För tio år sedan höll politiska journalister och nördar runt om i världen andan. I det amerikanska presidentvalet var det länge oklart om George W. Bush eller Al Gore skulle ta hem segern. Allt kom att handla om ett relativt litet antal röster i några valdistrikt i delstaten Florida.

Jag minns hur många av oss då fnissade över hur primitiv tekniken för röstning i USA föreföll att vara och hur märkligt det var att det så länge kunde råda oenighet om hur människor egentligen röstat. I dag fnissar vi inte längre.

När samtliga röster, inklusive förtids- och utlandsrösterna, nu verkar vara räknade, skiljer drygt 800 röster alliansen från att få majoriteten av riksdagsmandaten och bara knappt 300 röster skiljer till alliansens nackdel för att få majoritet i antal röster.

I Göteborg hade folkpartiet behövt 19 röster till i för att överta ett riksdagsmandat från socialdemokraterna och i Värmland fattades det sju röster för att fp skulle kunna knipa ett s-mandat.

Men samtidigt som sossarna i Göteborg och Värmland förstås är glada över att få behålla platser i riksdagen, inser de förstås att detta innebär att vi får en alliansregering utan majoritet bland de folkvalda. Fredrik Reinfeldt kommer under mandatperioden sannolikt att tvingas kompromissa och göra upp med antingen den rödgröna oppositionen eller med Sverigedemokraterna. Det är ingen drömsits för någon, mer än möjligen Jimmie Åkesson.

Röster har höjts om att oppositionspartierna borde avstå två riksdagsplatser till alliansen för att ge dem majoritet. Detta är förmodligen inte ens tekniskt möjligt, men även om det vore det så är det naturligtvis inte realistiskt. Vi har nu fått den riksdagssammansättning folket valt och som blir resultatet av vårt valsystem.

Återstår då frågan om valsystemet är det rätta. För min del – med reservation för att jag varken är statsvetare eller matematiker – har jag svårt att tro att det finns något perfekt system. Uppenbarligen kan systemet ge sådana här resultat, men å andra sidan är en majoritetsregering inget absolut krav. Vi har haft många regeringar tidigare som klarat sig genom olika uppgörelser, såväl inom som över blockgränserna.

Om något visar valresultatet på riskerna med den cementerade blockpolitik som blivit konsekvensen av formandet av först alliansen och sedan det rödgröna samarbetet. Hade samarbetet partierna emellan varit något lösare i sin struktur så hade antagligen inte retoriken blocken emellan varit så oförsonlig i valrörelserna, och man hade i ett sådant här läge kanske kunnat hitta en blocköverskridande regeringslösning.

Vi får väl se om möjligheterna för något sådant kan tänkas öppnas under mandatperioden.

Andra skriver intressant om politik, riksdagen, mandatfördelning, val 2010.

I dag håller socialdemokraternas partistyrelse ett extra möte för att dra upp riktlinjerna för en så kallad kriskommission – eller möjligen en haveri-dito – efter valförlusten. En person ska också utses för att leda kommissionen. Vilka som i övrigt ska ingå sägs ska bestämmas senare.

Det saknas dock inte personer som i varierande grad av omtanke om socialdemokratins bästa är snabba med att slå fast vad som gått snett, vilka som är de skyldiga och bör få lämna sina poster. Flera halvtunga socialdemokrater kräver att samarbetet med mp och v avbryts. Andra har pekat på att partiets relation med fackföreningsrörelsen successivt har försvagats. För lite påstås ha gjorts för att fackföreningsrörelsen ska känna sig lyssnad på, vilket ska ha bidragit till socialdemokraternas dåliga valresultat.

Mest absurda av alla är nog ändå de som hävdar att socialdemokratin backat på grund av ”högervridning”. Varför skulle då i hela friden människor som var besvikna över detta hos s, rösta borgerligt?

Själv tillhör jag dem som tror att samarbetet med vänsterpartiet skadade socialdemokratin, både politiskt och förtroendemässigt. Denna förklaring köper däremot inte miljöpartiets tidigare språkrör Per Gahrton, som i stället menar att det var samarbetet med mp ”som fått kärnkraftskramare och materialistiska tillväxtfanatiker i s-partiet att resa borst”.

