Fördelen med folk som inte kandiderar till något är att de inte behöver stryka folk medhårs. Linda Skugges debattartikel om jobbkrisen är ett bra exempel. Skugge skriver:

”Jag har haft alla möjliga jobb, kassörska, au pair, jobbat på Posten, kafébiträde – jag har gjort allt! Jag är en förortsunge som utan utbildning och kontakter skaffade mig alla jobb själv.”

Jag kan verkligen relatera till detta, eftersom beskrivningen även passar in på mig. Men när Skugge ger sig på arbetsmarknadens unga lyxlirare blir igenkänningsfaktorn om möjligt ännu högre:

”Värst är de som är för ’fina’ för riktigt arbete, de som sätter någon slags ’personlig integritet’ främst. Som en tjej som skrev på min blogg att hon tycker att det är att ’sälja ut sin själ och integritet’ att jobba på McDonalds och likställer McDonaldsjobb med att prostituera sig.”

Ovanstående kan naturligtvis avfärdas som en oinyanserad karikatyr. Men alla som lyssnat till exempelvis Ung Vänsters ordförande Ida Gabrielsson vet att de här attityderna inte bara existerar, utan dessutom har sina politiska skyddsänglar. I vänsterns föreställningsvärld är jobb något man har rätt till – vilket rimligen även innebär att någon annan är skyldig att tillhandahålla jobb. Dessutom jobb som ger åtta timmars lön för sex timmars bekvämt, underhållande och utvecklande arbete.

Låt mig avslöja något, alla tjugoåringar som sitter hemma och undrar varför ingen erbjuder er några välbetalda jobb med fria utlandsresor och gratis webbuppkoppling: it’s not gonna happen!

Jag började som springvikarie på dagis och fritids när jag var sexton. Jag har även bytt blöjor på åldringar, sålt meningslösa rabatthäften över telefon och sprungit som en skållad råtta i ändlösa sjukhuskorridorer. Det var inte kul, och det var ingen picknick. Men så ser i allmänhet de första åren på arbetsmarknaden ut. I synnerhet om man inte skaffat sig någon efterfrågad utbildning.

Men låt mig även avslöja något annat. Man dör inte av att slita hund under en period. I dag, när jag uteslutande arbetar med roliga och utvecklande arbetsuppgifter, är jag rätt glad över de jobbiga åren eftersom de sätter den stress och trötthet som jag, liksom alla andra, fortfarande kan uppleva i perspektiv.

Och just perspektiv är något som rätt många arbetslösa ungdomar faktiskt skulle må bra av. 

Efter två halvlyckade/halvmisslyckade utfrågningar – Mona Sahlins och Jan Björklunds – kunde vi i kväll notera valrörelsens första riktiga framgång. Kristdemokraternas Göran Hägglund fick en lika tuff duvning som de tidigare partiledarna, men klarade sig betydligt bättre. Med några få svackor som undantag ägde han diskussionen genom hela den timslånga sändningen.

Nyckelordet är för övrigt just ”diskussion”. Hägglund svarade rakt och mestadels kristallklart på Mats Knutssons och Anna Hedenmos frågor, men ifrågasatte vid ett par tillfällen premisserna för deras frågor. Samtidigt avväpnade han dem med sin berömda självdistans, som när han inledde ett svar till Hedenmo med frasen ”ja, visst är det konstigt?” Just så går samtal till, och det är med samtal man når tittarna. Inte med krampaktiga svar som ger sken av att det handlar om ett polisförhör inför självaste Gunvald Larsson.

Dessutom växlade Hägglund från den rena fråga-svar-mallen genom att med jämna mellanrum återkomma till mer filosofiska utgångspunkter om gränsen mellan det privata och det politiska, och funderingar kring politikens begränsningar. Det gav djup åt hans sakpolitiska ställningstaganden, något som få om ens några andra svenska partiledare i dag mäktar med.

Göran Hägglund har därmed blivit den partiledare i årets valrörelse som artikulerar den borgerliga rösten, som inte bara beskriver utan också personifierar den borgerliga berättelsen.

