Under min period i Folkpartiet lärde jag mig hur lätt det är att börja knarka opinionsmätningar. Jag blev medlem i partiet 1998, ett av dess ur opinionssynpunkt mörkaste år. Under mina fyra första år var varje mätning en plåga att läsa. Glädje var att ha en statistiskt säkerställd position ovanför riksdagsspärren. Mätningar var också ett ständigt samtalsämne på olika partimöten. Jag minns särskilt en kvinnlig gräsrot i Farsta som sa, halvt till oss och halvt till sig själv: I trettio år har jag varit medlem och delat ut flygblad för det här partiet. Ska jag nu få se det gå under?

Detta var våren 2002, och de återkommande mätningarna hade blivit ett olidligt tungt ok att bära för oss som skulle arbeta i den kommande höstens valrörelse.

Men alla vet vad som hände senare det året. Folkpartiet lade i integrationsväxeln, och ägde plötsligt valrörelsen. Partiet tredubblades på några få veckor, och var plötsligt Sveriges tredje parti, med häng på andraplatsen. Under de där heta valveckorna började jag varje dag med att kasta mig på morgontidningen i hallen och titta på dagens mätning. Så gott som varje dag visade Sifo och de andra instituten att stödet för Folkpartiet var på uppåtgående, vilket gav den energikick som krävdes för ytterligare en dags hårt kampanjarbete.

Mätningarna är för politiskt aktiva vad betyg är för plugghästen. De kan ge världens självförtroende, eller sänka en totalt. Jag tror inte ett ögonblick på att Mona Sahlin bara skakar av sig de många mätningar som visar att förtroendet för henne som person är lågt, och alltjämt sjunkande. Sådant kan man inte ignorera, med mindre än att man är gjord av sten. Det är därför högst sannolikt att mätningarna påverkar hennes valarbete negativt. Frågan ”vad ska du göra för att folk ska börja se dig som en trovärdig statsministerkandidat” är inget man vill höra minuten innan man går upp på scen för att tala eller in på fabriken för att skaka hand.

På samma sätt är de höga förtroendesiffrorna för Fredrik Reinfeldt sannolikt doping för M-ledaren. Han vet att folket ser honom som en duglig ledare, och kan bete sig därefter. Det ger honom självförtroende när han diskuterar sakfrågor och råg i ryggen när han ska möta de väntande journalisterna.

Därmed kan mätningarna sägas urholka demokratin, genom att stjäla fokus från sakfrågorna och reducera valet till en skönhetstävling. Men man kan även vända på det. Andelen partiaktiva är lägre än någonsin. Partierna är inte längre mass- eller folkrörelser. De är i hög grad professionella kampanjmaskiner, inställda på spinn, slagord och seger.

Därmed är länken mellan partierna och deras väljare svagare än någonsin, och kanske finner vi här förklaringen till att så många politiker i hög grad ägnar sig åt frågor som väljarna är fullkomligt ointresserade av: republik, genuscertifierade förskolor, clowner inom äldrevården och what not. Här har mätningarna därför en roll att spela.

Den senaste Sifon, gjord under förra veckan, visade ett osannolikt försprång för alliansen. Det var sannolikt en tillfällig dip, en effekt av den veckans rättvist utskrattade förslag om butlers i tunnelbanan.Lita på att vänsterstrategerna tog den på allvar. De kommer att snacka mindre om butlers, och i nästa mätning lär det bli betydligt jämnare. På så vis får väljarnas åsikter genomslag, inte bara på valdagen utan även till vardags.

Det är knappast något exempel på starka band mellan väljarna och deras valda, men det är bättre än ingenting.

Mitt under brinnande valrörelse 1998 lanserade Socialdemokraterna förslaget om maxtaxa på dagis. Som valfläsk betraktat var det ett genidrag, inte minst eftersom förslagets ekonomiska profil riktades mot den medelklass – folk i storstäder med hyfsade inkomster som betalat en hel del skatt och började undra vad de egentligen fått för pengarna – som Socialdemokraterna fått en mer ansträngd relation till.

Att jag nu kom att tänka på detta beror på att jag blivit tillfrågad om att skriva om valets knäppaste vallöfte eller utspel. Det fick mig att fundera över när jag senaste hörde ett parti utlova en verkligt omfattande (i positiv eller negativ bemärkelse) reform. Och det färskaste exemplet jag hittar är alltså maxtaxan.

