I dag arrangerade Folkhälsoinstitutet en pandeldebatt om just folkhälsan. Moderator var Jens Orback, generalsekreterare vid Palmecentret och tidigare statsråd med ansvar för demokrati-, storstads-, integrations- och jämställdhetsfrågor.

På Folkhälsoinstitutets sajt beskrivs arrangemanget utförligt, liksom Orbacks bakgrund – och detaljer om paneldeltagarna Marie Söderqvist Tralau, Joakim Palme, Andreas Bergh, Eva Liedström Adler, Anne Brynolf och David Eberhard. Detta var information som en moderator kanske borde ha memorerat eller åtminstone skrivit ned på en lapp att ha till hands.

Vad som i stället skedde var att samtliga paneldeltagare presenterades utförligt av Orback, med akademiska titlar och allt. Samtliga, utom Anne Brynolf, som för publiken introducerades som ”…gör saker för Läkartidningen” och skriver krönikor på DN.

Osynliggörande är en klassisk härskarteknik som inte sällan används av drygt medelålders män mot unga kvinnor, Jens Orback.

Jag fick ett mycket ilsket telefonsamtal i förmiddags, ni vet ett sådant där som får telefonen att skallra som i Kalle Anke när Farbror Joakim ringer. Samtalet kom från min mor, som just hört på radion om Gudrun Schyman och morgonens pengabål.

Min mor är i regel en ganska timid människa, men nu gastade hon om Schymans aktion, vilken hon betraktar som ett rent hån mot exempelvis denne gynekolog, tillika mottagare av Olof Palme-priset, som sliter mer eller mindre dygnet runt i Kongo-Kinshasa med att hjälpa kvinnor som drabbats av sexuellt våld. För honom, för hans klinik och för hans patienter skulle de 100 000 som Schyman brände ha kunnat göra underverk, menade min mor. Där pågår en verklig kamp för att hjälpa kvinnor, samtidigt som en bortskämd, västerländsk medelklasskärring bränner pengar för att få ytterligare en rubrik i tidningen.

Nu har min mor aldrig besökt Almedalsveckan, och är således omedveten om att betydligt större pengar än så bränns i utbyte mot medieuppmärksamhet – låt vara på ett något mindre bokstavligt sätt. Men jag kan ändå förstå henne.

Gudrun Schyman har alltid varit svårt publicitetsberoende, vilket förvisso inte är en dålig sida hos en politiker. Men med sina senaste tilltag har hon blivit mer av en politisk freak show än en opinionsbildare. Gårdagens attack mot Vänsterpartiet är ett annat exempel. I sak är skillnaden mellan FI och V tämligen försumbar, och det inser nog partiernas sympatisörer också. Men Schyman vet att kritik mot hennes före detta parti är intressantare för medierna än motsvarande kritik mot, säg, Kristdemokraterna. Men strategin är lite för uppenbar, och urholkar förtroendet för Schyman.

Det är faktiskt bara tio år sedan hon var en av Sveriges populäraste partiledare. De märkliga turerna kring Feministiskt initiativ har fullkomligt raderat ut det förtroendet. Och ju mer så sker, desto mer desperat blir Schyman. Och ju mer desperat hon blir, desto mer absurda blir hennes mediala utspel. Pengabranden är bara det senaste rekordet.

För ett decennium sedan stod Gudrun Schyman i politikens absoluta centrum. Göran Persson kunde inte lägga fast statens budget utan att gå via henne. I dag står hon i utkanten av Almedalen och skriker förtvivlat efter uppmärksamhet. Och ute i världen pågår dagligen ett betydligt mer glamourfritt arbete för att hjälpa och stödja utsatta kvinnor – utan hjälp av de svenska PR-byråernas kontanter.

Gudrun Schyman och Feministiskt initiativ ska alltså i morse ha eldat upp 100 000 kronor som en manifestation för rättvisa löner mellan kvinnor och män. Summan som eldades upp motsvarar, enligt Fi, vad kvinnor i Sverige förlorar i lön varje minut jämfört med män.

Säga vad man vill om Schyman, men hon vet hur man väcker uppmärksamhet.