I grunden är det förstås för tidigt att slå fast exakt vad socialdemokratins kraftiga tillbakagång beror på. Kriskommissionen som partistyrelsen utser får därför ett oerhört viktigt jobb. Och som jag skrivit tidigare hoppas jag innerligt att man inte nöjer sig med att i denna grupp enbart ha med människor som själva varit ytterst inblandade i partiets valplanerings- och valrörelsearbete. Det måste in perspektiv utifrån.

Analysarbetet bör också ske relativt öppet, och gärna på flera olika håll. Tidigare har jag nämnt det lysande initiativet Eftervalsdebatt.se. Även Dagens Arena och – en smula mer oväntat – pr-byrån Gullers grupp bedriver intressanta valanalyser.

En sak är säker: krav på Mona Sahlins omedelbara avgång fyller ingen som helst funktion. Hon har varit tydlig med att hon är partiledare såväl i med- som motgång. Sahlin bör definitivt vara involverad i den självrannsakning som socialdemokratin nu genomgår. Ledarskapsfrågan får tas senare.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, socialdemokraterna, val 2010.

Jag har hört många säga – och skriva i bl a kommentarer till blogginläggen här – att Sd kom in för att andra partier inte tagit integrationsproblemen på allvar. Andra uttrycker sig grövre och pratar om invandrare som problemet.

Själv är jag av en annan uppfattning.

Det finns onekligen utanförskap i Sverige. Många människor får inte utnyttja sina livschanser. Brister i utbildningssystemet, sociala stigman grundade på bostadsmiljö och härkomst, arbetslöshet och andra faktorer stänger i varierande grad ute människor. Detta är reella problem – men de handlar inte om invandring.

När jag läser artikeln i Aftonbladet om att nästan var tredje i stadsdelen Almgården i Malmö röstat på Sverigedemokraterna, tycker jag mig tydligt se problemen. Här bor alltså många unga människor utan jobb eller högre utbildning. Några av dem har invandrarbakgrund, andra har varit svenskar i många generationer. Men de förenas i utanförskap.

I någon mening har de alltså mycket gemensamt. Trots det blir utanförskapet en källa till missnöje, oro och våld. Det tar sig uttryck i uppeldade bilar, våld – och röster på ett i grunden främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna.

Det är sorgligt och kräver politiska insatser. Men det är insatser som bör riktas mot skolan, boendemiljö och åtgärder för att få människor i arbete. Förlorar man sig i stället i begrepp som ”integrationsproblem” så kommer man inte komma någon vart.

Andra skriver intressant om politik, integration, Sverigedemokraterna, val 2010.

För mig som socialdemokrat finns det all anledning att vara självkritisk i dag. Vad gick snett och vad hade vi kunnat göra annorlunda?

Jag tror inte att det handlar om Mona Sahlin. Man bör komma ihåg att hon inledde ett ambitiöst och viktigt förändringsarbete av socialdemokratin. Hon införde en ny, öppnare och mer tillåtande ledarstil. Och rådslagsarbetet utvecklade partiets ställningstaganden på många betydelsefulla områden.

Samarbetet med miljöpartiet var också historiskt och hade kunnat tillföra enormt mycket. Men sedan avstannade mycket av det positiva som påbörjats. Och från att ha haft enormt starka opinionssiffror sjönk stödet för de rödgröna kraftigt.

Sahlin gjorde på valnatten klart att hon inte har några planer på att avgå. Jag tror henne. Jag tror också att det skulle skicka fel signaler att säga något annat. Mona Sahlin har inlett ett nödvändigt förändringsarbete av det socialdemokratiska partiet, och det arbetet bör få fortsätta.

Därmed inte sagt att det nödvändigtvis är hon som är partiets främsta företrädare när vi möter väljarna i valet 2014. Men partiledardiskussionen kan vänta ett tag. Det finns angelägnare frågor för dörren.

