I opinionsmätning efter opinionsmätning (bland annat United Minds, Sifo och Skop) hamnar Sverigedemokraterna över 4-procentsspärren till riksdagen och förefaller därmed ha en hyfsad chans att ta plats i Sveriges främsta politiska församling efter valet. Även oddsen tycks tala för Sd.

Det är därför befogat att journalistiskt granska partiet, deras politik och företrädare utifrån perspektivet att de kan bli en politisk realitet i höst – i synnerhet om de, vilket också flera opinionsundersökningar tyder på, får en vågmästarroll.

I går sände TV4 dokumentären Dom kallas rasister, som jag hade hoppats skulle handla om Sverigedemokraterna – men som visade sig fokusera på partiets sympatisörer och väljare. I filmen får man se journalisten Lena Sundström ta kontakt med och prata med några av de många människor som skrivit och ringt till henne och uttryckt sig väldigt kritiskt – många gånger direkt hatiskt – om svensk invandringspolitik och invandrare. Filmen går att ses i sin helhet här:

Personligen blev jag besviken på greppet. Visst kan det vara befogat att granska vilka det är som sympatiserar med ett parti, men hur mycket säger det egentligen om partiet? Extra tveksamt blir det när granskningen bara är anekdotisk och fokuserar på några få utvalda individer som själva valt att ställa upp, i avspända samtal över en fika i sina egna hem.

Nu har det förvisso under våren och sommaren kommit ut flera intressanta böcker (och fler är på gång) om just partiet Sverigedemokraterna, deras historia, politik och företrädare. Men politiska fackböcker kan aldrig få samma genomslagskraft som tv-program. Och överraskande få har gått till botten med vilken kaotisk politisk situation om inget av de politiska blocken får majoritet efter valet och Sd verkligen lyckas med det de vill; att bli vågmästare.

Riksdagspartierna är noga med att påpeka att de inte tänker samarbeta med Sverigedemokraterna. Och av 166 tillfrågade riksdagsledamöter från båda blocken är 66 procent redo att samarbeta blocköverskridande för att motarbeta Sd om partiet skulle ta sig in i riksdagen. Det visar en undersökning som Göteborgs-Posten (ej på nätet) låtit göra. Undersökningen visar också att 19 procent av ledamöterna inte är beredda på att samarbeta över blockgränserna, samtidigt som 15 procent inte vet hur de vill göra.

Med andra ord hotar parlamentariskt kaos efter valet. Det vore intressant att se belyst i en tv-dokumentär.

Om det är något politikområde som verkligen kan ta fram skillnaderna i värderingar mellan folk till vänster respektive höger på den politiska skalan, så är det skolan. Det kan handla om huruvida skolor ska få drivas privat eller inte, och om de i så fall ska få ta ut vinst. Det kan gälla synen på betyg, och det kan röra hur resurserna på bästa sätt ska fördelas mellan skolor och enskilda elever.

Häromdagen föreslog socialdemokraterna, med hänvisning till en rapport från Skolverket, lagstiftning om att alla kommuner måste ge skolor särskilda pengar efter faktorer som utländsk bakgrund, föräldrarnas utbildningsnivå och annat som kan visa på segregation. Man menar att andelen elever som går ut nian med fullständiga betyg har minskat under mandatperioden, samtidigt som lärartätheten har sjunkit.

Detta var förstås utmanande. Skolpolitiken är ju något som ligger folkpartiet, och inte minst Jan Björklund själv, varmt om hjärtat. Att få pikar från s för brister på detta område var nog inte kul för folkpartiledaren. Och i dag kom svaret: ”Nu är det de högpresterande elevernas tur att få sin del av kakan”, deklarerade Björklund under en presskonferens i förmiddags.

