I dagens Aftonbladet finns en lätt skämtsam (hoppas jag!) artikel om att impotensen har ökat under alliansens tid vid makten. Medicinprofessor Stephan Rössner får besvara frågan om ”alliansen har skapat ett osexigare samhälle där många fler män behöver medicin mot impotens”.

Nåväl, vem är jag att förvägra Aftonbladets läsare ett gott skratt såhär i semestertider? En och annan rolig artikel sitter nog inte fel när partiledarna under de kommande månaderna kommer att tävla om vem som kan se allvarligast ut.

Men för att ändå återgå till allvaret: det finns onekligen exempel på politiskt betingad impotens i Sverige. Den gångna midsommarhelgen firades som seden bjuder, med dans och fylla. I Haparande blev firandet lite väl upphetsat, varför polisen valde att ingripa mot en samling berusade tonåringar. Ingripandet gick dock inte som planerat. Den tonåring som först grips lyckas slita sig fri, medan hans kompisar hotar och hånar och på andra sätt stör poliserna.

Det slutar med att poliserna ger upp och lommar iväg mot patrullbilen, med oförrättat ärende. Ungdomarna jublar över sin seger, och skanderar hånfulla ramsor alltmedan poliserna dryper av som en hop hemlösa, strykrädda hundar.

Just denna gång är det naturligtvis inte någon katastrof. Tonåringarna hade med största sannolikhet inte gjort sig skyldiga till annat än lite fylleskrän. Men deras respekt för polisen måste rimligen ha fått sig en rejäl knäck. Nästa vecka kanske någon av grabbarna får sin moped stulen. Kommer han då att välja den lagliga vägen med polisanmälan, eller kommer han att ta sitt slagträ och själv leta rätt på tjuven, väl medveten om att poliserna varken förmår förhindra brott eller ens freda sig själva?

Den här sortens händelser speglar ett av de värsta hoten mot vår välfärd, nämligen frånvaron av ett fungerande våldsmonopol som skyddar vanligt folk mot lagbrytare. I stället för att helt resolut sätta stopp för våldshandlingar använder sig statsmakten av ”dialogpoliser” för att förhindra upplopp och skadegörelse. Som om lagen var förhandlingsbar, som om det gick att möta kriminella gäng och politiska extremister på halva vägen.

Det enda brott som justitieminister Beatrice Ask har gått i bräschen för att ta tag i är köp av sexuella tjänster. Tydligen tror hon att det är stökiga sexköpargäng som folk oroar sig för när de går hem från busstationen på fredagskvällen.

Den här valrörelsen behöver en rejäl debatt. Om brottslighet och om straff, om trygghet och om rätten att slippa känna sig som en flykting i det egna hemkvarteret. Vilket parti vågar ta upp handsken? 

Det fanns en tid då de stora medieaktörerna föredrog att låta ”opartiska” journalister kommentera valrörelserna. Ett antal år inom politik, PR och journalistik har dock lärt mig att ingen egentligen är opartisk. En insatt person kan knappast undgå att skaffa sig vissa åsikter på vägen, och inget fel i det.

Därför ska det bli jättekul att stöta och blöta valrörelsens alla skeenden tillsammans med Jonas Morian, som liksom jag själv är en rakt igenom partisk bedömare. Precis som Jonas har jag ett partipolitiskt förflutet, närmare bestämt inom Folkpartiet. Sedan 2006 är jag dock partifri. När jag inte skriver här ägnar jag mig med största sannolikhet åt mitt jobb som redaktör på Magasinet Neo eller åt mitt förordnande som SlösO – ombudsman mot slöseri med Skattemedel, som jag har på uppdrag av den marknadsliberala tankesmedjan Timbro och Skattebetalarnas förening. Eventuell fritid ägnar jag helst åt familjelivet i en av Stockholms kranskommuner.

Men nu är det valår, och därmed skralt med fritid. Titta därför in här med jämna mellanrum för garanterat partiska synpunkter och analyser.

Nu kör vi valrörelse ända in i kaklet!