Socialdemokraterna kommer snart att sätta ihop sin egen eftervalsanalysgrupp där – förhoppningsvis – även personer som inte varit direkt inblandade i valarbetet släpps in. Men redan nu har s-bloggaren Erik Laakso tillsammans med några andra tagit initiativ till webbsajten Eftervalsdebatt.se där frågan om socialdemokratins framtid, vägval, politik och förnyelse tas upp. Alla ”som önskar se en starkare socialdemokrati resa sig upp ur den ökenvandring som råder” hälsas välkomna att delta.

Jag tror att detta är väldigt viktigt. Centrala analyser i all ära, men den viktigaste diskussionen måste nu ske öppet – och med så många som möjligt. Eftervalsanalysen börjar nu, men lär behöva fortsätta länge.

På Eftervalsdebatt.se skriver bl a Per Åhlström (tidigare ledarskribent på Nya Norrland) att socialdemokraterna bör byta partistyrelse och avkräva alla som kandiderar att de avger en egen politisk programförklaring. ”Ska man åstadkomma något i politiken måste man veta vad man vill och ha en uppfattning om vilken strategi som krävs för att få det som man vill”, menar Åhlström, och tillägger att det i dag är ”för många i partiorganisationen som har som enda merit att de gör som de blir tillsagda”.

Men även på andra ställen skrivs det intressanta saker om valresultatet ur ett s-perspektiv. På den utmärkta nyhets- och debattsajten Dagens Arena citerar Marika Lindgren Åsbrink (bloggare och fritidspolitiker i Sundbyberg) Sigmar Gabriels uppmärksammade installationstal efter den tyska socialdemokratins katastrofval 2009: ”Det var inte ett val vi förlorade. Vi har förlorat i flera omgångar”. Nederlaget, menade Gabriel, beror på att det under lång tid rått stora missförstånd kring det som brukar kallas ”den politiska mitten”. Mitten är inte en fast plats som enskilda partier måste anpassa sig efter för att vinna väljare. Den politiska mitten utgörs i stället av själva problemformuleringsprivilegiet i samhället.

Socialdemokratin var framgångsrik på den tiden man innehade problemformuleringsprivilegiet: ”Vi övertygade folket och fick steg för steg allt fler med oss. Till slut befann sig de socialdemokratiska argumenten i samhällets mitt. Mitten var vänster, eftersom vi hade förändrat den. Socialdemokratin hade erövrat den och det måste vi göra igen”, sa Gabriel.

Marika Lindgren Åsbrink skriver att den svenska socialdemokratins största problem i dag är att vi inte upplevs som relevanta. Den senaste mandatperioden har vi ägnat alldeles för mycket tid åt just det Sigmar Gabriel beskrev: ”I stället för att förändra mitten, ändrade vi på oss själva.” Det måste bli ändring på det nu.

På Dagens Arena skriver också den tidigare SSU-ordföranden, numera pr-konsulten, Niklas Nordström att problemet handlar om politiken och hur socialdemokraterna som parti är relevanta för den tid vi lever i.

Nordström menar att socialdemokraterna ”måste moderniseras och på djupet förstå vilka värderingar och trender som påverkar väljarna i Stockholmsregionen för att bli relevanta i människors vardag också i storstaden”. Han slår också fast att det rödgröna samarbetet inte har levererat och att ”det var fel att först gå in i ett samarbete och först därefter definiera den egna politiken”.

Många kloka ord – och mycket att tänka på oss som vill göra socialdemokratin redo för en stark comeback.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, socialdemokraterna, val 2010.

Det var dimmigt och kallt i Stockholm när jag klev upp i morse. Sverige verkar ha blivit några grader kallare.

Jag tillbringade hela kvällen och natten i går på aftonbladet.se:s webbtevevalavaka och kommenterade vallokalundersökningar, prognoser och valresultat i takt med att de trillade in. Detta varvades med spekulationer om valresultatets betydelse.

Ännu är inte alla röster slutgiltigt räknande. Teoretiskt kan det bli en del smärre ändringar, men troligen står sig huvddragen. Och resultatet kan inte gärna beskrivas annorlunda än katastrofalt.