Redan har alliansregeringen infört så kallade spetsutbildningar på gymnasienivå i Sverige. Nu vill fp utvidga företeelsen till grundskolan. Redan i högstadiet ska alltså barnen delas in i elitklass eller allmänklass. ”Spetsutbildningar för högpresterande elever” kallar man det för. Och antagningen är tänkt att ske via särskilda prov.

Några extra resurser till skolan blir det dock inte. Enligt Björklund kommer staten inte att skjuta till pengar för detta. I stället ska det bli ett annat sätt att organisera skolan, så det inte kostar mer.

Skillnaden mellan den socialdemokratiska och folkpartistiska synen på skolan och eleverna har sällan varit tydligare. Å ena sidan mer resurser till skolor i utsatta områden där elever halkar efter – å andra sidan genvägar för högpresterande elever, utan att det får kosta något. Jag vet vilket alternativ jag föredrar.

Vad har jag gemensamt med Carola, Emilia, Cajsalisa Ejemyhr, Christian Waltz, Gustav Bendt från Moneybrother och ett antal medlemmar i The Real Group? Sett till musiksmak, inte särskilt mycket. Däremot har vi alla gått på Adolf Fredriks musikskola. Adolf Fredrik är en elitskola, som funnits sedan trettiotalet. Den har fostrat en försvarlig andel av den svenska artisteliten. Alla som går där blir inte yrkesmusiker. Faktum är att de flesta som går där inte blir yrkesmusiker. Men skolan finns, och bör fortsätta finnas.

I början av åttiotalet ville krafter inom socialdemokratin och dåvarande VPK lägga ned Adolf Fredrik. De musikaliska eleverna borde gå i vanliga skolor och dela med sig av sin musikalitet, hette det. Nedläggningen stoppades av enorma protester, men hatet mot ”elitsatsningar” bestod. Vänstern har aldrig kunnat acceptera att olika människor har olika talanger och intressen.

I min klass på AF gick en kille som vi kan kalla för Markus (eftersom han heter Markus.) Han var inte bara musikalisk, utan även extremt intresserad av kemi. När vi började sjuan, och för första gången fick kemi på schemat, behärskade han redan det mesta på högstadienivån. Vi hade dock en lärare, en gammaldags moderat, som gav honom egna arbetsuppgifter att arbeta med. Läraren ansåg att vi var en klass med trettio individer. Inte ett anonymt och homogent kollektiv. Det var tur för Markus, som senare fortsatte på samma bana på KTH.

Poängen med denna tillbakablick är att även den som har en särskild talang eller ett särskilt intresse behöver stimulans. Skolans roll ska inte bara vara att etablera en lägsta standard, utan att hjälpa varje enskild elev att nå så långt som möjligt, utvecklas så positivt som möjligt och på det hela taget få så mycket stöd som möjligt. Det förutsätter att vi alla behandlas som de människor vi är. Inte som den grå massa vänstern vill att vi ska vara.

Att en elev som behöver extra mycket hjälp också ska få extra mycket hjälp inser nog alla. Men fortfarande är de särskilt begåvade elevernas behov ett tabu i svensk skoldebatt. Det är på många sätt en tragedi. Man kan spekulera i hur många framgångsrika matematiker, tekniker  och naturvetare som missats av den svenska skolan. Hur många innovationer har vi missat därför att begåvade elever tvingats anpassa sig till ett för lågt tempo, blivit uttråkade och slutligen tappat intresset?

Ingen elev ska lämnas bakom, men ingen elev ska heller hållas tillbaka. Jan Björklunds utspel i dag går i den riktningen, och det är inte en dag för tidigt.

Frågan om hur man från politiskt håll ska underlätta för människor att få tillgång till service och tjänster till en rimlig kostnad, utan att lockas betala svart, har varit en lång följetong i debatten. Det hela sattes på sin spets med idén om skatteavdrag för hushållsnära tjänster (RUT) – vilket efter visst velande fick socialdemokraterna att sätta ned foten och slå fast att några ”pigavdrag” skulle vi inte ha i Sverige. Några invändningar mot det så kallade ROT-avdraget har man dock inte haft.

