P3 Kultur har den här veckan synt som tema; dels syntmusiken i sig – men dels också subkulturen syntare, som hade sin storhetstid under 80-talet.

I dag medverkar jag själv och den liberale debattören Johan Norberg i programmet och diskuterar syntens betydelse för politiken och tvärtom. Varför var så många ungmoderater på 80-talet syntare när de flesta ledande band på den tiden (varav flera fortfarande i allra högsta grad är aktiva) var mer eller mindre uttalade socialister?

Detta, och det faktum att ett av Sveriges bästa syntband – Elegant Machinery – har en aktiv sverigedemokrat som medlem, diskuterar vi i programmet som går att höra på sverigesradio.se/p3/kultur.

Häromdagen bloggade jag om opinionsundersökningar och om hur sådana kan manipuleras för att visa på önskat resultat. I dag skriver Gustav Fridolin, riksdagskandidat för miljöpartiet, att energibolaget Shell använde flera olika knep för att framställa det som att 74 procent av skåningarna var positiva till företagets provborrningar efter naturgas.

Opinionsundersökningen i fråga utfördes av Sifo och United Minds, och presenterades av TT i våras. Fridolin menar att resultatet lät osannolikt och inte stämmer med vad det oberoende SOM-institutet dessförinnan fått fram. Enligt SOM vill bara 20 procent av svenskarna att Sverige under de närmaste 5-10 åren ska ”satsa mer” på ”fossilgas-/naturgas”. I stället vill allmänheten prioritera förnybar energi.

På DN-debatt skriver Fridolin att mätningar kan manipuleras ”i syfte att ge intryck av ett folkligt stöd som i verkligheten inte existerar”. Det kan exempelvis göras genom att använda vilseledande ordval i frågans formulering eller inleda med en rad ledande ”uppvärmningsfrågor” innan man ställer den avgörande huvudfrågan. I det senare fallet kan man sedan lyfta fram avslutningsfrågan, utan att berätta att det först ställts en rad ledande frågor. Det är också möjligt att hemlighålla resultatet av de delfrågor som talar emot ens tes. Slutligen kan man försöka ge intryck av att frågorna formulerats av ett oberoende företag, även om det inte är fallet.

Jag kan inte avgöra om Shell verkligen har manipulerat undersökningen i fråga, men Gustavs Fridolins argument låter onekligen trovärdiga. I vilket fall som helst så bör hans debattinlägg ses som ännu en stark anledning till att hysa viss skepsis till opinionsundersökningar.

Under Amedalsveckan uppmärksammade HBT-socialdemokraterna att Apoteket AB diskriminerade hiv-positiva. Bakgrunden var att Apoteket erbjöd Almedalsbesökare att göra en hälsokontroll. I hälsokontrollen ingick, förutom att mätas och vägas, ett blodprov. Alla över 18 år var välkomna att hälsotesta sig – med undantag för hivpositiva. Personal på plats uppgav att man inte hade några rutiner för att hantera blodprov från hivpositiva.

Detta tyder på rejält bristande kunskap om riskbedömning och -hantering, något man rimligen borde kunna kräva att apotekare borde ha.

Nu visar det sig också att allt fler blodcentraler inte vill att homosexuella män ska få lämna blod, av rädsla för bland annat hiv. Detta trots att Socialstyrelsen gett klartecken och menar att smittorisken inte ökar. 

Själv är jag verkligen ingen expert på området, men det låter onekligen som diskriminering och homofobi.

Om mindre än två veckor startar Stockholm Pride. Vilket parti vågar då stå upp för att få ett stopp för detta?

Svenska Dagbladet rapporterar att många ledande politiker, såväl i alliansen som i den rödgröna oppositionen, anser att medierna inte behandlar opinionssiffror tillräckligt kritiskt – vare sig när det gäller partisympatiundersökningar eller mätningar kring enskilda frågor. Man är också kritiska mot den stora mängd undersökningar som presenteras och uttrycker oro för att detta skapar ”fega” politiker som lyssnar för mycket till opinioner istället för att navigera efter den egna kompassen.

