Efter en otroligt lång och malande regeringsförklaring kom statsministern äntligen till vad alla politiknördar satt och väntade på: presentationen av vilka som tar plats i den nya regeringen.

Och det blev flera nyheter. En del hade redan läckt ut, varför det därför inte kom som någon stor överraskning att Cristina Husmark Pehrsson, Mats Odell, Tobias Krantz och Åsa Torstensson fick gå. Inte heller att Erik Ullenhag, Hillevi Engström, Ulf Kristersson och Stefan Attefall blir nya statsråd. Mer överraskande var namn som Anna-Karin Hatt, Catharina Elmsäter-Svärd och Peter Norman.

Lite överraskande var det också att Per Schlingmann inte nämndes, men eftersom reglerna ännu inte tillåter att han som relativt nybliven svensk medborgare blir minister kommer han sannolikt tills vidare att att få en tung statssekreterarpost nära Reinfeldt.

Men själva regeringsförklaringen var alltså en 27-sidig snarkfest. Politiksajten Makthavare.se har gjort ett så kallat ordmoln av allt Reinfeldt sa, och som synes dominerade ”Sverige” och ”ska”. Även ”människor”, ”vill”, ”möjligheter” och ”arbete” förekom frekvent.

Till hans försvar ska sägas att Fredrik Reinfeldt sa en del bra saker om exempelvis invandring. Jag noterade att statsministerns ord om att ”generationer av människor som flytt förtryck och fattigdom fått chans att börja ett nytt liv [har] berikat vårt land, gjort oss klokare och gett oss ett mer utvecklat samhälle”, inte fick sverigedemokraterna att lämna riksdagssalen. Däremot lämnade de tidigare på dagen Storkyrkan i protest när biskop Eva Brunne började tala om rasism och främlingsfientlighet.

”I går kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor”, sa Eva Brunne i sin predikan. Detta blev tydligen för mycket för Sd.

Ommöbleringen i regeringen innebär att moderaterna stärker sin makt genom två nya ministerposter. Det återstår att se hur detta i praktiken kommer att avspegla sig i politiken.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, regeringen, moderaterna, Sverigedemokraterna.

Att Fredrik Reinfeldt skulle öka antalet statsråd var egentligen rätt väntat, även om jag i mitt regeringstips faktiskt minskade från 22 till 20 statsråd. Jag har sedan valet talat med personer i de mindre allianspartierna, och har på dem förstått att de varken kan eller vill acceptera att få sin regeringsrepresentation nedskuren. Moderaterna har hittills varit skickliga på att spela ut de andra partierna mot varandra, men den här gången höll de ihop, och Reinfeldt tvingades ge sig.

För att ändå markera att Moderaterna har vuxit i styrka utökades regeringen till 24 statsråd, och Moderaterna behåller de mest prestigefulla och budgetpåverkande portföljerna, utöver statsministern även finansministern, utrikesministern, justitieministern och socialförsäkringsministern.

Att Christina Husmark Pehrsson skulle få gå har flera medier berättat, och både jag och Jonas Morian prickade det i våra regeringar. Därtill noterar jag att det i regeringskansliet utskrattade Integrations- och jämställdhetsdepartementet läggs ned, och att Nyamko Sabuni behåller jämställdhetsportföljen men förlorar integrationsfrågorna. Helt i linje med min prognos.

Däremot hade jag inte räknar med att Tobias Krantz skulle få lämna regeringen så snart, eller att Erik Ullenhag skulle komma in redan nu. Att Catharina Elmsäter-Svärd blev statsråd var också en överraskning. Det innebär att Moderaterna nu får sitt tredje finanslandstingsråd i Stockholm sedan förra valet. Det kan tyckas futtigt att nämna i detta sammanhang, men faktum är att Stockholms läns landsting är landets näst största parlament och förfogar över en budget som är större än de flesta ministrars.

Utnämningen av Peter Norman fick halva mitt Twitterflöde att kasta sig över Google, och några sekunder senare ställa sig frågan om Fredrik Reinfeldt hade utnämnt en australisk friidrottare som dog för fyra år sedan. Men det handlar alltså om chefen för sjunde AP-fonden.

