Jag tänker inte ge mig i diskussionen om vad Centerpartiet anser om Miljöpartiets eventuella position som mittenparti. Det känns som just den sortens frågor som väljarna kan avgöra själva – och för övrigt består hela riksdagen av mittenpartier.

Med ett enda undantag – nämligen det parti som i dag skriver på debattsidan. Vänsterledaren Lars Ohly och hans utrikeskommissarie Hans Linde slår fast att Vänsterpartiet säger nej till Nato, ty ”vi slåss bara under FN-flagg”. Det betyder i klartext att Vänsterpartiet enbart är beredda att skicka ut svenska soldater i strid när Syrien, Vietnam, Kina, Libyen, Zimbabwe, Kuba, Ekvatorialguinnea, Eritrea, Yemen och övriga medlemmar av Förenade Diktaturerna säger att det är okej.

Vi behöver en rejäl FN-debatt i detta land. Vi talar om en organisation där demokratier och diktaturer förhandlar som jämlikar, något som är lika absurt som om vi gav våra poliser i uppdrag att förhandla med den organiserade brottsligheten. Vi talar om en organisation där länder som Pakistan, Saudiarabien, Qatar, Jordanien och Kina sitter i rådet för mänskliga rättigheter. Vi talar om en organisation där Iran ingår i rådet för kvinnors rättigheter.

I svensk debatt omges FN, på mycket oklara grunder, av ett romantiskt skimmer. Men de som verkligen har skäl att applådera FN är de utfattiga u-länder som, utan att själva betala mer än en bråkdel av organisationens kostnader, får tillgång till en toppdiplomatisk plattform. Det vill säga, u-ländernas befolkning får inte tillgång till denna plattform. Men deras stenrika, genomkorrumperade och aktivt antidemokratiska statschefer får det.

Jag kan känna respekt för Vänsterpartiets motstånd mot Nato. Det finns goda skäl – även om jag personligen inte anser att de överväger – som talar mot medlemskap. Däremot har jag ingen som helst respekt för partiets hållning gentemot FN. Den är tvärtom ett tydligt tecken på att Vänsterpartiet, efter alla avslöjande tv-dokumentärer, vitböcker och påstådda uppgörelser med den egna historien, fortfarande är neutrala i konflikten mellan demokrati och diktatur.

Frågan återstår: varför är det mer okej att skicka svenska soldater i strid för att det finns ett FN-mandat?

Det är knappast förvånande att ordföranden för centerpartiet i Stockholm, Per Ankersjö, på Aftonbladet Debatt hävdar att miljöpartiet står ”så långt från mittenpolitik man kan komma”. Centerpartiet har ju de senaste åren själva fjärmat sig påtagligt mycket från sina gamla mittenideal. Inte konstigt då att man försöker hävda sin mittenposition genom att anklaga andra för att inte finnas där.

I Stockholm förefaller annars centerpartiets väljarfokus vara tydligt: man satsar på högutbildade innerstadsväljare med inkomster över 400 000 kronor om året. Det är nämligen innebörden i den valplan som Ekot tagit del av. Och för Ekot medger Ankersjö att man därmed i viss mån lämnar fattiga och ofta invandrartäta förorter därhän. Komiskt nog motiverar han detta med att centerpartiet ”är ett parti med ganska få resurser”.

Vad ”få resurser” innebär på centerpartistiska är svårt att först. Vi pratar här alltså om ett parti som 2005 blev ett av Europas rikaste när man sålde tidningskoncernen Centerpress för 1,8 miljarder kronor. Dessa pengar förvaltas av partiets förvaltningsbolag Randello, som bara förra året gav centerpartiet 110 miljoner i utdelning.

Medan andra partier livnär sig på medlemsavgifter, lotterier, statliga anslag och generösa bidragsgivare, skulle centerpartiet klara sig utan de dryga 15 miljoner man får från skattebetalarna i år. Valbudgeten på 65 miljoner bekostas i praktiken helt med pengar från Randellos vinst, uppger Aftonbladet.

