despotiske president Hugo Chávez.

Dessutom har Ohly själv vissa uppenbara problem med att ställas inför två politiska alternativ. Han klarade inte av att välja mellan Israel och Iran. Han har sagt sig föredra Fidel Castro framför inte bara George W Bush, utan även framför Tony Blair, socialdemokrat med nära personliga och politiska band till Mona Sahlins parti.

Så även om Lars Ohly är en jättetrevlig kille (det är han!) så är han också en person som har förtvivlat svårt att förstå gränsen mellan demokrati och diktatur. Han företräder en alltmer utdaterad, men likafullt obehaglig, vänster utan frihetliga drag som hyllar statsmakt, förbud och regleringar. 

Är han politiskt jämförbar med Jimmie Åkesson? Nej, de två partiledarna är nog oense om det mesta. Men på samma sätt kan man säga att flugsvamp och batterisyra är helt olika saker, utan att för den sakens skull vilja ha någotdera nedrört i lunchsoppan. Göran Hägglund har i mina ögon helt rätt. Riksdagen vore oerhört mycket trevligare utan både Åkesson och Ohly, och ingen av dem duger som samarbetspartner åt ett borgerligt parti.

Kvällens påhitt från fyrans Kvällsöppet – en ”ideologiduell” mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin – var dödsdömt på förhand. De båda partiledarna har som alla andra sina brister och förtjänster, men gemensamt för dem båda är att de är oerhört pragmatiska. Att bjuda in dem för att diskutera ideologi är lite som att bjuda in två helnykterister till vinprovning.

Mycket riktigt blev det en repris av samma debatt som de utkämpat vid något tjugotal tillfällen under denna mandatperiod, fast med den skillnaden att de nu petade in ordet ”ideologi” överallt där det ansågs få plats. Reinfeldt brukar i regel vinna de här fajterna, i kraft av att vara den intelligentare och mer sakkunniga av de två. Här fick dock sakfrågorna stryka på foten, vilket gav Sahlin möjligheten att komma undan med oavgjort.

Den stora förloraren blev alla som – rimligen mot bättre vetande – faktiskt förväntade sig en diskussion om ideologi. Ty varken statsministern eller oppositionsledaren har den ringaste uppfattning om vad ideologi betyder.

Ideologi handlar inte om vad man tycker, utan om varför man tycker som man gör. Det är inte ideologisk att säga sig vara emot ekonomiska klyftor. Ideologi är att förklara varför man anser att klyftorna är eller inte är ett problem, beroende på vilket man anser. Ideologi är att förklara varför man vill låta föräldrar själva fatta beslut om fördelningen av föräldraledigheten (som Reinfeldt tycker) eller varför man anser att politiker ska hindra dem från att göra det (som Sahlin anser).

Visst kan man uppskatta det valfebriga ordkrigandet mellan Reinfeldt och Sahlin, om man är lagd åt det hållet. Men som ideologiduell betraktad blev debatten ett Formel 1-lopp mellan två skrotbilar som omgående borde beläggas med ideologiskt körförbud.

Maria Wetterstrand har under de gångna åren varit den minst ifrågasatta av Sveriges partiledare. Faktum är att jag inte på rak arm kan minnas något enda tillfälle då medierna verkligen har satt tänderna i henne. Det är i sammanhanget mycket talande att Henrik Dorsins nidvisa inte handlade om Wetterstrand – utan om hennes inte fullt så mediebegåvade medrör Peter Eriksson. 

I övrigt blev det dock en tuff utfrågning, och ställd inför Mats Knutsons och Anna Hedenmos ettrighet var Wetterstrand vid ett par tillfällen nära att helt tappa humöret.

Som väntat blev hon rejält pressad om huruvida Miljöpartiet kan tänka sig att byta block för att blockera Sverigedemokraterna. Hon fastnade i formuleringen ”jag kan inte se någon sådan möjlighet”, men klarade inte heller av att ge ett rakt och otvetydigt ”nej”. I stället försökte hon slå i tittarna att Alliansens ledare har sagt sig redo att bli beroende av SD, ett påstående som hon tvingades backa från när en tittarkommentar påpekade felaktigheten.