Något ligger det förstås i detta. Att beställa opinionsundersökningar är en beprövad metod för partier, intresseorganisationer och andra att kunna påvisa stöd för en uppfattning man har. ”64 procent hyser inget förtroende för Mona Sahlin”, ”8 av 10 tycker att betyg från 7:e klass är bra”, ”Över tre fjärdedelar av folket stöder monarkin”. Alla dessa exempel är påhittade, men beroende på hur frågan ställs så är det fullt möjligt att få fram sådana resultat.

Lena Mellin skriver klokt att ”Opinionsmätningar ska alltid tas med en nypa salt”, och tillägger att många svarar ”som de tror förväntas av dem, särskilt om intervjuerna görs per telefon”.

Ett klassiskt sätt att få fram det resultat man önskar av en opinionsundersökning är att begränsa svarsalternativen. Om frågan t ex lyder: ”Vad skulle du rösta på om det vore val i dag; 1) Feministiskt initiativ, 2) Sverigedemokraterna, eller 3) Piratpartiet?”, så skulle dessa partier få betydligt högre opinionssiffror än de får i andra mätningar. Och sannolikt skulle vart och ett av dem kunna rapportera stora framgångar i opinionen.

En annan vanlig metod är att ladda svarsalternativen med inte fullt neutrala värderingar. Det lär troligen bli ett annat resultat om frågan formuleras ”Har du förtroende för statsminister Fredrik Reinfeldt?” än ”Har du fortfarande förtroende för Fredrik Reinfeldt, efter att han undanhållit information om Sven Otto Littorin för svenska folket?”.

Och som för att illustrera detta publicerar i dag både Aftonbladet och Expressen varsin opinionsmätning om just förtroendet för regeringen Reinfeldt.

Aftonbladet har i går låtit Sifo intervjua 1000 personer mellan 18 och 65 år. De har bl a fått svara på frågan: ”Hur har förtroendet för statsminister Fredrik Reinfeldt påverkats av Littorins avgång?”. 75 procent svarar att det inte påverkat förtroendet medan 18 procent uppger att det minskat.

Expressen redogör inte för några detaljer om undersökningen, men uppger att man låtit Demoskop fråga svenska folket hur deras förtroende för regeringen påverkats av den så kallade Littorinaffären. 32 procent av de tillfrågade säger att de fått minskat förtroende för regeringen och 31 procent säger att de fått det för Fredrik Reinfeldt.

Lite olika frågeställningar, som synes – och ganska olika resultat. Men riktigt intressant blir det när man tittar på hur detta presenteras.

Aftonbladet skriver att ”Var femte väljare har tappat förtroende för statsministern”, och preciserar det som att ”18 procent uppger att de nu känner mindre förtroende för statsministern än tidigare”. I Expressen beskrivs resultatet som att ”Nästan en tredjedel av väljarna har fått minskat förtroende för regeringen och statsministern efter Sven Otto Littorins avgång”.

Sant eller inte? Min poäng är att man som kritisk mediekonsument och väljare bör se till att få fram så mycket fakta som möjligt om de många undersökningar och mätningar som presenteras. Exakt hur är frågorna formulerade? Vilka svarsalternativ har man fått ta ställning till? Under vilken period är mätningen genomförd? Hur många – och ur vilket urval – har egentligen svarat? Detta är frågor medierna bör redovisa, annars är siffrorna i sig inte mycket värda.

Med några dagars perspektiv kan jag konstatera att det inte blev någon vidare lyckad Almedalsvecka för moderaterna.

Fredrik Reinfeldts tal, som inledde veckan, fick minst sagt blandat mottagande. Vissa tyckte att det var engagerat och spännande – andra tyckte att han utstrålade en hånfullhet som inte anstod en statsminister.