Per Ankersjö skriver att det fanns en tid då miljöpartiet var i den politiska mitten, men att man i samarbetet med v och s förflyttat sig långt åt vänster. Det är verkligen komiskt. Detta skriver alltså en företrädare för det parti som gjort kanske den längsta resan av alla i svensk politik.

För inte alltför länge sedan hade centerpartiet under Olof Johanssons ledning ett omfattande samarbete kring saneringspolitiken med Göran Perssons s-regering. Sedan Maud Olofsson tog över har partiet seglat iväg rejält och i många frågor hamnat till höger om moderaterna. Dörren till blocköverskridande överenskommelser slogs definitivt igen då c lämnade samarbetet med s och v om energipolitiken. Och sedan följde partiets ökända omsvängning i kärnkraftsfrågan.

Vad det är för slags mitten Per Ankersjö egentligen talar om är alltså väldigt oklart. Kanske ges några ledtrådar i den klassiska sketchen med Gösta Ekman, från revyn ”Glaset i örat” (1973):

Förra hösten deltog jag, tillsammans med ytterligare något tiotal journalister och opinionsbildare, i en lunchbjudning tillsammans med Siv Jensen, norsk oppositionsledare och ordförande i det högerpopulistiska Fremskrittspartiet. Jag gick dit av nyfikenhet och uppriktigt intresse. Jag kände givetvis till Fremskrittspartiets restriktiva syn på invandring, men såg inte detta som något skäl att inte träffa och diskutera med dess ordförande.

Det blev till sist ett intressant och underhållande samtal (ett referat finns att läsa här) och jag kunde konstatera att jag håller med FrP om somligt, men inte om annat.

Och det hade kunnat vara hela historien, om det inte varit för Isobel Hadley-Kamptz, som drabbades av moralpanik på Expressens ledarsida under rubriken ”Hur kan liberaler flirta med Siv?”. Av Isobels ledare framgick att det inte var någon av de svenska lunchgästernas åsikter i sak som var problemet, utan enbart det faktum att vi samtalat med en person som förespråkar en restriktiv invandringspolitik. Att flera av de närvarande, exempelvis Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt, sedan länge är varma förespråkare av fri invandring spelade ingen som helst roll.

Nu har en liknande diskussion uppstått igen, denna gång med anledning av att Philip Wendahl, förbundssekreterare i FP-anknutna Liberal mångfald, fotograferats i trevligt samkväm med SD-ledaren Jimmie Åkesson under ett mingel i Almedalen. Och frågan lyder än en gång: med vilka kan man egentligen umgås?

Låt oss först slå fast att den här diskussionen är behäftad med några uppenbart dubbla måttstockar. Den vänsterpartistiska riksdagskandidaten Dror Feiler kan utan problem umgås med den colombianska FARC-gerillan i dess träningsläger utan att någon går i taket. Samma partis förre programchef Ali Esbati kan skriva att det alltmer auktoritära Venezuela genomgår en ”imponerande demokratiseringsprocess” utan att det ger upphov till några rubriker.

Men låt mig vara tydlig här: jag motsätter mig inte alls något umgänge med Feiler eller Esbati (varav den senare för övrigt är god vän med just Isobel Hadley-Kamptz). Jag tycker tvärtom att kontakter med radikalt oliksinnade personer har ett visst egenvärde, och i sina bästa stunder motverkar både sekterism och group think. Det är bra med öppna sinnen, helt enkelt.

Men om vi nu ska rangordna restriktiv flyktingpolitik respektive förföljelser av oppositionella (Venezuela) eller kidnappningar och mord riktade mot civila (FARC) så tycker jag nog att restriktiv flyktingpolitik är den minsta synden. Faktiskt.

Visst finns det utrymme för kritik mot Wendahls integrations- och migrationspolitiska utspel – jag har själv framfört sådan kritik – men man kan inte rimligen döma ut honom för att han minglar med en SD-politiker i samband med en jippovecka som till övervägande del består av just mingel med politiker. Och om vi nu tvunget ska skåpa ut svenska politiker för deras val av umgänge borde vi kanske börja någon annanstans än hos Philip Wendahl.