2006 var bort-med-sossarna-valet. Det fanns en utbredd (och högst begriplig) trötthet på självgoda sossar som inte levererat sedan budgetsaneringen, som inte hade kraft nog att ta tag i viktiga frågor som integration och nyföretagande och som ständigt beviljade de egna kompisarna diverse landshövdingsposter. Behovet av nytänk och utsikten att få lite lägre skatter ersatte de stora sakfrågorna.

2002 var integrationsvalet. Det mesta kretsade kring en symbolisk lösning på ett högst verkligt problem, nämligen den allt djupare klyfta som uppstått mellan svenskar och invandrare – ekonomiskt, socialt, kulturellt och språkligt. Valrörelsen passerade i övrigt utan att några särskilt minnesvärda vallöften. Det vi minns tydligast är försöken att bilda en blågrön minoritetsregering med Folkpartiet, Centern, Kristdemokraterna och Miljöpartiet.

Men som sagt: de stora och dyra reformernas tid är förbi. Socialdemokraterna morrar visserligen om regeringens skattesänkningar, men den enda skatt de själva uttalar sig någorlunda konkret om är den så kallade pensionärsskatten – och den lovar de alltså att sänka. De stora visionernas och utspelens tid tycks vara oåterkalleligen förbi.

Jag tror att det är mot denna bakgrund vi ska försöka förstå de gångna dygnens omdefinition av välfärdsbegreppet (butler och tvättstuga i tunnelbanan, utflykter till Stockholms skärgård) från socialdemokratiska före detta arbetarepartiet. Socialdemokraterna ägnade nittonhundratalet i dess helhet åt att utlova presenter och gratis glass om man bara röstade på dem. Och nu tycks efterfrågan på presenter ha tagit slut.

Det betyder inte att det inte finns verkligt svåra utmaningar för våra riks- landstings- och kommunpolitiker att ta tag i: Vi har en strukturell arbetslöshet som är högre än den förväntade jämviktsarbetslösheten (NAIRU). Det har inte skapats ett enda nettojobb inom svensk privat sektor sedan femtiotalet. Det tar sju år för en genomsnittlig invandrare att komma in på arbetsmarknaden.

Inget av detta kan dock lösas med ytterligare bidrag eller offentliga satsningar. Det är strukturella problem som hänger intimt samman med vår ekonomiska och arbetspolitiska situation. Den som vill ge sig på dessa områden måste vara redo att slakta heliga kor, och det är inte Socialdemokraterna. Så mycket enklare då att utlova en ”satsning” som översatt till vanlig svenska innebär att om det händelsevis finns lediga utrymmen i SL-systemet, och om någon kan tänka sig att hyra dessa utrymmen i syfte att bedriva exempelvis tvätteriverksamhet, barnomsorg eller speceriaffärer där, ja då kommer vi från socialdemokratiskt håll inte att ha några invändningar mot detta. Och dessutom är vi för könsneutrala toaletter.

Detta är, försiktigt uttryckt, på en lite annan nivå än den gamla arbetarrörelsens krav på demokrati och en dräglig tillvaro. Någon enskild värsting bland dessa tramsutspel är svår att peka ut. Men det går att peka på en orsak till att utspelen har blivit så tramsiga. Vi har helt enkelt nått gränsen för vad man kan åstadkomma med politisk ingenjörskonst.

Vad har jag gemensamt med Carola, Emilia, Cajsalisa Ejemyhr, Christian Waltz, Gustav Bendt från Moneybrother och ett antal medlemmar i The Real Group? Sett till musiksmak, inte särskilt mycket. Däremot har vi alla gått på Adolf Fredriks musikskola. Adolf Fredrik är en elitskola, som funnits sedan trettiotalet. Den har fostrat en försvarlig andel av den svenska artisteliten. Alla som går där blir inte yrkesmusiker. Faktum är att de flesta som går där inte blir yrkesmusiker. Men skolan finns, och bör fortsätta finnas.

I början av åttiotalet ville krafter inom socialdemokratin och dåvarande VPK lägga ned Adolf Fredrik. De musikaliska eleverna borde gå i vanliga skolor och dela med sig av sin musikalitet, hette det. Nedläggningen stoppades av enorma protester, men hatet mot ”elitsatsningar” bestod. Vänstern har aldrig kunnat acceptera att olika människor har olika talanger och intressen.