Därefter kom Sven Otto Littorins oväntade avhopp. Först kommunicerat som resultatet av en uppslitande vårdnadstvist som tärt på den moderate arbetsmarknadsministerns hälsa och skadade hans barn; något som väckte sympati hos många. Därefter framkom det att Aftonbladet hade uppgifter om att Littorin köpt sex av en prostituerad under sin tid som partisekreterare, något som var brottsligt men i dag är preskriberat. Reinfeldts agerande i affären kritiseras nu och kan komma att skada aliansen i valrörelsen.

Lägg till detta Makthavare.se:s avslöjande att moderata partitjänstemän från Stockholm inte får inte lyssna på oppositionens Almedalstal och inte heller får tala med journalister.

Allt detta är förstås tufft att bära för moderaterna, men det lär knappast avgöra valet.

Ännu återstår det två månader till valdagen. Den närmaste tiden lär det råda i det närmaste inrikespolitisk stiltje, då många partiföreträdare av tradition tar semester omedelbart efter Almedalsveckan. Men det betyder förstås inte att det kommer att vara helt tyst. Själv ser jag fram emot en fortsatt spännande valrörelse, förhoppningsvis inriktad på sakfrågor och vad de båda regeringsalternativen vill med framtiden.

En intressant sak med kritiken mot Göran Hägglunds nu årsgamla retorik om verklighetens folk (till exempel Jonas märkliga bloggpost tidigare i dag) är att den hela tiden kretsar kring etnicitet och sexuell läggning. Men Hägglund har aldrig någonsin använt verklighetens folk som murbräcka mot invandrare eller HBT-personer. Rasismen och homofobin finns ingen annanstans än i huvudet på Göran Hägglunds  kritiker.

I kvällens tal gav Hägglund några exempel på vad han faktiskt syftar på, nämligen bruket att brända pengar för att illustrera inkomstskillnader, Miljöpartiets statliga myndighet för normavveckling och sommartipsen om jämställd dasstömning. Hägglund har helt rätt. De som ägnar sig åt dessa ting befinner sig långt, mycket långt, från verkligheten och dess problem.

Debatten om verklighetens folk är viktig och bra, just eftersom den handlar om rätten till den egna privata sfären. Rätten att inte i alla sammanhang bedömas och betygsättas utifrån andras politiska preferenser. Rätten att inte vara en bricka i någon genusutredares grand master plan.

Förra hösten skrev jag en text om hur den politiska debatten kan te sig för en helt vanlig, arbetande, bilkörande, sportälskande småbarnsfar som har svårt att få tiden att gå ihop. Jag har nog aldrig fått så många positiva reaktioner som jag fick efter det inlägget, och det var helt uppenbart att det finns en nerv i Sverige som ledsnat rejält på tjatet om kvoterad föräldraförsäkring, kränkthetskultur och rätten för kulturarbetare att få betalt av samhället för att kritisera detsamma.

Hela inlägget (och de reaktioner jag fick på nätet) kan läsas här, men jag väljer att citera stycket om den fiktive men verklighetsbaserade Sven E. Banangren och hans dag:

06.02: Sven går upp, slår yrvaket på SVT:s morgonnyheter och börjar därefter fixa i ordning kaffe och rostade mackor. I tv-soffan diskuterar två kulturpersonligheter huruvida kulturen måste lära sig stå på egna ben, och är helt överens om att kulturarbetare inte kan producera kvalitativ konst om de inte får göra det på heltid. Sven, som visserligen har ett helt okej jobb men gärna skulle slippa gå dit just denna gråa morgon, undrar i sitt stilla sinne varför de fria teatergrupperna inte kan roa sig efter arbetstid, så som han och hans korpfotbollslag måste göra.

07.36: Barnen är lämnade på dagis och Sven sitter i en bilkö på E4 in mot stan. För att distrahera sitt stressade sinne slår han på P1. Där talar en grön före detta riksdagsledamot om konsumtionssamhället. ”Vi stressar för mycket”, säger den gröne. ”Sedan jag lämnade politiken har jag tagit det lugnt, skrivit en bok och mest legat i hängmattan. Det är bättre än att jaga klockan och anpassa mig efter andra.” Sven, som tydligt minns en kvällstidningsartikel om hur just samma ex-politiker plockat ut närmare en miljon ur riksdagens pensionsfond, kommer på sig själv med att gnissla tänder där inne i bilen.