Jag har länge tillhört dem som haft väldigt svårt att begripa mig på det socialdemokratiska motståndet mot RUT-avdraget. Det borde, tycker jag, ur ett s-perspektiv vara bra med incitament att köpa sådana här tjänster vitt snarare än svart. Detta innebär i sig en ökning av skatteintäkter och att fler människor kan försörja sig på trygga, lagliga jobb. Men min uppfattning vann inte gehör, utan i stället målade socialdemokratin in sig i ett hörn och blev hårdnackade RUT-motståndare.

I dag presenterade för övrigt Företagarna en ny rapport som sägs visa att RUT- och ROT-avdragen har skapat minst 1 8000 nya jobb i Sverige, bara det senaste året.

Det finns dessutom en könsaspekt i detta som är rätt intressant. Hushållsnära tjänster såsom städning i människors hem utförs i väldigt hög grad av kvinnor – ”pigor” enligt motståndarnas retorik. Underhåll, reparationer och om- och tillbyggnader inom ramen för ROT-avdraget utförs huvudsakligen av män. Några motsvarande nedsättande benämningar på dessa har jag inte uppfattat i debatten.

Men det finns ju ändå en manlig motsvarighet till pigan, som dock traditionellt ansågs stå högre i rang: butlern. Och just detta yrke verkar nu åtminstone socialdemokraterna i Stockholms stad och landsting vilja återupprätta via en satsning på tjänster i Stockholms lokaltrafik för att resenärerna ska spara tid. Den som reser med SL ska, föreslår Ilija Batljan och Carin Jämtin, bland annat få hjälp med tvätten, parkeringen och barnpassningen i anslutning till sin tåg- och busstationer. Även butlerliknande tjänster, hjälp med olika ärenden, ska erbjudas.

Så om jag förstått saken rätt är alltså servicetjänster riktade till privatpersoner helt okej om de utförs av män – eller åtminstone har yrkestitlar som låter manliga. Butler bra, piga dåligt.

Den här valrörelsen känns allt snurrigare.

Jonas Morian är tydligen inte den enda socialdemokraten som vill diskutera smutstvätt i den här valrörelsen. Ilija Batljan, mannen som blev känd för sin kritik mot smygförstoring av chipspåsar och Carin Jämtin, kvinnan som kräver att alla offentliga toaletter ska vara könsneutrala, har tillsammans kommit fram till att de vill öppna tvättstuga i tunnelbanan.

”För ibland kan vi nog alla känna att livet känns mer som en transportsträcka än något vi hinner leva. Särskilt under småbarnsåren kan det vara tufft att hinna allt. Vi jobbar och pluggar, vi hämtar och lämnar, vi ska handla och laga mat och vi ska tvätta och stryka. Vi ska klacka skorna, köpa strumpbyxor och byta batteri i armbands uret, vi ska hämta paket och barnens mediciner från apoteket, vi ska rasta hunden och fixa i trädgården.”

Vi kan därmed konstatera att valrörelsen nu officiellt lämnat planeten Jorden.

Är detta vad vänstern, de utsattas ständiga väktare, har utvecklats till? För en tid sedan pratade Lars Ohly om hur synd det är om fotbollsproffs som får betala samma skatter som alla andra, trots att de i regel bara tjänar mycket pengar under en kortare period av livet. Lars Ohly vill med andra ord höja skatten för undersköterskan Sirpa (månadslön: cirka 20 000) och sänka den för fotbollsproffset Zlatan (månadslön: cirka 10 000 000.)

Samma vänsterpolitiker är topp tunnor rasande över det framgångsrika RUT-avdraget, som skapat tiotusentals jobb i en sektor som tills nyligen var svart, och som gett vanliga människor med vanliga löner en chans till avlastning och mer tid till annat. Det ska därför avskaffas, till förmån för butlers i Stockholms (bara Stockholms) kollektivtrafik.