Wetterstrands självpåtagna status som ”grön liberal” får nog anses vara rejält naggad efter hennes svar på frågan om att under några års tid förbjuda nya köpcentra. Enligt Wetterstrand ”utarmas” andra affärer och stadskärnor av dessa – vilket på ren svenska betyder att hon ser ett problem i att svenska familjer (för det är just familjer) har möjlighet att handla till lägre priser, och att de inte borde åka så mycket bil som regelbundna resor till stora gallerior innebär.

Den egna familjens resor var hon något mindre sugen på att diskutera. Till saken hör att hon är gift med en ledande grön politiker i Finland, med vilken hon har två barn. Det innebär av naturliga skäl rätt mycket resor för deras del, vilket faktiskt är värt att diskutera offentligt mot bakgrund av Miljöpartiets förslag att stoppa allt inrikesflyg söder om Sundsvall. Ilskan blänkte i Wetterstrands blick när hon konstaterade att med deras livssituation så måste de helt enkelt flyga. I stället krävde hon minskat affärsresande – ett riskfritt krav för hennes del, eftersom hon inte ägnar sig åt sådana.

Jag kan inte säga att kvällens program gav något stöd åt hennes hittillsvarande stjärnstatus i svensk politik. Hon klarade sig hyfsat, och fick in ett par skapliga punchlines. Men mitt intryck är snarast att hennes framgångar till viss del beror på att hon aldrig har fått en rejäl politisk utmaning. Så hårt ansatt som hon nu blev har hon aldrig blivit tidigare, och resultat blev därefter.

Hon är en habil miljödebattör, och riktigt vass i energifrågor. Men sjukförsäkringsfrågorna klarade hon sämre, och när hon angreps från hemmaplan (varför ska vi inte ha en köttskatt, med tanke på de koldioxidutsläpp som köttproduktionen orsakar?) blev hon inledningsvis helt ställd. Även på det ekonomiska området snubblade hon tidvis runt på måfå. Hon slog fast att RUT-avdraget är en kostnad för staten, bara för att en halv minut senare förespråka sänkt tjänstemoms.

Nej, detta var en hyfsad insats. Men inte heller mer än så.

UPPDATERING:

Per Gudmundson på Svenska Dagbladets ledarblogg har hittat ett kongressbeslut där det framgår tydligt att Miljöpartiet, i motsats till vad Wetterstrand sa, visst förespråkar köttskatt. 

Egentligen är det ganska lätt att göra den här sortens reportage, så frågan är varför det inte görs oftare. Svenska Dagbladet har scoopat rejält med sin rundringning till Miljöpartiets distriktsordföranden för att pejla intresset för att korsa blockgränsen. Det visar sig att 18 av 26 tycker att det egna partiet bör regera med Alliansen om det är vad som krävs för att neutralisera Sverigedemokraterna som vågmästare.

Tajmingen kunde inte vara värre för Miljöpartiet. Maria Wetterstrand är kvällens gäst i den sista av SVT:s utfrågningar. Hon kommer att få lägga en betydande del av tiden på att slå fast var Miljöpartiet hör hemma – och vad värre är: hon kommer knappast att kunna göra det med trovärdighet.

Ty även om språkrören har uteslutit samarbete med Moderaterna så kommer detta att så djupa tvivel om de grönas roll i svensk politik. Och den sortens tvehågsenhet belönas inte såsom ”ansvarsfull” av väljarna, utan bestraffas såsom ”svekfull”. Minns hur Folkpartiet och Centerpartiet sjönk som stenar på den tiden de svävade på målet om samarbete med Socialdemokraterna. Det är den rollen Miljöpartiet nu riskerar att överta.

Därmed inte sagt att detta är någon jättehit för Alliansen heller. Miljöpartiet må dela borgerliga uppfattningar om valfrihet inom välfärden och en sund skepsis mot skattehöjningar som mirakelkur mot allt från butgetunderskott till nageltrång, men i grunden finns den mossiga konsumtions- och civilisationskritiken kvar under den SoFo-hippa ytan. Och den är inte borgerlig. Dessutom skulle de tvingas lösa upp ett antal stenhårda knutar inom försvars- säkerhets- och utrikespolitiken

Jag ser därför inga som helst förutsättningar för ett organiserat samarbete. I synnerhet Miljöpartiet skulle drabbas av alla interna svekdebatters moder, och dessutom bränna de mödosamt uppbyggda relationerna till Socialdemokraterna och LO. Varken Maria Wetterstrand och Peter Eriksson eller deras förmodade efterträdare Mikaela Valtersson och Gustaf Fridolin är så dumma att de betalar detta skyhöga pris enbart för att rädda Alliansen från Sverigedemokraterna.