Det värsta, som jag ser det, är inte att Sverige med största sannolikhet får ett fortsatt alliansstyre. Det värsta är inte heller att socialdemokraterna gör sitt sämsta val någonsin. Det värsta är inte ens att sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Nej, värst av allt är att vi nu har ett väldigt osäkert parlamentariskt läge där inget av de block som gick till val har fått majoritet. Man kommer därför tvingas till märkliga och kortsiktiga uppgörelser under mandatperiden, vilket inte borgar för någon vidare stabil politik.

Mona Sahlin uttryckte det väl i natt: det här valet har inga vinnare.

Vad valresultatet innebär för socialdemokratin och Sahlin själv ber jag att få återkomma till.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, socialdemokraterna, sverigedemokraterna, val 2010.

I kväll möttes alla riksdagspartiledarna i en sista uppgörelse i SVT innan valet på söndag. Personligen är jag rätt glad att alla dessa utfrågningar och debatter är över. Eller i alla fall nästan. I morgon möts huvudmotståndarna Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin i TV4. Detta missar jag. Men bloggkollegan Johan Ingerö bevakar dramat – och själv kommenterar jag aftonens debatt.

Låt mig börja med att lyfta på hatten för SVT, Mats Knutson och Anna Hedemo. De visade var skåpet skulle stå i kväll med ett otroligt skickligt genomfört upplägg. Det är svårt att få sju partiers företrädare komma till tals, vara offensiva och inte avbryta varandra. Men det fungerade väldigt bra. Helt utan tekniska specialfinesser eller ansträngda lustigkurrar.

Däremot var det hela i längsta laget. Visst, det är bra att ge gästerna utrymme och det är bra att många ämnen kom upp. Men ändå. Två timmar nonstop är för mycket.

Precis som i går – men antagligen ännu mer den här gången – stod oerhört mycket på spel. Jag har hört att hela två miljoner svenskar uppskattas titta på SVT:s slutdebatt. De sista dagarna har det också hänt något i medierapporteringen om valrörelsen. Alliansregeringen har blivit oerhört pressade på frågan om deras förändring av sjukförsäkringen. Detta förefaller ha gett de rödgröna nytt mod – trots underläge i opinionsmätningarna. Plötsligt känns det inte längre som att valet redan är avgjort.

Det här präglade kvällens debatt. Alla var taggade till tusen och märkbart ordentligt pålästa med fakta och skarpa oneliners.

De rödgröna vann nog på att ha populära Maria Wetterstrand som mp-representant, snarare än Peter Eriksson som efter gårdagens debatt fick kritiska omdömen för sin insats. Dock var hon nog den i sitt lag som märktes minst den här gången. Lars Ohly var riktigt skarp i går men en aning mer nedtonad i kväll. I välfärdsfrågorna gick han däremot ut starkt. Och Mona Sahlin visade upp sig från sin mest statsministerlika sida, med den äran.

I den del av programmet där hon frågades ut av allianspartiledarna var hon förstås hårt ansatt, men behöll sitt lugn och sakliga ton – utan att för den del förlora engagemanget i rösten.

På allianssidan dominerade länge Jan Björklund debatten. Han tog kommandot såväl i diskussionen om skolan (väntat) som ungdomsarbetslösheten. Och han var retoriskt mycket skicklig. Björklund överglänste kollegan Maud Olofsson, som ju rimligen borde ha varit den i gruppen som borde kunnat ta poäng på regeringens näringspolitiska satsningen. Olofsson var överhuvudtaget rätt mycket offside under kvällen. Göran Hägglund blev stundtals hårt pressad – bland annat i frågan om sjukförsäkringarna, men klarade att replikera skapligt. Han gav dock ett ganska slitet intryck.

Fredrik Reinfeldt var även i kväll också ganska nedtonad. Han tog inte ens en sjundedel av debattiden i anspråk, något man hade kunnat förvänta sig om nu talartiden skulle fördelas jämt. Och han var inte i närheten av att dominera debatten han borde kunna göra i kraft av att vara statsminister. Reinfeldt hamnade i en del munhuggningsövningar med Mona Sahlin där ingen av dem direkt imponerade, men han förmodligen framstod som förlorare.