Om man ändå ska vara optimistisk kan man möjligen glädjas åt att socialdemokratin plötsligt tvingas gå till val på sänkt skatt (för pensionärer) och utvecklad tjänstesektor (tvättstuga i tunnelbanan), vilket ger en fingervisning om hur mycket som har förändrats under åren med alliansregeringen. Men vänsterpartierna är ohjälpliga nybörjare på dessa områden, och det märks.

Som bloggaren Hans Åberg så fyndigt konstaterar: av RUT har blivit TUT – tunnelbanenära tjänster. 

UPPDATERING: Läs även Mattias Svensson!

Återigen hemma i Sverige efter två veckors semester går mycket av dagen åt att tvätta – samt att läsa ikapp mig kring vad som skett under min frånvaro. Och jag konstaterar att jag hittar paralleller mellan mina tvättbestyr och debatten om de politiska annonskampanjerna inför valet.

Min bloggkollega Johan Ingerö menar att den kampanj som LO rullat ut är ”helt och hållet negativ” samt ”en av de fulaste i Sveriges politiska historia”. Det kan ligga något i det – men det finns ändå skäl att hålla isär begreppen.

Den kampanj LO nu kör är, skulle jag vilja påstå, definitivt på gränsen till att betraktas som negativ. Man avbildar ledande alliansföreträdare och klistrar på dem epitet som ”megafel” (Reinfeldt) ”helsjuk” (Hägglund) ”dunderdum” (Olofsson), ”knaslåg” (Björklund) och ”dumsnål” (Borg). Man ger sig alltså på enskilda personer och deras karaktär, i negativa ordalag.

Det är dock inte detsamma som att måla upp kontraster och visa vilka politiska alternativ som finns. Att rösta handlar om vägval. Och i ett land där (och nu vet jag att partisekreterare och kampanjmakare blir sura) de politiska skillnaderna mellan partierna inte är avgrundsdjupa så krävs det lite tillskruvad retorik och breda penseldrag i valrörelser för att väljarna ska kunna uppfatta att det gör någon skillnad att rösta på det ena eller andra alternativet.

En av av Sveriges mest erfarna politiska kampajmakare är Bosse Krogvig. Han är socialdemokrat, men respekterad i snart sagt alla läger. I Fokus slår han fast att ”val är inget hångelparty där alla ska tycka om alla”, samt att man ”måste ha en ganska hög konfrontationsnivå för att öka valdeltagandet”. Krogvig menar vidare att negativa kampanjer är något som handlar om person och moral, och att sådana knappt förekommer i svenska valrörelser. Vad som därmed är vanligt, och som inte minst socialdemokraterna ägnat sig åt i många valrörelser, är vad Krogvig kallar aggressiva kampanjer – och som då snarare handlar om att presentera motståndarens politik i ett mindre fördelaktigt ljus.

Han får dock mothugg av den ledande kampanjforskaren Peter Esaiasson som i Fokus hävdar att negativa kampanjer är just när ett parti ägnar sig åt att kritisera motståndaren, snarare än att beskriva den egna politiken. Mellan 40 och 50 procent av alla budskap, menar Esaiasson, är negativa i en svensk valrörelse.

Smuts eller kontraster? Kanske är det bara en fråga om perspektiv.

Klart är i vilket fall som helst vi ännu inte sett slutet på utspel, annonser, filmklipp och andra kampanjinslag där de politiska alternativen och partiföreträdarna framställs som än oskuldsvita och än rejält smutsfläckade, allt beroende på avsändare.

Under veckan har flera partier, alla utom C och V, presenterat eller dragit igång sina reklamkampanjer för valets slutspurt. Den största snackisen har Kristdemokraternas djur framkallat, medan Folkpartiet obekymrat kör vidare på samma kampanj som använts under tjugohundratalets samtliga valrörelser.

