Frågan om hur man från politiskt håll ska underlätta för människor att få tillgång till service och tjänster till en rimlig kostnad, utan att lockas betala svart, har varit en lång följetong i debatten. Det hela sattes på sin spets med idén om skatteavdrag för hushållsnära tjänster (RUT) – vilket efter visst velande fick socialdemokraterna att sätta ned foten och slå fast att några ”pigavdrag” skulle vi inte ha i Sverige. Några invändningar mot det så kallade ROT-avdraget har man dock inte haft.

Jag har länge tillhört dem som haft väldigt svårt att begripa mig på det socialdemokratiska motståndet mot RUT-avdraget. Det borde, tycker jag, ur ett s-perspektiv vara bra med incitament att köpa sådana här tjänster vitt snarare än svart. Detta innebär i sig en ökning av skatteintäkter och att fler människor kan försörja sig på trygga, lagliga jobb. Men min uppfattning vann inte gehör, utan i stället målade socialdemokratin in sig i ett hörn och blev hårdnackade RUT-motståndare.

I dag presenterade för övrigt Företagarna en ny rapport som sägs visa att RUT- och ROT-avdragen har skapat minst 1 8000 nya jobb i Sverige, bara det senaste året.

Det finns dessutom en könsaspekt i detta som är rätt intressant. Hushållsnära tjänster såsom städning i människors hem utförs i väldigt hög grad av kvinnor – ”pigor” enligt motståndarnas retorik. Underhåll, reparationer och om- och tillbyggnader inom ramen för ROT-avdraget utförs huvudsakligen av män. Några motsvarande nedsättande benämningar på dessa har jag inte uppfattat i debatten.

Men det finns ju ändå en manlig motsvarighet till pigan, som dock traditionellt ansågs stå högre i rang: butlern. Och just detta yrke verkar nu åtminstone socialdemokraterna i Stockholms stad och landsting vilja återupprätta via en satsning på tjänster i Stockholms lokaltrafik för att resenärerna ska spara tid. Den som reser med SL ska, föreslår Ilija Batljan och Carin Jämtin, bland annat få hjälp med tvätten, parkeringen och barnpassningen i anslutning till sin tåg- och busstationer. Även butlerliknande tjänster, hjälp med olika ärenden, ska erbjudas.

Så om jag förstått saken rätt är alltså servicetjänster riktade till privatpersoner helt okej om de utförs av män – eller åtminstone har yrkestitlar som låter manliga. Butler bra, piga dåligt.

Den här valrörelsen känns allt snurrigare.

Återigen hemma i Sverige efter två veckors semester går mycket av dagen åt att tvätta – samt att läsa ikapp mig kring vad som skett under min frånvaro. Och jag konstaterar att jag hittar paralleller mellan mina tvättbestyr och debatten om de politiska annonskampanjerna inför valet.

Min bloggkollega Johan Ingerö menar att den kampanj som LO rullat ut är ”helt och hållet negativ” samt ”en av de fulaste i Sveriges politiska historia”. Det kan ligga något i det – men det finns ändå skäl att hålla isär begreppen.

Den kampanj LO nu kör är, skulle jag vilja påstå, definitivt på gränsen till att betraktas som negativ. Man avbildar ledande alliansföreträdare och klistrar på dem epitet som ”megafel” (Reinfeldt) ”helsjuk” (Hägglund) ”dunderdum” (Olofsson), ”knaslåg” (Björklund) och ”dumsnål” (Borg). Man ger sig alltså på enskilda personer och deras karaktär, i negativa ordalag.

Det är dock inte detsamma som att måla upp kontraster och visa vilka politiska alternativ som finns. Att rösta handlar om vägval. Och i ett land där (och nu vet jag att partisekreterare och kampanjmakare blir sura) de politiska skillnaderna mellan partierna inte är avgrundsdjupa så krävs det lite tillskruvad retorik och breda penseldrag i valrörelser för att väljarna ska kunna uppfatta att det gör någon skillnad att rösta på det ena eller andra alternativet.