I min klass på AF gick en kille som vi kan kalla för Markus (eftersom han heter Markus.) Han var inte bara musikalisk, utan även extremt intresserad av kemi. När vi började sjuan, och för första gången fick kemi på schemat, behärskade han redan det mesta på högstadienivån. Vi hade dock en lärare, en gammaldags moderat, som gav honom egna arbetsuppgifter att arbeta med. Läraren ansåg att vi var en klass med trettio individer. Inte ett anonymt och homogent kollektiv. Det var tur för Markus, som senare fortsatte på samma bana på KTH.

Poängen med denna tillbakablick är att även den som har en särskild talang eller ett särskilt intresse behöver stimulans. Skolans roll ska inte bara vara att etablera en lägsta standard, utan att hjälpa varje enskild elev att nå så långt som möjligt, utvecklas så positivt som möjligt och på det hela taget få så mycket stöd som möjligt. Det förutsätter att vi alla behandlas som de människor vi är. Inte som den grå massa vänstern vill att vi ska vara.

Att en elev som behöver extra mycket hjälp också ska få extra mycket hjälp inser nog alla. Men fortfarande är de särskilt begåvade elevernas behov ett tabu i svensk skoldebatt. Det är på många sätt en tragedi. Man kan spekulera i hur många framgångsrika matematiker, tekniker  och naturvetare som missats av den svenska skolan. Hur många innovationer har vi missat därför att begåvade elever tvingats anpassa sig till ett för lågt tempo, blivit uttråkade och slutligen tappat intresset?

Ingen elev ska lämnas bakom, men ingen elev ska heller hållas tillbaka. Jan Björklunds utspel i dag går i den riktningen, och det är inte en dag för tidigt.

Jonas Morian är tydligen inte den enda socialdemokraten som vill diskutera smutstvätt i den här valrörelsen. Ilija Batljan, mannen som blev känd för sin kritik mot smygförstoring av chipspåsar och Carin Jämtin, kvinnan som kräver att alla offentliga toaletter ska vara könsneutrala, har tillsammans kommit fram till att de vill öppna tvättstuga i tunnelbanan.

”För ibland kan vi nog alla känna att livet känns mer som en transportsträcka än något vi hinner leva. Särskilt under småbarnsåren kan det vara tufft att hinna allt. Vi jobbar och pluggar, vi hämtar och lämnar, vi ska handla och laga mat och vi ska tvätta och stryka. Vi ska klacka skorna, köpa strumpbyxor och byta batteri i armbands uret, vi ska hämta paket och barnens mediciner från apoteket, vi ska rasta hunden och fixa i trädgården.”

Vi kan därmed konstatera att valrörelsen nu officiellt lämnat planeten Jorden.

Är detta vad vänstern, de utsattas ständiga väktare, har utvecklats till? För en tid sedan pratade Lars Ohly om hur synd det är om fotbollsproffs som får betala samma skatter som alla andra, trots att de i regel bara tjänar mycket pengar under en kortare period av livet. Lars Ohly vill med andra ord höja skatten för undersköterskan Sirpa (månadslön: cirka 20 000) och sänka den för fotbollsproffset Zlatan (månadslön: cirka 10 000 000.)

Samma vänsterpolitiker är topp tunnor rasande över det framgångsrika RUT-avdraget, som skapat tiotusentals jobb i en sektor som tills nyligen var svart, och som gett vanliga människor med vanliga löner en chans till avlastning och mer tid till annat. Det ska därför avskaffas, till förmån för butlers i Stockholms (bara Stockholms) kollektivtrafik.

Om man ändå ska vara optimistisk kan man möjligen glädjas åt att socialdemokratin plötsligt tvingas gå till val på sänkt skatt (för pensionärer) och utvecklad tjänstesektor (tvättstuga i tunnelbanan), vilket ger en fingervisning om hur mycket som har förändrats under åren med alliansregeringen. Men vänsterpartierna är ohjälpliga nybörjare på dessa områden, och det märks.

Som bloggaren Hans Åberg så fyndigt konstaterar: av RUT har blivit TUT – tunnelbanenära tjänster. 

UPPDATERING: Läs även Mattias Svensson!

Under veckan har flera partier, alla utom C och V, presenterat eller dragit igång sina reklamkampanjer för valets slutspurt. Den största snackisen har Kristdemokraternas djur framkallat, medan Folkpartiet obekymrat kör vidare på samma kampanj som använts under tjugohundratalets samtliga valrörelser.