Den filosofiska dimensionen förvirrade uppenbarligen utfrågarna. Anna Hedenmo hade tydliga problem med att förstå hur man som Hägglund kan vara för ökad delning av föräldraledigheten utan att samtidigt vilja lagstifta om det. Hon gjorde flera försök att utmåla detta som någon form av hyckleri, varpå Hägglund till slut tog ned det hela till grundskolenivå: ”jag tycker hemskt mycket om sill, men jag vill inte göra det obligatoriskt att äta sill.”

Det kan, den något profana liknelsen till trots, vara något av det mest djupsinniga som har sagts under denna valrörelse. Jag vet inte hur pass benägna väljarna är att belöna partiledare för intellektuella resonemang, men jag tycker verkligen att Hägglund förtjänar att belönas. De fem, sex, sju procent som hans parti legat på i de senaste mätningarna känns väl snålt.

Jag tror dock fortfarande att KD kan göra en riktigt bra slutspurt, och om resten av valrörelsen går som kvällens utfrågning kan jag inte se annat än att de också kommer att göra det.

Det var med kniven mot struparna som de fyra rödgröna ledarna i dag presenterade sitt gemensamma valmanifest. Den samlade bilden från de många opinionsmätningarna är att Alliansen leder med omkring fem procentenheter, och inom socialdemokratin spekulerar veteraner som Kjell-Olof Feldt öppet om varför valet går åt skogen.

Presskonferensen började dock dåligt. När partiledare inleder linjetal med en disclaimer kan man dra slutsatsen att självförtroendet inte är på topp. Mona Sahlin, hårt märkt av de gångna två årens ekonomisk-politiska debatt, inskärper vikten av stabila statsfinanser med överdriven tydlighet. Tvivlet på hennes förmåga att hantera ekonomin, hennes eget tvivel om att hon förmår övertyga väljarna om att hon kan hantera ekonomin, sken som en lysande aura runt hela scenen.

Det märkliga är att det högljudda tonläget – Maria Wetterstrands anförande var rena utskällningen – baseras på ett reformutrymme om tolv miljarder, eller något över en procent av statens totala utgifter. Inom denna dryga procent ryms hela skillnaden mellan civilisation och barbari, mellan solidarisk välfärdspolitik och iskall nyliberalism, om man får tro oppositionen.

Det blir därför en rätt tunn soppa, de högljudda kockarna till trots, som på flera punkter har en tydlig bismak av borgerlig buljong: Sänkt restaurangmoms, sänkta arbetsgivaravgifter för småföretagare och dessutom sänkt maxtaxa i barnomsorgen – en präktig present till medelklassen.

Dock saknas inte röda inslag. Höjt underhållsstöd, höjt studiebidrag, höjt bostadsbidrag för ensamstående, höjt bostadstillägg för pensionärer, höjt studielån och så vidare. Däremot har de tre partierna uppenbarligen inte kommit överens om föräldraförsäkringen, som helt förbigås med tystnad. Här vet vi dock att samtliga partiledare och språkrör frustar av iver att kvotera. Vinner de kan vi räkna med att de förr eller senare tvångsdelar föräldraledigheten, alldeles oavsett vad Sveriges föräldrar anser om saken.

I stort sett fick vi alltså vad vi hade räknat med. Vänsterpartiet har förhandlat dåligt, och Lars Ohly tvingas nu inte bara försvara de budgetregler han så hett avskyr, utan även det tillfälligt höjda överskottsmål som Anders Borg har infört. Bara där har Ohly tvingats ge upp 30-40 miljarder att leka med. Det är alltså inget mörkrött manifest. Däremot ett fantasilöst sådant. Det enda förslag som känns relevant på mer än några års sikt är satsningen på utbyggt tågnät.

Det var ingen vinnarbudget som presenterades, och det var verkligen inga segervissa politiker som presenterade den.

SVT-utfrågningen av Jan Björklund (FP) uppvisade samma mönster som utfrågningen av Mona Sahlin – fast tvärtom. Till skillnad från Sahlin började Björklund väldigt skakigt, och till skillnad från henne blev han bättre under sändningen gång.