Kaos, inte uppluckrad blockpolitik, är vad som väntar om SD blir vågmästare.

Det brukar sägas att korv och politik har det gemensamt att man helst inte bör se hur de tillverkas. Till denna lista kan man i viss utsträckning även lägga valkampanjer. Visst, det låter inte snyggt att säga högt att man fokuserar på ”lågutbildade”, ”invandrare”, ”höginkomsttagare” eller någon annan grupp. Men faktum är att det är så det går till – i alla partier, organisationer eller företag.

Partierna delar ut information om fastighetsskatten i villaområden och bostadsrättsföreningar, och integrationspolitiska utspel i paraboltäta hyresområden. Det kan förvisso låta cyniskt, men handen på hjärtat: Är det någon som på fullaste allvar menar att de borde göra tvärtom? 

Betydligt allvarligare än detta är i så fall den invandrarsatsning som Socialdemokraterna är i färd med. I sken av att vara ”väljarskolor” organiseras stora möten med praktisk information om hur man röstar. Därefter inskrider partiledaren själv, eller någon annan känd-från-tv-sosse och håller ett kort brandtal, varefter publiken bokstavligt talad leds till vallokalen, där de får ”hjälp” att rösta. På Socialdemokraterna, naturligtvis.

Liknande metoder har använts på äldreboenden där de boende, varav vissa med långt utvecklad demens, får ”hjälp” att rösta. Det är liksom inte konstigt att samtliga fällande domar för valfusk i modern svensk tid har riktats mot socialdemokrater. Med kampanjmetoder som dessa är det mycket lätt hänt att man korsar gränsen mellan det olämpliga och det direkt olagliga.

Poängen är att alla partier använder olika grepp för att nå olika väljargrupper – och att det finns betydligt värre metoder än de som centern uppenbarligen använder.

UPPDATERING:

Nu uppdagas ännu ett exempel på ovanstående. Socialdemokraterna i Huddinge har vid flera tillfällen eskorterat väljare in i vallokalerna, vilket är förbjudet. Från partiets sida beklagas ”att diskussionen har uppstått” (däremot inte valfusket som sådant) och att det – än en gång – bara handlar om att de vill ”hjälpa” folk att rösta. Som sagt: det finns betydligt större problem än att Centerpartiet kategoriserar väljare. 

Jag måste medge att jag har varit rätt nervös inför den här utfrågningen. Maud Olofsson, som under långa perioder har varit en av Sveriges starkast lysande politiker, har under det senaste året gjort intryck av att ha tappat gnistan.

Det är på många sätt begripligt. Med sina nio år på posten har hon suttit längst av partiledarna, och i egenskap av näringsminister mitt i internationell finanskris har hon haft en tuffare mandatperiod än exempelvis utbildningsminister Björklund eller socialminister Hägglund. Men väljarna tar inte sådana hänsyn, och den uppgång som hon initierade för sitt parti har under denna mandatperiod brutits. Det fanns med andra ord skäl för oro inför den här utfrågningen.

Men redan efter några minuter kunde jag slappna av. Maud Olofsson gav klara och säkra svar på Mats Knutsons och Anna Hedenmos frågor. Hon pendlade mellan skratt och allvar på precis rätt sätt, och betonade sina ideologiska grundvalar på ett sätt som ingen annan partiledare hittills har gjort i valrörelsen. Sånt går hem, inte minst bland viktiga marginalväljargrupper som inte fått ut så mycket av denna mycket PR-mässiga valrörelse.

Därmed inte sagt att ideologin tog någon enorm plats i programmet. Tvärtom gick frågorna in på en mycket djupare detaljnivå än i någon av de tidigare utfrågningarna, inte minst när det gällde energi- och arbetsmarknadspolitiken. Men Olofsson hanterade situationen väl, och visade sig vara både påläst och så pedagogisk som situationen nu tillät. Det kan jämföras med Mona Sahlin, som ständigt kollapsar inför frågor som kräver något mer än svepande formuleringar och hurtiga punchlines.

