Man ska aldrig underskatta sommartorkans förmåga att göra snackisar av icke-nyheter. Åter i civilisationen efter några dagars verklighetens folk-semester på Öland (där mitt mobila bredband ägnade sig åt diverse maskningsaktioner) noterar jag att flera medier förvånas över att Kristdemokraternas Göran Hägglund väljer bort partiledardebatten på Pridefestivalen.

Intressant är även den kritik som RFSL-ordföranden Ulrika Westerlund framför mot KD-ledaren. Kutymen är ju annars att man beklagar, men inte fördömer, när någon avböjer ens inbjudan. Men i Westerlunds värld är Pride inte längre en möjlighet utan en skyldighet, närmast liknande en pilgrimsresa, för Sveriges alla politiker.

Till saken hör att Hägglund, till skillnad från Göran Persson, faktiskt har besökt Pride och deltagit i festivalens partiledardebatt. Den gången var det inte så många som brydde sig om att lyssna till vad han faktiskt hade att säga. Istället bemöttes Hägglund, trots att han var en inbjuden gäst, av burop och glåpord. Att han denna gång väljer att inte ägna en heldag mitt under brinnande valrörelse åt en fientlig och dessutom svårt ohyfsad publik är knappast förvånande.

Jag brukade älska Pridefestivalen. Utöver intressanta seminarier och debatter har veckan alltid innehållit goda möjligheter till fest och mingel. Det innebar att festivalen blev folklig, att synen på sexuella minoriteter kunde normaliseras och fördomar bekämpas. Jag inte bara hoppades, utan trodde, att frågan om enskilda människors sexuella läggning kunde bli en icke-fråga.

Men i stället för att glädjas över sina egna framgångar valde RFSL att radikaliseras. I stället för att bara låta pingstpastorn Åke Green visa upp sig i all sin inskränkta dumhet polisanmälde de honom, och skapade på så vis en yttrandefrihetsmartyr. I stället för att glädjas åt den könsneutrala äktenskapslagen valde de att kritisera det faktum att den nya lagen inte tvingar präster som av religiösa skäl inte vill viga samkönade par att göra detta. I stället för att tacka de företag (Volvo, Ikea, H&M) som tidigare sponsrat Pride valde de att anklaga företagen för homofobi när dessa valde att lägga sina pengar någon annanstans.

Och detta är vad Pride och RFSL har börjat urarta till. Från kamp för rätten att slippa stå i en skrubb och skämmas, till angrepp mot vad de hävdar att andra står för, med målet att själv få vara den som pekar finger. Från mobbad till mobbare.

Göran Hägglund har i denna verklighet inget att hämta på Pride, och har därför ingen anledning att medverka där. Rimligen har han ingen skyldighet att infinna sig för att spela rollen som allmän spottkopp. Eller kommer vi få se motsvarande svarta rubriker nästa gång Lars Ohly väljer att inte kampanja hos Svenskt Näringsliv?

En intressant sak med kritiken mot Göran Hägglunds nu årsgamla retorik om verklighetens folk (till exempel Jonas märkliga bloggpost tidigare i dag) är att den hela tiden kretsar kring etnicitet och sexuell läggning. Men Hägglund har aldrig någonsin använt verklighetens folk som murbräcka mot invandrare eller HBT-personer. Rasismen och homofobin finns ingen annanstans än i huvudet på Göran Hägglunds  kritiker.

I kvällens tal gav Hägglund några exempel på vad han faktiskt syftar på, nämligen bruket att brända pengar för att illustrera inkomstskillnader, Miljöpartiets statliga myndighet för normavveckling och sommartipsen om jämställd dasstömning. Hägglund har helt rätt. De som ägnar sig åt dessa ting befinner sig långt, mycket långt, från verkligheten och dess problem.

Debatten om verklighetens folk är viktig och bra, just eftersom den handlar om rätten till den egna privata sfären. Rätten att inte i alla sammanhang bedömas och betygsättas utifrån andras politiska preferenser. Rätten att inte vara en bricka i någon genusutredares grand master plan.