När jag i går för Magasinet Neos räkning besökte Moderaternas och Socialdemokraternas respektive högkvarter för att ta del av deras kampanjer noterade jag att båda använder sig av positiv reklam – alltså reklam som syftar till att förstärka den egna bilden snarare än att försvaga motståndaren. Det är inte så konstigt. Alla vi som arbetat med PR är medvetna om risken med negativ reklam. Den skadar visserligen måltavlan, men kan även stänka på avsändaren.

Av samma skäl är det i regel partisekreterarna – inte partiledarna – som uttalar de hårdaste orden om motståndarna. Per Schlingmann (M) och Ibrahim Baylan (S) behöver inte bekymra sig så mycket om vad folk anser om dem. Deras jobb är att i alla lägen hylla allt det egna patiet gör, och att avfärda vart och ett av motståndarens utspel som en genväg till helvetets sju portar. Det har inget med deras personligheter att göra, utan ligger i uppdragets natur.

Partiledare bör däremot hålla ett vakande öga på den egna populariteten, och måste därför framstå som något mer balanserade och sympatiska. När den här balansen rubbas går det i regel illa. Centerns Maud Olofsson genomför oftast sina egna attacker, i stället för att överlåta det på Anders Flanking. Därför har många fått bilden av Olofsson som hård och oresonlig. Det har sänkt både hennes och Centerpartiets popularitet.

Mot denna bakgrund kan det vara intressant att ta en titt på de kampanjer som nu drar igång, vid sidan av de rena partikampanjerna. Alliansens fyra partier har släppt ett antal affischer på temat ”Bakåt eller framåt”, som inte direkt – men synnerligen indirekt – angriper de tre vänsterpartierna. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet förknippas, utan att det sägs rakt ut, med begrepp som ”bakåt”, ”mer bidrag”, ”flum”, ”sedelpress” och ”kolkraft”.

Allianskampanjen klistrar dock även positiva värdeord på de egna partierna, vilket innebär att den kampanjen är till lika delar positiv och negativ. Men den framför likväl en kritik mot vänsterblocket som de enskilda partierna inte vill skylta med på sina egna affischer och flygblad.

Den kampanj som i dag släpptes av LO är dock helt och hållet negativ. Här avbildas alliansföreträdare upp och ner, och kallas ”megafel” (Reinfeldt) ”helsjuk” (Hägglund) ”dunderdum” (Olofsson), ”knaslåg” (Björklund) och ”dumsnål” (Borg). Detta, plus det USA-inspirerade bruket av manipulerad statistik, gör reklamkampanjen till en av de fulaste i Sveriges politiska historia. Det är lätt att se varför Socialdemokraterna som parti inte vill förknippas med den, och hellre talar om ungdomar som bara längtar efter att få börja jobba.

Snacket om påstådda Mosa Mona-kampanjer till trots: Socialdemokraterna är med mycket god marginal svenska mästare i svinig reklam, vilket säkerligen bidragit till partiets många valsegrar. I motsats till vad väljarna brukar påstå i opinionsundersökningar så är nämligen svartmålningar av motståndaren effektivare som valbudskap än självberöm. Väljare som ser attackreklam kan mycket väl sucka åt det oresonliga tonläget. Men i bakhuvudet får budskapet fäste, och spelar inte sällan roll på valdagen.

Observera att jag inte moraliserar över detta. Politik är en kontaktsport, och som sådan väcker den känslor. Men det är faktiskt Socialdemokraterna som argumenterat fulast i nästan alla val i modern tid. Exempelvis såg det 1985 ut så här på svenska biografer:

Renodlat negativ reklam har alltså förekommit sedan åtminstone kosackvalet 1928. Men i denna valrörelse, liksom flera gånger förr, blev det socialdemokratin – om än genom LO – som blev först med att kasta sig i gyttjan. Återstår nu att se vilken effekt kampanjen får.

När Pride i slutet av nittiotalet började firas i Sverige var partnerskapslagen relativt ny. Men kyrklig vigsel fanns inte på kartan, och någon möjlighet för homosexuella att prövas som adoptivföräldrar fanns inte heller. Sådana krav betraktades fortfarande som omöjlig frasradikalism från politiska aktivister med mer vilja än vett.