Samtidigt visade Olofsson prov på sin gamla slagkraftighet, som när hon fick en fråga om att sätta sig i en Sahlin-ledd regering i händelse av att Sverigedemokraterna blir vågmästare. ”Aldrig i livet att jag sätter mig i en regering med en kommunist”, utbrast centerledaren och inkasserade därmed kvällens största applåd.

Pressad blev hon emellertid när det gällde Sveriges handelsförbindelser med Kina, en frågeställning som förvisso var lite märklig eftersom inget parti motsäger sig ekonomiska eller politiska kontakter med diktaturen. Men det var enda gången som hon kände ringrepen mot ryggen. Under snart sagt hela utfrågningen kontrollerade hon matchen såväl framåt som bakåt.

Tittarna bjöds kort sagt på en comeback för den gamla Maud, och en påminnelse om hur hon kunde leverera två framgångsval för ett centerparti som dessförinnan backat i åtta(!) val på raken. Nu är det slutspel, veteranen har lämnat serielunken och lirar nu med siktet inställt på SM-guld.

Dagens ord i valrörelsen är ”bröstpump”. På Twitter och Facebook suckar intelligentsian tungt. När ska valrörelsen börja handla om något väsentligt, undras det lite här och var. Jag menar att frågorna till Lars Ohly om föräldraförsäkringen, och hans beramade svar om bröstpumpen, är något av det mest relevanta som skett under denna valrörelse. En paus i verkligheten mellan butlers i tunnelbanan, clowner i äldrevården och kommunala fladdermusholkar.

De allra flesta anser att barn är något som två (vanligtvis) vuxna (förhoppningsvis) personer skaffar tillsammans. Ansvaret är gemensamt, vilket inte nödvändigtvis innebär att båda föräldrarna måste göra exakt samma saker under alla de arton år som barnet i juridisk mening är just ett barn. Om den ena föräldern är egen företagare och den andra är löntagare är det ofta mest praktiskt att den senare stannar hemma. Om den ena föräldern arbetar och den andra studerar förlorar familjen tusentals kronor varje månad på att den senare gör det.

Barn är inte tjänstemannaprodukter, och det är heller inte familjelivet i övrigt. Den flexibilitet som finns i föräldraförsäkringen, i form av möjligheten att överlåta dagar på sin medförälder, finns där för att de allra flesta av oss vill ha det så. Och det är faktiskt vi som finansierarar systemet, vad Ohly och Jonas Morian än tror.

Bröstpumpen blev dagens ord eftersom Lars Ohlys nonchalanta svar – att kvinnor som vill fortsätta amma helt enkelt får skaffa bröstpump – visade oss en glimt av den verkliga Lars Ohly och av den verkliga vänsterpartismen. Det handlar inte om välmenande rättviseälskare som bara vill ge alla människor samma chans här i världen. Det handlar om en ideologi för vilken enskilda människors känslor och behov är irrelevanta.

Jag har ingenting emot amningspumpar. De är tvärtom mycket praktiska, kan jag som tvåbarnsfar intyga. Men någonting är på väg att gå rejält snett när svenska partiledare sitter i tv och dikterar villkoren för det goda föräldraskapet, och utdelar praktiska bröstskötselråd till landets kvinnor.

Lars Ohly har tidigare uttryckt sin irritation över att pressen drar in hans barns val att gå i friskola i debatten, som motargument mot honom. Det är begripligt. Men faktum är att han ständigt drar in alla våra barn i sin politik, reducerar dem – och oss – till statistik i hans feminist-index. Och det är precis lika kränkande.

Lars Ohly är inte välkommen in i mina barns rum, och han ska hålla fingrarna borta från andra människors bröst. 

”Låt mig gå tillbaka till sjuttiotalet…” inledde Lars Ohly ett svar på en fråga om ungdomsarbetslösheten. Det får nog sägas vara en utmärkt beskrivning av utfrågningen i dess helhet. Lars Ohly bevisade än en gång att Vänsterpartiet är det verkliga nostalgipartiet i den svenska debatten.

Det måste sägas att Lars Ohy, liksom 2006, gjorde ett mycket bra jobb rent tekniskt. Han framstod som säkrast av de hittills utfrågade partiledarna, och i charm och humor är han nästan Göran Hägglunds jämbördige. Men så är det också lätt att vara säker i korken om man är fullkomligt dogmatisk – och det är Ohly.