Spelar det någon roll vilka man umgås med som politiskt aktiv? Finns det en gräns för vem eller vilka man med bibehållen trovärdighet kan hänga med i en soffa och dricka champagne ihop med?

Frågorna verkar kanske underliga, men aktualiseras just nu när förbundssekreteraren i fp-anknutna Liberal Mångfald Philip Wendahl poserar på sin Facebook-sida till synes drickandes champagne med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson.

Wendahl själv skriver som kommentar till bilden att han och Åkesson var ”rörande överens om att de partier [Wendahl] lyft som goda exempel inom invandring, islamism och frihetsfrågor inte är några systerpartier till SD”. Vidare skriver Wendahl att han och Åkesson kommer debattera framöver, ”för det är så liberala demokrater gör”. ”Vi isolerar inte utan debatterar med meningsmotståndarna oavsett om de råkar vara kommunister som Ohly eller nationalister som Åkesson”, tillägger han.

Till saken hör nu att det inte direkt är första gången som Philip Wendahl syns i märkliga sammanhang. Han är även krönikör hos den norska organisationen Human Rights Service (HRS), som i praktiken sägs fungera som det norska invandringskritiska Fremskrittspartiets tankesmedja. I en debattartikel i QX i våras argumenterade Wendahl för en positiv syn på den mördade holländske politikern Pim Fortuyn och dennes högerpopulistiska parti, något som uppmärksammades av Expo. Och han har uppmanat folkpartiet och Jan Björklund att ”bedriva en stramare invandringspolitik”.

Allt detta har fått Alex Bengtsson på Expo, tillika författare till boken Sverigedemokraterna har fel, skriva att Wendahl ”under det senaste året profilerat sig genom att sprida fördomar, generaliseringar och annan dynga riktad mot den muslimska minoriteten i Sverige och Europa”. ”Att han har omvalts till förbundssekreterare i organisationen Liberal Mångfald borde vara en rejäl väckarklocka för de liberaler som vill vara fortsatt trovärdiga antirasister”, skriver Bengtsson.

Med detta i bagaget slår sig alltså Philip Wendahl ned i en soffa i Visby under Almedalsveckan tillsammans med Jimmie Åkesson, förefaller dricka champagne ihop, diskuterar och poserar leende för kameran. Sedan publicerar han bilden på Facebook, rimligen räknandes med att reaktioner skulle följa.

Min poäng är inte att man inte ska umgås med politiska meningsmotståndare. Jag gör det själv regelbundet och tror att det gynnar det demokratiska samtalet. Man kan rent av hävda att otvunget umgänge över partigränserna är en av poängerna med Almedalsveckan. Men det finns en del saker man bör tänka på som politiskt aktiv i sådana sammanhang. Hur kan det uppfattas? Är det smart att till synes vänskapligt posera ihop med någon som torde borde stå väldigt långt ifrån en politiskt? Vilka signaler skickar det?

Allt detta är saker man bör ha i åtanke som företrädare för en organisation som säger sig arbeta mot diskriminering, främlingsfientlighet och intolerans.

* * *

PS: Blogginläggets rubrik syftar på en blogg med detta namn, som nu dessvärre verkar vara insomnad. I sin programförklaring slog man fast att ”Det måste finnas ett parti som försvarar individens fri- och rättigheter. Oavsett om de krafter som hotar dem är bruna, röda eller mörkblåa.”

Liksom Jonas känner jag för att skriva några rader om den annonskampanj som Socialdemokraterna dragit igång, sannolikt i syfte att lyfta Mona Sahlins dassiga förtroendesiffror.

För mig är den här kampanjen bara ytterligare en bekräftelse på de problem som Sahlin och människorna runt henne brottas med, både vad gäller bilden av henne och av den allians hon har tejpat ihop. Fotografierna av Sahlin är hårt retuscherade, budskapet omöjligt att inte instämma i, och greppet att omge partiledaren med krystat heterogena grupper av ”vanligt folk” känns svårartat genomskinlig. Partiets kommunikationschef, Karin Pettersson, gör i Dagens Media ett försök att förklara budskapet:

Mona Sahlin är en ledare med stark förankring i verkligheten och människors vardag. Sommarskolan, bygget av Citytunneln och unga boxare ringar in viktiga framtidsfrågor. Vikten av kunskap, det gröna jobbskapande och kraften hos den stora ungdomsgeneration som nu är på god väg att slösas bort.