Samtidigt gick det redan då att peka på betydande liberaliseringar i synen på sexuella minoriteter. Ordet ”bög” hade, åtminstone i storstäderna, förlorat mycket av den rakt igenom negativa klang som jag minns att ordet hade på skolgårdar under åttiotalet. När adoptionslagen under försommaren 2002 klubbades av riksdagen hörde jag till de 17 procent av befolkningen som stödde den, och jag satt med en grupp likasinnade på riksdagsläktarenför att i efterhand kunna säga att jag var där.

Efteråt bar det av till RFSL:s lokaler på Sveavägen, där det hölls segerfest. Jag stannade dock inte särskilt länge eftersom jag längtade hem till min dotter, då ett drygt halvår gammal. Men jag minns att jag tänkte att om hon visar sig vara homosexuell så har jag under de gångna åren gjort vad jag har kunnat för att bana väg för henne.

Poängen med denna tillbakablick är att det inte handlar om vad man tycker, eller hur vackra ord man använder i sitt allmänna tyckande, utan om vad man faktiskt gör. Och tyvärr känner jag inte alls samma släktskap med RFSL i dag som jag gjorde då.

I dag har RFSL vunnit de flesta viktiga strider. Naturligtvis finns alltjämt människor som ogillar sexuella minoriteter, men de kommer aldrig att ändra sig på grund av att någon paraderar på stan iförd rosa fjädrar och läderkalsonger. Att det finns idioter som inte gillar vad man är eller står för är helt enkelt ofrånkomligt. Min teori är att vissa människor helt enkelt måste ogilla något, och att det inte spelar så stor roll vad detta något är.

Men den politiska debatten som sådan är i praktiken avklarad i Sverige, och RFSL vann. På annat sätt kan man inte tolka de gångna tjugo årens utveckling. Problemet är att RFSL nu leds av personer för vilka kampen tycks viktigare än eventuella segrar. Konkreta och fulkomligt självklara politiska krav, som rätten att slippa stå i en garderob och skämmas, har ersatts av en långt mindre allmängiltig agenda. På Aftonbladets kultursida bemöter RFSL-basen Ulrika Westerlund just detta resonemang:

”Det är en tanke som i delar ligger snubblande nära analysen som KD lägger in när de använder begreppet ”Verklighetens folk”: politiken har gjort sitt, folk ska lämnas ifred. Som ett svar på det har RFSL lanserat vår egen version av Verklighetens folk, där vi fyllt begreppet med den helt motsatta tesen: det behövs mer politik, inte mindre, för att vi alla ska känna oss verkliga, för att vi ska känna att vår verklighet respekteras.”

Genom att kräva ”mer politik” på bekostnad av individens rätt att bli lämnat ifred (med sin familj, sina intressen och även sin sexuella läggning) har Ulrika Westerlund och RFSL onekligen kommit ut – som radikal vänsterorganisation. Alla som tycker att politiken ska hålla sig utanför folks sovrum har i RFSL inte längre en allierad, utan tvärtom en motståndare.

Jonas Morian har en poäng när han jämför bemötandet av en man som talar om sin fru med en man som talar om sin make. Det finns en skillnad, låt vara att den har blivit betydligt mindre och att den även fortsätter krympa. Men då borde målet rimligen vara att ingen av oss stämplas som en viss sorts sexuell läggning – eftersom vi alla är så oändligt mycket mer än bara det.

RFSL önskar tvärtom mer politik, enligt den gamla vänsterdevisen om att ”det privata är politiskt”, vilket reducerar oss alla till att bara vara vår läggning. Och titta på organisationens val av fiender: det bråkas med KD i tid och otid, men när Lars Vilks angrips för att ha visat en film i vilken profeten Muhammed avbildas i en homoerotisk kontext, och när Vilks själv ”anklagas” för att vara bög, ja då tiger RFSL som muren. För det är ju den normativa borgerligheten som är fienden.

Samtidigt finns det onekligen saker att göra för att skydda inte bara sexuella minoriteter, utan alla som av någon anledning känner sig hotade. Jag gick själv i Pride-paraden 2003, det år då paraden angreps av Nationaldemokraterna. De som greps för detta, bland andra den nuvarande partiledaren Marc Abramson, dömdes till som mest några månader i fängelse. Jag, som stoltserar med den reaktionära åsikten att brottslingar ska sitta inne så att vi andra vågar vara ute, hade föredragit att vi låst in dem på tio år. Dels för deras våldshandlingar mot enskilda personer, men även för att de angrep en demokratisk åsiktsyttring, vilket i min värld är liktydigt med terrorism.