Detta framgick redan av svaret på den första fråga som ställdes: Varför röstade Vänsterpartiet för svensk medverkan i Afghanistan 2002? Enligt Ohly berodde det på att partiet fick garantier om att insatsen inte skulle samordnas med USA. När så ändå skedde blev partiet motståndare till insatsen.

Den vänsterpartistiska synen på Sveriges och alla andra länders insatser i Afghanistan står alltså och faller med den organisatoriska kopplingen till USA. Samtidigt kunde inte Ohly ge något trovärdigt svar på vad som kommer hända med Afghanistans flickskolor om de utländska trupperna dras tillbaka och fältet lämnas fritt åt de talibanska styrkorna. Den frågan är av allt att döma betydligt mindre viktig än att Sverige i alla sammanhang tar avstånd från USA.

Ett annat exempel på Ohlys dogmatism är hans svar om föräldraförsäkringen, ett område där Vänsterpartiet trots allt snack om ”folkflertalet” anser att politikerna ska köra över folket – och dessutom säger det högt. När Mats Knutson och Anna Hedenmo försökte få honom att svara på vad som händer med barn som fortfarande ammas när halva föräldraledigheten har gått, hånflinade V-ledaren bara och konstaterade att ”det finns något som heter bröstpump”.

Sällan blir den social(istisk)a ingenjörskonstens iskyla så tydlig som när det gäller just synen på enskilda människor och deras privata angelägenheter. Den syns inte så tydligt i en debatt om de rent ekonomiska konsekvenserna av, säg, friskolereformen. Men när Ohly vill rycka spädbarn ur famnen på deras mödrar och kasta åt de sistnämnda varsin bröstpump, ja blir den konkretionen närmast brutal.

Och det är också en grej: varför denna besatthet vid det första föräldraåret? ”Man ska inte kunna välja bort sina barn”, säger Ohly. Men om vi jämför en vanlig nio-till-femmare som inte tar ut någon föräldraledighet alls med en proffspolitiker som Ohly – som knappast är hemma till halv sex på kvällen – så torde det vara ganska enkelt att se vem som totalt sett tillbringar mest tid med sina barn. Men för Ohly handlar det enbart om den mätbara och nationalekonomiskt överblickbara tiden. Inget annat räknas.

Det är något djupt obehagligt med denna dogmatism, och det skrämmer bort folk. Det är därför Ohly inte kommer i närheten av det väljarstöd som Gudrun Schyman nådde på sin tid. Och även om han på många sätt gjorde en stark insats i kväll så tvivlar jag på att den kommer ge någon vidare utdelning till hans parti.

Riktigt så ”starka ledare” som Ohly vill väljarna helt enkelt inte ha.

Kollegan Jonas Morian skriver, apropå den stroke-drabbade läkarens medverkar på Socialdemokraternas presskonferens, att han ”har svårt att tro att man medvetet skulle riskera få sin pressträff att kretsa kring eventuell mediemanipulation”. Men låt oss betänka vad som skedde. En person vars levnadsöde användes som murbräcka mot statsministern – som för övrigt blir släpad till KU om han uttalar sig om enskilda fall – annonseras ut av det ledande oppositionspartiet i samma stund som valrörelsens viktigaste utfrågning av statsministern just ska börja.

Mats Knutson, en av utfrågarna, twittrar efteråt att skulden ligger hos läkaren. SVT har frågat om hans eventuella partikopplingar och han har förnekat alla sådana. Men kort senare säger programmets ansvariga utgivare Eva Landahl att någon sådan fråga inte har ställts, och att det var ett misstag. Förvirringen är därmed total. Vem visste vad? Vem frågade vad? Det gamla snacket om kopplingar mellan socialdemokratin och SVT riskerar att blåsa upp igen, trots att SVT på senare år faktiskt har varit mer balanserat än huvudkonkurrenten TV4.

Klart är att socialdemokratin, sin politiska förtroendekris till trots, fortfarande har kvar sina hårda valrörelsenypor.

UPPDATERING:

Jag skriver i NEO om reaktionerna på Samhall efter inslaget, och efter S-utspel om ”skruvsortering” på företaget.  Samhall menar att det inte kan ha gått till som läkaren hävdar. – Det är inte Försäkringskassan som hänvisar foilk till oss, säger Samhalls pressekreterare Anders Ekberg.