Problemet är väl möjligen att det gjorts förut. Och det i en betydligt större skala.

Redan 1994 eldade The K Foundation – ett av många alias för duon Bill Drummond och Jimmy Cauty (mer kända som bandet KLF) upp en miljon brittiska pund vid ett filmat event. Pengarna motsvarade vad bandet KLF dragit in på skivförsäljning under sin tid som en av de mest framgångsrika akterna på 90-talet.

KLF (även kända som bl a The Justified Ancients of Mu Mu – The JAMs och The Timelords) gjorde en mängd andra spektakulära publicitetsstunts som Schyman och Fi kanske kunde låta sig inspireras av. T ex eldade man upp ett antal exemplar av ABBA-skivan ”Dancing Queen” på en åker utanför Södertälje efter att Benny Andersson och Björn Ulvaeus vägrat prata med Drummond och Cauty – som utan tillstånd samplat stora delar av just ”Dancing Queen”. Just det vore kanske inte så klokt att göra för Fi, då Andersson är en av partiets bidragsgivare.

Ett annat trick att pröva på vore kanske annars det KLF gjorde på BRIT Awards-galan 1992, då man lät bandet Extreme Noise Terror framföra en thrash metal-version av KLF-hitten ”3 a.m. Eternal” och efter låten öppna eld med automatvapen – och lösa skott – mot publiken, varpå en röst i högtalarsystemet sade att ”The KLF have now left the music business”.

När den chockade publiken lämnade lokalen möttes de av ett dött får vid entrén, försedd med texten ”I died for you”.

Det här är sannolikt min mest fulltecknade dag under Almedalsveckan. I min kalender krockar 2-3 arrangemang i timmen med varandra, och jag kommer att behöva flänga runt en hel del för att hinna lyssna på valda delar och träffa människor jag aldrig hinner med annars.

Beklagar att detta sannolikt går ut över min möjlighet att skriva kloka analyser av allt spännande som händer – men min bloggkollega Johan Ingerö lär nog leverera desto mer…

I dag kommer bland annat partisekreterarna Ibrahim Baylan (s) och Per Schlingmann (m) att diskutera politiska kampanjmetoder med Torbjörn Nilsson från tidningen Fokus. Dessutom presenterar Nicklas Källebring från Synovate rykande färska opinionsundersökningar.

Jag ska också intervjuas av P3 Kultur om 80-talsfenomenet synthare – och vilken politisk kraft denna subkultur möjligen utgör i dag.

I kväll är det dessutom rödgrönt mingel – och så är mina kompisar på Makthavare.se med och arrangerar veckans hetaste DJ-battle på Gutekällaren.

Jag minns en julgransplundring för 20-25 år sedan. Jag och de andra barnen hade stängt in oss i ett eget rum, i allmänt missnöje över något våra föräldrar hade förvägrat oss. Väl inne på rummet började vi prata om hur en bättre värld kunde se ut. Barn skulle bestämma, godis och glass skulle kunna ätas närhelst vi så önskade, och världen skulle vara rakt igenom rättvis.

Det är detta barndomsminne som kommer över mig medan jag lyssnar till Lars Ohlys tal. Jag önskar att jag kunde skriva att V-ledaren, i egenskap av vuxen politiker, håller en högre nivå än vad Ida Gabrielsson gjorde nyss. Det gör han inte.

Under temat ”världens bästa välfärd” presenterar han ett oändligt antal punkter för ett bättre Sverige. Det handlar om

• Gratis tandvård
• Gratis kollektivtrafik
• Högre löner
• Högre studiebidrag
• Bättre klimat
• Hyresrätter till alla
• Omedelbar handikappanpassning av hela samhället
• Stora satsningar på skolan
• Ökat stöd till alla sjuka och arbetslösa

Och mycket, mycket mer. Men observera, kära läsare, att inget av detta är vallöften. Det är ”visioner”. Inte alldeles olika det program som jag och mina kompisar hittade på, den där julgransplundringen då vi satt på vårt rum och surade över de vuxnas allmänna elakhet.