Jag har lärt känna Björklund som något av en svensk variant av John McCain. Han slog sig fram både i Folkpartiet och i den allmänna debatten genom att vara uppriktig, direkt och fullkomligt respektlös inför heliga kor. Men på samma sätt som McCain under sitt försök att bli USA:s president frångick det recept som gjort honom så respekterad över partigränserna har Björklund också blivit mjukare, och mer mån om att vara alla till lags. Det märktes under kvällens utfrågning, och var inte till hans fördel.

När han fick frågan om ”varför det är viktigare att folk med höga inkomster får skatten sänkt än att folk med låga inkomster får det” trasslade han in sig i sina egna resonemang och bad nästan om ursäkt för den åsikt han så länge har hyst: om Sverige ska kunna konkurrera med nya växande ekonomier på exportmarknaden måste vi konkurrera om att hysa forskning och utveckling – och med höga skatter skrämmer vi bort forskare och utvecklare.

Problemet är att Björklund defensiva tonläge inte mildrar kritiken mot honom. Det enda som mildras är hans egen genomslagskraft. Han blixtrade till för ett kort ögonblick när han förklarade varför Lars Ohlys resonemang om sänkt skatt för fotbollsproffs i själva verket är lika tillämpbart på en lång rad yrkesgrupper. Men överlag var han för snäll, och för undergiven mot utfrågarna Mats Knutsson och Anna Hedenmo – som än en gång gjorde ett bra jobb.

Men som sagt; det tog sig efterhand. Björklunds resonemang om kunskap i skolan, heltäckande slöja och situationen i Ryssland fungerade klart bättre, och när frågorna gled över till att handla om energi satt svaren som en smäck.

En intressant situation uppstod när Hedenmo ställde frågor om diskriminering, och exemplifierade med Jans två söner, vilka båda adopterats från Sydkorea. Björklund, som ofta uppvisat en sund motvilja mot att svara på den sortens oerhört personliga frågor, var tydligt motvillig även nu. Men situationen gav honom inget utrymme att backa, och han tvingades medge att jo, han är orolig över att barnen ska behandlas annorlunda på grund av deras tydligt icke-svenska bakgrund.

Och när han sa detta hände något mycket ovanligt. Hans lite hårda tonfall försvann, liksom tuffheten i hans blick. Jag tyckte mig till och med se (eller inbillade jag mig?) en svag antydan till blankhet i ögonen. FP-ledaren lurades visa en sida som tidigare aldrig kommit i närheten av offentligheten. I den mån utfrågningarna handlar om att visa partiledarna som individer snarare än bara partirepresentanter blev detta det hittills bästa ögonblicket i valbevakningen.

Annars bjöd inte Björklund på fler överraskningar än Sahlin, vilket väl knappast heller var att vänta. Det var inte hans bästa tv-ögonblick, och formatet föreföll passa honom illa. Han behöver en tydlig motståndare, alternativt en utfrågare att fokusera på. Kombinationen Knutsson-Hedenmo var inte riktigt hans grej, åtminstone inte i kväll. Å andra sidan skrämde han knappast bort några presumtiva FP-väljare heller. Plus minus noll, således.

Ps. På samma sätt som jag klagade på Henrik Dorsins klumpiga försök till buskisdrift med Mona Sahlin tänker jag klaga på hans idiotiska inspel om Björklund. Någon kanske anser att jag tillskriver hans gästspel i programmets mitt större betydelse än vad det har, men för mig förtar det en stor del av programmets seriösa inramning. Det finns mängder av lysande politisk satir. En sång om att Björklund ”är vikarierande Sverigedemokrat”,  ”alla barns skräck”  och ”äter skinka på Ramadan” är bara plump, okunnig och infantil. Så ut med idioten Dorsin, och ut med idioten på SVT som anlitade honom.

Ja, vad kan man säga annat än att det verkligen börjar dra ihop sig till val? Det blev väldigt gnälligt och skälligt när Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin möttes i Sveriges Radios P1 nu på eftermiddagen. Jag tillbringade merparten av debatten sittandes i en bilkö, krypkörandes på ettans växel – med feber. Ändå tror jag att jag var på bättre humör än de båda partiledarna. Lena Mellins uppfattning att de var trevliga mot varandra delar jag inte alls. Otrevlig kan man som bekant vara utan att höja rösten.