Förra hösten skrev jag en text om hur den politiska debatten kan te sig för en helt vanlig, arbetande, bilkörande, sportälskande småbarnsfar som har svårt att få tiden att gå ihop. Jag har nog aldrig fått så många positiva reaktioner som jag fick efter det inlägget, och det var helt uppenbart att det finns en nerv i Sverige som ledsnat rejält på tjatet om kvoterad föräldraförsäkring, kränkthetskultur och rätten för kulturarbetare att få betalt av samhället för att kritisera detsamma.

Hela inlägget (och de reaktioner jag fick på nätet) kan läsas här, men jag väljer att citera stycket om den fiktive men verklighetsbaserade Sven E. Banangren och hans dag:

06.02: Sven går upp, slår yrvaket på SVT:s morgonnyheter och börjar därefter fixa i ordning kaffe och rostade mackor. I tv-soffan diskuterar två kulturpersonligheter huruvida kulturen måste lära sig stå på egna ben, och är helt överens om att kulturarbetare inte kan producera kvalitativ konst om de inte får göra det på heltid. Sven, som visserligen har ett helt okej jobb men gärna skulle slippa gå dit just denna gråa morgon, undrar i sitt stilla sinne varför de fria teatergrupperna inte kan roa sig efter arbetstid, så som han och hans korpfotbollslag måste göra.

07.36: Barnen är lämnade på dagis och Sven sitter i en bilkö på E4 in mot stan. För att distrahera sitt stressade sinne slår han på P1. Där talar en grön före detta riksdagsledamot om konsumtionssamhället. ”Vi stressar för mycket”, säger den gröne. ”Sedan jag lämnade politiken har jag tagit det lugnt, skrivit en bok och mest legat i hängmattan. Det är bättre än att jaga klockan och anpassa mig efter andra.” Sven, som tydligt minns en kvällstidningsartikel om hur just samma ex-politiker plockat ut närmare en miljon ur riksdagens pensionsfond, kommer på sig själv med att gnissla tänder där inne i bilen.

12.23: Sven tillbringar sin lunchrast i fikarummet. På bordet ligger en tidning, och Sven noterar förstrött att framsidan domineras av en kvinna som klagar över att ingen vill anställa henne för att hon bär slöja och vägrar ta kollegor i hand. ”Det är diskriminering”, klagar kvinnan. ”Men jag har kopplat in DO, som lovat lyfta ärendet”. Därefter inträder sagda DO och låter meddela att Sverige präglas av strukturell rasism. Sven, som lydigt plockade ringen ur örat när chefen bad honom, börjar undra om han verkligen vaknade i morse eller om detta är en bisarr dröm.

17.24: Sven sitter åter i bilen, fast nu på väg från jobbet till dagis. Radion är på igen. Ordföranden i ett politiskt ungdomsförbund diskuterar ungdomsarbetslösheten. Den senare beror, enligt den trosvissa ungdomspolitikern, på att regeringen sänkt skatten för de rika istället för att satsa på unga. Sven, som varje månad satt in sin månatligt avdragna tusenlapp på semesterkontot, förstår inte riktigt vad han gjort för ont. Men den tjugotreåriga radiorösten är säker på sin sak. Sven har behållit pengar som han borde ha gett till någon annan.

19.57: Ungarna ligger i sina sängar och Sven rasar ner i vardagsrumssoffan. I rutan sitter Carina Tröög, en teaterregissör som är mer känd för sitt skatbo till frisyr än för någon av sina pjäser, och klagar över folk som tror att vägen till lycka går genom en platt-tv. Sven betraktar den glänsande ram som omger hans egen platta tv. Såväl storleken som modellen är vald för att ge honom maximal njutning av sändningarna från La Liga. Ilsket byter han kanal för att slippa lyssna på kvinnans fördömanden.

I stället fastnar han framför en intervju med en känd kvinnlig författare. Kvinnan berättar att hon under flera år blev slagen av sin man. Sven lystrar till. Han har växt upp med åsikten att killar som slår tjejer är fega kräk. Men plötsligt tappar han hakan. Författaren förklarar, med gravallvarlig min, att alla män är skyldiga till att kvinnor misshandlas. Felet ligger inte hos de som slår, utan hos samhället som, vahettere, upprätthåller en slags…maktkönsordning ellervareheter.