När jag i går för Magasinet Neos räkning besökte Moderaternas och Socialdemokraternas respektive högkvarter för att ta del av deras kampanjer noterade jag att båda använder sig av positiv reklam – alltså reklam som syftar till att förstärka den egna bilden snarare än att försvaga motståndaren. Det är inte så konstigt. Alla vi som arbetat med PR är medvetna om risken med negativ reklam. Den skadar visserligen måltavlan, men kan även stänka på avsändaren.

Av samma skäl är det i regel partisekreterarna – inte partiledarna – som uttalar de hårdaste orden om motståndarna. Per Schlingmann (M) och Ibrahim Baylan (S) behöver inte bekymra sig så mycket om vad folk anser om dem. Deras jobb är att i alla lägen hylla allt det egna patiet gör, och att avfärda vart och ett av motståndarens utspel som en genväg till helvetets sju portar. Det har inget med deras personligheter att göra, utan ligger i uppdragets natur.

Partiledare bör däremot hålla ett vakande öga på den egna populariteten, och måste därför framstå som något mer balanserade och sympatiska. När den här balansen rubbas går det i regel illa. Centerns Maud Olofsson genomför oftast sina egna attacker, i stället för att överlåta det på Anders Flanking. Därför har många fått bilden av Olofsson som hård och oresonlig. Det har sänkt både hennes och Centerpartiets popularitet.

Mot denna bakgrund kan det vara intressant att ta en titt på de kampanjer som nu drar igång, vid sidan av de rena partikampanjerna. Alliansens fyra partier har släppt ett antal affischer på temat ”Bakåt eller framåt”, som inte direkt – men synnerligen indirekt – angriper de tre vänsterpartierna. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet förknippas, utan att det sägs rakt ut, med begrepp som ”bakåt”, ”mer bidrag”, ”flum”, ”sedelpress” och ”kolkraft”.

Allianskampanjen klistrar dock även positiva värdeord på de egna partierna, vilket innebär att den kampanjen är till lika delar positiv och negativ. Men den framför likväl en kritik mot vänsterblocket som de enskilda partierna inte vill skylta med på sina egna affischer och flygblad.

Den kampanj som i dag släpptes av LO är dock helt och hållet negativ. Här avbildas alliansföreträdare upp och ner, och kallas ”megafel” (Reinfeldt) ”helsjuk” (Hägglund) ”dunderdum” (Olofsson), ”knaslåg” (Björklund) och ”dumsnål” (Borg). Detta, plus det USA-inspirerade bruket av manipulerad statistik, gör reklamkampanjen till en av de fulaste i Sveriges politiska historia. Det är lätt att se varför Socialdemokraterna som parti inte vill förknippas med den, och hellre talar om ungdomar som bara längtar efter att få börja jobba.

Snacket om påstådda Mosa Mona-kampanjer till trots: Socialdemokraterna är med mycket god marginal svenska mästare i svinig reklam, vilket säkerligen bidragit till partiets många valsegrar. I motsats till vad väljarna brukar påstå i opinionsundersökningar så är nämligen svartmålningar av motståndaren effektivare som valbudskap än självberöm. Väljare som ser attackreklam kan mycket väl sucka åt det oresonliga tonläget. Men i bakhuvudet får budskapet fäste, och spelar inte sällan roll på valdagen.

Observera att jag inte moraliserar över detta. Politik är en kontaktsport, och som sådan väcker den känslor. Men det är faktiskt Socialdemokraterna som argumenterat fulast i nästan alla val i modern tid. Exempelvis såg det 1985 ut så här på svenska biografer:

Renodlat negativ reklam har alltså förekommit sedan åtminstone kosackvalet 1928. Men i denna valrörelse, liksom flera gånger förr, blev det socialdemokratin – om än genom LO – som blev först med att kasta sig i gyttjan. Återstår nu att se vilken effekt kampanjen får.