Just nu står Ida Gabrielsson, Ung Vänsters ordförande, i Almedalens talarstol. Hon talar med darrande stämma om ”de omänskliga förhållanden vi alla lever under” framför en mingelmätt publik vars barn spelar fotboll eller tittar på änderna som fridfullt simmar runt i Almedalens fridfulla lilla damm.

Så ser relationen ut mellan retorik och politik när Vänsterpartiet Alltjämt Kommunisterna håller låda i Visby. Vidare meddelar att Gabrielsson att den som har skärgårdsutsikt har det för att hon inte har det, och att den som önskar slippa fastighetsskatten kan ”köpa husvagn, för fan”. Det är ungdomar som hon som Sveriges arbetsgivare förväntas ge ”fast jobb direkt efter gymnasiet”, oklart på vilka grunder. Hon slår även fast att målet är ett samhälle där direktören och arbetaren står i samma vårdkö.

Ja, jag hörde rätt. Hennes utopi är en kö. 

Lars Ohly har onekligen en hel del att leva upp till när han om ett ögonblick äntrar scenen.

Flera medier rapporterar om ett mindre tumult i samband mellan Visbys biskop Lennart Koskinen och Sverigedemokraterna: 

”Det var när SD:s partisekreterare Björn Söder precis hade inlett ett debatt med kristdemokraten Rolf Tufvesson om kultur och integration som Lennart Koskinen kom till platsen och gick fram till Björn Söder. Flera Sverigedemokrater föste då med våld bort biskopen från platsen. Säkerhetspolisen var snabbt på plats och upplyste Koskinen om att partiet faktiskt har tillstånd att få hålla sitt möte på platsen.

– Det är att undergräva våra demokratiska rättigheter. Det känns mycket märkligt att de får mera rätt än Svenska kyrkan, sade Lennart Koskinen.”

Den här sortens dumheter tvingar oss att ställa frågan om varför vi ogillar Sverigedemokraterna. Svaret är, eller borde vara, att partiet har en rutten människosyn och att det är sprunget ur en allt annat än demokratisk idétradition. Därmed får vi även svaret på frågan om varför Koskinens agerande är så oförlåtligt dumt. Om man anser att demokratin är värd att försvara från Sverigedemokraterna, bör man rimligen även försvara rätten att hålla politiska möten, i synnerhet möten med polistillstånd. Det gäller även när vi ogillar mötenas innehåll.

Almedalen är på många sätt en utmärkt symbol för hur demokratin ska fungera. Här trängs partier, intressorganisationer och aktionsgrupper med ofta motstridiga åsikter sida vid sida. I de flesta fall fungerar detta smidigt och konfliktfritt.

Lennart Koskinen har i dag åsamkat Svenska Kyrkan en förlust i en demokratimatch mot Sverigedemokraterna. Det är pinsamt för både honom och för Svenska Kyrkan.

Halv elva i förmiddags anlände jag till Visby. Redan vid tolv var det dags för det första giget, nämligen panelsamtalet i Aftonbladets tält, tillsammans med tidningens samhällschef Lena Mellin, retorikexperten Elaine Bergqvist och den socialdemokratiska pr-konsulten Helena Söderlind Paues. Eftersom Vänsterpartiet är dagens parti här i Almedalen handlade diskussionen kring partiets och dess allmänna läge såhär infrö valet.

Trots panelens ideologiska bredd var vi faktiskt relativt eniga. Det är tio år sedan Vänsterpartiet senast prickade in formtoppen, och då fanns en hop missnöjda socialdemokrater som gått till vänster i protest mot Göran Perssons saneringspolitik. Nu är Socialdemokraterna ett oppositionsparti och kan därför inte reta sina väljare på samma sätt. Därmed har Vänsterpartiet förlorat rätt mycket av sin livsluft.

Lars Ohly har utlovat ett ”visionärt” tal, vilket på ren svenska innebär att eftersom han och de övriga vänsterpartierna inte har särskilt många konkreta, gemensamma valfrågor att driva från scenen. Men till skillnad från tidigare år kan han inte heller hålla något traditionellt VPK-tal om exploaterade hamnsjåare eller förtryckta palestinier. Därtill är trycket att åstadkomma resultat på hemmaplan för stort. Dessutom måste diplomatin mellan samtliga oppositionspartier vårdas, och då kan ingen rusa iväg för långt i någon riktning.