Men i stället för att faktiskt utnyttja lagboken i befintlig skick har vi stiftat politiskt korrekta tankelagar, såsom lagen om hets mot folkgrupp, som ger samma ynkliga påföljder som andra brott. Detta är inte action. Detta är fluffigt snack.

RFSL har känt sig träffade av Kristdemokraternas tal om verklighetens folk – vilket i sig är obegripligt eftersom KD aldrig har använt detta begrepp i opposition mot sexuella minoriteter. Därför har RFSL nu själva börjat använda begreppet. Det är utmärkt. Jag tror dock att verklighetens HBT-folk tjänar mest på att sexuell läggning blir en icke-fråga och att alla som förgriper sig mot andra människor, oavsett skäl, blir straffade för detta. Ty varför skulle HBT-personer skilja sig så mycket från alla andra?

För att återvända till 2002: jag gick hem den kvällen med en förhoppning att den i grunden rätt ointressanta frågan om sexuell läggning skulle vara överspelad när mina barn blev vuxna, att de skulle vara den första generationen som inte gjorde någon uppdelning mellan den matematiska normen (heterosexuella) och dito minoriteten (övriga).

Men så kommer det inte att bli. Och det är inget att vara stolt över.

Jag tänker inte ge mig i diskussionen om vad Centerpartiet anser om Miljöpartiets eventuella position som mittenparti. Det känns som just den sortens frågor som väljarna kan avgöra själva – och för övrigt består hela riksdagen av mittenpartier.

Med ett enda undantag – nämligen det parti som i dag skriver på debattsidan. Vänsterledaren Lars Ohly och hans utrikeskommissarie Hans Linde slår fast att Vänsterpartiet säger nej till Nato, ty ”vi slåss bara under FN-flagg”. Det betyder i klartext att Vänsterpartiet enbart är beredda att skicka ut svenska soldater i strid när Syrien, Vietnam, Kina, Libyen, Zimbabwe, Kuba, Ekvatorialguinnea, Eritrea, Yemen och övriga medlemmar av Förenade Diktaturerna säger att det är okej.

Vi behöver en rejäl FN-debatt i detta land. Vi talar om en organisation där demokratier och diktaturer förhandlar som jämlikar, något som är lika absurt som om vi gav våra poliser i uppdrag att förhandla med den organiserade brottsligheten. Vi talar om en organisation där länder som Pakistan, Saudiarabien, Qatar, Jordanien och Kina sitter i rådet för mänskliga rättigheter. Vi talar om en organisation där Iran ingår i rådet för kvinnors rättigheter.

I svensk debatt omges FN, på mycket oklara grunder, av ett romantiskt skimmer. Men de som verkligen har skäl att applådera FN är de utfattiga u-länder som, utan att själva betala mer än en bråkdel av organisationens kostnader, får tillgång till en toppdiplomatisk plattform. Det vill säga, u-ländernas befolkning får inte tillgång till denna plattform. Men deras stenrika, genomkorrumperade och aktivt antidemokratiska statschefer får det.

Jag kan känna respekt för Vänsterpartiets motstånd mot Nato. Det finns goda skäl – även om jag personligen inte anser att de överväger – som talar mot medlemskap. Däremot har jag ingen som helst respekt för partiets hållning gentemot FN. Den är tvärtom ett tydligt tecken på att Vänsterpartiet, efter alla avslöjande tv-dokumentärer, vitböcker och påstådda uppgörelser med den egna historien, fortfarande är neutrala i konflikten mellan demokrati och diktatur.

Frågan återstår: varför är det mer okej att skicka svenska soldater i strid för att det finns ett FN-mandat?

Förra hösten deltog jag, tillsammans med ytterligare något tiotal journalister och opinionsbildare, i en lunchbjudning tillsammans med Siv Jensen, norsk oppositionsledare och ordförande i det högerpopulistiska Fremskrittspartiet. Jag gick dit av nyfikenhet och uppriktigt intresse. Jag kände givetvis till Fremskrittspartiets restriktiva syn på invandring, men såg inte detta som något skäl att inte träffa och diskutera med dess ordförande.

Det blev till sist ett intressant och underhållande samtal (ett referat finns att läsa här) och jag kunde konstatera att jag håller med FrP om somligt, men inte om annat.