22.18: Sven ligger i sängen men kan inte riktigt somna. Han tänker på allt han hört i dag. Att folk som har ett visst sorts intresse har rätt att ägna sig åt det på heltid, att folk som stressar mellan hem, arbete, dagis och fritidsaktiviteter är idioter som inte fattat grejen, att de sociala koder han alltid tagit för självklara i själva verket gör honom till en rasistisk skinnskalle, att han är sniken, att hans val av tv tyder på att han saknar smak och att han, i egenskap av man, bär skulden för att kvinnor misshandlas.

Plötsligt inser Sven, med en känsla av uppvaknande, att inget av detta är nytt. Han har hört allt förr. På tv, i radio och tidningar. I går, i förrgår och dagen före det. Han tänker på saken och kommer på att det låtit på samma vis i flera år. Men han har aldrig tänkt så tydligt på det som nu. Han har tagit det för självklart.

Det är människor som denne Sven som Göran Hägglund lockar med sitt tal om verklighetens folk. De är inte rasister, de hatar inte kvinnor och de är inte homofober. De är bara helt vanliga människor som längtar efter politiker som utgår från just deras vardag, och förstår just deras problem.

Hägglund talade till dessa väljare ikväll, och han gjorde det bra. Hans beryktade skämtlynne och fyndiga formuleringar fick stort utrymme, men det fanns även mycket allvar i talet, som när han kom in på sin vision om ett ”all inclusive” inom äldrevården. Det handlade just om det trassel som många människor upplever när de kastas mellan olika parallella system, tariffer och vårdformer.

Notervärt är att Göran Hägglund slog fast att Kristdemokraterna inte är ett liberalt parti – talet om kvotering och annan social ingenjörskonst är ju inte förbehållet vänstern – utan just ett kristdemokratiskt parti. Det ändrar dock inte min uppfattning att kvällens tal var det mest liberala under hela Almedalsveckan.

Socialdemokraterna är partiet för dagen här i Almedalen. Därför var det naturligtvis Socialdemokraterna som var ämnet när jag, Ursula Berge, Elaine Bergqvist och Lena Mellin äntrade Aftonbladets panel vid lunchtid i dag.

Diskussionen kom av naturliga skäl att kretsa kring Mona Sahlin, hennes låga förtroendesiffror och den socialdemokratiska anklagelsen om att partiledaren är utsatt för mobbing. För egen del tror jag inte att Sahlins problem handlar särskilt mycket om pr, alltså hur hon ser ut, pratar eller något annat. Skepsisen mot henne beror, menar jag, betydligt mer på att hon så gott som aldrig kommunicerar annat än korta soundbites.

Mer än en före detta stats- eller regeringschef har sagt att huvuddelen av jobbet går ut på att avvärja katastrofer. Finanskrisen är ett exempel på hur Sveriges regering tvingats agera utifrån en situation som den inte själv skapat eller råder över. Det är nog ingen slump att regeringens opinionsläge vände ungefär samtidigt som finanskrisen slog till i Sverige.

Mona Sahlin har, efter två år, fortfarande inte presenterat någon annan analys av finanskrisen än att ”regeringen inte satsar på jobben”. Sådana uppenbart förenklande slagord imponerar inte på den medelklass som dagligen kastar ett öga på ränteläget och räknar på boendekostnader. Det är ett betydligt större problem för Sahlin än hennes dialekt, eller ens hennes privatekonomiska turer på nittiotalet.

Dessutom har de mest förklenande uttalandena om henne kommit från andra socialdemokrater. Hennes styrka är inte tänkandet, utan förmågan att kommunicera ett budskap, förklarade Göran Persson. Hon är för okunnig för att tänka konstruktivt om ekonomiska system, skrev Villy Bergström. Uttalanden som dessa slår allianskritiken mot Sahlin med minst en hästlängd.