Men det mest mediala i ministerlistan är naturligtvis att Fredrik Reinfeldts motståndare från Slaget i Lycksele, Ulf Kristersson, kommer in i regeringen. Rubriker om moderat förbrödning är givna. Men tyvärr, alla kvällstidningsmurvlar. De blev sams för länge länge sedan.

Den kommande mandatperioden kommer att bli problematisk för både Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt.

Sahlin måste försöka klara av att vara en offensiv oppositionsledare som förnyar och profilerar sitt eget socialdemokratiska parti, samtidigt som hon håller ihop det rödgröna samarbetet. Hon förväntas också tydligt opponera sig mot allianspolitiken utan att hamna på samma sida som Sverigedemokraterna.

Reinfeldt kommer av allt att döma leda en minoritetsregering, då hans allianskompisar tappade en hel del väljarstöd och riksdagsmandat. Nu är det i och för sig inte alls omöjligt att leda minoritetsregeringar – genom åren har vi haft flera sådana som fungerat. Det som är nytt är de ganska låsta blocken och den faktor som stavas Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna har möjlighet att avgöra omröstningar i riksdagen, och utmaningen för såväl alliansen som de rödgröna är att driva sina frågor utan att göra sig beroende av Sd:s stöd – detta har de nämligen inte väljarnas mandat till.

Redan har Sverigedemokraterna börjat visa musklerna, och det i frågan om vem som ska bli riksdagens talman. Detta brukar normalt sett göras upp partierna emellan utan större kontroverser. Den här gången blir det annorlunda. I skrivande stund är det en öppen fråga om den talman som väljs blir moderat eller socialdemokrat. Den mest lämpade s-kandidaten, Björn von Sydow, deklarerade att han inte ställer upp eftersom han inte ville ”riskera att väljas till talman med Sverigedemokraternas stöd”. Sd kontrade med att säga sig vara beredda att stödja den moderate kandidaten till talman, sittande Per Westerberg, om man själva fick andre vice talmansposten.

I fredags uppgav Dagens Nyheter att Westerberg var den ende kandidaten till talman, då socialdemokraterna påstods ha bestämt sig för att inte nominera någon egen. Detta förnekades dock av Mona Sahlin till TT när hon gick in till socialdemokraternas verkställande utskott på fredagsmorgonen. Sedan stod det klart att s förespråkade Kent Härstedt som talman.

Effekten blir alltså att antingen vinner det borgerliga förslaget, om Sd stöder det eller lägger ned sina röster – eller så vinner s-förslaget med stöd från Sd. Om det senare blir fallet kommer Reinfeldt, med all rätt, kunna säga att Sahlins tal om att socialdemokraterna ”aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång” skulle göra sig beroende av Sd, föll platt i den första omröstning som hölls i riksdagen. Och det till på köpet i en principiellt viktig fråga. Talmannen har formellt det näst högsta ämbetet i Sverige efter kungen. 

”Vi kan inte ta hänsyn till vad Sverigedemokraterna kan tänkas rösta på i varje fråga”, sa Mona Sahiln på en pressträff i fredags, och tillade att socialdemokraterna även framöver kommer att följa samma princip om att inte bry sig om hur Sd eventuellt kommer att rösta. Så mycket för ”aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång”, alltså.

Det kan vara så att Sahlin spelar ett högt spel där hon räknar med att Sverigedemokraterna inte kan tänka sig att rösta för Kent Härstedt, då han varit aktiv i det antirasistiska arbetet och sannolikt gjort sig ovän med ganska många sverigedemokrater. Om så är fallet används Härstedt som en spelpjäs i en omröstning s räknar med att förlora och nomineringen endast är en markering.

Ekot konstaterar att talmansfrågan blev det första tillfället för Sd att i den nya parlamentariska situationen försöka sig på utpressning. Det lär följas av fler.

Det är förstås ohållbart av båda blocken att försöka driva igenom sina frågor utan att någon gång få stöd från Sd. Frågan är väl mest om de rödgröna kommer att kunna avhålla sig från att peka finger åt alliansen, om det nu blir alliansen som får sverigedemokraters röster först. Förr eller senare kommer det rimligen att drabba båda.

Alternativet är en lösning där Fredrik Reinfeldt knyter upp minst ett av de rödgröna partierna för ett långsiktigt samarbete. Detta känns dock inte så troligt. Mer sannolikt är blocköverskridande överenskommelser i vissa sakfrågor – som exempelvis invandringspolitiken – där såväl alliansen som de rödgröna är extra angelägna om att Sd inte ska kunna få inflytande.