Det första påståendet går helt på tvärs med den faktiska bilden av Sahlin. S-ledaren har ofta kritiserats för sin avsaknad av utbildning, för att hon varit yrkespolitiker sedan barnsben och för sin mycket-snack-lite-hockey-approach till politiskt arbete. Petterson är inte dummare än att hon inser det, och därför försöker hon, liksom alla kommunikationschefer, bygga en verklighet som passar uppdragsgivaren.

Även valet av sakfrågor och identifikationspunkter känns gravt kontrafaktiskt. Sahlin går till val tillsammans med två partier som motsätter sig bygget av Citytunneln. Hon leder det parti som bär huvudansvaret för att boxare med proffsaspirationer tvingades till landsflykt. Och vad gäller förlorade ungdomsgenerationer så torde inget ha bidragit mer till detta än det socialdemokratiska beslutet att slopa gymnasieskolans tvååriga yrkeslinjer. Det har till och med vänstersossar som Morgan Johansson insett nu.

Men än mer intressant är att kampanjen så tydligt visar Socialdemokraternas kort. Kampanjen medger att partiet har problem med sin ledare, och vilka sakområden som upplevs som mest besvärliga. Men löser den dessa problem? Utdragen ur Sahlins bok som utgör kampanjens sakliga stomme övertygar inte mig. Låt oss återvända till det citat som Jonas lyfte fram:

Jag är övertygad om att vi får mer kraft att uppfylla personliga drömmar om vi väljer att lösa de stora och svåra problemen tillsammans. Då kan vi växa som människor, ta hand om både karriären och familjelivet – ge oss i kast med nya utmaningar. Samhällets resurser ska användas effektivt. Det gäller också den resurs som människor utgör. Den höga ungdomsarbetslösheten är ett slöseri. Om varje människa i Sverige får utveckla sin fulla potential – då växer Sverige maximalt.

Vi bör alltså samarbeta inom samhällets ramar för att lösa gemensamma problem eftersom vi tjänar på det. Jaha, någon däremot? Frågan som delar politiken är inte om, utan hur, vi bör samarbeta och på vilka områden. För att ta ett exempel: alla partier är ense om att skolan ska finansieras med skatter. Däremot råder oenighet om friskolor, betyg och, som sagt, yrkeslinjer på gymnasiet.

Därefter, som en slags punkt, slår Sahlin fast att resurser ska användas effektivt och att det är bra när så sker. Än en gång: vad betyder det? I likhet med Sahlins förvisso väl framförda tal i Almedalen saknar kampanjen något som partiet och väljarna kan vara oense om, eller ens diskutera.

Denna argumentationsmetod kallas ibland straw man – halmgubbe – eftersom den förutsätter en motståndare som inte existerar. För såvitt Socialdemokraterna inte planerar att utse det radikalt libertarianska Liberala partiet (133 röster 2006) till valets huvudmotståndare så är hela denna kampanj en enda stor halmgubbe. Det enda den säger är att Socialdemokraterna har stora problem med sin identitet, och att partiet vill göra valrörelse utan att prata om sin faktiska politik.

Som jag skrivit tidigare tror jag att väljarna, inte minst medelklassens pragmatiska swing voters, noterar detta och att det är en stor del av orsaken till att Sahlins förtroendesiffror är i botten. Kampanjen, som syftar till att lyfta Sahlin som statsministerkandidat, bidrar därmed till att förvärra hennes problem.

I helgen rullade socialdemokraterna ut en ny annonskampanj med partiledaren Mona Sahlin i fokus. Avbildad vid ett skolbesök, på en byggarbetsplats och på en boxningsklubb är det en Sahlin som just ledare, beredd att ta ansvar för landet, som visas upp.