Mona Sahlin har dock även styrkor. Den främsta är att hon är tuff som en isbrytare. Hon har gått igenom mer, både privat och politiskt, än någon annan partiledare. När Socialdemokraterna frivilligt sätter bilden av henne som ett mobboffer glömmer folk bort hur tuff hon är, och det bidrar ytterligare till det låga förtroendet. Mona Sahlin hade kunnat påminna oss om att hon satt i krisförhandlingar med Carl Bildt när Fredrik Reinfeldt fortfarande myglade för att bli ordförande i MUF.

I stället har hon iklätt sig offerkoftan. Det kan bli hennes fall.

Jag fick ett mycket ilsket telefonsamtal i förmiddags, ni vet ett sådant där som får telefonen att skallra som i Kalle Anke när Farbror Joakim ringer. Samtalet kom från min mor, som just hört på radion om Gudrun Schyman och morgonens pengabål.

Min mor är i regel en ganska timid människa, men nu gastade hon om Schymans aktion, vilken hon betraktar som ett rent hån mot exempelvis denne gynekolog, tillika mottagare av Olof Palme-priset, som sliter mer eller mindre dygnet runt i Kongo-Kinshasa med att hjälpa kvinnor som drabbats av sexuellt våld. För honom, för hans klinik och för hans patienter skulle de 100 000 som Schyman brände ha kunnat göra underverk, menade min mor. Där pågår en verklig kamp för att hjälpa kvinnor, samtidigt som en bortskämd, västerländsk medelklasskärring bränner pengar för att få ytterligare en rubrik i tidningen.

Nu har min mor aldrig besökt Almedalsveckan, och är således omedveten om att betydligt större pengar än så bränns i utbyte mot medieuppmärksamhet – låt vara på ett något mindre bokstavligt sätt. Men jag kan ändå förstå henne.

Gudrun Schyman har alltid varit svårt publicitetsberoende, vilket förvisso inte är en dålig sida hos en politiker. Men med sina senaste tilltag har hon blivit mer av en politisk freak show än en opinionsbildare. Gårdagens attack mot Vänsterpartiet är ett annat exempel. I sak är skillnaden mellan FI och V tämligen försumbar, och det inser nog partiernas sympatisörer också. Men Schyman vet att kritik mot hennes före detta parti är intressantare för medierna än motsvarande kritik mot, säg, Kristdemokraterna. Men strategin är lite för uppenbar, och urholkar förtroendet för Schyman.

Det är faktiskt bara tio år sedan hon var en av Sveriges populäraste partiledare. De märkliga turerna kring Feministiskt initiativ har fullkomligt raderat ut det förtroendet. Och ju mer så sker, desto mer desperat blir Schyman. Och ju mer desperat hon blir, desto mer absurda blir hennes mediala utspel. Pengabranden är bara det senaste rekordet.

För ett decennium sedan stod Gudrun Schyman i politikens absoluta centrum. Göran Persson kunde inte lägga fast statens budget utan att gå via henne. I dag står hon i utkanten av Almedalen och skriker förtvivlat efter uppmärksamhet. Och ute i världen pågår dagligen ett betydligt mer glamourfritt arbete för att hjälpa och stödja utsatta kvinnor – utan hjälp av de svenska PR-byråernas kontanter.

Jag minns en julgransplundring för 20-25 år sedan. Jag och de andra barnen hade stängt in oss i ett eget rum, i allmänt missnöje över något våra föräldrar hade förvägrat oss. Väl inne på rummet började vi prata om hur en bättre värld kunde se ut. Barn skulle bestämma, godis och glass skulle kunna ätas närhelst vi så önskade, och världen skulle vara rakt igenom rättvis.

Det är detta barndomsminne som kommer över mig medan jag lyssnar till Lars Ohlys tal. Jag önskar att jag kunde skriva att V-ledaren, i egenskap av vuxen politiker, håller en högre nivå än vad Ida Gabrielsson gjorde nyss. Det gör han inte.