Och det hade kunnat vara hela historien, om det inte varit för Isobel Hadley-Kamptz, som drabbades av moralpanik på Expressens ledarsida under rubriken ”Hur kan liberaler flirta med Siv?”. Av Isobels ledare framgick att det inte var någon av de svenska lunchgästernas åsikter i sak som var problemet, utan enbart det faktum att vi samtalat med en person som förespråkar en restriktiv invandringspolitik. Att flera av de närvarande, exempelvis Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt, sedan länge är varma förespråkare av fri invandring spelade ingen som helst roll.

Nu har en liknande diskussion uppstått igen, denna gång med anledning av att Philip Wendahl, förbundssekreterare i FP-anknutna Liberal mångfald, fotograferats i trevligt samkväm med SD-ledaren Jimmie Åkesson under ett mingel i Almedalen. Och frågan lyder än en gång: med vilka kan man egentligen umgås?

Låt oss först slå fast att den här diskussionen är behäftad med några uppenbart dubbla måttstockar. Den vänsterpartistiska riksdagskandidaten Dror Feiler kan utan problem umgås med den colombianska FARC-gerillan i dess träningsläger utan att någon går i taket. Samma partis förre programchef Ali Esbati kan skriva att det alltmer auktoritära Venezuela genomgår en ”imponerande demokratiseringsprocess” utan att det ger upphov till några rubriker.

Men låt mig vara tydlig här: jag motsätter mig inte alls något umgänge med Feiler eller Esbati (varav den senare för övrigt är god vän med just Isobel Hadley-Kamptz). Jag tycker tvärtom att kontakter med radikalt oliksinnade personer har ett visst egenvärde, och i sina bästa stunder motverkar både sekterism och group think. Det är bra med öppna sinnen, helt enkelt.

Men om vi nu ska rangordna restriktiv flyktingpolitik respektive förföljelser av oppositionella (Venezuela) eller kidnappningar och mord riktade mot civila (FARC) så tycker jag nog att restriktiv flyktingpolitik är den minsta synden. Faktiskt.

Visst finns det utrymme för kritik mot Wendahls integrations- och migrationspolitiska utspel – jag har själv framfört sådan kritik – men man kan inte rimligen döma ut honom för att han minglar med en SD-politiker i samband med en jippovecka som till övervägande del består av just mingel med politiker. Och om vi nu tvunget ska skåpa ut svenska politiker för deras val av umgänge borde vi kanske börja någon annanstans än hos Philip Wendahl.

Liksom Jonas känner jag för att skriva några rader om den annonskampanj som Socialdemokraterna dragit igång, sannolikt i syfte att lyfta Mona Sahlins dassiga förtroendesiffror.

För mig är den här kampanjen bara ytterligare en bekräftelse på de problem som Sahlin och människorna runt henne brottas med, både vad gäller bilden av henne och av den allians hon har tejpat ihop. Fotografierna av Sahlin är hårt retuscherade, budskapet omöjligt att inte instämma i, och greppet att omge partiledaren med krystat heterogena grupper av ”vanligt folk” känns svårartat genomskinlig. Partiets kommunikationschef, Karin Pettersson, gör i Dagens Media ett försök att förklara budskapet:

Mona Sahlin är en ledare med stark förankring i verkligheten och människors vardag. Sommarskolan, bygget av Citytunneln och unga boxare ringar in viktiga framtidsfrågor. Vikten av kunskap, det gröna jobbskapande och kraften hos den stora ungdomsgeneration som nu är på god väg att slösas bort.

Det första påståendet går helt på tvärs med den faktiska bilden av Sahlin. S-ledaren har ofta kritiserats för sin avsaknad av utbildning, för att hon varit yrkespolitiker sedan barnsben och för sin mycket-snack-lite-hockey-approach till politiskt arbete. Petterson är inte dummare än att hon inser det, och därför försöker hon, liksom alla kommunikationschefer, bygga en verklighet som passar uppdragsgivaren.

Även valet av sakfrågor och identifikationspunkter känns gravt kontrafaktiskt. Sahlin går till val tillsammans med två partier som motsätter sig bygget av Citytunneln. Hon leder det parti som bär huvudansvaret för att boxare med proffsaspirationer tvingades till landsflykt. Och vad gäller förlorade ungdomsgenerationer så torde inget ha bidragit mer till detta än det socialdemokratiska beslutet att slopa gymnasieskolans tvååriga yrkeslinjer. Det har till och med vänstersossar som Morgan Johansson insett nu.