Överlag är jag oerhört trött på den här sortens debatter, där alla argument är inövade, där replikerna endast undantagsvis bemöter något som motståndaren faktiskt har sagt och där det tycks vara förenat med diskvalifikation att ge uttryck för någon form av intellektuellt redbar tankebana. Visst kan det vara kul med lite retoriskt underhållningsvåld någon gång ibland, men när det blir normen upphör det snabbt att vara underhållande.

Mona Sahlin förlorar dock, ännu en gång, eftersom hon ständigt väljer att överdriva sin i och för sig säkert uppriktiga kritik mot Reinfeldt. Men det är faktiskt inte trovärdigt att hävda att alliansen har ”slitit sönder välfärden”, ”tvingat folk att lämna a-kassan”, ”saknar klimatpolitik”, ”genomfört gigantiska skattesänkningar för de som har allra mest” och så vidare. Om så verkligen hade varit fallet hade nog oppositionen lagt sig längre från regeringen när de presenterade sin budgetreservation i våras.

På samma sätt börjar Fredrik Reinfeldts statsmannamässiga poserande gå en smula till överdrivt. Blir han bara lite mer statsmannamässig kommer hans repliker att låta som Kungens nyårstal – och vi vet ju vilket mottagande de brukar få. Men vid sidan av det irriterande tonläget är han både sakligare och mer påläst än Sahlin, vilket ger honom den ena debattsegern efter den andra mot henne.

Så om Mona Sahlin inte vill ”bli uppläxad” så återstår nog bara en sak att göra: läxan.

Det började riktigt bra för Mona Sahlin. Utfrågarna Mats Knutsson och Anna Hedenmo tedde sig under den första kvarten som två taggade och vassa forwards som trots flera anfall inte lyckades få hål på målvakten. Inte så att Sahlin briljerade, men hon gjorde vad hon skulle och föreföll inte nämnvärt pressad. Lite svettig blev hon visserligen när hon fick konkreta frågor om siffror, exempelvis a-kassan. Vi som hört henne få dessa frågor förr är vana vid svaret ”jag har inte just den siffran i huvudet”, men något vidare intryck ger det inte.

Men som sagt, till en början gjorde hon en habil insats, och parerade utan större problem alla frågor om skatter på inkomst, drivmedel och pensioner. Utfrågarna växlade, vilket är ovanligt i svensk journalistik, mellan vänster och högerperspektiv. Men Sahlin undvek fällorna och stannade tryggt och lugnt i mittfältet.

Det vill säga, ända tills programledarna plötsligt slog om till utrikespolitik. Då öppnade sig marken under den arma S-ledaren. Eller det gjorde den inte. Marken förblev intakt och Sahlin satt kvar i studion. Det var det som var problemet.

Sahlin kunde inte ge något rimligt svar på frågan varför det just är amerikanska baser och kärnvapen som måste monteras ned och skickas hem. Hon gjorde ett par desperata försök att lösgöra sig från det Ohlycksaliga utrikesprogrammet, men utan att lyckas. Frågorna klibbade fast som sovjetisk olja, och S-ledarens humör sjönk i samma takt som hennes frustration steg. ”Varför skriver ni inget om Ryssland, som just har varit i krig”, undrade Knutsson. ”Om det inte står något om det så borde det göra det”, blev det något bisarra svaret.

Efter den utrikespolitiska duvningen lyckades Sahlin aldrig komma tillbaka in i matchen. Visserligen kunde man nästan höra en lättnadens suck när utrikespolitiken ersattes med hemtama frågor om fastighetsbeskattningen, men vid det laget var Sahlins koncentration bruten. ”Vanliga villor ska inte få högre skatt”, försökte hon. ”Vad är då en vanlig villa?”, undrade programledningen. ”Det ska utredas”, förklarade Sahlin.

Med det svaret sammanfattade hon i stort sett hela den socialdemokratiska vilsenheten i ekonomiska frågor. Ty om hon inte vet vad hon menar med ”normal villa” vet hon heller ingenting om folks faktiska boendekostnader, och då vet hon inte särskilt mycket om folks ekonomi, och då vet hon inte om hon behöver dra in fyra miljarder på en ”skatt på förmögna” eller hur det kommer påverka ekonomin och dem som beskattas.

