I dag är det moderaternas dag i Almedalen. Fredrik Reinfeldt kommer att äntra scenen på helt andra villkor än när han var oppositionsledare i valrörelsen 2006. Då var han utmanaren som erbjöd svenska folket ett alternativ till de ”regeringströtta” socialdemokraterna.

Nu är det Reinfeldt och moderaterna som styr regeringen och landet. Det framgår med all önskvärd tydlighet av den debattartikel som i dag publiceras i Dagens Nyheter, där alliansen knappt nämns. I stället slås det fast att moderaterna nu ska ta över rollen ”som samhällsbärande i svensk politik” – en uppgift som tidigare inmutats av socialdemokratin.

Moderaternas vandring mot mitten har berövat sociademokraterna och de rödgröna möjligheten att framställa Fredrik Reinfeldt som ett högerspöke, konstaterar statsvetarprofessorn och socialdemokraten Ulf Bjereld på Makthavare.se. Och visst ligger det mycket i det. Bilden av moderaterna har verkligen förändrats under Reinfeldts ordförandeskap. Och eftersom att han, till skillnad från den politiskt betydligt mer erfarne Mona Sahlin, nu faktiskt är statsminister är det inte märkligt att han åtnjuter ett starkt förtroende i frågan om att leda en regering.

Men att åtnjuta förtroende för något man gör är en sak. Att fullfölja omvandlingen från ”ett parti enbart till för några få eller särskilt utvalda grupper” (Reinfeldts egna ord!) till ett parti som tar ansvar för hela landet och alla medborgare, under landsfader Fredrik Reinfeldts vakande ögon – det är något helt annat.

Det ska bli mycket intressant att höra om han i Almedalen i kväll kan leverera några besked som tyder på att han faktiskt är beredd att ta sig an den utmaningen.

Thomas Bodström var en av Göran Perssons mer oväntade utnämningar. Persson älskade att lura journalister som spekulerade i vem som skulle få vissa ministerposter, och när han för tio år sedan utsåg stjärnadvokaten och tidigare allsvenska fotbollsspelaren Bodström till Laila Freivalds efterträdare var det inte många journalister som hade förutsett det draget.

Till skillnad från andra oväntade utnämningar, såsom Britta Lejon, var det en satsning som gick hem. Bodström skaffade sig snabbt ett gott handlag med medierna och blev en av partiets viktigaste profiler. Bodström är dessutom en av de perssoniter som fått behålla sin position under Mona Sahlins regim. Enligt de flesta bedömare hör han till den klick som står S-ledaren riktigt nära.

Därför är det med viss vånda jag nu försöker mig på en vild chansning. Men lusten att vara först driver ju många av oss som kommenterar politiken: Thomas Bodström kommer inte att ingå i en eventuell rödgrön regering efter valet.

Ett skäl till att jag tror detta är Bodströms inplanerade USA-resa i höst. Den som vill bli minister väljer rimligen inte att åka iväg på en flera månader lång resa direkt efter valet. Ministrar försakar sina familjer. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Bodströms önskan att åka iväg med familjen visar att han inte är jättesugen på att återvända till justitiedepartementet.

Ett annat tecken fick vi i dag på Politikerbloggen, där Bodström flaggar för en permanent flytt till Gotland. Han flaggar rentav för möjligheten att bli landshövding på ön.

Menar han allvar? Jag tror det. Thomas Bodström har, till skillnad från de flesta andra toppolitiker, ett liv och en karriär utanför politiken. Utöver den advokatfirma han driver med Claes Borgström är han även författare. Däremot saknar han ekonomiska motiv för att kriga i toppolitiken. Förra året tjänade han över 2 miljoner kronor, en bra bit mer än vad en minister drar in.

Tio år är en lång tid, och den rastlöse Bodström kan mycket väl önska sig något annat än en återkomst till en position som han har sex års erfarenhet av.