När Pride i slutet av nittiotalet började firas i Sverige var partnerskapslagen relativt ny. Men kyrklig vigsel fanns inte på kartan, och någon möjlighet för homosexuella att prövas som adoptivföräldrar fanns inte heller. Sådana krav betraktades fortfarande som omöjlig frasradikalism från politiska aktivister med mer vilja än vett.

Samtidigt gick det redan då att peka på betydande liberaliseringar i synen på sexuella minoriteter. Ordet ”bög” hade, åtminstone i storstäderna, förlorat mycket av den rakt igenom negativa klang som jag minns att ordet hade på skolgårdar under åttiotalet. När adoptionslagen under försommaren 2002 klubbades av riksdagen hörde jag till de 17 procent av befolkningen som stödde den, och jag satt med en grupp likasinnade på riksdagsläktarenför att i efterhand kunna säga att jag var där.

Efteråt bar det av till RFSL:s lokaler på Sveavägen, där det hölls segerfest. Jag stannade dock inte särskilt länge eftersom jag längtade hem till min dotter, då ett drygt halvår gammal. Men jag minns att jag tänkte att om hon visar sig vara homosexuell så har jag under de gångna åren gjort vad jag har kunnat för att bana väg för henne.

Poängen med denna tillbakablick är att det inte handlar om vad man tycker, eller hur vackra ord man använder i sitt allmänna tyckande, utan om vad man faktiskt gör. Och tyvärr känner jag inte alls samma släktskap med RFSL i dag som jag gjorde då.

I dag har RFSL vunnit de flesta viktiga strider. Naturligtvis finns alltjämt människor som ogillar sexuella minoriteter, men de kommer aldrig att ändra sig på grund av att någon paraderar på stan iförd rosa fjädrar och läderkalsonger. Att det finns idioter som inte gillar vad man är eller står för är helt enkelt ofrånkomligt. Min teori är att vissa människor helt enkelt måste ogilla något, och att det inte spelar så stor roll vad detta något är.

Men den politiska debatten som sådan är i praktiken avklarad i Sverige, och RFSL vann. På annat sätt kan man inte tolka de gångna tjugo årens utveckling. Problemet är att RFSL nu leds av personer för vilka kampen tycks viktigare än eventuella segrar. Konkreta och fulkomligt självklara politiska krav, som rätten att slippa stå i en garderob och skämmas, har ersatts av en långt mindre allmängiltig agenda. På Aftonbladets kultursida bemöter RFSL-basen Ulrika Westerlund just detta resonemang:

”Det är en tanke som i delar ligger snubblande nära analysen som KD lägger in när de använder begreppet ”Verklighetens folk”: politiken har gjort sitt, folk ska lämnas ifred. Som ett svar på det har RFSL lanserat vår egen version av Verklighetens folk, där vi fyllt begreppet med den helt motsatta tesen: det behövs mer politik, inte mindre, för att vi alla ska känna oss verkliga, för att vi ska känna att vår verklighet respekteras.”

Genom att kräva ”mer politik” på bekostnad av individens rätt att bli lämnat ifred (med sin familj, sina intressen och även sin sexuella läggning) har Ulrika Westerlund och RFSL onekligen kommit ut – som radikal vänsterorganisation. Alla som tycker att politiken ska hålla sig utanför folks sovrum har i RFSL inte längre en allierad, utan tvärtom en motståndare.

Jonas Morian har en poäng när han jämför bemötandet av en man som talar om sin fru med en man som talar om sin make. Det finns en skillnad, låt vara att den har blivit betydligt mindre och att den även fortsätter krympa. Men då borde målet rimligen vara att ingen av oss stämplas som en viss sorts sexuell läggning – eftersom vi alla är så oändligt mycket mer än bara det.