Vänsterpartiet har alltså ett sällsynt dåligt utgångsläge. De kan varken angripa Socialdemokraterna från vänster eller driva sina egna profilfrågor för hårt. Jag räknar med ett ganska lojt tal från Lars Ohly om några timmar.

Jag nämnde i går att jag deltog i ett panelsamtal tillsammans med bland andra Aftonbladets retorikexpert Elaine Bergqvist. Hon gillade uppenbarligen inte att jag var skeptisk till att många medier tillämpar just retoritanalyser av partiledarframträdande. Hon har nu bloggat om detta. Jag vill därför förtydliga mig.

Först och främst förstår jag förstås varför nyhetsredaktionerna använder retoriker för att betygsätta tal, debatter och dylikt. Det är nämligen det enda sättet som verkar objektivt, men ändå går att omvandla till betyg eller poäng. Mer grundliga analyser av anförandenas sanningshalt, politiska betydelse etc. är betydligt mer komplicerat. Jag tycker därför att det är otroligt glädjande att tankesmedjan Fores, i samarbete med Axess TV och Makthavare.se gör ett försök till just sådana mer kvalificerade analyser under Almedalsveckan.

Som Elaine Bergqvist själv påpekade i paneldiskussionen i går så är inte retorik, i klassisk mening, något många i Sverige är skolade i. Inte heller våra främsta politiska företrädare. I stället bedöms de snarare utifrån mer breda mått om kommunikation, där såväl retorisk teknik, inlevelse, kroppsspråk och andra faktorer ingår. Om det är detta som retorik numera betyder så har jag missförstått begreppet. Beklagar i så fall.

Min poäng är dock att människors politiska gärning reduceras till något ganska abstrakt och, förlåt mig alla retorikexperter, futtigt om vi bara ska betygsätta dem utifrån hur de talar och ser ut. Politisk kommunikation är nämligen – åtminstone som jag ser det – oerhört mycket mer än så.

Vid lunch i dag deltog jag i ett intressant panelsamtal i arrangemang av Aftonbladet. Fokus låg på moderaterna och Fredrik Reinfeldts Almedalstal i kväll, men även den påstådda mobbningen av Mona Sahlin diskuterades.

Förutom jag själv deltog Aftonbladets Lena Mellin och retorikexperten Elaine Bergqvist, samt högerdebattören och debutterande ledarskribenten Alice Teodorescu. Det hela leddes föredömligt av tidningens debattchef Karin Magnusson.

Det var kul att se att så många dök upp för att lyssna. Själv hade jag ärligt talat varit lite fundersam över om människor verkligen skulle hitta dit, men det gjorde de verkligen – och föreföll uppskatta arrangemanget.

Om Reinfeldt och moderaterna sa jag ungefär samma sak som jag tidigare i dag skrev här i ett blogginlägg; att han verkar försöka fullfölja omvandlingen av m från ”ett parti enbart till för några få eller särskilt utvalda grupper” till ett som tar ansvar för hela landet och alla medborgare. Men jag varnade också för att han riskerar att tappa de borgerliga småpartierna, och faller centerpartiet och/eller kristdemokraterna ur riksdagen så faller därmed i praktiken allianssamarbetet och de återstående borgerliga partierna lär få svårt att skrapa ihop en riksdagsmajoritet.

Vad gäller den påstådda mobbningen av Mona Sahlin så kunde jag bara konstatera att det inte var något nytt. Att politiker genom tiderna väckt starka känslor – både positiva och negativa – är något som hör det politiska spelet till. Sedan tar det sig ibland omogna, korkade eller direkt otäcka former. Minns t ex hatkampanjerna mot Olof Palme.

Sedan ska man förstås vara medveten om att den socialdemokratiska indignationen över nidbilder, elaka YouTube-filmer och förfalskade brev också är en del av det politiska spelet.