En stor nackdel Fredrik Reinfeldt har i sådana här debatter är hans monotona tonfall. Det är extremt sällan han låter känslomässigt engagerad; vare sig upprörd eller glad. Jag tror att han förlorar på det.

Jag vill inte kora någon vinnare i kvällens debatt. Båda sidor presterade på topp, om än med de individuella avvikelser jag redogjort för ovan. Och jag tror att de tittare som orkat sig igenom hela programmet faktiskt har fått lite mer på fötterna inför söndagens val.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Lars Ohly, Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund, val 2010.

Jag har funderat väldigt mycket inför årets riksdagsval. I snart sagt alla tidigare val jag fått rösta har jag valt socialdemokraterna, ett parti jag varit troget sedan 14-årsåldern. Den här gången har det inte känts lika självklart.

Orsaken är det rödgröna samarbetet. Jag blev mycket glad över s/mp-samarbetet – men betydligt mindre entusiastisk när även v kom med. Faktum är att jag länge övervägde att rösta på miljöpartiet, dels på grund av att jag känner ganska stor sympati för dem och många av deras företrädare – men dels också för att bidra till att stärka mp-inflytandet i en rödgrön regering.

Det var dock i ett annat skede av valrörelsen, när det i opinionsmätningarna stundtals såg ut som att s och mp kunde få majoritet i riksdagen utan vänsterpartiet. Sedan dess har mycket hänt. I nuläget känns det oerhört svårt för mig att rösta på något annat parti än socialdemokraterna.

Och när jag på sistone suttit och gjort de flesta partitester som finns att tillgå – och även granskat riksdagskandidaters ställningstaganden och jämfört dem med varandra, visar det sig att jag åsiktsmässigt förefaller ligga närmast just s och mp. Inte så förvånande kanske, men intressant att se det bekräftat. Dock visar det sig inte finnas några socialdemokrater i min valkrets, Stockholms kommun, som ligger riktigt nära mina åsikter.

Faktum är det nästan bara är miljöpartister som hamnar riktigt nära mig enligt Valpejl.se. Men, som sagt: det blir ingen av dem jag kryssar i år.

En viktig orsak till det att det finns fler orsaker än åsiktsgemenskap till att välja ett parti eller en enskild kandidat. Kloka Cecilia Garme påminner om att man röstar med hjärnan, hjärtat och samvetet – förnuft och känsla. Dessutom, vilket inte är oviktigt, så kan personliga relationer spela in. Själv har jag förmånen att känna ganska många på den socialdemokratiska riksdagslistan för Stockholm, vilket innebär att jag faktiskt utan vidare kan ta kontakt med och resonera med den person som får mitt kryss om/när hon eller han blir invald.

Och jag gillar verkligen idén med att ha ”sin egen” riksdagsledamot; en som jag givit ett personligt förtroende att ta plats i Sveriges främsta beslutande församling och fatta bra beslut. Självklart betyder inte det att jag kan tvinga henne eller honom att rösta som jag vill. Men personvalskryssen förpliktigar. Som riksdagsledamot sitter man inte bara på sitt partis eller sin valkrets mandat – man har också ett högst påtagligt mandat från de väljare som kryssat en.

Mot den bakgrunden har jag bestämt mig för att kryssa Eric Sundström.

Eric är en god vän till mig och tog över posten som ordförande för Socialdemokratiska pressföreningen när jag gjort mitt där. Han har sin bakgrund i Stockholms län (inte oväsentligt, om man har koll på socialdemokratisk internpolitik), har pluggat utomlands i bland annat USA, är mycket engagerad i frågan om Europasamarbetet, och tar i Valpejls enkät ställning för att personvalets betydelse i Sverige ska stärkas.

Detta är betydelsefullt för mig. Eric är också en person jag känner att jag kan ringa och prata med inför en viktig omröstning på en partikongress eller i riksdagen och resonera med honom om hur han lutar åt att rösta och vilka argument han har för det. Och jag är övertygad om att han skulle lyssna på mig och ta intryck om jag skulle argumentera emot.

Så grattis Eric! Gör mig stolt.