En av av Sveriges mest erfarna politiska kampajmakare är Bosse Krogvig. Han är socialdemokrat, men respekterad i snart sagt alla läger. I Fokus slår han fast att ”val är inget hångelparty där alla ska tycka om alla”, samt att man ”måste ha en ganska hög konfrontationsnivå för att öka valdeltagandet”. Krogvig menar vidare att negativa kampanjer är något som handlar om person och moral, och att sådana knappt förekommer i svenska valrörelser. Vad som därmed är vanligt, och som inte minst socialdemokraterna ägnat sig åt i många valrörelser, är vad Krogvig kallar aggressiva kampanjer – och som då snarare handlar om att presentera motståndarens politik i ett mindre fördelaktigt ljus.

Han får dock mothugg av den ledande kampanjforskaren Peter Esaiasson som i Fokus hävdar att negativa kampanjer är just när ett parti ägnar sig åt att kritisera motståndaren, snarare än att beskriva den egna politiken. Mellan 40 och 50 procent av alla budskap, menar Esaiasson, är negativa i en svensk valrörelse.

Smuts eller kontraster? Kanske är det bara en fråga om perspektiv.

Klart är i vilket fall som helst vi ännu inte sett slutet på utspel, annonser, filmklipp och andra kampanjinslag där de politiska alternativen och partiföreträdarna framställs som än oskuldsvita och än rejält smutsfläckade, allt beroende på avsändare.

Pride betyder stolthet, och firandet av Prideveckan handlar just om att homo-, bi- och transpersoner ska kunna känna stolthet över sig själva och sina känslor.

För det är ju så att de flesta av oss aldrig ens reflekterar över att vi blir kära i och attraheras en viss typ av människor, med det gemensamt att de har ett annat kön än vi själva. Detta är heteronormen och den förtjänar en del eftertanke. Själv fick jag mig en tankeställare första gången jag fick frågan när jag ”kom ut” som heterosexuell.

Vaddå ”komma ut”, tänkte jag. Varför skulle jag behöva göra det? Jag var ju hetero, det var det väl inte så mycket att orda om?

Men i själva verket så är det just att ”komma ut” som en heterosexuell man gör varje gång han i förbigående refererar till sin flickvän eller fru, eller hon pratar om sin pojkvän eller man. Vi gör det hela tiden och ägnar det inte en tanke.

För alla är detta inte lika enkelt. När en homo- eller bisexuell man pratar med sina kollegor, klass- eller kurskamrater om vad han och hans kille gjorde i helgen så får han nämligen ögonblickligen stämpeln ”bög”. Det betyder inte att han automatiskt blir trakasserad efter detta, men han har fått en etikett och kommer med största sannolikhet att behandlas lite annorlunda än förr. Det är mot den bakgrunden många homo- och bisexuella kvinnor och män avstår från att delta i sociala vardagssamtal på jobbet eller skolan för att undvika att ”komma ut”.

För några år sedan bjöd Forum för levande historia på taxiresor under Prideveckan i en rosamålad ”queer cab”. Villkoret för den fria åkturen var att man som passagerare gick med på att få en minilektion om homofobi och normer. Taxiresan var öppen ”för alla med sexuell läggning”, vilket väckte en del reaktioner. Få hade nämligen reflekterat över att även heterosexualitet i högsta grad är just en sexuell läggning. Det ”normala” är i själva verket inte mer än vanligt.

Och i den bästa av världar så vore väl ens sexuella läggning och könsidentitet inte så mycket att orda om. Dessvärre lever vi inte i den bästa av världar. I stället regleras vår tillvaro av normer med mycket bestämda ramar för sådant som läggning, kön och identitet. Ett exempel på det är att enligt normen så har alla människor ett kön, och gör ingen skillnad på om detta är biologiskt, socialt, självupplevt eller juridiskt. Allt antas hänga ihop. Men som de flesta transpersoner kan vittna om så är så sällan fallet.

Vad biologin säger är en sak. Hur man klär sig och uppträder är något annat. Hur man uppfattar och identifierar sig själv en tredje, och hur man definieras enligt folkbokföringen en fjärde sak. När detta inte hänger ihop så betraktas man – enligt normen – som avvikare. Och som avvikare riskerar man ständigt att drabbas av diskriminering, trakasserier, hot och våld – på grund av att man är den man är och vill vara. Faktum är, att för många så är den inhägnade Prideparken och gayklubbar de enda fristäder som finns där de utan risk för repressalier kan visa vilka de är.