Hur det än går lär mandatperioden bjuda på en hel del spänning och oväntade sängkamrater.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Sverigedemokraterna.

På Neos hemsida avslöjade vi nyligen att Vänsterpartiet har begärt att inte behöva ha sitt kansli i närheten av Sverigedemokraternas dito. Av arbetsmiljöskäl. Från den ljusa sidan sett kan vi därmed konstatera att Molotov-Ribbentrop-pakten inte verkar stå inför någon omedelbar comeback.

Men skämt åsido, episoden säger något om hur det kommer vara i riksdagen under överskådlig tid. Sverigedemokraterna kan väl inte direkt kallas elefanten i vardagsrummet, ty partiets storlek berättigar inte till en sådan beskrivning. Men partiets funktion kommer att vara densamma. De övriga partierna kommer att dansa runt partiet och inta vilken position som helst för att undvika varje anklagelse om anpassning till Jimmie Åkesson. Anklagelser som samtliga partier bara väntar på att få kasta på motståndarna.

Paradoxalt innebär detta att de övriga sju riksdagspartierna, vart och ett och tillsammans, har gjort sig helt beroende av SD. Ingen är nämligen så beroende som den som i alla lägen känner sig tvingad att markera sitt oberoende.

De senaste dagarna har gett oss flera exempel på detta. Björn von Sydow (S) avböjde de rödgrönas gemensamma talmansnominering, eftersom han inte vill riskera att väljas med stöd av SD. Partiet hade nämligen förklarat sig beredda att straffrösta på honom om inte Alliansen ger partiet en av vice talmans-posterna. För att rädda Alliansen undan SD:s ”utpressning” (obs: det kallas ”förhandling” när andra partier gör samma sak) drog von Sydow därmed tillbaka sin kandidatur, och de rödgröna blev stående utan kandidat till rikets främsta ämbete, efter kungens.

Ska detta bli praxis? Ska de rödgröna även avstå från att lägga en budgetreservation för den händelse att SD väljer att stödja den framför Anders Borgs budget? En omständighet som inte alls är otrolig, givet SD:s vurm för bidrag och välfärdssatsningar.

Jag har visserligen inte uteslutit att von Sydows stunt bara är ett artigt sätt att slippa sitta i kammaren dagarna i ända och lyssna på innantill-debatter om Trafikutskottets betänkande. Men det politiska läget talar ändå för att karln menade allvar.

På samma sätt ser det nämligen ut även i betygsdiskussionen. Här har S och MP tvingat stackars Lars Ohly att, skrikande och sparkande, acceptera betyg från årskurs sju. Året förefaller ha valts för att de rödgröna skulle slippa bli helt ense med Jan Björklund, som tänker skaka fram betyg från årskurs sex. SD markerar då sitt ideologiska oberoende genom att kräva betyg redan i årskurs fyra. Genast formuleras den stora frågan på alla politiska kommentatorers läppar: kommer Jan Björklund att göra upp med SD om betygen?

Låt oss för ett ögonblick bortse från att ingen faktiskt argumenterar för sina val av årskurs utifrån något konkret faktaunderlag. Låt oss även bortse från att denna internpolitiska fjantvals måste te sig helt obegriplig för väljarna.

För den viktigaste frågan är att parlamentet till synes är på väg att försättas ur funktion. Mitt i en internationell ekonomisk storkris. Tjugo Sverigedemokrater har lyckats få 329 sossar, moderater, miljöpartister, folkpartister, centerpartister, kristdemokrater och vänsterpartister att helt sluta jobba, och i stället ägna sig åt skolgårdsbråk om fördelningen av kanslimaterial.

Och allt detta innan de nya ledamöterna ens har tillträtt.

Kommer detta att kunna fortsätta? Nej, självfallet inte. Riksdagen måste fungera. Svenska väljare hatar politisk oordning, och har inte alls samma ständiga nyvalsberedskap som exempelvis italienarna. Det innebär att samtliga partier, utom möjligen Vänsterpartiet som i rask takt ser ut att förlora sina fåtaliga vänner, kommer tvingas ta skeden i vacker hand. Ett första tecken på att verkligheten trots allt börjat sjunka in är att de rödgröna nu nominerat Kent Härstedt till talman, och sagt sig inte kunna ansvara för hur SD eventuellt röstar.