12.23: Sven tillbringar sin lunchrast i fikarummet. På bordet ligger en tidning, och Sven noterar förstrött att framsidan domineras av en kvinna som klagar över att ingen vill anställa henne för att hon bär slöja och vägrar ta kollegor i hand. ”Det är diskriminering”, klagar kvinnan. ”Men jag har kopplat in DO, som lovat lyfta ärendet”. Därefter inträder sagda DO och låter meddela att Sverige präglas av strukturell rasism. Sven, som lydigt plockade ringen ur örat när chefen bad honom, börjar undra om han verkligen vaknade i morse eller om detta är en bisarr dröm.

17.24: Sven sitter åter i bilen, fast nu på väg från jobbet till dagis. Radion är på igen. Ordföranden i ett politiskt ungdomsförbund diskuterar ungdomsarbetslösheten. Den senare beror, enligt den trosvissa ungdomspolitikern, på att regeringen sänkt skatten för de rika istället för att satsa på unga. Sven, som varje månad satt in sin månatligt avdragna tusenlapp på semesterkontot, förstår inte riktigt vad han gjort för ont. Men den tjugotreåriga radiorösten är säker på sin sak. Sven har behållit pengar som han borde ha gett till någon annan.

19.57: Ungarna ligger i sina sängar och Sven rasar ner i vardagsrumssoffan. I rutan sitter Carina Tröög, en teaterregissör som är mer känd för sitt skatbo till frisyr än för någon av sina pjäser, och klagar över folk som tror att vägen till lycka går genom en platt-tv. Sven betraktar den glänsande ram som omger hans egen platta tv. Såväl storleken som modellen är vald för att ge honom maximal njutning av sändningarna från La Liga. Ilsket byter han kanal för att slippa lyssna på kvinnans fördömanden.

I stället fastnar han framför en intervju med en känd kvinnlig författare. Kvinnan berättar att hon under flera år blev slagen av sin man. Sven lystrar till. Han har växt upp med åsikten att killar som slår tjejer är fega kräk. Men plötsligt tappar han hakan. Författaren förklarar, med gravallvarlig min, att alla män är skyldiga till att kvinnor misshandlas. Felet ligger inte hos de som slår, utan hos samhället som, vahettere, upprätthåller en slags…maktkönsordning ellervareheter.

22.18: Sven ligger i sängen men kan inte riktigt somna. Han tänker på allt han hört i dag. Att folk som har ett visst sorts intresse har rätt att ägna sig åt det på heltid, att folk som stressar mellan hem, arbete, dagis och fritidsaktiviteter är idioter som inte fattat grejen, att de sociala koder han alltid tagit för självklara i själva verket gör honom till en rasistisk skinnskalle, att han är sniken, att hans val av tv tyder på att han saknar smak och att han, i egenskap av man, bär skulden för att kvinnor misshandlas.

Plötsligt inser Sven, med en känsla av uppvaknande, att inget av detta är nytt. Han har hört allt förr. På tv, i radio och tidningar. I går, i förrgår och dagen före det. Han tänker på saken och kommer på att det låtit på samma vis i flera år. Men han har aldrig tänkt så tydligt på det som nu. Han har tagit det för självklart.

Det är människor som denne Sven som Göran Hägglund lockar med sitt tal om verklighetens folk. De är inte rasister, de hatar inte kvinnor och de är inte homofober. De är bara helt vanliga människor som längtar efter politiker som utgår från just deras vardag, och förstår just deras problem.

Hägglund talade till dessa väljare ikväll, och han gjorde det bra. Hans beryktade skämtlynne och fyndiga formuleringar fick stort utrymme, men det fanns även mycket allvar i talet, som när han kom in på sin vision om ett ”all inclusive” inom äldrevården. Det handlade just om det trassel som många människor upplever när de kastas mellan olika parallella system, tariffer och vårdformer.