Hon vill med andra bara återinföra förmögenshetsskatten för att en borgerlig regering har avskaffat den. Något djupare raison d’etre har hon inte. Och just detta är, mer än något annat, det stora problemet i hennes valrörelse.

Ps. Det ljushuvud på SVT som anlitat Henrik Dorsin för att sjunga buskislustiga nidvisor om alla partiledare borde omgående hängas ut, helst till allmän beskådan så att vi kan kasta saker på honom. Politiker ska granskas, och granskas tufft. Men att tvinga dem att skratta åt dåliga och billiga skämt om sig själva i en tv-studio, när de har bjudits in för att tala om hur de vill styra landet är under all kritik. Det var säkert förnedrande för Sahlin, men även för oss som tittade och inte minst för SVT.

Vi är några stycken som under lång tid har väntat, tjatat och påminnt alliansregeringen om att trygghet inte bara handlar om bidrag och stöd in absurdum, utan minst lika mycket om att känna sig trygg i den egna närmiljön. Under de gånga dygnen har vi fått ett par färska exempel på den sortens otrygghet från landets södra delar. På några få dygn har fem bussar och en taxi beskjutits i Malmö, och i närliggande Landskrona fick lärare och elever på den altmer ökända Dammhagsskolan hålla lektion utomhus, på grund av bombhot.

Nu blir detta äntligen en central fråga. Tillsammans med jobben, skolan och välfärdskvalitén är tryggheten en av fyra huvudpunkter i alliansens valmanifest. Det är verkligen välkommet. I just Landskrona har kommunen valt att anlita vaktbolag och sätta upp övervakningskameror på de mest utsatta områdena i stadskärnan. Traditionellt har vi överlämnat ansvaret för ordning och trygghet på polisen, men numera är poliserna få och dåligt organiserade. Så vaktbolagen har fått ta över, för dem som har råd att betala dem.

Det har varit förtvivlat svårt att få gensvar i dessa frågor. Politikerna är, av oklara skäl, rädda för att betraktas som hårdhjärtade och i mediesvängen har intresset också varit lågt. Åtskilliga Stockholmsjournalister har tvärtom suttit på redaktionen och skrivit nedlåtande om ”längre batonger” för att sedan sätta sig i taxin hem till trygga Hammarby sjöstad.

Men kanske håller vinden nu äntligen på att vända. Jag är övertygad om att verklighetens folk prioriterar de här frågorna betydligt mer än medierna.

Några enorma satsningar innhöll manifestet inte, vilket jag tror är klokt. I motsats till vad man kan tro när man lyssnar på debatterna så kan inte politiker besluta om vilken nivå arbetslösheten ska ligga på, eller hur världsekonomin mår för tillfället. I stället måste de, som alla andra, laga efter läge. Och det här valmanifestet, som skrivits under en omvälvande lågkonjunktur, lovar inte mer än vad som kan hållas.

Vi kan tryggt räkna med att Sahlin, Ohly och språkrören kommer att bjuda över alliansen på de flesta områden, men det är inte med överbudspolitik man visar ansvarskänsla. Inte minst Vänsterpartiet har en tendens att skriva valmanifest som mest av allt liknar tomtens julverkstad, och det är bra att alliansen väljer en annan väg.

Det enda som ingav oro under presskonferensen var Maud Olofsson. Hon föreföll inte ha roligt, inte vilja vara där. Jag minns hur entusiasmerande och bländande hon var för några år sedan, inte minst det år då alliansen bildades. Nu ger hon intryck av att vara slut, sliten och utbränd.

I sak är det inte konstigt. Hon har fått dra ett jättelass i regeringsarbetet, inte sällan i strid med föredettingar från Johansson-eran, som Börje Hörnlund som tagit varje chans att hugga kniven i hennes rygg. Partiledaruppdraget är oerhört utsatt, och de flesta orkar inte mer än högst tio år. Maud Olofsson har suttit i nio år nu, och kombinerat ordförandeskapet med jobbet som näringsminister i fyra av dem.

Men Centerpartiet har inte råd med en utsliten partiledare. Därtill är opinionsstödet alldeles för svagt. Maud Olofsson är inte i form att bedriva valrörelse, och det värsta är att det syns.