Copytexten i annonserna är hämtade från den nyutkomna boken Möjligheternas land där Mona Sahlin berättar om sin politiska drivkraft och visioner för framtiden. En av bilderna föreställer Sahlin på boxningsklubben Star Fights Gym:

Annonstexten lyder: ”Jag är övertygad om att vi får mer kraft att uppfylla personliga drömmar om vi väljer att lösa de stora och svåra problemen tillsammans. Då kan vi växa som människor, ta hand om både karriären och familjelivet – ge oss i kast med nya utmaningar. Samhällets resurser ska användas effektivt. Det gäller också den resurs som människor utgör. Den höga ungdomsarbetslösheten är ett slöseri. Om varje människa i Sverige får utveckla sin fulla potential – då växer Sverige maximalt.”

Låt mig till att börja med säga något om bilden. Mona Sahlin står alltså tydligt i centrum med korslagda armar och mörka kläder. Med sin något sammanbitna min kontrasterar hon tydligt mot sin omgivning av unga ljusklädda, leende boxarposerande tjejer och killar. Sahlin är hårt stylad och photoshoppad. Inte ett hårstrå ligger fel och hon ser knappt ut att vara en dag över 35, trots att passet säger något annat. Avsikten förefaller vara att framställa henne som mogen men samtidigt ungdomlig, fast förankrad i verkligheten men samtidigt en erfaren ledare.

Inget ont i detta. Utan att göra anspråk på att känna Mona Sahlin så stämmer de egenskaperna rätt väl överens med min bild av henne. Och ska man utmana en sittande statsminister med starka popularitetssiffror så är det nog sådana kvaliteter som bör lyftas fram.

Däremot är det svårt att komma bort från att kampanjen känns just som en reaktion på att Sahlin tampats med förtroendebrist från väljarna. Även om jag själv tidigare konstaterat att det är just när hon tagit en del stryk och nästan är nere för räkning som Sahlin brukar resa sig och slå som hårdast, så hade det känts bättre i det här läget av valrörelsen med ett anslag som inte handlade om att hon faktiskt är mogen den uppgift som står på spel. Jag hade föredragit att vi lagt den fasen bakom oss.

Några ord till sist om formuleringarna i bokutdraget. Boktiteln ”Möjligheternas land” känns som hämtad från Barack Obamas presidentvalskampanj, och det är knappast en slump. Det är ingen hemlighet att socialdemokraterna och inte minst Mona Sahlin själv hämtat mycket inspiration från just Obamakampanjen. Många delar av denna är dock svåra att överföra till den svenska politiska verkligheten, eftersom den skiljer sig väldigt mycket från USA:s.

Däremot tror jag att det i en tid där många väljare upplever att det inte är så stora skillnader mellan partierna, är klokt att tala om drömmar och visioner. Och vad Sahlin gör är att koppla ihop människors ”personliga drömmar” med utmaningen i att ”lösa de stora och svåra problemen tillsammans”. På motsvarande sätt dras paralleller mellan vikten av att använda samhällets resurser effektivt till att prata om ”den resurs som människor utgör”. Hon går från det privata till det gemensamma och från makro till mikro på ett elegant sätt. Detta är något Mona Sahlin alltid varit duktig på, men som kommit lite i skymundan på senare år. I det mycket jämna lopp som årets valrörelse ser ut att bli kan denna talang vara väl värd att ta till vara på nu.

Med denna retoriska fråga sopade Ronald Reagan hem 1980 års presidentvalsdebatt mot den sittande och djupt misslyckade presidenten Jimmy Carter. Frågan var smart ställd, just eftersom Carter så tydligt medgav att USA blivit ett sämre land under hans tid i Vita Huset. Skillnaden var att där Carter öppet talade om att amerikanerna skulle tvingas acceptera en lägre levnadsstandard hävdade Reagan, med emfas, att Amerikas ”bästa dager ligger framför oss”.

Med det budskapet vann han valet.

Opinionsinstitutet Novus har nu ställt ungefär samma fråga till svenska folket, och här visar det sig att svaret är mer glädjande än det var i USA för trettio år sedan. 44 procent menar sig ha fått det bättre, medan bara 20 procent tycker att det har blivit sämre. 33 procent märker ingen skillnad och 3 procent har uppget ”vet ej”.