Vi ”normala vanliga” behöver inga särskilda frigörelseveckor, parader och klubbar just därför att vi är i så stor majoritet och att vår livsstil är norm.

Det är de som på olika sätt avviker från normen som blir diskriminerade. Därför uppstår behovet av fristäder.

Det långsiktiga målet borde förstås vara att manifestationer som Pride inte ska behövas. I den bästa av världar är samhället öppet för alla människors rätt att vara sig själva. Däremot ser jag gärna att Pride lever kvar som fest. Parader av glada människor livar nämligen alltid upp.

Läs gärna mer om normer och diskriminering på Makthavare.se.

I går avslöjade sajten Dagens Opinion att kristdemokraterna varumärkesskyddat begreppen ”Verklighetens folk” och ”Ett mänskligare Sverige”. Även Dagens Media skrev om detta, och Makthavare.se passade på att fråga RFSL – som ju själva bedriver en valrörelsekampanj på temat ”Verklighetens folk” – hur man ställde sig till detta.

Sedan plockade TT upp nyheten, vilket bland annat ledde till publiceringar i Aftonbladet och Dagens Nyheter.

För TT uppger kristdemokraterna att det inte är på grund av att RFSL velat visa att också hbt-personer ryms i begreppet ”Verklighetens folk” och att mycket återstår att göra för att allas verklighet ska respekteras, som man registrerat varumärket. Man uppger att kd brukar registrera de fraser de använder i kampanjer, och poängterar att partiet inte tänker agera mot RFSL.

Trots det så känns partiets agerande märkligt. För även om Göran Hägglund förvisso försökt ladda orden ”Verklighetens folk” med ett specifikt (om än något oklart) politiskt innehåll, så känns begreppet lite väl allmänt för att rimligen kunna ägas av ett enskilt parti. Dessutom var han inte först. Som Niklas Orrenius på Sydsvenskan påpekat så var det Ian Wachtmeister och Ny Demokrati som förde in uttrycket i svensk politik redan 1991. Även bloggen Alliansfritt Sverige har uppmärksammat detta.

Stor humor är det att kd också vill varumärkesskydda begreppet ”Ett mänskligare Sverige”, då det är en slogan även folkpartiet använt sig av – bland annat på valaffischer 1998.

För övrigt tipsar bloggen Partistaten RFSL att ansöka om att få registrera begreppet ”Göran Hägglund” på PRV, då detta (ännu) inte tycks vara varumärkesskyddat.

Det är knappast förvånande att ordföranden för centerpartiet i Stockholm, Per Ankersjö, på Aftonbladet Debatt hävdar att miljöpartiet står ”så långt från mittenpolitik man kan komma”. Centerpartiet har ju de senaste åren själva fjärmat sig påtagligt mycket från sina gamla mittenideal. Inte konstigt då att man försöker hävda sin mittenposition genom att anklaga andra för att inte finnas där.

I Stockholm förefaller annars centerpartiets väljarfokus vara tydligt: man satsar på högutbildade innerstadsväljare med inkomster över 400 000 kronor om året. Det är nämligen innebörden i den valplan som Ekot tagit del av. Och för Ekot medger Ankersjö att man därmed i viss mån lämnar fattiga och ofta invandrartäta förorter därhän. Komiskt nog motiverar han detta med att centerpartiet ”är ett parti med ganska få resurser”.

Vad ”få resurser” innebär på centerpartistiska är svårt att först. Vi pratar här alltså om ett parti som 2005 blev ett av Europas rikaste när man sålde tidningskoncernen Centerpress för 1,8 miljarder kronor. Dessa pengar förvaltas av partiets förvaltningsbolag Randello, som bara förra året gav centerpartiet 110 miljoner i utdelning.

Medan andra partier livnär sig på medlemsavgifter, lotterier, statliga anslag och generösa bidragsgivare, skulle centerpartiet klara sig utan de dryga 15 miljoner man får från skattebetalarna i år. Valbudgeten på 65 miljoner bekostas i praktiken helt med pengar från Randellos vinst, uppger Aftonbladet.