Notervärt är att Göran Hägglund slog fast att Kristdemokraterna inte är ett liberalt parti – talet om kvotering och annan social ingenjörskonst är ju inte förbehållet vänstern – utan just ett kristdemokratiskt parti. Det ändrar dock inte min uppfattning att kvällens tal var det mest liberala under hela Almedalsveckan.

Ett år efter det omtalade talet om ”verklighetens folk” äntrar i kväll kristdemokraternas Göran Hägglund Almedalens scen. Givet partiets kräftgång i opinionen är det nog sannolikt att han kommer fortsätta på den inslagna vägen, där han utmålar sig som talespersonen för landets alla ”vanliga” människor.

Min erfarenhet är att ingen människa är särskilt vanlig. Alla har vi något som gör oss, var och en, unika. Och jo, jag är ytterst medveten om hur klyschigt det låter att uttrycka sig så.

Poängen är dock att Hägglunds tal om ”verklighetens folk” är hyckleri. Tanken med detta ordval är att man ska måla upp en inre bild av ”vanliga” människor; mamma, pappa och 2,5 barn – vita, blonda svenskar som sitter runt köksbordet och pratar om det lilla livet. Semesterplaner, nivåer på veckopeng till barnen och vad det blir till middag. Alla som inte riktigt ser ut eller beter sig så här är alltså onormala. Inte riktigt ”verkliga”.

I sitt tal förra året förebyggde också Göran Hägglund den väntade kritikstormen mot dessa resonemang genom att i hårda ordalag angripa vänsterdebattörer och kulturskribenter för att just se till andra värden än vad den påhittade normalfamiljen kunde tänkas bry sig om. Den hårda retoriken har levt kvar, genom bland annat utfall mot politisk klåfingrighet som sägs hota människors fria val. Att det kristdemokratiska vårdnadsbidraget skulle vara ett sätt att från politiskt håll skicka signaler om hur tillvaron ska organiseras vill förstås inte Hägglund kännas vid.

Och ja, jag är själv lite hård i tonen nu märker jag. Men jag tycker verkligen att kristdemokraterna har ett obehagligt budskap och politiskt innehåll. Man balanserar på fyraprocentsgränsen till riksdagen. Själv skulle jag bara bli glad om Hägglund fick ta sin verklighets folk och gå.

Jag tycker att Mona Sahlins Almedalstal i går var ett av de bättre hon hållit. Innehållsmässigt håller hon ofta en jämn, hög nivå. Däremot brister det i bland i framförandet. Sahlin har en tendens att tala till publiken som enförmanande tonårsmorsa som klappar en på huvudet. Ibland betonar hon också ord och meningar lite fel, så att det låter som att hon läser innantill.

Så lät det inte i går.

Hennes röst var stark, engagemanget var tydligt och budskapen glasklara.

Ska jag rikta någon kritik mot själva talet så var det möjligen lite väl många teman. Ett eller två hade utan problem kunnat strykas så att de övergripande resonemangen fått utvecklas mer.

Kanske är det så att vårens nedåtgående sprial i opinionsmätningarna för s varit nyttigt. Det har Mona Sahlin och partistrategerna att inse att valet i höst är långt ifrån vunnet ännu, och det krävs fortsatta ansträngningar i det politiska kommunikationsarbetet. Och det är sådana sammanhang, när Sahlin tagit en del stryk och nästan är nere för räkning, som hon brukar resa sig och slå som hårdast.

Sedan håller jag verkligen inte med om allt Mona Sahlin sa. Jag saknar mycket av den omprövande, resonerande attityd som fanns inom socialdemokraterna direkt efter valförlusten 2006. Jag tror att mitt parti, som s i allra högsta grad är, hade stått bättre rustade att möta väljarna i den här valrörelsen om mer av den attityden hade präglat socialdemokraterna och det rödgröna samarbetet i dag.