Dessutom skulle Bodströms uteblivna comeback lösa en politisk knut för Mona Sahlin. Trots deras nära relation kan han bli ett problem för henne. Kritiken mot ”Bodströmsamhället” var minst lika hård, om inte hårdare, från Vänsterpartiet och Miljöpartiet än från de borgerliga. Lars Ohly och de gröna språkrören kommer förr eller senare att hamna i en svår sits, om de ingår i en regering där Bodströms agenda får genomslag.

Dessutom måste Socialdemokraterna lämna några ministerposter till de andra partierna, och där finns Vänsterpartiets Alice Åström och Miljöpartiets Mehmet Kaplan som tänkbara kandidater till Bodströms gamla jobb.

Vad Bodström beträffar så är det fullt möjligt att Sahlin ger honom en tung roll i riksdagsgruppen, kanske som någon form av sambandslänk mellan riksdagsgruppen och regeringen. Eventuellt kan han bli Sahlins livvakt i Konstitutionsutskottet, eller rent av socialdemokratisk gruppledare. Det skulle ge Bodström en möjlighet att stanna i politiken, och samtidigt utrymme för att gnosa med familjen och kanske skriva en och annan deckare.

Om jag stöter på honom i Visby lovar jag att fråga honom. Men mitt tips så här långt är att Thomas Bodström inte är påtänkt för någon ministerpost.

Jag vet inte hur det är med er, men om jag går på restaurang så är det för att äta mig mätt. Inte för att äta för minst femhundra kronor. Det viktiga är summan på tallriken, inte summan på notan.

Den ganska vettiga logiken gäller alla de köp som vi ställs inför i vardagen. Men tyvärr inte i politiken. Liksom Jonas är jag väldigt trött på överbudspolitik som överordnat mål. När Fredrik Reinfeldt för fyra år sedan lovade att matcha Socialdemokraterna krona för krona var det i grunden exakt samma feltänk som nu när de tre vänsterpartierna lovar att bräcka regeringen med tolv miljarder, no matter what.

Det absurda med dessa utspel kan illustreras med en enkel motfråga: hur kom ni fram till just tolv miljarder? Varför inte tio eller femton? 

En kommun som saknar förskoleplatser kommer förmodligen att ställas inför krav på fler förskoleplatser, och i denna kommun kommer då de flesta vakna politiker att lova fler förskoleplatser. Men här är det alltså ingen annan politisk vilja än viljan att få bäst mediebevakning som ligger bakom. De tolv miljarderna satsas inte för väljarnas skull, utan för vänsterpartiernas.

Det är här vi måste backa bandet och fråga oss varför partierna tror att den här sortens jag-kan-bränna-mer-pengar-än-du-utspel kommer att ses med vänliga ögon av journalisterna. Och svaret är tyvärr att partierna har helt rätt i detta antagande. Jag är medveten om att det är lite förutsägbart att skylla på medierna, men alla som har arbetat med pressrelationer, som både jag och Jonas Morian har, vet ju att löften om mer pengar alltid trumfar löften om att se till att varje krona används på ett seriöst och ansvarsfullt sätt. Partierna agerar i en verklighet som drivits fram genom en viss medial logik.

När jag i våras, tillsammans med tankesmedjan Timbro och Skattebetalarnas förening, drog igång projektet SlösO – ombudsmannen mot slöseri med skattemedel, var det just för att vi ville visa att mängder av pengar varje år går till saker som faktiskt inte är speciellt nödvändiga. Sedan dess har vi hittat glädjekalkylerade idrottsanläggningar, kommunala ”visualiseringscenter”, Twitterkurser för folkvalda, standardiserade busskurer och mycket mer.

Men den som lovar att satsa på dessa saker får som regel bättre respons i medierna än den som lovar att lämna ekonomin i bättre skick än man fann den. Om finanskrisen lärt oss någonting så är det att man inte bara kan låna och konsumera i tid och evighet. Förr eller senare hamnar man i en situation där väldigt många inte kan hantera sina lånekostnader, och när pengarna inte rullar in stannar hjulen.

Dagens rödgröna utspel visar att inte ens dem som vill ansvara för Sveriges statskassa har begripit vad varenda husägare måste begripa.