Under temat ”världens bästa välfärd” presenterar han ett oändligt antal punkter för ett bättre Sverige. Det handlar om

• Gratis tandvård
• Gratis kollektivtrafik
• Högre löner
• Högre studiebidrag
• Bättre klimat
• Hyresrätter till alla
• Omedelbar handikappanpassning av hela samhället
• Stora satsningar på skolan
• Ökat stöd till alla sjuka och arbetslösa

Och mycket, mycket mer. Men observera, kära läsare, att inget av detta är vallöften. Det är ”visioner”. Inte alldeles olika det program som jag och mina kompisar hittade på, den där julgransplundringen då vi satt på vårt rum och surade över de vuxnas allmänna elakhet.

Just nu står Ida Gabrielsson, Ung Vänsters ordförande, i Almedalens talarstol. Hon talar med darrande stämma om ”de omänskliga förhållanden vi alla lever under” framför en mingelmätt publik vars barn spelar fotboll eller tittar på änderna som fridfullt simmar runt i Almedalens fridfulla lilla damm.

Så ser relationen ut mellan retorik och politik när Vänsterpartiet Alltjämt Kommunisterna håller låda i Visby. Vidare meddelar att Gabrielsson att den som har skärgårdsutsikt har det för att hon inte har det, och att den som önskar slippa fastighetsskatten kan ”köpa husvagn, för fan”. Det är ungdomar som hon som Sveriges arbetsgivare förväntas ge ”fast jobb direkt efter gymnasiet”, oklart på vilka grunder. Hon slår även fast att målet är ett samhälle där direktören och arbetaren står i samma vårdkö.

Ja, jag hörde rätt. Hennes utopi är en kö. 

Lars Ohly har onekligen en hel del att leva upp till när han om ett ögonblick äntrar scenen.

Flera medier rapporterar om ett mindre tumult i samband mellan Visbys biskop Lennart Koskinen och Sverigedemokraterna: 

”Det var när SD:s partisekreterare Björn Söder precis hade inlett ett debatt med kristdemokraten Rolf Tufvesson om kultur och integration som Lennart Koskinen kom till platsen och gick fram till Björn Söder. Flera Sverigedemokrater föste då med våld bort biskopen från platsen. Säkerhetspolisen var snabbt på plats och upplyste Koskinen om att partiet faktiskt har tillstånd att få hålla sitt möte på platsen.

– Det är att undergräva våra demokratiska rättigheter. Det känns mycket märkligt att de får mera rätt än Svenska kyrkan, sade Lennart Koskinen.”

Den här sortens dumheter tvingar oss att ställa frågan om varför vi ogillar Sverigedemokraterna. Svaret är, eller borde vara, att partiet har en rutten människosyn och att det är sprunget ur en allt annat än demokratisk idétradition. Därmed får vi även svaret på frågan om varför Koskinens agerande är så oförlåtligt dumt. Om man anser att demokratin är värd att försvara från Sverigedemokraterna, bör man rimligen även försvara rätten att hålla politiska möten, i synnerhet möten med polistillstånd. Det gäller även när vi ogillar mötenas innehåll.

Almedalen är på många sätt en utmärkt symbol för hur demokratin ska fungera. Här trängs partier, intressorganisationer och aktionsgrupper med ofta motstridiga åsikter sida vid sida. I de flesta fall fungerar detta smidigt och konfliktfritt.

Lennart Koskinen har i dag åsamkat Svenska Kyrkan en förlust i en demokratimatch mot Sverigedemokraterna. Det är pinsamt för både honom och för Svenska Kyrkan.

Halv elva i förmiddags anlände jag till Visby. Redan vid tolv var det dags för det första giget, nämligen panelsamtalet i Aftonbladets tält, tillsammans med tidningens samhällschef Lena Mellin, retorikexperten Elaine Bergqvist och den socialdemokratiska pr-konsulten Helena Söderlind Paues. Eftersom Vänsterpartiet är dagens parti här i Almedalen handlade diskussionen kring partiets och dess allmänna läge såhär infrö valet.

Trots panelens ideologiska bredd var vi faktiskt relativt eniga. Det är tio år sedan Vänsterpartiet senast prickade in formtoppen, och då fanns en hop missnöjda socialdemokrater som gått till vänster i protest mot Göran Perssons saneringspolitik. Nu är Socialdemokraterna ett oppositionsparti och kan därför inte reta sina väljare på samma sätt. Därmed har Vänsterpartiet förlorat rätt mycket av sin livsluft.