Det betyder dock inte att något av de övriga sex partierna kommer sätta sig och förhandla med SD. Men det betyder att de kommer tvingas leva med att ibland vinna stöd från det hållet. Sverigedemokraterna kommer att hjälpa regeringen ibland, och stjälpa den ibland, precis som Ny Demokrati gjorde med Carl Bildts regering 1991-94.Det handlar inte om vem som är rasist, utan om vem som för ögonblicket passar Jimmie Åkessons syften.

Det innebär att vi står inför en ganska stökig mandatperiod, men knappast inför världens undergång. Självklart ska partierna göra upp över blockgränserna när så är möjligt (majoriteten av alla riksdagsbeslut fattas för övrigt i konsensus, utan votering) men går det inte så går det inte, och då är det i första hand Sverigedemokraters och miljöpartisters nycker som avgör.

Ingen önskade detta, men det är en realitet. Ju snabbare partierna accepterar detta, desto större är chansen att Sverige tar sig igenom även denna mandatperiod utan krispaket och panikknappar.

Att Per Schlingmann hoppar av som partisekreterare för moderaterna kommer något överraskande, men saknar inte historiska paralleller. Företrädaren på posten, Sven Otto Littorin, lämnade också han jobbet kort innan Fredrik Reinfeldt höll sin regeringsförklaring 2006.

Själv tycker jag, helt ärligt, att det är riktigt kul att Sofia Arkelsten blir ny partisekreterare. Jag har träffat henne en hel del och har fått ett mycket positivt intryck. Hon är smart och cool och kan nog göra ett riktigt bra jobb. Häromdagen tippade jag henne som ny infrastrukturminister, något jag väl nu får äta upp.

På pressträffen i dag introducerade sig Arkelsten med orden ”Jag är nya moderaternas nya partisekretare”. Hon hade kunnat göra detta ännu mer tungvrickande genom att beteckna sitt parti som ”de ny-nya moderaterna”, för den transformation som moderaterna genomgått inför valet 2006 och under den gångna mandatperioden är av allt att döma bara början.

Den eftervalskampanj som just avgångne Schlingmann presenterade i går har temat ”Ansvar för hela Sverige”, och med ett moderat parti som stärkt sin position i riksdagen på bekostnad av sina allianskollegor – men ändå inte lyckats uppnå egen majoritet – så vilar nu detta ansvar mycket tungt på Fredrik Reinfeldts och Sofia Arkelstens axlar.

Moderaterna vill säkerligen fortsätta sitt förnyelsearbete, utan att främja sig alltför mycket från ”gammelmoderaterna”. Samtidigt ska Reinfeldt klara av att leda en minoritetsregering där även de mindre allianspartierna ska kunna känna sig som vinnare, trots att de minskar i väljarstöd. Det är en tuff utmaning som väntar dem.

Så vad händer nu med Per Schlingmann? Många har tippat honom som minister, men faktum är att han fram tills ganska nyligen varit tysk medborgare och för att bli minister i Sverige krävs det enligt uppgift att man varit svensk medborgare i minst tio år.

En rimlig gissning är därför att han i stället blir statssekreterare och blir i den rollen nära medarbetare till Fredrik Reinfeldt. Möjligen ersätter han då HG Wessberg på den posten, som i sin tur skulle kunna bli minister eller lämna regeringskansliet.

För att få höra från Schlingmann själv om vad han ska göra framöver, kom och lyssna när han gästar Makthavare.se på tisdag kväll!

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Per Schlingmann, Sofia Arkelsten, moderaterna.

Även jag drar, i likhet med Johan Ingerö, mitt strå till stacken av spekulationer om hur Fredrik Reinfeldts nya regering ska se ut. Själv gissar jag på att det blir en del förändringar – och att den moderata tillväxten i riksdagen kommer att avspegla sig i regeringen.

Och nej, alla spekulationer här är inte superseriösa. Några är faktiskt på skämt (gissa gärna vilka). Men det är ju inte min uppgift att ge Reinfeldt goda råd…

Statsminister:
Fredrik Reinfeldt (m) sitter förstås kvar.