Per Ankersjö skriver att det fanns en tid då miljöpartiet var i den politiska mitten, men att man i samarbetet med v och s förflyttat sig långt åt vänster. Det är verkligen komiskt. Detta skriver alltså en företrädare för det parti som gjort kanske den längsta resan av alla i svensk politik.

För inte alltför länge sedan hade centerpartiet under Olof Johanssons ledning ett omfattande samarbete kring saneringspolitiken med Göran Perssons s-regering. Sedan Maud Olofsson tog över har partiet seglat iväg rejält och i många frågor hamnat till höger om moderaterna. Dörren till blocköverskridande överenskommelser slogs definitivt igen då c lämnade samarbetet med s och v om energipolitiken. Och sedan följde partiets ökända omsvängning i kärnkraftsfrågan.

Vad det är för slags mitten Per Ankersjö egentligen talar om är alltså väldigt oklart. Kanske ges några ledtrådar i den klassiska sketchen med Gösta Ekman, från revyn ”Glaset i örat” (1973):

Spelar det någon roll vilka man umgås med som politiskt aktiv? Finns det en gräns för vem eller vilka man med bibehållen trovärdighet kan hänga med i en soffa och dricka champagne ihop med?

Frågorna verkar kanske underliga, men aktualiseras just nu när förbundssekreteraren i fp-anknutna Liberal Mångfald Philip Wendahl poserar på sin Facebook-sida till synes drickandes champagne med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson.

Wendahl själv skriver som kommentar till bilden att han och Åkesson var ”rörande överens om att de partier [Wendahl] lyft som goda exempel inom invandring, islamism och frihetsfrågor inte är några systerpartier till SD”. Vidare skriver Wendahl att han och Åkesson kommer debattera framöver, ”för det är så liberala demokrater gör”. ”Vi isolerar inte utan debatterar med meningsmotståndarna oavsett om de råkar vara kommunister som Ohly eller nationalister som Åkesson”, tillägger han.

Till saken hör nu att det inte direkt är första gången som Philip Wendahl syns i märkliga sammanhang. Han är även krönikör hos den norska organisationen Human Rights Service (HRS), som i praktiken sägs fungera som det norska invandringskritiska Fremskrittspartiets tankesmedja. I en debattartikel i QX i våras argumenterade Wendahl för en positiv syn på den mördade holländske politikern Pim Fortuyn och dennes högerpopulistiska parti, något som uppmärksammades av Expo. Och han har uppmanat folkpartiet och Jan Björklund att ”bedriva en stramare invandringspolitik”.

Allt detta har fått Alex Bengtsson på Expo, tillika författare till boken Sverigedemokraterna har fel, skriva att Wendahl ”under det senaste året profilerat sig genom att sprida fördomar, generaliseringar och annan dynga riktad mot den muslimska minoriteten i Sverige och Europa”. ”Att han har omvalts till förbundssekreterare i organisationen Liberal Mångfald borde vara en rejäl väckarklocka för de liberaler som vill vara fortsatt trovärdiga antirasister”, skriver Bengtsson.

Med detta i bagaget slår sig alltså Philip Wendahl ned i en soffa i Visby under Almedalsveckan tillsammans med Jimmie Åkesson, förefaller dricka champagne ihop, diskuterar och poserar leende för kameran. Sedan publicerar han bilden på Facebook, rimligen räknandes med att reaktioner skulle följa.

Min poäng är inte att man inte ska umgås med politiska meningsmotståndare. Jag gör det själv regelbundet och tror att det gynnar det demokratiska samtalet. Man kan rent av hävda att otvunget umgänge över partigränserna är en av poängerna med Almedalsveckan. Men det finns en del saker man bör tänka på som politiskt aktiv i sådana sammanhang. Hur kan det uppfattas? Är det smart att till synes vänskapligt posera ihop med någon som torde borde stå väldigt långt ifrån en politiskt? Vilka signaler skickar det?

Allt detta är saker man bör ha i åtanke som företrädare för en organisation som säger sig arbeta mot diskriminering, främlingsfientlighet och intolerans.

* * *

PS: Blogginläggets rubrik syftar på en blogg med detta namn, som nu dessvärre verkar vara insomnad. I sin programförklaring slog man fast att ”Det måste finnas ett parti som försvarar individens fri- och rättigheter. Oavsett om de krafter som hotar dem är bruna, röda eller mörkblåa.”