Lars Ohly har utlovat ett ”visionärt” tal, vilket på ren svenska innebär att eftersom han och de övriga vänsterpartierna inte har särskilt många konkreta, gemensamma valfrågor att driva från scenen. Men till skillnad från tidigare år kan han inte heller hålla något traditionellt VPK-tal om exploaterade hamnsjåare eller förtryckta palestinier. Därtill är trycket att åstadkomma resultat på hemmaplan för stort. Dessutom måste diplomatin mellan samtliga oppositionspartier vårdas, och då kan ingen rusa iväg för långt i någon riktning.

Vänsterpartiet har alltså ett sällsynt dåligt utgångsläge. De kan varken angripa Socialdemokraterna från vänster eller driva sina egna profilfrågor för hårt. Jag räknar med ett ganska lojt tal från Lars Ohly om några timmar.

Thomas Bodström var en av Göran Perssons mer oväntade utnämningar. Persson älskade att lura journalister som spekulerade i vem som skulle få vissa ministerposter, och när han för tio år sedan utsåg stjärnadvokaten och tidigare allsvenska fotbollsspelaren Bodström till Laila Freivalds efterträdare var det inte många journalister som hade förutsett det draget.

Till skillnad från andra oväntade utnämningar, såsom Britta Lejon, var det en satsning som gick hem. Bodström skaffade sig snabbt ett gott handlag med medierna och blev en av partiets viktigaste profiler. Bodström är dessutom en av de perssoniter som fått behålla sin position under Mona Sahlins regim. Enligt de flesta bedömare hör han till den klick som står S-ledaren riktigt nära.

Därför är det med viss vånda jag nu försöker mig på en vild chansning. Men lusten att vara först driver ju många av oss som kommenterar politiken: Thomas Bodström kommer inte att ingå i en eventuell rödgrön regering efter valet.

Ett skäl till att jag tror detta är Bodströms inplanerade USA-resa i höst. Den som vill bli minister väljer rimligen inte att åka iväg på en flera månader lång resa direkt efter valet. Ministrar försakar sina familjer. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Bodströms önskan att åka iväg med familjen visar att han inte är jättesugen på att återvända till justitiedepartementet.

Ett annat tecken fick vi i dag på Politikerbloggen, där Bodström flaggar för en permanent flytt till Gotland. Han flaggar rentav för möjligheten att bli landshövding på ön.

Menar han allvar? Jag tror det. Thomas Bodström har, till skillnad från de flesta andra toppolitiker, ett liv och en karriär utanför politiken. Utöver den advokatfirma han driver med Claes Borgström är han även författare. Däremot saknar han ekonomiska motiv för att kriga i toppolitiken. Förra året tjänade han över 2 miljoner kronor, en bra bit mer än vad en minister drar in.

Tio år är en lång tid, och den rastlöse Bodström kan mycket väl önska sig något annat än en återkomst till en position som han har sex års erfarenhet av.

Dessutom skulle Bodströms uteblivna comeback lösa en politisk knut för Mona Sahlin. Trots deras nära relation kan han bli ett problem för henne. Kritiken mot ”Bodströmsamhället” var minst lika hård, om inte hårdare, från Vänsterpartiet och Miljöpartiet än från de borgerliga. Lars Ohly och de gröna språkrören kommer förr eller senare att hamna i en svår sits, om de ingår i en regering där Bodströms agenda får genomslag.

Dessutom måste Socialdemokraterna lämna några ministerposter till de andra partierna, och där finns Vänsterpartiets Alice Åström och Miljöpartiets Mehmet Kaplan som tänkbara kandidater till Bodströms gamla jobb.

Vad Bodström beträffar så är det fullt möjligt att Sahlin ger honom en tung roll i riksdagsgruppen, kanske som någon form av sambandslänk mellan riksdagsgruppen och regeringen. Eventuellt kan han bli Sahlins livvakt i Konstitutionsutskottet, eller rent av socialdemokratisk gruppledare. Det skulle ge Bodström en möjlighet att stanna i politiken, och samtidigt utrymme för att gnosa med familjen och kanske skriva en och annan deckare.