Se talet i sin helhet här, och döm själva: 

Socialdemokraterna är partiet för dagen här i Almedalen. Därför var det naturligtvis Socialdemokraterna som var ämnet när jag, Ursula Berge, Elaine Bergqvist och Lena Mellin äntrade Aftonbladets panel vid lunchtid i dag.

Diskussionen kom av naturliga skäl att kretsa kring Mona Sahlin, hennes låga förtroendesiffror och den socialdemokratiska anklagelsen om att partiledaren är utsatt för mobbing. För egen del tror jag inte att Sahlins problem handlar särskilt mycket om pr, alltså hur hon ser ut, pratar eller något annat. Skepsisen mot henne beror, menar jag, betydligt mer på att hon så gott som aldrig kommunicerar annat än korta soundbites.

Mer än en före detta stats- eller regeringschef har sagt att huvuddelen av jobbet går ut på att avvärja katastrofer. Finanskrisen är ett exempel på hur Sveriges regering tvingats agera utifrån en situation som den inte själv skapat eller råder över. Det är nog ingen slump att regeringens opinionsläge vände ungefär samtidigt som finanskrisen slog till i Sverige.

Mona Sahlin har, efter två år, fortfarande inte presenterat någon annan analys av finanskrisen än att ”regeringen inte satsar på jobben”. Sådana uppenbart förenklande slagord imponerar inte på den medelklass som dagligen kastar ett öga på ränteläget och räknar på boendekostnader. Det är ett betydligt större problem för Sahlin än hennes dialekt, eller ens hennes privatekonomiska turer på nittiotalet.

Dessutom har de mest förklenande uttalandena om henne kommit från andra socialdemokrater. Hennes styrka är inte tänkandet, utan förmågan att kommunicera ett budskap, förklarade Göran Persson. Hon är för okunnig för att tänka konstruktivt om ekonomiska system, skrev Villy Bergström. Uttalanden som dessa slår allianskritiken mot Sahlin med minst en hästlängd.

Mona Sahlin har dock även styrkor. Den främsta är att hon är tuff som en isbrytare. Hon har gått igenom mer, både privat och politiskt, än någon annan partiledare. När Socialdemokraterna frivilligt sätter bilden av henne som ett mobboffer glömmer folk bort hur tuff hon är, och det bidrar ytterligare till det låga förtroendet. Mona Sahlin hade kunnat påminna oss om att hon satt i krisförhandlingar med Carl Bildt när Fredrik Reinfeldt fortfarande myglade för att bli ordförande i MUF.

I stället har hon iklätt sig offerkoftan. Det kan bli hennes fall.

Trots att dagens politiska snackis varit Sven Otto Littorins någon oväntade avhopp som arbetsmarknadsminister, så är det egentligen centerpartiets dag i Almedalen.

Det har bland annat märkts genom att Solveig Ternström deklarerat att hon lämnar centerpartiet. Ett osvikligt sinne för tajming, värdigt någon som sysslat med dramatik större delen av sitt liv – åtminstone om hon ville få maximal uppmärksamhet.

Det är inte upp till mig att avgöra om Ternströms avhopp var en rimlig grej att göra, två månader innan valet. Hon kände säkert att förbudet mot att uppföra nya kärnreaktorer upphävs och tio nya kärnreaktorer får byggas, var för mycket för henne.

Men oavsett vilket så är centerpartiet ett parti med stora problem. Opinionssiffrorna rör sig kring 4-procentstrecket och partiledare Maud Olofsson omges av avgångsrykten.

I kväll kommer Olofsson att prata i Almedalen och försöka förmedla budskapet att hon och hennes parti gjort stora insatser för företagandet, miljön, jordbruket och infrastrukturen. Hon lär upprepa knepet om att tårögt tala om den historiska betydelsen för barnen och barnbarnen att man nu ignorerar resultatet av folkomröstningen om kärnkraften. Hon lär inte nämna Solveig Ternström.