Fyra av tio väljare säger sig vilja se snällare valrörelser, vilket denna tidning anser styrker den rubrik som meddelar att ”väljarna är trötta på skitsnacket”. Själv skulle jag nog inte gå fullt så långt. Även bortsett från den grundskolematematiska omständigheten att ”fyra av tio” faktiskt inte konstituerar någon majoritet, så är detta ungefär vad väljare brukar svara.

Men valrörelse efter valrörelse visar att så kallad negative campaigning fungerar, och att väljarna tar intryck av negativa påståenden om kandidaterna. Och jag tror att ett visst mått av aggressiva utspel dessutom är helt nödvändigt för att en valrörelse ska bli meningsfull. Föreställ er en debatt mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, där båda endast får använda sina positiva argument:

FR: Jag lovar att stå upp för arbetslinjen!

MS: Jag lovar att återställa rättvisan!

FR: Det ska löna sig att arbeta!

MS: Det ska löna sig att ha arbetat!

FR: Vi vill ge folk mer frihet!

MS: Vi med!

FR: Frihet innebär för mig att man får behålla lite mer av sina egna pengar!

MS: Frihet för mig är att inte vara rädd för att förlora jobbet!

Och så vidare. Nu påstår jag inte att de två rivalernas debatter är några retoriska fyrverkerier i dagsläget heller, men riktigt så usla är de faktiskt ändå inte. En debatt  och en meningsfull valrörelse förutsätter att även negativa åsiktsströmningar kanaliseras. Om jag är förbannad på någon skatt eller någon regel måste jag kunna säga det, och jag måste kunna kritisera den som förespråkar samma skatt eller regel.

Och när man gör detta är det ofrånkomligt att man utgår från sin egen tolkning. Därför yrar Socialdemokraterna om ”pensionärsskatten”, medan allianspartierna hotar med vänsterblockets ”ungdomsskatt”. Att några sådan skatter varken har eller kommer existera är ovidkommande för dem. Jag kan förvisso tycka att Sveriges journalister kunde göra ett bättre jobb med att avslöja politikernas begreppsförvrängningar, men att de inte gör det är faktiskt inte politikernas fel.

Låt mig gå ett steg längre: jag menar även att det är helt nödvändigt att granska och utvärdera enskilda polikers kompetens och kunskaper, för att på så sätt komma fram till om de är sina uppgifter vuxna. Själv är jag uppriktigt bekymrad över vad som kan hända med Mona Sahlin vid spakarna i ett skarpt läge. Jag anser att hon har agerat alldeles för omdömeslöst och okunnigt i flera sammanhang. Jag hoppas även att justitieminister Beatrice Ask får se sig om efter ett annat jobb efter valet, samtidigt som jag hoppas att allianspartierna får behålla regeringsmakten.

Vi måste kunna diskutera våra folkvaldas kompetens och omdöme, utan att få struntprat om ”manliga härskartekniker”, ”drev” och dylikt dunkade i huvudet. Vi måste kunna kritisera politiker, även om de råkar vara kvinnor, på samma sätt som vi tidigare har kritiserat och angripit Göran Persson och Carl Bildt.

Våra valrörelser behöver definitivt inte bli snällare. Däremot behöver de bli hederligare, intellektuellt sett. Men det är något som partierna aldrig kommer att åstadkomma på egen hand. Det är mediernas roll att hålla efter dem. När våra journalister blir bättre på att läsa statsbudget än krognotor kommer det politiska samtalet att bli både sakligare oc hederligare. Tufft kommer det dock att behöva vara även framöver.

Ps. För att ta ett dagsaktuellt exempel: jag tycker att det vore anmärkningsvärt om ingen reagerar på att Ali Esbati, ledande vänsterpartist och riksdagskandidat från Stockholm, på sin blogg sprider en kampanjlåt av gruppen Kartellen, vars medlemmar dömts för anstiftan till mord, grova rån, vapenbrott och annat. Inte för att det lär göra från eller till i hans politiska arbete, men för att det faktiskt är rimligt att avkräva politiker någon form av omdöme.