RFSL önskar tvärtom mer politik, enligt den gamla vänsterdevisen om att ”det privata är politiskt”, vilket reducerar oss alla till att bara vara vår läggning. Och titta på organisationens val av fiender: det bråkas med KD i tid och otid, men när Lars Vilks angrips för att ha visat en film i vilken profeten Muhammed avbildas i en homoerotisk kontext, och när Vilks själv ”anklagas” för att vara bög, ja då tiger RFSL som muren. För det är ju den normativa borgerligheten som är fienden.

Samtidigt finns det onekligen saker att göra för att skydda inte bara sexuella minoriteter, utan alla som av någon anledning känner sig hotade. Jag gick själv i Pride-paraden 2003, det år då paraden angreps av Nationaldemokraterna. De som greps för detta, bland andra den nuvarande partiledaren Marc Abramson, dömdes till som mest några månader i fängelse. Jag, som stoltserar med den reaktionära åsikten att brottslingar ska sitta inne så att vi andra vågar vara ute, hade föredragit att vi låst in dem på tio år. Dels för deras våldshandlingar mot enskilda personer, men även för att de angrep en demokratisk åsiktsyttring, vilket i min värld är liktydigt med terrorism.

Men i stället för att faktiskt utnyttja lagboken i befintlig skick har vi stiftat politiskt korrekta tankelagar, såsom lagen om hets mot folkgrupp, som ger samma ynkliga påföljder som andra brott. Detta är inte action. Detta är fluffigt snack.

RFSL har känt sig träffade av Kristdemokraternas tal om verklighetens folk – vilket i sig är obegripligt eftersom KD aldrig har använt detta begrepp i opposition mot sexuella minoriteter. Därför har RFSL nu själva börjat använda begreppet. Det är utmärkt. Jag tror dock att verklighetens HBT-folk tjänar mest på att sexuell läggning blir en icke-fråga och att alla som förgriper sig mot andra människor, oavsett skäl, blir straffade för detta. Ty varför skulle HBT-personer skilja sig så mycket från alla andra?

För att återvända till 2002: jag gick hem den kvällen med en förhoppning att den i grunden rätt ointressanta frågan om sexuell läggning skulle vara överspelad när mina barn blev vuxna, att de skulle vara den första generationen som inte gjorde någon uppdelning mellan den matematiska normen (heterosexuella) och dito minoriteten (övriga).

Men så kommer det inte att bli. Och det är inget att vara stolt över.

Pride betyder stolthet, och firandet av Prideveckan handlar just om att homo-, bi- och transpersoner ska kunna känna stolthet över sig själva och sina känslor.

För det är ju så att de flesta av oss aldrig ens reflekterar över att vi blir kära i och attraheras en viss typ av människor, med det gemensamt att de har ett annat kön än vi själva. Detta är heteronormen och den förtjänar en del eftertanke. Själv fick jag mig en tankeställare första gången jag fick frågan när jag ”kom ut” som heterosexuell.

Vaddå ”komma ut”, tänkte jag. Varför skulle jag behöva göra det? Jag var ju hetero, det var det väl inte så mycket att orda om?

Men i själva verket så är det just att ”komma ut” som en heterosexuell man gör varje gång han i förbigående refererar till sin flickvän eller fru, eller hon pratar om sin pojkvän eller man. Vi gör det hela tiden och ägnar det inte en tanke.

För alla är detta inte lika enkelt. När en homo- eller bisexuell man pratar med sina kollegor, klass- eller kurskamrater om vad han och hans kille gjorde i helgen så får han nämligen ögonblickligen stämpeln ”bög”. Det betyder inte att han automatiskt blir trakasserad efter detta, men han har fått en etikett och kommer med största sannolikhet att behandlas lite annorlunda än förr. Det är mot den bakgrunden många homo- och bisexuella kvinnor och män avstår från att delta i sociala vardagssamtal på jobbet eller skolan för att undvika att ”komma ut”.