Utbildningsminister och vice statsminister:
Jan Björklund (fp) behåller greppet om utbildningsfrågorna och får, i kraft av ledare för det näst största regeringspartiet, ta över titeln som vice statsminister från Maud Olofsson (c).

Näringsminister:
Olofsson får däremot behålla detta jobb, men får sällskap på departementet av…

Minister för de gröna näringarna:
Annie Johansson (c) – en av centerpartiets skarpast lysande stjärnor som borde vara aktuell att ta över partiledarposten när Maud Olofsson lägger av (något som lär ske under mandatperioden). Johansson får småföretagar- och jordbruksfrågor på sitt bord, efter att superlojale klippan Eskil Erlandsson (c) får ägna sig åt sin egen gård på heltid.

Miljöminister:
Jakob Forssmed (kd), i dag statssekreterare i samordningskansliet.

Biträdande utbildningsminister och skolminister:
Tobias Krantz (fp) får förnyat förtroende.

Finansminister:
Anders Borg (m) har haft en nyckelroll i transformationen av moderaterna till ”det nya arbetarpartiet” och har skött jobbet som finansminister minst lika bra som en socialdemokrat hade gjort. Det ska alltså ses som gott betyg.

Biträdande finansminister samt kommun- och bostadsminister:
Mats Odell (kd) ersätts av partikamraten Stefan Attefall.

Utrikesminister:
Carl Bildt (m) har gjort sitt och är fortfarande kladdig av Lundin Oil. Jag tror inte att den ofta nämnda Gunilla Carlsson har någon chans att få ta över. I stället blir det en rejäl föryngring och överraskning: Anna Kinberg Batra, med bakgrund som bland annat EU-nämndens ordförande.

Invandrar-/migrationsminister:
Denna lite märkliga statsrådspost får Tobias Billström (m) behålla.

Arbetsmarknadsminister:
Här behövs en tuff moderat med partiledningens öra, efter avhoppade Sven Otto Littorin (m). Sannolikt ligger Hillevi Engström (m), tidigare ordförande i arbetsmarknadsutskottet, bra till.

Infrastrukturminister:
Åsa Torstensson (c) har inte imponerat. Hon ersätts av moderaternas talesperson kring klimat/miljö/energi/mat: Sofia Arkelsten (m).

Socialminister:
Göran Hägglund (kd) sitter kvar, men får oväntat besök på departementet av…

Biträdande socialminister samt äldre- och folkhälsominister:
Eva Flyborg (fp), riksdagsledamot från Göteborg. Hon ersätter Maria Larsson (kd). Spexigt nog tar Flyborg även över kulturpolitiken från Lena Adelsohn Liljeroth (m), som får gå.

Socialförsäkringsminister:
Detta politikområde har varit något av alliansregeringens akilleshäl, och här måste Reinfeldt visa att det tas nya tag. Gunnar Axén (m) tar därför över efter Cristina Husmark Pehrsson (m). Axén kan frågorna efter att ha varit ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott. Bubblare: Ulf Kristersson (socialborgarråd i Stockholm).

Handelsminister:
Viktig post där två väldigt kompetenta politiker bör konkurrera om jobbet – sittande Ewa Björling (m) och nuvarande EU-minister Birgitta Ohlsson (fp). Min gissning blir att Björling får sitta kvar. Ohlsson blir i stället…

Integrations- och jämställdhetsminister:
Birgitta Ohlsson tar därmed över efter partikollegan Nyamko Sabuni, som dock blir kvar i regeringen.

Justitieminister:
Reinfeldt överraskar igen genom att peta moderaternas vice ordförande Beatrice Ask (m) – som kan ligga bra till för att bli riksdagens talman, om m kör hardball – och ersätta henne med folkpartisten Nyamko Sabuni. Hon får då, till många kramliberalers förtret, också ansvar för integritetsfrågorna.

Försvarsminister:
Sten Tolgfors (m) sitter kvar. Trots sin impopularitet i försvarskretsar. Reinfeldt markerar att hans nya moderater inte är samma försvarskramare som de gamla.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, regeringen.

Det traditionsenliga eftervalsspekulerande om ministerposter har kommit lite i skymundan, med anledning av turerna kring SD och eventuella samarbetspartners till Alliansen. Men nu börjar de poppa upp lite här och var, och det vore väl illa om inte vi på Proffstyckarna bidrog till denna onödiga men roliga icke-rapportering.