Det blev faktiskt en riktigt bra debatt mellan riksdagspartiernas ekonomiska talespersoner. Stor eloge till programledarna Sverker Olofsson och Linda Nilarve som höll debattörerna i strama tyglar och stoppade det värsta smutskastandet, osakligheterna och överdrifterna.

De första tio minuterna var emellertid ingen hit. Vi befinner oss mitt i den värsta internationella lågkonjunkturen på en mansålder, och våra politikers kunskaper om priset på tvättmedel och kaffe är inte direkt vad Sverige står och faller med. Även diskussionen om ”girighetskulturen” i våra börsbolag var föga mer än billig populism. Andelen multimiljonärer är försvinnande liten, och att låta dem spela huvurollen medan miljontals vanliga löntagare reduceras till statister känns rätt oseriöst. Plus dock till Anders Borg (M) som i denna diskussion höll sig till banksektorn, en bransch där excesser riskerar hamna på skattebetalarnas räkning.

I övrigt är mitt bestående intryck att Sverige håller på att amerikaniseras på så vis att valrörelserna plötsligt har förvandlats till SM i skattesänkningar. Thomas Östros (S) talade mer, och ivrigare, om ungdomsavdrag än om offentliga utgifter, medan Borg slogs för sänkta skatter inom servicesektorn. Vem hade kunnat tro det för några år sedan?

Ulla Andersson (V) utgjorde faktiskt debattens enda riktiga vänsterröst. Där talades det enbart om ökade utgifter. Möjligen plockade hon en del poäng på detta, då Thomas Östros konsekvent placerade sig strax till mitten om mitten och därmed gjorde en och annan S-väljare besviken.

Ungdomsarbetslösheten diskuterades flitigt, och där tycker jag nog att samtliga partier vore betjänta av något mer ödmjukhet. Visst är dagens ungdomsarbetslöshet förfärande hög, men det var den även 2006 när Sverige surfade på en internationell högkonjunktur. Vår ungdomsarbetslöshet är strukturell, snarare än konjunkturbunden, och det hänger ihop med den obefintliga lönespridningen. Ingen arbetsgivare anställer en oprövad rookie när kostnadsskillnaden jämfört med en rutinerad och beprövad kandidat bara är en eller ett par tusenlappar.

I övrigt var debatten väldigt jämn, sett till antalet snygga formuleringar och retoriska poänger. Bäst var Thomas Östros, som annars tenderar att vara både gnällig och osaklig. Om han är skakad av de vikande opinionssiffrorna så lyckades han dölja det. Även Stefan Attefall (KD) var i god form, och levererade inte bara bra punchlines, utan stod även för ideologiska resonemang om personlig frihet. Därmed lockade han möjligen en och annan vilsen moderat som saknar frihetsdimensionen i valrörelsen.

Riktigt lustigt blev det i diskussionen om RUT-avdraget, när Mikaela Valtersson (MP) försökte sig på att retoriskt fråga om alliansen vill sänka skatten inom alla sektorer som plågas av svartarbete. ”Ska ni sänka restaurrangmomsen också”, frågade hon till synes helt ovetandes om att alliansen just i dag har lovat göra just det. Därmed bjöd hon Attefall på en gratispoäng, och tittarna på en lektion om vikten att veta vad man pratar om.

En annan höjdpunkt var greppet att låta politikerna själva ställa frågor till Östros och Borg. Där fick retoriken delvis vika för sakliga fakta, vilket höjde nivån. SVT får gärna upprepa den biten när det blir dags för partiledardebatt om några veckor.

Intressantast blev det när debattörerna avkrävdes egna definitioner på välfärdsbegreppet. Handlar det om välfärdens kärna eller mer av allt till alla? Även här stack Ulla Andersson ut på vänsterkanten, medan hennes rödgröna kollegor trängdes med allianspartierna i prioriteringsfacket. Carl B Hamilton (FP) levererade på denna punkt dagens begrepp, när han anklagade Östros för att vara en ”krisförnekare”.

Mitt något paradoxala intryck av debatten är att vänstersidan sammantaget (och huvudsakligen tack vare Thomas Östros) gjorde bättre ifrån sig, men att idésegern tillfaller alliansen. Socialdemokraternas mest konkreta åsikt på skatteområdet är en sänkning för pensionärerna, så att dessa kommer ner till samma nivå som vanliga löntagare befinner sig på, mot vänsterpartiernas vilja. Att förklara denna självmotsägelse är inte enkelt, men Östros lyckades över förväntan i kväll.