I helgen rullade socialdemokraterna ut en ny annonskampanj med partiledaren Mona Sahlin i fokus. Avbildad vid ett skolbesök, på en byggarbetsplats och på en boxningsklubb är det en Sahlin som just ledare, beredd att ta ansvar för landet, som visas upp.

Copytexten i annonserna är hämtade från den nyutkomna boken Möjligheternas land där Mona Sahlin berättar om sin politiska drivkraft och visioner för framtiden. En av bilderna föreställer Sahlin på boxningsklubben Star Fights Gym:

Annonstexten lyder: ”Jag är övertygad om att vi får mer kraft att uppfylla personliga drömmar om vi väljer att lösa de stora och svåra problemen tillsammans. Då kan vi växa som människor, ta hand om både karriären och familjelivet – ge oss i kast med nya utmaningar. Samhällets resurser ska användas effektivt. Det gäller också den resurs som människor utgör. Den höga ungdomsarbetslösheten är ett slöseri. Om varje människa i Sverige får utveckla sin fulla potential – då växer Sverige maximalt.”

Låt mig till att börja med säga något om bilden. Mona Sahlin står alltså tydligt i centrum med korslagda armar och mörka kläder. Med sin något sammanbitna min kontrasterar hon tydligt mot sin omgivning av unga ljusklädda, leende boxarposerande tjejer och killar. Sahlin är hårt stylad och photoshoppad. Inte ett hårstrå ligger fel och hon ser knappt ut att vara en dag över 35, trots att passet säger något annat. Avsikten förefaller vara att framställa henne som mogen men samtidigt ungdomlig, fast förankrad i verkligheten men samtidigt en erfaren ledare.

Inget ont i detta. Utan att göra anspråk på att känna Mona Sahlin så stämmer de egenskaperna rätt väl överens med min bild av henne. Och ska man utmana en sittande statsminister med starka popularitetssiffror så är det nog sådana kvaliteter som bör lyftas fram.

Däremot är det svårt att komma bort från att kampanjen känns just som en reaktion på att Sahlin tampats med förtroendebrist från väljarna. Även om jag själv tidigare konstaterat att det är just när hon tagit en del stryk och nästan är nere för räkning som Sahlin brukar resa sig och slå som hårdast, så hade det känts bättre i det här läget av valrörelsen med ett anslag som inte handlade om att hon faktiskt är mogen den uppgift som står på spel. Jag hade föredragit att vi lagt den fasen bakom oss.

Några ord till sist om formuleringarna i bokutdraget. Boktiteln ”Möjligheternas land” känns som hämtad från Barack Obamas presidentvalskampanj, och det är knappast en slump. Det är ingen hemlighet att socialdemokraterna och inte minst Mona Sahlin själv hämtat mycket inspiration från just Obamakampanjen. Många delar av denna är dock svåra att överföra till den svenska politiska verkligheten, eftersom den skiljer sig väldigt mycket från USA:s.

Däremot tror jag att det i en tid där många väljare upplever att det inte är så stora skillnader mellan partierna, är klokt att tala om drömmar och visioner. Och vad Sahlin gör är att koppla ihop människors ”personliga drömmar” med utmaningen i att ”lösa de stora och svåra problemen tillsammans”. På motsvarande sätt dras paralleller mellan vikten av att använda samhällets resurser effektivt till att prata om ”den resurs som människor utgör”. Hon går från det privata till det gemensamma och från makro till mikro på ett elegant sätt. Detta är något Mona Sahlin alltid varit duktig på, men som kommit lite i skymundan på senare år. I det mycket jämna lopp som årets valrörelse ser ut att bli kan denna talang vara väl värd att ta till vara på nu.

Mona Sahlin tar i dag till storsläggan i form av Ingvar Carlsson för att trumma in budskapet om att pensionärer är den grupp som har blivit mest missgynnade sedan alliansregeringen tog över. På SvD Brännpunkt skriver de gemensamt att ”regeringen har gett ett tydligt besked – pensionärer ska betala mer i skatt än löntagare”.