Min tipsrad är varken min drömregering eller en genomnykter bedömning av situationen. Snarare är den en blandning av krass realism och vissa förhoppningar. Here goes: 

Statsminister: 

Fredrik Reinfeldt självskriven

Finansminister:

Anders Borg självskriven

Biträdande finansminister

Mats Odell har gjort ett bra jobb, men KD-ledaren Göran Hägglund vill ha in nytt blod, och utser sin tidigare stabschef Jakob Forssmed, i dag statssekreterare i samordningskansliet, till kommun- och bostadsminister.

Utrikesminister:

Carl Bildt var en nödvändig vägvisare när ministrarna var nybakade och utan internationella kontakter. Fyra år senare är den nya generationen redo att ta över, och Bildt får respass ut i vida världen. Hittillsvarande handelsminister Ewa Björling (M) kan utrikespolitiken, har hårda nypor och ett skarpt intellekt. Hon är därför perfekt för jobbet.

Handelsminister:

Birgitta Ohlsson (FP) har gjort bra ifrån sig som EU-minister, vilket är imponerande med tanke på att hennes portfölj i praktiken är tom. Denna brinnande frihandelsvän är en perfekt ersättare när Eva Björling flyttas upp ett pinnhål.

Migrations- och integrationsminister:

Tobias Billström (M) har gjort ett bra jobb och behåller sin portfölj, som äntligen slås ihop med integrationspolitiken.

Arbetsmarknadsminister:

Moderaterna släpper aldrig ifrån sig detta område, som ju utgör essensen hos De Nya Moderaterna. Hillevi Engström, tidigare ordförande i arbetsmarknadsutskottet, tar över.

Försvarsminister:

Sten Tolgfors (M) har inte direkt rosat marknaden. ”Tomhylsan” ersätts av den tidigare påläggskalven Henrik Landerholm som gör partipolitiskt comeback efter att bland annat ha varit rektor vid Försvarshögskolan.

Justitieminister:

Beatrice Ask (M) har skött portföljen dåligt, men är partiets vice ordförande och inte så lätt att rucka på – om hon inte ersätts av Moderaternas andra viceledare Gunilla Carlsson, som är mogen för nya uppgifter ett att ha spelat andrafiol på UD i fyra år.

Näringsminister:

Maud Olofsson (C) behåller sin portfölj, i avvaktan på att hon ersätts som partiledare om ett till två år.

Biträdande näringsminister:

Integrations- och jämställdhetsdepartementet är ett internskämt i Regeringskansliet, och läggs ned. Integrationsfrågorna flyttas till Billström på UD, och jämställdhets- och konsumentfrågorna flyttar till Näring, liksom Nyamko Sabuni, som är en av Jan Björklunds favoriter sedan många år. Den tidigare egenföretagaren Sabuni får även hand om småföretagarfrågorna.

Infrastrukturminister: 

Åsa Torstensson (C) har fått en del gjort på detta otacksamma område, och får stanna trots svårigheter med att tränga igenom tv-rutan. 

Jordbruksminister:

Eskil Erlandsson (C) må vara utskrattad på Youtube, men han är en av regeringens absoluta klippor. Sitter nästan lika säkert som Reinfeldt och Borg.

Kulturminister:

Folkpartiet hoppades få knipa den här posten, men partiet backade och Göteborgskandidaten Jasenko Selimovic missade riksdagen, då valberedeningen körde över provvalet, som han vann mot veteranen Eva Flyborg. Reinfeldt vill inte orsaka mer oordning än nödvändigt och behåller Lena Adelsohn Liljeroth (M).

Miljöminister:

Andreas Carlgren har inget starkt stöd i sitt eget parti, och det han inte fått gjort under den gångna perioden lär han inte få gjort nu heller. I hans ställe utses supertalangen Annie Johansson, som även ska leda Centerpartiets valanalysgrupp. Johansson är väl påläst, jobbar stenhårt och anses kunna ge Miljöpartiet en mycket hård match.

Socialminister:

Göran Hägglund (KD) behåller sin post, och får även hand om äldrefrågorna. I gengäld släpper han ifrån sig familjepolitiken till sin nya biträdande minister…

Biträdande socialminister:

…som blir Emma Henriksson, ung (med KD-mått) riksdagsledamot som vet allt om livet som ung men kämpande småbarnsmamma. Heniksson övertar även folkhälsofrågorna från Maria Larsson, som aldrig lyckades nå väljarnas hjärtan.