Men än mer intressant är att kampanjen så tydligt visar Socialdemokraternas kort. Kampanjen medger att partiet har problem med sin ledare, och vilka sakområden som upplevs som mest besvärliga. Men löser den dessa problem? Utdragen ur Sahlins bok som utgör kampanjens sakliga stomme övertygar inte mig. Låt oss återvända till det citat som Jonas lyfte fram:

Jag är övertygad om att vi får mer kraft att uppfylla personliga drömmar om vi väljer att lösa de stora och svåra problemen tillsammans. Då kan vi växa som människor, ta hand om både karriären och familjelivet – ge oss i kast med nya utmaningar. Samhällets resurser ska användas effektivt. Det gäller också den resurs som människor utgör. Den höga ungdomsarbetslösheten är ett slöseri. Om varje människa i Sverige får utveckla sin fulla potential – då växer Sverige maximalt.

Vi bör alltså samarbeta inom samhällets ramar för att lösa gemensamma problem eftersom vi tjänar på det. Jaha, någon däremot? Frågan som delar politiken är inte om, utan hur, vi bör samarbeta och på vilka områden. För att ta ett exempel: alla partier är ense om att skolan ska finansieras med skatter. Däremot råder oenighet om friskolor, betyg och, som sagt, yrkeslinjer på gymnasiet.

Därefter, som en slags punkt, slår Sahlin fast att resurser ska användas effektivt och att det är bra när så sker. Än en gång: vad betyder det? I likhet med Sahlins förvisso väl framförda tal i Almedalen saknar kampanjen något som partiet och väljarna kan vara oense om, eller ens diskutera.

Denna argumentationsmetod kallas ibland straw man – halmgubbe – eftersom den förutsätter en motståndare som inte existerar. För såvitt Socialdemokraterna inte planerar att utse det radikalt libertarianska Liberala partiet (133 röster 2006) till valets huvudmotståndare så är hela denna kampanj en enda stor halmgubbe. Det enda den säger är att Socialdemokraterna har stora problem med sin identitet, och att partiet vill göra valrörelse utan att prata om sin faktiska politik.

Som jag skrivit tidigare tror jag att väljarna, inte minst medelklassens pragmatiska swing voters, noterar detta och att det är en stor del av orsaken till att Sahlins förtroendesiffror är i botten. Kampanjen, som syftar till att lyfta Sahlin som statsministerkandidat, bidrar därmed till att förvärra hennes problem.

Med denna retoriska fråga sopade Ronald Reagan hem 1980 års presidentvalsdebatt mot den sittande och djupt misslyckade presidenten Jimmy Carter. Frågan var smart ställd, just eftersom Carter så tydligt medgav att USA blivit ett sämre land under hans tid i Vita Huset. Skillnaden var att där Carter öppet talade om att amerikanerna skulle tvingas acceptera en lägre levnadsstandard hävdade Reagan, med emfas, att Amerikas ”bästa dager ligger framför oss”.

Med det budskapet vann han valet.

Opinionsinstitutet Novus har nu ställt ungefär samma fråga till svenska folket, och här visar det sig att svaret är mer glädjande än det var i USA för trettio år sedan. 44 procent menar sig ha fått det bättre, medan bara 20 procent tycker att det har blivit sämre. 33 procent märker ingen skillnad och 3 procent har uppget ”vet ej”.

Med tanke på att vi under samma tidsperiod har gått från brinnande högkonjunktur till den värsta internationella krisen sedan trettiotalet är det ett smått fantastiskt resultat, och en god indikation på det förtroende som finns för alliansen när det gäller att leda landet.

Jag bryr mig inte särskilt mycket om vad partimätningarna säger, åtminstone inte förrän om någon månad när valrörelsen har tagit fart på allvar. Men mätningar som denna visar vilken grund partierna har att stå på när de presenterar sina utspel. Och vänstern har valt att svartmåla Sverige och att ta i från tårna med fraser som ”regeringen har rivit sönder välfärden”.

Men som framgår av Novus mätning saknar den sortens dramatiska retorik förankring i folkdjupet, och därmed riskerar Sahlins och Östros återkommande klagovisa att framstå som falsk i väljarnas öron. Och kanske är just detta orsaken till att dessa två välkända och erfarna politiker plågas av låga förtroendesiffror.