Från att tidigare pratat om löneskatteavdraget som en ”pensionärsskatt” (med logiken att eftersom pensionärer inte omfattas av avdraget så får de ingen skattesänkning, ergo högre skatt) skriver nu socialdemokratins partiledare och förr-förre dito att pension nu ”beskattas hårdare än lön” och att ”endast 3 procent av svenska folket stödjer regeringens straffbeskattning av pensionärer”.

Notera begreppet straffbeskattning. De i samhället som inte omfattas av en skattesänkning (eller i realiteten ett avdrag, även om effekten blir densamma) betraktas enligt denna retorik alltså som bestraffade. Personligen tycker jag att detta är ett idiotiskt och ohederligt sätt att uttrycka sig.

Jag är helt med på att pensionärer mycket väl kan vara en eftersatt grupp i samhället som skulle kunna behöva få särskilda riktade insatser i syfte att stärka sin ekonomiska ställning. Men det betyder inte att vi måste sänka den intellektuella nivån i argumentationen.

Tidigare när jag bloggat om det här så har jag själv känt mig manad att sänka nivån rätt rejält för att påvisa hur missvisande resonemanget om straffskatt är. Jag formulerade mig då så här:

Om Kalle har två äpplen och Lisa har två äpplen så har de lika många äpplen var. Om sedan Lisa får ytterligare ett äpple så har hon tre och Kalle fortfarande två. Kalle har alltså inte förlorat någonting – och pensionärerna har inte förlorat någonting på att inte omfattas av ett skatteavdrag för lönearbetare.

Man skulle också kunna dra en parallell till våra olika momssatser. I Sverige har vi sedan EU-inträdet tre: 25, 12 och 6 procent. 25 procent anses vara normalmomssatsen, men med den bisarra valrörelseretoriken skulle vi alltså exempelvis kunna kalla 12 procents moms för det normala och 25 procent för ”straffmoms”. Och med hänvisning till RUT-debatten så antar jag att 6 procents moms ska ses som en ”subvention”.

Återigen: det kan mycket väl finnas goda skäl att satsa på att ge pensionärer bättre ekonomiska villkor. Och jag är en varm anhängare av utjämna klyftorna i människors levnadsvillkor. Men för den skull finns det ingen anledning att argumentera ohederligt.

Många mediesajter har i år presenterat sina egna varianter av partitest och kompasser där man genom att besvara ett antal frågor får veta vilket partis åsikter man förefaller ligga närmast.

Inga av dessa tester är givetvis heltäckande. Det finns många olika faktorer bakom människors partival. Åsiktslikhet i några utvalda frågor är förstås en betydelsefull del, men även sådant som förtroende för partiledare och andra företrädare kan ha betydelse – liksom ideologisk och klassmässig identifikation, en helhetsbedömning av vilken regering som vore bäst för Sverige etc.

Inte desto mindre är sådana här test ofta ganska roliga att göra och man får sig ofta en tankeställare när man ser resultaten.

I slutet av maj uppmärksammade bland annat Makthavare.se att den partikompass som Svenska Dagbladet köpt från TT Spektra innehöll en hel del brister. Det var exempelvis i det närmaste omöjligt att få resultatet ”socialdemokraterna” eller ”piratpartiet” i testet, hur man än svarade. Sedan dess har detta test delvis gjorts om och flera andra tester som presenterats efteråt verkar vara mer genomarbetade än vad som tidigare varit fallet.

Nu har även Aftonbladet, i samarbete med Amsterdam-baserade Kieskompas, tagit fram en valkompass. Detta test ger också bland annat möjlighet att sätta förtroendebetyg på de olika partiledarna, såväl i riksdagen som utanför.

När jag själv gjorde testet kändes resultatet ganska rätt:

P3 Kultur har den här veckan synt som tema; dels syntmusiken i sig – men dels också subkulturen syntare, som hade sin storhetstid under 80-talet.

I dag medverkar jag själv och den liberale debattören Johan Norberg i programmet och diskuterar syntens betydelse för politiken och tvärtom. Varför var så många ungmoderater på 80-talet syntare när de flesta ledande band på den tiden (varav flera fortfarande i allra högsta grad är aktiva) var mer eller mindre uttalade socialister?

Detta, och det faktum att ett av Sveriges bästa syntband – Elegant Machinery – har en aktiv sverigedemokrat som medlem, diskuterar vi i programmet som går att höra på sverigesradio.se/p3/kultur.