Socialförsäkringsminister:

Christina Husmark Pehrsson (M) är det enda statsrådet som fått en utskällning av statsministern under ett pågående regeringssammanträde. Har helt misslyckats med att förklara förändringarna inom sitt område, och får därför lämna över till partikamraten Gunnar Axén, ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott och dessutom tidigare pr-konsult på välkända JKL. 

Utbildningsminister:

Jan Björklund (FP) är självskriven, och erhåller samtidigt den (huvudsakligen ceremoniella) titeln vice statsminister.

Biträdande utbildningsminister:

Tobias Krantz (FP) har precis lärt sig hitta i lokalerna, och kan forskningsfrågorna på sina fem fingrar. Därför stannar den inte alldeles medieanpassade ministern på sin nuvarande post.

Det har gått en dryg vecka sedan valet och oklarheten i regeringsfrågan består. Ska Fredrik Reinfeldt försöka regera med en minoritetsregering och löpande göra upp med oppositionspartier i sakfrågor, eller finns det planer på något annat?

I går meddelade miljöpartiets båda språkrör att man träffat Reinfeldt, men att något övergripande samarbete inte var aktuellt. Däremot sade man sig vara beredda att stödja allianspartierna i asyl- och medborgarrättsliga frågor, för att hindra Sverigedemokraterna från att få inflytande.

Och i dag uppger Aftonbladet att även socialdemokraterna kan tänka sig att samarbeta med regeringen om invandringspolitiken. Möjligen ter sig detta mer lockande för moderaterna än att samarbeta med mp. Historiskt sett har m och s haft ganska likartad syn i dessa frågor.

Med miljöpartiet som allianspartner blir det troligen mer generösa regler för arbetskraftsinvandring – något som socialdemokraterna med sin starka koppling till LO har många reservationer emot. Å andra sidan kommer knappast s ställa krav på att även papperslösa ska ges rätt till sjukvård, vilket mp förespråkar.

Fredrik Reinfeldt har nu alltså ett intressant förhandlingsläge som kan ge honom möjlighet att nå blocköverskridande överenskommelser om invandringspolitiken, samtidigt som det slår in en kil i det rödgröna samarbetet.

Under förra mandatperioden markerade Reinfeldt tydligt mot blocköverskridande överenskommelser om skol-, energi- och försvarspolitiken. Med dagens riksdagssituation är denna linje knappast möjlig att hålla. Det spel vi nu ser pågå är alltså bara början.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, socialdemokraterna, moderaterna, miljöpartiet, Sverigedemokraterna.

Miljöpartiet vill inte ta på sig något helhetsansvar för alliansregeringens politik. Miljöpartiet är i dessutom det enda partiet som helt kan neutralisera Sverigedemokraternas inflytande. Samtidigt vill Miljöpartiet inte bli den länk som brister i den rödgröna kedjan.

Detta tredelade dilemma har uppenbarligen plågat Peter Eriksson och Maria Wetterstrand, och den lösning som nu presenterats är ett taktiskt mästerverk. Miljöpartisterna går med på att göra upp med regeringen om migrationspolitiken. I övrigt får Reinfeldt, Björklund, Olofsson och Hägglund förlita sig på hoppande majoriteter. Och häri ligger det smarta.

Ty genom att garantera att Sverigedemokraterna inte får inflytande över migrationsfrågorna minskar Miljöpartiet Jimmie Åkessons incitament att i andra frågor stödja Alliansens politik. Sverigedemokraterna är ett i ekonomiska frågor kluvet och inkonsekvent parti, som något förenklat är för både vänsterns utgiftsökningar och regeringens skattepolitik – och trollar bort mellanskillnaden genom grovt tillyxade besparingar som sägs bli möjliga genom minskad invandring.

När det börjar osa katt är det knappast troligt att SD kommer att vilja ta ansvar för minskade bidrag (till svenskar), avstå från dyra arbetsmarknadssatsningar (för svenskar) eller göra något annat obekvämt (för svenskar). Och därmed har Miljöpartiet väsentligt minskat regeringens utsikter att få igenom sin politik i enskilda frågor, alltså mellan budgetbesluten.