Om jag stöter på honom i Visby lovar jag att fråga honom. Men mitt tips så här långt är att Thomas Bodström inte är påtänkt för någon ministerpost.

Jag vet inte hur det är med er, men om jag går på restaurang så är det för att äta mig mätt. Inte för att äta för minst femhundra kronor. Det viktiga är summan på tallriken, inte summan på notan.

Den ganska vettiga logiken gäller alla de köp som vi ställs inför i vardagen. Men tyvärr inte i politiken. Liksom Jonas är jag väldigt trött på överbudspolitik som överordnat mål. När Fredrik Reinfeldt för fyra år sedan lovade att matcha Socialdemokraterna krona för krona var det i grunden exakt samma feltänk som nu när de tre vänsterpartierna lovar att bräcka regeringen med tolv miljarder, no matter what.

Det absurda med dessa utspel kan illustreras med en enkel motfråga: hur kom ni fram till just tolv miljarder? Varför inte tio eller femton? 

En kommun som saknar förskoleplatser kommer förmodligen att ställas inför krav på fler förskoleplatser, och i denna kommun kommer då de flesta vakna politiker att lova fler förskoleplatser. Men här är det alltså ingen annan politisk vilja än viljan att få bäst mediebevakning som ligger bakom. De tolv miljarderna satsas inte för väljarnas skull, utan för vänsterpartiernas.

Det är här vi måste backa bandet och fråga oss varför partierna tror att den här sortens jag-kan-bränna-mer-pengar-än-du-utspel kommer att ses med vänliga ögon av journalisterna. Och svaret är tyvärr att partierna har helt rätt i detta antagande. Jag är medveten om att det är lite förutsägbart att skylla på medierna, men alla som har arbetat med pressrelationer, som både jag och Jonas Morian har, vet ju att löften om mer pengar alltid trumfar löften om att se till att varje krona används på ett seriöst och ansvarsfullt sätt. Partierna agerar i en verklighet som drivits fram genom en viss medial logik.

När jag i våras, tillsammans med tankesmedjan Timbro och Skattebetalarnas förening, drog igång projektet SlösO – ombudsmannen mot slöseri med skattemedel, var det just för att vi ville visa att mängder av pengar varje år går till saker som faktiskt inte är speciellt nödvändiga. Sedan dess har vi hittat glädjekalkylerade idrottsanläggningar, kommunala ”visualiseringscenter”, Twitterkurser för folkvalda, standardiserade busskurer och mycket mer.

Men den som lovar att satsa på dessa saker får som regel bättre respons i medierna än den som lovar att lämna ekonomin i bättre skick än man fann den. Om finanskrisen lärt oss någonting så är det att man inte bara kan låna och konsumera i tid och evighet. Förr eller senare hamnar man i en situation där väldigt många inte kan hantera sina lånekostnader, och när pengarna inte rullar in stannar hjulen.

Dagens rödgröna utspel visar att inte ens dem som vill ansvara för Sveriges statskassa har begripit vad varenda husägare måste begripa.

Det hela påminner mig om ett avsnitt av Fame, tv-serien om en dans- och musikskola som jag var mycket förtjust i som barn (och, om sanningen ska fram, fortfarande). En dag dyker ett gäng skolbyråkrater upp för att inspektera skolan. Efter inspektionen kommer de fram till att eleverna behöver en gymnastiksal. Lärarna begriper ingenting. De dansövningar som dagligen genomförs på skolan duger i deras ögon utmärkt som gymnastik. Men byråkraterna ger sig inte. Det måste helt enkelt finnas gymnastik på schemat.

Full av frustration riktar dansläraren Lydia Grant en utmaning till byråkraterna. Hon vill bjuda in toppeleverna från en idrottsskola till en av hennes danslektioner för att se om de kan hänga med i tempot. Byråkraterna antar utmaningen – och hur det går kan ni se här. Även låtens namn är mycket passande i just det här sammanhanget…