Betygen för debattörerna utfaller därmed som följer:

Thomas Östros (S): Väl godkänt. Han var lugn, saklig och pedagogisk, samtidigt som han med kirurgisk precision undvek alliansmotståndarnas fällor.

Anders Borg (M): Godkänt. Finansministern var saklig och seriös, men förmådde inte sticka ut ur mängden, vilket får ses som ett misslyckande mot bakgrund av hans ämbete och omvittnade kompetens.

Roger Tiefensee (C): Med minsta möjliga marginal godkänt. Han var surrig, bitvis svårbegriplig och nervös. Att han klarar sig från underkänt beror på att han tog tjuren vid hornen i frågan om privata alternativ i välfärden.

Carl B Hamilton (FP): Godkänt. Han är både bildligt och bokstavligt talat alliansens professor, på gott och ont. Några fyrverkerier ger han aldrig upphov till. Men han vet vad han snackar om, och gör mycket sällan bort sig. Tog ner Ulla Andersson och Mikaela Valtersson på jorden vid mer än ett tillfälle.

Stefan Attefall (KD): Väl godkänt, av skäl som redan nämnts. Blir ibland lite väl kamreraktig, men var ikväll både taggad och slagkraftig.

Ulla Andersson (V): Godkänt. Tjänade på att få hela vänsterfältet för sig själv, och undvek den lite snyftande stil hon gjort sig känd för i riksdagsdebatterna. Behöver dock bli mer påläst innan hon når de verkliga höjderna.

Mikaela Valtersson (MP): Icke godkänt. Valtersson är normalt en av sitt partis bästa debattörer, men visade sig från sin sämsta sida i kväll. Arg, bjäbbig och dåligt påläst var hon en dålig representant för det nya moderna Miljöpartiet.

Jag har tidigare skrivit om att partisekreterarens jobb är att i alla lägen slå på den egna partitrumman – och på motståndarens huvud. Marita Ulvskog uttryckte detsamma med ännu mindre finkänslighet i en debatt mot Folkpartiets Johan Jacobsson: ”han är partisekreterare, han är van att snacka skit.” Ibrahim Baylans gästspel på dagens debattsida med anledning av familjens Reinfeldts skatt är därmed en värdig insats i vad som faktiskt är partisekreterares kärnuppgift, nämligen att sprida propaganda som är så korkad att ingen partiledare vill sätta sitt namn under den.

Påståendet att Fredrik Reinfeldt skulle ha sänkt skatten av privatekonomiska skäl är dock så enfaldigt att det egentligen borde vara diskvalificerat från en så stor debattsida som Aftonbladets. Över huvud taget är det totalt oseriöst att diskutera skattepolitik utifrån vad en enda familj tjänar. Till saken hör dessutom att båda makarna Reinfeldt är heltidspolitiker, vilket innebär att de har noll inflytande över sin lön. Vi andra kan förhandla med chefen, men deras löner bestäms av oberoende arvodesnämnder.

Men om, säger om, man ändå ska diskutera skattepolitik utifrån ett individperspektiv så föredrar jag att nämna Stefan Persson, ägare till klädkedjan Hennes & Mauritz. Miljardären Persson var nämligen en av dem som av Socialdemokraterna medgavs vissa undantag från förmögenhetsbeskattning. Persson betalade visserligen en ansenlig summa – 62 miljoner kronor – i förmögenshetsskatt under den regering som Ibrahim Baylan ingick i. Men om han hade tvingats skatta för sina H&M-aktier hade notan blivit 1,5 miljarder kronor.

En av världens rikaste svenskar fick alltså av Baylans egen regering en skattepresent på närmare en och en halv miljard kronor. Samtidigt hade vi världens hårdast beskattade låg- och medelinkomsttagare. Ibrahim Baylan och de andra socialdemokraterna visste nämligen vad alla ekonomiskt bevandrade vet: vill man säkra statskassan så bör man i första hand beskatta Föda, Fastigheter och Fattigt folk.

De kan nämligen inte fly ur landet.