I den första av Sylvester Stallones filmer om tungviktsboxaren Rocky Balboa får huvudrollsinnehavaren chansen att möta världmästaren Apollo Creed. Matchen får en oväntad inledning när amatören Rocky får in en fullträff på mästaren, som faller som en fura. Creed reser sig dock på skakiga ben och tar sig därefter successivt tillbaka in i matchen, och vinner till slut en knapp poängseger.

Detta är även en god beskrivning av SVT:s utfrågning av statsminister Fredrik Reinfeldt. Programledarna Mats Knutson och Anna Hedenmo gick ut hårt med frågor om besparingar inom sjukförsäkringen och a-kassan, och exempel från diverse utsatta människors vardag. När Reinfeldt konfronterades med berättelsen om en överläkare som drabbats av en stroke och som av Försäkringskassan föreslagits arbeta på Samhall i stället för att fortsätta som överläkare på deltid blev det något av ett Erlander-moment.

Tage Erlander fick 1966 en fråga om vilket råd han hade till ett ungt par som saknade bostad, och muttrade osäkert att ”de får väl ställa sig i bostadskö”. På samma sätt framstod Reinfeldt i det ögonblicket som något distanserad, byråkratisk och okänslig. Det var knappast hans mest skimrande tv-stund, om jag uttrycker mig diplomatiskt.

Överlag fick Reinfeldt en tuffare utfrågning än någon av de tidigare partiledarna, vilket är helt i sin ordning eftersom han i egenskap av regeringschef har en helt unik roll. Men han hade klarat sig bättre om han varit något mer rakt på sak, lite mindre strykrädd och framförallt avhållit sig från att inleda vart och varannat svar med den avståndstagande formuleringen ”Låt oss konstatera att…”.

På samma sätt som Mona Sahlin och Jan Björklund gav han intryck av att befinna sig i en ovälkommen förhörssituation, snarare än att som Göran Hägglund delta med liv och lust i ett politiskt samtal. Genom att gå i den fällan framstod han bitvis som tvekande, trots att hans svar mestadels var sakligt korrekta.

Under den senare halvan kom han dock igen, agerade mer avslappnat och levererade rakare repliker. Mycket kretsade naturligtvis kring Sveriges ekonomiska situation, och här kan jag tycka att Knutsson och Hedenmo för första gången under utfrågningarna brast något i omdöme. Det är faktiskt helt orimligt att jämföra Sveriges situation 2006, under en galopperande högkonjunktur, med hur det ser ut nu när vi fortfarande känner av efterskalven av den största globalekonomiska jordbävningen på en mansålder.

I frågorna om utanförskapet visade sig Reinfeldt åter från sin starka sida, och slog fast att man inte kan betrakta de arbetsföra respektive sjukskrivna/arbetslösa som två konstanta grupper. De flesta människor rör sig mellan dessa skikt under livets gång, och vår politik syftar till att föra folk till arbete, avgjorde han, och tillade att han ärvde ett land som sjukskrev och förtidspensionerade sina medborgare av arbetsmarknadspolitiska skäl.

Det där tål att upprepas. Alliansens reformer, exempelvis besparingarna inom sjukförsäkring och a-kassa, kan ju inte betraktas i ett vakuum. De måste ställas mot den politik som rådde tidigare, och den politiken var fullständigt ohållbar. Reinfeldt slog fast den poängen, men borde ha gjort det ännu tydligare, och med mer nerv.

Summa summarum så var det en klart godkänd insats, efter en mycket kämpig inledning. Han var marginellt bättre än Mona Sahlin, ungefär jämbördig med Jan Björklund men inte alls lika övertygande som Göran Hägglund. Han kommer att behöva prestera bättre än såhär innan valdagen kommer.

UPPDATERING:

På Socialdemokraternas hemsida framgår att den läkare som figurerade i utfrågningen, och som nämns här ovan, ska medverka på en pressträff tillsammans med Mona Sahlin och Ylva Johansson redan i morgon. Det får sägas vara något märkligt att det sker i närmast direkt anslutning till Reinfeldts utfrågning…

UPPDATERING 2:

På Twitter har Mats Knutson hävdat att de frågat läkaren om eventuella partikopplingar, men att denne svarat att sådana inte finns. Nu säger dock Eva Landahl, ansvarig utgivare för SVT:s valprogram att frågan inte ställdes, men att så borde ha skett. Hur ska de ha det egentligen? Det här blir rörigare och rörigare.