Det hela påminner mig om ett avsnitt av Fame, tv-serien om en dans- och musikskola som jag var mycket förtjust i som barn (och, om sanningen ska fram, fortfarande). En dag dyker ett gäng skolbyråkrater upp för att inspektera skolan. Efter inspektionen kommer de fram till att eleverna behöver en gymnastiksal. Lärarna begriper ingenting. De dansövningar som dagligen genomförs på skolan duger i deras ögon utmärkt som gymnastik. Men byråkraterna ger sig inte. Det måste helt enkelt finnas gymnastik på schemat.

Full av frustration riktar dansläraren Lydia Grant en utmaning till byråkraterna. Hon vill bjuda in toppeleverna från en idrottsskola till en av hennes danslektioner för att se om de kan hänga med i tempot. Byråkraterna antar utmaningen – och hur det går kan ni se här. Även låtens namn är mycket passande i just det här sammanhanget…

Jag hoppas innerligt att inte resten av valrörelsen ska se ut så här; alliansen utlovar (senkomna) satsningar på välfärden och de rödgröna kontrar med lova att lägga 12 miljarder mer. Men så verkar Mona Sahlin, Peter Eriksson och Lars Ohly ha sagt att de tänkt göra.

I valrörelsen 2006 sa Fredrik Reinfeldt att allt som socialdemokraterna sa att de ville satsa på skola och vård skulle moderaterna acceptera. Enligt vissa uppgifter uttrycktes det som att m skulle matcha s-regeringens satsningar ”krona för krona”.

Det här är otroligt trist överbudspolitik.

På Twitter brukar man uttrycka stöd för inlägg någon annan postat genom att skriva ”+1”, alltså ungefär ”jag instämmer i det som sagts”. I valrörelsen riskerar vi nu att de rödgröna, så fort moderaterna pratar om vad de vill göra på välfärdsområdet, ropar ”plus tolv på det”.

Aftonbladets politiska Lena Mellin är inget större fan av Almedalsveckan. Det har hon gjort klart genom åren. Man blir alltså inte förvånad när hon några dagar innan årets upplaga av denna unika politiska institution skriver en krönika om att ”under politikerveckans 42-åriga historia har det vid två (2) tillfällen hänt något som satt spår i svensk politik”.

Räknar man på det sättet har man ett märkligt perspektiv.

Då missar man nämligen helt betydelsen av att landets högsta politiska beslutsfattare, kommun- och landstingspolitiskt aktiva, ideellt engagerade i mängder av intresseorganisationer, professionella lobbyister, journalister och andra som brinner för samhällsförändring eller just sin hjärtefråga, under en vecka kommer varandra mer inpå livet än vad som aldrig någonsin är möjligt.

Och då är ändå Sverige ett väldigt öppet land med korta avstånd mellan politiker och ”vanligt folk”. Trots det är det sällan eller aldrig man som gräsrotsaktiv i t ex handikapprörelsen, en lokal kulturförening eller företrädare för en branschorganisation får tillfälle att träffa en riksdagsledamot eller minister öga mot öga och faktiskt få ett ordentligt samtal.

Därför är Almedalsveckan så fantastisk – och väl värd att bevara.

För min del blir det nionde året i rad jag deltar i detta Visbyevenemang. Och jag längtar redan till mitt tioårsjubileum.

Johan Ingerö tar i sitt förra inlägg här på Proffstyckarbloggen upp påståendet att impotensen har ökat under alliansens tid vid makten. Självklart kan man ironisera över den något ansträngda vinkeln i artikeln han hänvisar till. Men faktum är att regeringen uppvisat just impotens – i betydelsen oförmåga – i den fråga man själv slagit fast var den viktigaste under mandatperioden; att minska arbetslöshet och utanförskap.

Siffror från regeringens eget arbetsmarknadsdepartement visar att ”utanförskapet”, det vill säga de i åldern 16-64 år som står utanför arbetsmarknaden, ökat med 6 528 personer de senaste fyra åren. Och det är särskilt gruppen arbetslösa som ökat.