* * *

PS1: I valet 2006 fick socialdemokraterna i Stockholm sex riksdagsplatser. Om Eric Sundström på plats 16 faktiskt ska bli invald måste han därmed realistiskt sett kryssa sig förbi en hel del andra (bland andra Börje Vestlund, Teres Lindberg, Sven Britton, Olle Burell och Mattias Vepsä). En annan möjlighet är att det faktiskt blir en rödgrön regering och att flera av de översta namnen på listan (som Mona Sahlin, Anders Ygeman, Veronica Palm och Ylva Johansson) blir statsråd.

PS2: Hade valkretsarna sett annorlunda ut så hade jag kryssat på min favoritkandidat i valet – Evin Cetin. Dessvärre har jag inte möjlighet att rösta på henne, då hon står på listan för Stockholms län.

Andra skriver intressant om politik, Valpejl.se, Makthavare.se, Eric Sundström, Evin Cetin, val 2010.

[UPPDATERAD] Debatten i TV4 mellan allianspartiledarna och de rödgröna var den näst sista innan valet. I morgon möts de igen i SVT, men med så mycket på spel för vardera gänget var nog uppladdningen redan inför kvällens sammandrabbning på topp.

Jag har tidigare gjort klart att jag inte varit så förtjust i TV4:s upplägg av de blockvisa partiledarutfrågningarna. Men i kväll var förutsättningarna annorlunda, med faktiska politiska motståndare i studion som var taggade inför en tuff debatt. Dessvärre kvarstod problemet Peter Jihde, hans tramsiga digitala skärm och ännu tramsigare påannonseringar. Mentometeromröstningarna ska vi inte ens prata om.

Snabbt blev tonen i programmet uppskruvad. Jan Björklund blev påtagligt irriterad när Lars Ohly ifrågasatte hur kunskapsmålen prioriterades i alliansens skola. Irriterat lät det också när Peter Eriksson munhöggs med Maud Olofsson om ungdomsarbetslösheten. Och när det strax innan avbrottet för nyheter debatterades klimatfrågor så stod i princip Eriksson och Fredrik Reinfeldt och skrek i munnen på varandra. Grälet återupptogs sedan, ännu hetsigare, efter pausen.

För min del ger den typen av ”debatt” absolut ingenting. Och det gör mig förbannad att det var scener som dessa som TV4:s hela upplägg verkade gå ut på. Jag ser jättegärna ett tufft debattklimat om viktiga sakfrågor, men det kräver programledare som ställer vettiga frågor och som låter debattörerna få utveckla sina resonemang (inom rimliga tidsramar). Tyvärr var det inte det vi fick se i kväll.

Politiskt var det två ganska jämna lag som stod emot varandra. Alliansen hade fördelen av att sitta på regeringsmakten och kunde hänvisa till en fyraårig mandatperiod där de fått bedriva den politik de gick till val på. Samtidigt ställdes de också till svars för alla de brister som finns i skolan, sysselsättningen, sjukersättningarna och många andra områden. De rödgrönas utmaning var att visa sig regeringsdugliga. Trots Mona Sahlins oomtvistliga gedigna erfarenhet så har hon aldrig vart statsminister, och hennes samarbetspartner mp och v har aldrig suttit i en regering.

Både Reinfeldt och Sahlin låg länge lågt i debatten, antagligen för att spara sin avsatta talartid och låta sina kollegor ta de första fajterna. Men i det vi kan kalla andra halvlek tog de desto mer utrymme. Reinfeldt gick starkt in i rollen som chef för sitt lag, med en landsfaderlig om än något teknokratisk ton. Sahlin, i synnerhet när sjukförsäkringarna hamnade i fokus, spelade skickligt på känslosträngar och ställde regeringen till svars för deras politik slår mot sjuka, utförsäkrade människor. I detta fick hon också stark uppbackning från Ohly och Eriksson, vars starka engagemang tydligt framkom.

Expressen skriver i dag om just sjukförsäkringarna och kallar regeringens hantering av dem för ”Fredrik Reinfeldts svaga punkt”, som sätter bilden av ”den hjärtlöse statsministern”. Och kanske är det detta som så här i valrörelsens sista timmar kan vända opinionen och ge en rödgrön valseger. Mona Sahlin och hennes gäng hoppas uppenbarligen det.