Miljöpartiet räddar med detta imponerande maktspel sitt eget skinn, och knyter samtidigt upp svansen på Reinfeldt. För svenska folket innebär modellen att Sverige löper större risk för nyval än någon gång sedan Bildtregeringens dagar i början av nittiotalet.

Därför är det inte heller oväntat att Socialdemokraterna nu spelar ut samma kort. Precis som Miljöpartiet försöker Mona Sahlin försäkra sig mot anklagelser om att bidra till makt åt SD, utan att för den sakens skull behöva göra upp med Alliansen på för henne mer svårhanterliga områden.

Mot strömmen går som vanligt Vänsterpartiet, vars avgående riksdagsman Kalle Larsson hävdar att talet om blocköverskridande samarbete kring migrationspolitiken innebär en anpassning till SD. Det får nog sägas vara dagens märkligaste uttalande. Enligt Larsson vore det tydligen bättre om Sverigedemokraterna kunde hävda sin vågmästarroll i den här frågan.

Kalle Larsson hör dock till sitt partis stenhårda kärna av obotfärdiga kommunister, och är som sagt på väg ut ur politiken. Det ska inte uteslutas att mer realistiska krafter inom Vänsterpartiet intar en seriösare ståndpunkt längre fram.

Nu återstår frågan om något oppositionsparti är redo att ta ansvar för helheten, eller om de tänker ägna mandatperioden åt att plocka utspelsrussin ur den taktiska kakan.

För tio år sedan höll politiska journalister och nördar runt om i världen andan. I det amerikanska presidentvalet var det länge oklart om George W. Bush eller Al Gore skulle ta hem segern. Allt kom att handla om ett relativt litet antal röster i några valdistrikt i delstaten Florida.

Jag minns hur många av oss då fnissade över hur primitiv tekniken för röstning i USA föreföll att vara och hur märkligt det var att det så länge kunde råda oenighet om hur människor egentligen röstat. I dag fnissar vi inte längre.

När samtliga röster, inklusive förtids- och utlandsrösterna, nu verkar vara räknade, skiljer drygt 800 röster alliansen från att få majoriteten av riksdagsmandaten och bara knappt 300 röster skiljer till alliansens nackdel för att få majoritet i antal röster.

I Göteborg hade folkpartiet behövt 19 röster till i för att överta ett riksdagsmandat från socialdemokraterna och i Värmland fattades det sju röster för att fp skulle kunna knipa ett s-mandat.

Men samtidigt som sossarna i Göteborg och Värmland förstås är glada över att få behålla platser i riksdagen, inser de förstås att detta innebär att vi får en alliansregering utan majoritet bland de folkvalda. Fredrik Reinfeldt kommer under mandatperioden sannolikt att tvingas kompromissa och göra upp med antingen den rödgröna oppositionen eller med Sverigedemokraterna. Det är ingen drömsits för någon, mer än möjligen Jimmie Åkesson.

Röster har höjts om att oppositionspartierna borde avstå två riksdagsplatser till alliansen för att ge dem majoritet. Detta är förmodligen inte ens tekniskt möjligt, men även om det vore det så är det naturligtvis inte realistiskt. Vi har nu fått den riksdagssammansättning folket valt och som blir resultatet av vårt valsystem.

Återstår då frågan om valsystemet är det rätta. För min del – med reservation för att jag varken är statsvetare eller matematiker – har jag svårt att tro att det finns något perfekt system. Uppenbarligen kan systemet ge sådana här resultat, men å andra sidan är en majoritetsregering inget absolut krav. Vi har haft många regeringar tidigare som klarat sig genom olika uppgörelser, såväl inom som över blockgränserna.

Om något visar valresultatet på riskerna med den cementerade blockpolitik som blivit konsekvensen av formandet av först alliansen och sedan det rödgröna samarbetet. Hade samarbetet partierna emellan varit något lösare i sin struktur så hade antagligen inte retoriken blocken emellan varit så oförsonlig i valrörelserna, och man hade i ett sådant här läge kanske kunnat hitta en blocköverskridande regeringslösning.

Vi får väl se om möjligheterna för något sådant kan tänkas öppnas under mandatperioden.

Andra skriver intressant om politik, riksdagen, mandatfördelning, val 2010.