För några år sedan bjöd Forum för levande historia på taxiresor under Prideveckan i en rosamålad ”queer cab”. Villkoret för den fria åkturen var att man som passagerare gick med på att få en minilektion om homofobi och normer. Taxiresan var öppen ”för alla med sexuell läggning”, vilket väckte en del reaktioner. Få hade nämligen reflekterat över att även heterosexualitet i högsta grad är just en sexuell läggning. Det ”normala” är i själva verket inte mer än vanligt.

Och i den bästa av världar så vore väl ens sexuella läggning och könsidentitet inte så mycket att orda om. Dessvärre lever vi inte i den bästa av världar. I stället regleras vår tillvaro av normer med mycket bestämda ramar för sådant som läggning, kön och identitet. Ett exempel på det är att enligt normen så har alla människor ett kön, och gör ingen skillnad på om detta är biologiskt, socialt, självupplevt eller juridiskt. Allt antas hänga ihop. Men som de flesta transpersoner kan vittna om så är så sällan fallet.

Vad biologin säger är en sak. Hur man klär sig och uppträder är något annat. Hur man uppfattar och identifierar sig själv en tredje, och hur man definieras enligt folkbokföringen en fjärde sak. När detta inte hänger ihop så betraktas man – enligt normen – som avvikare. Och som avvikare riskerar man ständigt att drabbas av diskriminering, trakasserier, hot och våld – på grund av att man är den man är och vill vara. Faktum är, att för många så är den inhägnade Prideparken och gayklubbar de enda fristäder som finns där de utan risk för repressalier kan visa vilka de är.

Vi ”normala vanliga” behöver inga särskilda frigörelseveckor, parader och klubbar just därför att vi är i så stor majoritet och att vår livsstil är norm.

Det är de som på olika sätt avviker från normen som blir diskriminerade. Därför uppstår behovet av fristäder.

Det långsiktiga målet borde förstås vara att manifestationer som Pride inte ska behövas. I den bästa av världar är samhället öppet för alla människors rätt att vara sig själva. Däremot ser jag gärna att Pride lever kvar som fest. Parader av glada människor livar nämligen alltid upp.

Läs gärna mer om normer och diskriminering på Makthavare.se.

I går avslöjade sajten Dagens Opinion att kristdemokraterna varumärkesskyddat begreppen ”Verklighetens folk” och ”Ett mänskligare Sverige”. Även Dagens Media skrev om detta, och Makthavare.se passade på att fråga RFSL – som ju själva bedriver en valrörelsekampanj på temat ”Verklighetens folk” – hur man ställde sig till detta.

Sedan plockade TT upp nyheten, vilket bland annat ledde till publiceringar i Aftonbladet och Dagens Nyheter.

För TT uppger kristdemokraterna att det inte är på grund av att RFSL velat visa att också hbt-personer ryms i begreppet ”Verklighetens folk” och att mycket återstår att göra för att allas verklighet ska respekteras, som man registrerat varumärket. Man uppger att kd brukar registrera de fraser de använder i kampanjer, och poängterar att partiet inte tänker agera mot RFSL.

Trots det så känns partiets agerande märkligt. För även om Göran Hägglund förvisso försökt ladda orden ”Verklighetens folk” med ett specifikt (om än något oklart) politiskt innehåll, så känns begreppet lite väl allmänt för att rimligen kunna ägas av ett enskilt parti. Dessutom var han inte först. Som Niklas Orrenius på Sydsvenskan påpekat så var det Ian Wachtmeister och Ny Demokrati som förde in uttrycket i svensk politik redan 1991. Även bloggen Alliansfritt Sverige har uppmärksammat detta.

Stor humor är det att kd också vill varumärkesskydda begreppet ”Ett mänskligare Sverige”, då det är en slogan även folkpartiet använt sig av – bland annat på valaffischer 1998.

För övrigt tipsar bloggen Partistaten RFSL att ansöka om att få registrera begreppet ”Göran Hägglund” på PRV, då detta (ännu) inte tycks vara varumärkesskyddat.