Jag är förstås väl medveten om att vi haft en lågkonjunktur under den här perioden. Men det räcker inte som förklaring till att arbetslösheten i Sverige ökade snabbare i samband med finanskrisen än i de flesta andra europeiska länder. Alliansen, och då inte minst Fredrik Reinfeldt och moderaterna, kommer att få det tufft i valrörelsen när han tvingas svara på hur en arbetslöshet som 2006 höll på att sjunka (i september 2006 låg den på lite drygt 6 procent, enligt SCB) kunnat hamna på dagens högre nivåer (8,8 procent) efter att de borgerliga fått driva sin politik.

Ingerö skriver för övrigt också om Beatrice Ask, brott och straff samt vikten av trygghet. På något sätt känns inte just justitieminister Ask som garanten för trygghet – åtminstone inte rättstrygghet. Jag ber att få hänvisa till den bingobricka Piratpartiets Rick Falkvinge tagit fram, där man kan markera hennes uttalanden som vart och ett tar bort något av rättsstatens grunder.

I dagens Aftonbladet finns en lätt skämtsam (hoppas jag!) artikel om att impotensen har ökat under alliansens tid vid makten. Medicinprofessor Stephan Rössner får besvara frågan om ”alliansen har skapat ett osexigare samhälle där många fler män behöver medicin mot impotens”.

Nåväl, vem är jag att förvägra Aftonbladets läsare ett gott skratt såhär i semestertider? En och annan rolig artikel sitter nog inte fel när partiledarna under de kommande månaderna kommer att tävla om vem som kan se allvarligast ut.

Men för att ändå återgå till allvaret: det finns onekligen exempel på politiskt betingad impotens i Sverige. Den gångna midsommarhelgen firades som seden bjuder, med dans och fylla. I Haparande blev firandet lite väl upphetsat, varför polisen valde att ingripa mot en samling berusade tonåringar. Ingripandet gick dock inte som planerat. Den tonåring som först grips lyckas slita sig fri, medan hans kompisar hotar och hånar och på andra sätt stör poliserna.

Det slutar med att poliserna ger upp och lommar iväg mot patrullbilen, med oförrättat ärende. Ungdomarna jublar över sin seger, och skanderar hånfulla ramsor alltmedan poliserna dryper av som en hop hemlösa, strykrädda hundar.

Just denna gång är det naturligtvis inte någon katastrof. Tonåringarna hade med största sannolikhet inte gjort sig skyldiga till annat än lite fylleskrän. Men deras respekt för polisen måste rimligen ha fått sig en rejäl knäck. Nästa vecka kanske någon av grabbarna får sin moped stulen. Kommer han då att välja den lagliga vägen med polisanmälan, eller kommer han att ta sitt slagträ och själv leta rätt på tjuven, väl medveten om att poliserna varken förmår förhindra brott eller ens freda sig själva?

Den här sortens händelser speglar ett av de värsta hoten mot vår välfärd, nämligen frånvaron av ett fungerande våldsmonopol som skyddar vanligt folk mot lagbrytare. I stället för att helt resolut sätta stopp för våldshandlingar använder sig statsmakten av ”dialogpoliser” för att förhindra upplopp och skadegörelse. Som om lagen var förhandlingsbar, som om det gick att möta kriminella gäng och politiska extremister på halva vägen.

Det enda brott som justitieminister Beatrice Ask har gått i bräschen för att ta tag i är köp av sexuella tjänster. Tydligen tror hon att det är stökiga sexköpargäng som folk oroar sig för när de går hem från busstationen på fredagskvällen.

Den här valrörelsen behöver en rejäl debatt. Om brottslighet och om straff, om trygghet och om rätten att slippa känna sig som en flykting i det egna hemkvarteret. Vilket parti vågar ta upp handsken? 

En lämplig grej att börja diskutera här skulle kanske vara alla dessa opinionsundersökningar. Inte minst under våren har det presenterats nästan en i veckan, från något av de många opinionsinstituten Sifo, Synovate, Novus, Skop, Demoskop med flera. Och förstås statens eget SCB.