Med tanke på att vi under samma tidsperiod har gått från brinnande högkonjunktur till den värsta internationella krisen sedan trettiotalet är det ett smått fantastiskt resultat, och en god indikation på det förtroende som finns för alliansen när det gäller att leda landet.

Jag bryr mig inte särskilt mycket om vad partimätningarna säger, åtminstone inte förrän om någon månad när valrörelsen har tagit fart på allvar. Men mätningar som denna visar vilken grund partierna har att stå på när de presenterar sina utspel. Och vänstern har valt att svartmåla Sverige och att ta i från tårna med fraser som ”regeringen har rivit sönder välfärden”.

Men som framgår av Novus mätning saknar den sortens dramatiska retorik förankring i folkdjupet, och därmed riskerar Sahlins och Östros återkommande klagovisa att framstå som falsk i väljarnas öron. Och kanske är just detta orsaken till att dessa två välkända och erfarna politiker plågas av låga förtroendesiffror.

Mona Sahlin tar i dag till storsläggan i form av Ingvar Carlsson för att trumma in budskapet om att pensionärer är den grupp som har blivit mest missgynnade sedan alliansregeringen tog över. På SvD Brännpunkt skriver de gemensamt att ”regeringen har gett ett tydligt besked – pensionärer ska betala mer i skatt än löntagare”.

Från att tidigare pratat om löneskatteavdraget som en ”pensionärsskatt” (med logiken att eftersom pensionärer inte omfattas av avdraget så får de ingen skattesänkning, ergo högre skatt) skriver nu socialdemokratins partiledare och förr-förre dito att pension nu ”beskattas hårdare än lön” och att ”endast 3 procent av svenska folket stödjer regeringens straffbeskattning av pensionärer”.

Notera begreppet straffbeskattning. De i samhället som inte omfattas av en skattesänkning (eller i realiteten ett avdrag, även om effekten blir densamma) betraktas enligt denna retorik alltså som bestraffade. Personligen tycker jag att detta är ett idiotiskt och ohederligt sätt att uttrycka sig.

Jag är helt med på att pensionärer mycket väl kan vara en eftersatt grupp i samhället som skulle kunna behöva få särskilda riktade insatser i syfte att stärka sin ekonomiska ställning. Men det betyder inte att vi måste sänka den intellektuella nivån i argumentationen.

Tidigare när jag bloggat om det här så har jag själv känt mig manad att sänka nivån rätt rejält för att påvisa hur missvisande resonemanget om straffskatt är. Jag formulerade mig då så här:

Om Kalle har två äpplen och Lisa har två äpplen så har de lika många äpplen var. Om sedan Lisa får ytterligare ett äpple så har hon tre och Kalle fortfarande två. Kalle har alltså inte förlorat någonting – och pensionärerna har inte förlorat någonting på att inte omfattas av ett skatteavdrag för lönearbetare.

Man skulle också kunna dra en parallell till våra olika momssatser. I Sverige har vi sedan EU-inträdet tre: 25, 12 och 6 procent. 25 procent anses vara normalmomssatsen, men med den bisarra valrörelseretoriken skulle vi alltså exempelvis kunna kalla 12 procents moms för det normala och 25 procent för ”straffmoms”. Och med hänvisning till RUT-debatten så antar jag att 6 procents moms ska ses som en ”subvention”.

Återigen: det kan mycket väl finnas goda skäl att satsa på att ge pensionärer bättre ekonomiska villkor. Och jag är en varm anhängare av utjämna klyftorna i människors levnadsvillkor. Men för den skull finns det ingen anledning att argumentera ohederligt.

Man ska aldrig underskatta sommartorkans förmåga att göra snackisar av icke-nyheter. Åter i civilisationen efter några dagars verklighetens folk-semester på Öland (där mitt mobila bredband ägnade sig åt diverse maskningsaktioner) noterar jag att flera medier förvånas över att Kristdemokraternas Göran Hägglund väljer bort partiledardebatten på Pridefestivalen.