På söndag får vi svaret.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, Peter Eriksson, Lars Ohly, Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund, val 2010.

I går imponerade inte direkt TV4:s upplägg när man samlade allianspartiledarna för en utfrågning. Mina förväntningar var därför inte särskilt höga när det i kväll var de rödgrönas tur att ta plats i tv-studion. Och när jag redan när vinjetten spelades upp hörde en förvirrad Peter Jihde be om ursäkt för att han gått vilse, växte inte direkt mitt förtroende.

Men jag återkommer till programmet. Först något om förutsättningarna.

Jag är inte konspiratoriskt lagd, men som det påpekats på många håll på sistone så har de rödgröna – och då inte minst Mona Sahlin själv – haft det tufft i medierna under valrörelsen. Påfallande ofta utmålas hon och de andra som förlorare, mindre kompetenta och inte mogna uppgiften att regera. Och det kan man förstås tycka, men det är oroväckande när det är journalister – som ska vara konsekvensneutrala – som förmedlar den här bilden.

Observera att jag absolut inte talar om att redaktionerna pratat ihop sig om att sänka oppositionens chanser i valet. Snarare tror jag att det finns någon sorts inbygd logik i att förstärka bilden av dem som förefaller leda och betona svagheterna hos dem som ligger under.

Därmed inte sagt att inte de rödgröna själva gjort en del märkligheter i valrörelsen, som butlers i tunnelbanan, clowner i äldreomsorgen och strippor på vänsterpartiets familjedag. Detta inger naturligtvis inte förtroende. Det tar också fokus från det viktiga bakomliggande politiska grundbudskap man faktiskt går till val på.

I tv-programmet handlade inledningsvis mycket om skolan, ett område där det ju faktiskt finns en del skillnader i synen hos s, mp och v. Under Mona Sahlins partiledarskap har socialdemokratin utvecklat en ny offensiv skolpolitik som sätter kunskaper och lärande i centrum och ger varje individ möjlighet att utvecklas maximalt. Detta har jag tidigare bloggat om.

Lars Ohly erkände i TV4 att den rödgröna överenskommelsen om skolpolitiken inte var den där vänsterpartiet rönt störst framgångar i förhandlingarna med sina samarbetspartner. Men oavsett vad man tycker om innehållet i uppgörelsen så har oppositionspartierna förmodligen landat i ställningstaganden som faktiskt är valbara. Ytterst lite skiljer nu i praktiken mellan de båda regeringsalternativens skolpolitik. Det betyder förvisso att väljarna inte har så mycket att välja på i just den här frågan, men å andra sidan förefaller båda alternativen nu stå för uppfattningar som en stor del av väljarkåren instämmer i.

En annan viktig del i början av kvällens program kretsade kring integrationsfrågor, invandring och – förstås – Sverigedemokraterna. Sahlin passade då på att markera hårt mot dem som kallar sig socialdemokrater men som inte respekterar tanken om alla människors lika värde, genom motstånd mot homosexualitet och invandring.

Generellt visade Mona Sahlin, Peter Eriksson och Lars Ohly upp en enad fasad – samtidigt som framförallt Eriksson och Ohly då och då markerade att man hade avvikande åsikt, men ändå var nöjda med de gemensamma linjer man enats om.

Och min slutsats om programmet i sig då? Jo, jag tyckte att programledarna skötte sig bättre i kväll än i går. Frågorna kändes genomgående mer seriösa, de utfrågade fick komma till tals – utan att få breda ut sig orimligt, och det kom oftare relevanta följdfrågor. Men fortfarande var det väldigt störande med det ständiga hänvisandet till Jihdes digitala skärm där han växlade mellan opinionsundersökningar, tittarkommentarer och filmklipp.

En annan viktig invändning mot formatet är att de rutinerade partiledarna inte fick något ordentligt mothugg. Programledarna bör ju rimligen inte gå in i rollen av politiska motståndare. I stället måste de, när inte partiföreträdarna har några att debattera mot, verkligen borra djupt i det gästerna säger. Och i detta tyckte jag inte att Malou von Sivers och Jenny Östergren räckte till. De var bättre än igår men fortfarande inte bra nog, för att man som tittare/väljare skulle få ordentligt svar på sina frågor.

Det var nog för övrigt till de rödgrönas fördel att vara en person mindre i laguppställningen jämfört med alliansgänget. Alla fick nu komma till tals och också utveckla sina resonemang, något som det blev väldigt lite utrymme för i går.

Med det sagt tror jag ändå inte att utfrågningen i TV4 var den vändpunkt de rödgröna så väl behöver just nu. Intrycket de gjorde var huvudsakligen gott – men kan knappast beskrivas som en succé.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, Peter Eriksson, Lars Ohly, val 2010.

Än en gång frågades ledande partiföreträdare ut i tv. I kväll var det TV4 som ställde allianspartiledarna mot väggen.

För oss som följt den senaste tidens många tv-sända utfrågningar fanns det kanske inte så mycket nyheter att förvänta, åtminstone inte på det politiska planet. Själva programmet var däremot lite överraskande. Dock inte på något positivt sätt. Men mer om det senare.

Självklart var Reinfeldt, Björklund, Olofsson och Hägglund måna om att visa upp största möjliga enighet. Men redan tidigt i programmet framkom tydligt att centerpartiet avviker en del i arbetsmarknadspolitiken. De vill luckra upp Lagen om anställningsskydd och helst göra a-kassan obligatorisk. Detta tonades förstås ned, men det är trots allt ett faktum.

Och det här sätter fingret på en inbyggd paradox i ett flerpartisamarbete. Visserligen har man tillsammans bättre möjligheter att vinna majoritet i riksdagen för sina gemensamma uppfattningar. Men i de frågor där vissa partier – i synnerhet om de tillhör de mindre – har avvikande uppfattningar så är det svårt att övertyga väljarna varför man ska rösta just på dem, om de ändå inte kommer att driva sina frågor i regeringsställning.

Eller för att vara konkret: om man nu har borgerliga sympatier och lutar åt att centerpartiet är det parti som ligger närmast ens värderingar – varför ska man rösta på ett parti som i regeringsställning inte kommer att driva de särskiljande frågor de gått till val på? Är det då inte mer rationellt att rösta på något av de större partierna, i det här fallet moderaterna och folkpartiet, som förefaller dominera och få mest genomslag för sin politik?

Och just det här beteendet har vi kunnat se i opinionsmätningarna under mandatperioden. Moderaterna växer och Fredrik Reinfeldt får högt stöd i popularitets- och förtroendeundersökningar. På bekostnad av framförallt centerpartiet och kristdemokraterna, som får kämpa hårt för att uppfattas som relevanta.

Detta är nu inte unikt för alliansen. Hade vi haft en rödgrön trepartiregering hade vi förmodligen sett samma sak där.

Ett sätt att förhålla sig till detta är så som Fredrik Reinfeldt gjorde i TV4 i kväll: han var ovanligt nedtonad och tystlåten. Jag gjorde ingen ordentlig mätning, men mitt intryck är att Maud Olofsson och Jan Björklund fick betydligt mer utrymme än Reinfeldt och Hägglund.

Det samlande intrycket jag fick var dock att partiledarna skötte sig och levererade hyfsat tydliga besked – men inga nyheter. Och en viktig orsak till det är att programformatet var så dåligt. Min bloggkollega Johan Ingerö går in mer detaljerat på detta, och jag kan bara instämma. TV4 föreföll alltför förtjusta i att ”hotta upp” utfrågningen med grafik, omröstningar, och andra tekniska finesser. Det hela blev bara larvigt och tog fokus från politiken.

Dessutom var det hela på tok för långt. Två timmar, med start kl. 21 och med avbrott för nyheter, är rimligen betydligt mer än vad ens de allra mest intresserade orkar med. Frågan är om ens alliansens största fans kände sig stärkta och mer upplysta efter att ha sett och lyssnat sig igenom allting.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Göran Hägglund, Maud Olofsson, val 2010.