Resultaten från dessa opinionsmätningar varierar. Ena dagen kan de rödgröna ha egen majoritet, andra dagen verkar alliansen sitta säkert. Småpartierna c och kd är ena dagen en del av det borgerliga regeringsunderlaget, andra dagen kommer de inte över tröskeln till riksdagen. Och vinglar på riksdagströskeln gör också Sverigedemokraterna.

Nu i veckan har Novus presenterat siffror som tyder på att det är ett mycket jämnt läge mellan blocken, men en ytterst knapp ledning för de rödgröna. Enligt samma opinionsmätning kommer Sverigedemokraterna in i riksdagen som vågmästare. Synovates senaste siffror visar samtidigt att stödet för socialdemokraterna är rekordsvagt, medan moderaterna och alliansen rycker ifrån till ett stabilt försprång. Även i denna mätning kommer Sd in, men blir inte vågmästare.

Så vem ska man tro på?

Ett sätt att förhålla sig alla dessa mätningar är att titta på genomsnitten av de olika undersökningarna som görs. Detta kallas för ”poll of polls” och är en vedertagen metod i bland annat USA. På Sveriges Radios utmärkta valsajt finns ett så kallat väljarindex sammanställt av Novus Opinion för Ekot. De slutsatser man kan dra är att läget är oerhört jämt.

Allt detta visar på vikten av att den politiska debatten nu måste börja handla om sakfrågor; vad partierna gjort och vad man vill göra framöver. För de rödgröna handlar det om att påvisa att alliansen inte infriat sina löften om att bryta utanförskapet och minska arbetslösheten, något de har visst stöd för beroende på hur man tolkar statistiken.

Det fanns en tid då de stora medieaktörerna föredrog att låta ”opartiska” journalister kommentera valrörelserna. Ett antal år inom politik, PR och journalistik har dock lärt mig att ingen egentligen är opartisk. En insatt person kan knappast undgå att skaffa sig vissa åsikter på vägen, och inget fel i det.

Därför ska det bli jättekul att stöta och blöta valrörelsens alla skeenden tillsammans med Jonas Morian, som liksom jag själv är en rakt igenom partisk bedömare. Precis som Jonas har jag ett partipolitiskt förflutet, närmare bestämt inom Folkpartiet. Sedan 2006 är jag dock partifri. När jag inte skriver här ägnar jag mig med största sannolikhet åt mitt jobb som redaktör på Magasinet Neo eller åt mitt förordnande som SlösO – ombudsman mot slöseri med Skattemedel, som jag har på uppdrag av den marknadsliberala tankesmedjan Timbro och Skattebetalarnas förening. Eventuell fritid ägnar jag helst åt familjelivet i en av Stockholms kranskommuner.

Men nu är det valår, och därmed skralt med fritid. Titta därför in här med jämna mellanrum för garanterat partiska synpunkter och analyser.

Nu kör vi valrörelse ända in i kaklet!

Okej, valdebatten har förstås pågått länge redan. Men inte primärt mellan just Johan Ingerö och mig – åtminstone inte här på Aftonbladet.se. Det ska bli kul att se vad detta kan ge.

För dem av er som inte känner till mig sedan tidigare så har jag bloggat om politik och samhällsfrågor sedan mars 2005, vilket är evigheter i bloggtermer. Jag är medlem i socialdemokraterna, men har varken lön från partiet eller aspirerar på några uppdrag. Mitt förhållande till partiet kan beskrivas som att jag är trogen, men inte lojal.

Själv tyckte jag att det var otroligt glädjande när Mona Sahlin presenterade det fördjupade samarbetet med miljöpartiet. Jag är inte lika entusiastisk över att även vänsterpartiet nu ingår i detta samarbete, men jag är pragmatisk och väljer att se detta som den bästa chans som nu finns att byta regering – och politik.

Just nu ser jag allra mest fram emot Almedalsveckan, en höjdpunkt på året för oss politiska nördar. Själv kommer jag att vara där hela veckan; följa seminarier, tal och debatter, mingla, blogga och sitta med i diverse paneler. Jag hoppas få träffa många av er där!