Intressant är även den kritik som RFSL-ordföranden Ulrika Westerlund framför mot KD-ledaren. Kutymen är ju annars att man beklagar, men inte fördömer, när någon avböjer ens inbjudan. Men i Westerlunds värld är Pride inte längre en möjlighet utan en skyldighet, närmast liknande en pilgrimsresa, för Sveriges alla politiker.

Till saken hör att Hägglund, till skillnad från Göran Persson, faktiskt har besökt Pride och deltagit i festivalens partiledardebatt. Den gången var det inte så många som brydde sig om att lyssna till vad han faktiskt hade att säga. Istället bemöttes Hägglund, trots att han var en inbjuden gäst, av burop och glåpord. Att han denna gång väljer att inte ägna en heldag mitt under brinnande valrörelse åt en fientlig och dessutom svårt ohyfsad publik är knappast förvånande.

Jag brukade älska Pridefestivalen. Utöver intressanta seminarier och debatter har veckan alltid innehållit goda möjligheter till fest och mingel. Det innebar att festivalen blev folklig, att synen på sexuella minoriteter kunde normaliseras och fördomar bekämpas. Jag inte bara hoppades, utan trodde, att frågan om enskilda människors sexuella läggning kunde bli en icke-fråga.

Men i stället för att glädjas över sina egna framgångar valde RFSL att radikaliseras. I stället för att bara låta pingstpastorn Åke Green visa upp sig i all sin inskränkta dumhet polisanmälde de honom, och skapade på så vis en yttrandefrihetsmartyr. I stället för att glädjas åt den könsneutrala äktenskapslagen valde de att kritisera det faktum att den nya lagen inte tvingar präster som av religiösa skäl inte vill viga samkönade par att göra detta. I stället för att tacka de företag (Volvo, Ikea, H&M) som tidigare sponsrat Pride valde de att anklaga företagen för homofobi när dessa valde att lägga sina pengar någon annanstans.

Och detta är vad Pride och RFSL har börjat urarta till. Från kamp för rätten att slippa stå i en skrubb och skämmas, till angrepp mot vad de hävdar att andra står för, med målet att själv få vara den som pekar finger. Från mobbad till mobbare.

Göran Hägglund har i denna verklighet inget att hämta på Pride, och har därför ingen anledning att medverka där. Rimligen har han ingen skyldighet att infinna sig för att spela rollen som allmän spottkopp. Eller kommer vi få se motsvarande svarta rubriker nästa gång Lars Ohly väljer att inte kampanja hos Svenskt Näringsliv?

Många mediesajter har i år presenterat sina egna varianter av partitest och kompasser där man genom att besvara ett antal frågor får veta vilket partis åsikter man förefaller ligga närmast.

Inga av dessa tester är givetvis heltäckande. Det finns många olika faktorer bakom människors partival. Åsiktslikhet i några utvalda frågor är förstås en betydelsefull del, men även sådant som förtroende för partiledare och andra företrädare kan ha betydelse – liksom ideologisk och klassmässig identifikation, en helhetsbedömning av vilken regering som vore bäst för Sverige etc.

Inte desto mindre är sådana här test ofta ganska roliga att göra och man får sig ofta en tankeställare när man ser resultaten.

I slutet av maj uppmärksammade bland annat Makthavare.se att den partikompass som Svenska Dagbladet köpt från TT Spektra innehöll en hel del brister. Det var exempelvis i det närmaste omöjligt att få resultatet ”socialdemokraterna” eller ”piratpartiet” i testet, hur man än svarade. Sedan dess har detta test delvis gjorts om och flera andra tester som presenterats efteråt verkar vara mer genomarbetade än vad som tidigare varit fallet.

Nu har även Aftonbladet, i samarbete med Amsterdam-baserade Kieskompas, tagit fram en valkompass. Detta test ger också bland annat möjlighet att sätta förtroendebetyg på de olika partiledarna, såväl i riksdagen som utanför.

När jag själv gjorde testet kändes resultatet ganska rätt: